blandat småplock från den gångna veckan...

Den första semesterveckan avklarad, och det med bravur. Vädret på topp och familjen hel och frisk och nöjd! Endast en liten arbetsrelaterad dispyt som pockat på uppmärksamhet har förmått kasta lite skuggor över veckan - det är inte alltid enkelt att ta semester...

Lunch i Stadsparken i väntan på clownen/estradören/entertainern (?) Villi, känd för hits som "Pruttlåten" m fl. Konditori Fågelsången är värd ett omnämnande inte bara för goda islatte utan för att de upprätthåller svensk kondistradition på bästa sätt. Smörgåsar och bakelser, och närheten till Stadsträdgården som ett stort plus.

En middag på Svenssons Taverna var trevlig, men det gick ganska snabt att konstatera att öllistan var mer spännande än vinerna. Särskilt om man inte vill ta in en flaska är man ibland hänvisad till sådant bottenskrap att öl känns som enda utvägen. Att jag är hårt fast i vinsnobberiet står utom allt tvivel, men jag tar hellre en Fuller´s London Pride än något chilenskt marmeladvin för 50 kr glaset...

På plats i sommarstugan serverade farmor 70-tals retro i form av grillkyckling med chips. Hm. Av mitt begränsade batteri medtagna flaskor (en överlevnadsstrategi för att klara sig från det sedan åtta veckor öppnade, i uthuset förvarade boxvinet) föll valet på Künstler Kirchenstück Riesling Spätlese 1998. Mycket gott, nästan sauternesliknande toner av honung och aprikos men givetvis mer återhållsam med sötman och en lätt petroleumton i bakgrunden. Smaskens, tyckte alla, och lätt förvånad konstaterade jag hur väl det passade till maten. Det här får det betsäm köpas fler av!

I Hälsingland besöktes Växbo Linframställning, för att fly tokvärmen. Växbo Krog är relativt nyöppnat och har ambitioner. Närproducerade råvaror är ntaurligtvis ett signum, men visst kändes det att stället strävar mot en nivå som antagligen är högre än White Guide anger hittills (omnämnd som "tips", utan poängbedömning).

Min kyckling med lokal get-feta var i alla fall riktigt god. Återigen dock oinspirerad vinlista på glas. En lokal veteöl kändes mer spännande, och satt som gjuten till getosten.

Till grillmiddag med honungsmarinerad fläskytterfilé fick det bli en Langhe Nebbiolo från Fontanafredda. Inget grillvin, men alternativet hade varit misshandlad Opal Springs... Vinet fungerade dock riktigt bra, med sina körsbärstoner och viss strävhet. Till diverse rödvinsvänliga ostar serverades så Ch Tayac 2000, i en ljummen julikväll när klockan drog mot 22 och ingen extra tröja behövdes. Mognadstonerna i detta vin med höstlöv, lite stall, en underliggande frukt och mjuka men tydliga tanniner gjorde ingen besviken.

Nu bär det söderöver. Efter ett par stopp på vägen kommer vi att anlända till Bornholm på söndag. Minst en bättre, svensk krog kommer att besökas under resan ned. På Bornholm hoppas vi också hitta dansk mat och dryck att blogga hem om, och kanske någon intressant liten vinbutik med några obskyra fynd... Tips, någon?

2002 veenwouden classis

Vadan detta!? Konjären på nya strövtåg i Nya Världen? Lägg till en obloggad Zeghesio Sonoma Zinfandel förra helgen och min frankofila läggning kan verkligen ifrågasättas. Med en lite mindre politiskt korrekt blogg skulle kanske något anspelning på den stundande EuroPride-festivalen vara på sin plats, men sådant håller vi oss för goda för...

Nå; förklaringen är ganska enkel - ju fler viner från samma land/område/druva man dricker inom kort tid, desto lättare att göra referenser och hitta likheter. Förra veckans Thelema följs alltså upp på semesterns första dag med en annan sydafrikan.

Jag vet väldigt lite om vinet när vi korkar upp. En julklapp från storebror julen 2006; samma års Nobelfestsvin. Cirka 200:- i inköpspris. 14% alkohol men inga druvsorter eller -proportioner på flaskan. Ned i karaffen med det för säkerhets skull och för att det lite snabbare skall uppnå dricktemperatur. Here goes!

Doften är inte utan Bordeauxlliknande drag, konstateras snabbt. Den befarade sockrade frukrtkompotten uteblir, till min lättnad. Visst; det finns lite fattoner och viss sötfruktighet i doften, men inte så att det tar över. Och då är min tröskel ganska låg. Jag hittar i stället en del mognadstoner; lite läder och någon antydan till torkad frukt. Första timmen besväras vi av något som hustrun liknar vid nagellacksborttagningsmedel, och ja, en lätt stickande, inte helt angenäm doft spretar i glaset. Efterhand tonar det bort och till slut tittar till och med en blyertspenna fram och visar sin nyvässade spets - trevligt! Generellt blir doften bättre och bättre under kvällen.

Smakmässigt hittar jag inledningsvis en balanserad historia byggd på frukt och fat, med bra tanniner och viss längd. Även kaffe/mocka fins där, och jag blir mer och mer övertygad om att det är en Bordeuaxblend i glaset. Så småningom kommer den gröna paprikan fram; samma som i Thelema. Jo, det finns helt klart en likhet mellan vinerna; även syrligheten på tungan tycker jag mig hitta - eller letar jag bara efter den? Hur som helst hålls intrycken fortfarande ihop bättre i det här (yngre) vinet. Man kan tänka sig att det efter ytterligare åtta år kan upplevs lite yvigt.

Sammanfattningsvis är det gott, riktigt gott till och med. Det blir bättre under kvällen och klarar säkert några års lagring utan att tröttna. Jag hittar efter lite letande uppgift om druvsammansättning m.m., och vinet är mycket riktigt gjort på 50% Cabernet Sauvignon, 35% Merlot, 10% Cabernet Franc och 5% Malbec. Fatlagringen har skett på följande sätt: Barrel maturation: 24 months in 70% new, 30% second fill French oak. Rätt brutalt, och starkt att inte låta faten ta över mer än de gör. En intressant upplevelse, och helt rätt att dricka med Thelema i färskt minne. Tack, brorsan!

2000 trimbach riesling cuvée frederic emile

Oroväckande notiser hos Finare&Vinare gör gällande att detta vin kanske redan är i utförsbacken. Och jag som har ett par, tre flaskor på lut. Dags att testa!

Till en hastigt påstekt lubb (fiskdisken är inte längre vad den en gång var när allt rödlistat plockats bort; idel lubb, kolja, sej...) med färskpotatis och resterna av beurre blanc-såsen från i onsdags torde en schysst riesling stå sig väl. Men ack; något känns omedelbart fel i glaset. Det är inte kork, eller...? Doften känns knuten, och något unken eller jordig. Hustrun säger: snus! Smaken är varken fruktig eller syrlig, utan mest ... ointressant. Efterhand under kvällen kommer små trevande inslag av förlupen ananas och mineral in i doften. Känns som om vinet utvecklas, och en del av syran återvänder. Efter fyra timmar i kylskåpsdörren med korken i och intermittenta påfyllningar i glaset så är det definitivt bättre än när korken drogs ur flaskan. Doften är fortfarande återhållen men renare, och syran levererar ett långsamt tilltagande sug i kinder och framför allt på tungan. Citrusfrukter gör sig gällande.

På det hela taget en märklig upplevelse. Antingen är det här lätt smygkorkat och på väg downhill, eller så är det i en rieslingtunnel som jag inte kände till förut i alla fall. Noterna på CellarTracker är också ganska spretiga, men många vill vänta ett par år till på nästa flaska. Ser dock vissa som hävdar att vinet är atypiskt och har lägre syra än normalt.

Apropå kork, vid närmare studium ser den lite väl anlupen ut för endast åtta år. Hmm... Kanske något fuffens ändå? Jag skall försöka vänta något år med nästa flaska så får vi se om det finns något ljus i tunneln - eller om ljuset skall visa sig vara ett mötande tåg...

mission summary report

Trevliga middagar med goda vänner, spännande samtal och gott vin kommer alltid att höra till höjdpunkterna i min tillvaro. Att två gånger inom loppet av en dryg vecka haft förmånen att i lite olika konstellationer genomföra det känns priviligierat.

Vi började denna kväll alltså med NV Bollinger; något IT-mannen refererade till som Psycho-Bollinger. För oss som inte riktigt hängde med i 90-talsreferensdroppandet letade han vänligen reda på nedanstående citat:

"I wander aimlessly around the Puck Building's first-floor ballroom, bored, sipping bad champagne (could it be nonvintage Bollinger?) from plastic flutes..." - American Psycho, Brett Easton Ellis

Förrätten blev alltså en halstrad pilgrimsmussla i grönsaks-beurre-blanc. En snygg, mild och god rätt som passade utmärkt till en mycket mogen, drickvänlig, komplett Veuve Clicquot Rare Vintage 1988.

Halstrad pilgrimsmussla i grönsaks-beurre-blanc

Till lammracks med blomkålspuré och ugnsrostade rotsaker bjöds på inte mindre än fyra röda viner; det fjärde dock mest en kuriositet, enligt Vinmannen. Vinerna serverades blint.

Första glaset: Svarta vinbär, stendamm, ceder i en underbar doft; i munnen även en del kaffetoner. Väldigt nära min preferens, men ändå inte Pauillac. det visar sig - förga förvånande när man vet vad Vinmannen lagerför för stunden - att det är Chateau Rauzan-Segla 1996. Fantastiskt trevligt vin! Helt annat än de moderna frukt- och fatmonster från St Emilion som bjöds förra veckan. Jag anar att Vinmannen vill revanschera sig...

Vinmannen serverar blint

Andra glaset: Spännande, Bordeauxlik doft, men i munnen inslag av i det närmaste torkad frukt, tillsammans med tydliga kaffe- och chokladtoner. Samtidigt en framträdande beska (grön paprika) och mycket tydlig syra i eftersmaken. Inget dåligt vin, men vad är det? Det visar sig vara en helt ny bekantskap i form av Thelema 1994 Cabernet Sauvignon, Stellenbosch, Sydafrika. Vinmannen förklarar att sydafrikanska vinlagara tillåter upp till 15% andra drucor i ett vin utan tat det behöver anges, och att det är vanligt att man tillsätter framför allt pinotage. Övermogna pinotagedruvor är hans förklaring till den i sydafrikanska viner ofta förekommande rökiga tonen (rökta charkuterier...). Det kraftiga syrabettet i avslutningen anser han komma från tillsatt citronsyra i vinmusten; något som används i varmare klimat för att balansera de snabbmognande druvornas lägre egna syrainnehåll. Tillsatta syror integreras inte lika väl vid lång lagring, menar han, och därav den tydliga syran på framför allt tungan. Gott, intressant, lärorikt! Vinet köptes in via vinkällaren Grappe i mitten av 90-talet, och var under en period ett riktigt omsusat vin. Ryktet är tydligen något mindre framstående i dag.

Tredje glaset: Inledningsvis lite blyg doft, men efterhand kommer även här Bordeauxliknande aromer upp ur glaset. Lite fat, ceder, bly... Inte så fruktigt. I munnen kommer en våldsam överraskning; först en närmast sammetsmjuk munkänsla och sedan ett så våldsamt uppstramande avslut att käken i det närmaste vrids ur led! Vad är detta!? Whiskymannen vandrar till Spanien, Redaktören är i Italien... Själv sitter jag och klurar. Vinet är en -95:a, och ändå så känns det ungt, tanninsträvt och med potential. En tioöring trillar ned, och likt en Sherlock Holmes får jag triumferande säga: "Jag har nästan aldrig druckit Tannat-vin, men det här skulle kunna stämma in på det, och i så fall är det antagligen Chateau Montus!" Bingo - roligt att få pricka så rätt ibland! Visst var det Montus 1995, och ett vin som Vinmannen hävdar antagligen är det bästa köpet på vinauktionerna. Prisvärt, gott, matkrävande och fortfarande mycket ungt...


Fjärde glaset: Ett felköp, enligt Vinmannen. Lacoste-Borie 1989 är en övermogen Pauillac som börjat få toner av lingon och tranbär. Fortfarande intressant och inte utan kvaliteter, men tydligt i utförsbacken.

Snygg kork!

Till ostarna var det dags för Graham's 1983. Efter att ha läst en del noter på CellarTracker hade vinet fått lufta i fyra timmar. Trots detta ett ungt vin med framtiden framför sig. Tydligaste skillnaden jämfört med förra veckans Gould Campbell var den senares körsbärstoner, där jag i Graham's fann mer av plommon. Ett mycket, mycket gott vin som jag gärna köper mer av om jag får chansen och lägger undan några år. Broadbent menar att årgången översukggats av 1985 och därför är undervärderad... Notera korken och hur tydligt man kan följa genomfuktningen. Tio-femton år till torde inte vara något problem.

Hallon

Efter portvinet serverades färska hallon med pistagenötter och gratinerad stregasabaionne. Till detta en sauternes, dock väsentligt yngre än sist. Chateau Suduiraut 1998 hade klart mer frukt, högre sötma och högre densitet än Rieussec 1970. Elegant honungs- och aprikoston med lite lagom kraft. Passade mycket bra till desserten och levererade som väntat, även om det inte precis var en av de bästa sauterner jag provat.

The line-up...

Åter en skön kväll, som sagt. Nu återstår disken...!

eftersnack

Tja, gästerna har gått och diskmaskinen brummar. Bästa vinet i kväll kan ha varit Veuve -88, tillsammans med Chateau Rauzan-Segla -96 och Graham's -83. Full rapport kommer i morgon.

många goda viner...

Vinmannen levererar den här gången inte mindre än fyra smakprov, på temat intressanta viner från när och fjärran. Vi har således provat och avnjutit Chateau Rauzan-Segla 1996 (underbar!), Thelema 1994 (spännande, mycket syra), Chateau Montus 1995 (bordeauxlik doft, rejäl trärasp i smaken - mycket gott och underhållande) samt ett bonusvin i form av Lacoste-Borie 1989 (andra vin till Grand-Puy-Lacoste); ett "felköp" av Vinmannen som dock har sina kvaliteter och inte alls är så övermoget som befarat.

Nu - portvin!

veuve clicquot rare vintage 1988

Till en halstrad pilgrimsmussla med grönsaks-beurre-blanc satt detta utvecklade, mogna, storartade vin som en smäck! Mognadstoner, längd, struktur, kropp och balans var adjektiv som flög i luften. Svårare att speca dofter och smaker. Inte riktigt äpplen. Inte champinjoner. Lätt oxidation? Nej, säger Vinmannen, men Redaktörn och jag hävdar lite sherry. Vansinnigt gott. Rödvinerna up next - Vinmannen har dekanterat och serverar blint...

...here we go again!

Ny middag med simultant realtidsbloggande av Vinmannen och undertecknad. Ännu mindre förberedelsetid, delvis ny laguppställning runt bordet, solen skiner och Whiskymannen har lovat ta med cigarrer laget runt! Det här kan inte missyckas!

spontanmiddag på gång igen...

Pratade med Vinmannen i dag. Han går på semester nu, och själv är jag ensam hemma igen. Alltså läge för ny middag med goda viner i all enkelhet! Såväl Pokermannen som Direktören är upptagna, men Whiskymannen och Redaktören anmäler glatt intresse. IT-mannen - hos vilken jag tillbringar kvällen med grill och Ravenswood Zinfandel (hallon, kryddor och lakrits) - lovar också att ansluta. Vinmannen och jag konfererar över vinlistor igen. Jag står för port och sauternes om han tar det röda. Champagnen ännu olöst. Vad det blir i glasen avsöjas under kvällen i morgon. -85, -94, -95, -96, -98 verkar än då länge vara åren...

Matlagningen kommer antagligen att tvinga fram tårar hos Lisa Förare Winbladh, men förberedelsetiden denna gång är mindre än noll. Det kommer att handla om att få något gott och vinkompatibelt på tallrikarna inom rimlig tid, och genvägar blir därför nödvändiga. Sorry, Lisa.

1999 Chablis Grand Cru Les Preuses

Inspirerad av veckans överflöd av fine wines korkas en flaska chablis grand cru upp till abborrfiléer på grönsaksbädd. kooperativet La Chablisienne presenterar från Grand Cru-läget Les Preuses ett vin med klara honungstoner (honungsmjöd!) i doften, parat med mineral, citrus och bivax. Hustrun letar efter orden och hittar något som hon betecknar som nyuppackad plastleksak, typ Barbiedocka. Modellera skriver SB i sina noteringar - kanske det?

Les Preuses beskrivs av Mölstad som det område som levererar de "rundaste" vinerna från Chablis. Jag håller med; oväntat honungslent men ändå inte utan mineralsting och syra. Smaken är lång, med bra efterbett i syrorna. Håller säkert ett tag till i källaren.

Passar utmärkt till den ganska finstämda maten, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det var mycket skrik för lite ull. Med plastpåse blir det 400 kr jämnt, tack så mycket.

rieussec -70 - andra chansen

Två dagar i kylskåp - hur far det fram med ett 38 år gammalt vin? Jo, tack - helt okej! Hustrun och sonen återvände i kväll från utflykt i Dalarna, och jag åkte hem lite tidigare från jobbet för att hinna svänga ihop en saffrans-/vaniljpannacotta med snabbt påkommen och ihopmonterad marmelad på torkade aprikoser, honung, sockerlag och färskpressad apelsinjuice.

Sauternes med tillbehör

Efter sonens läggdags plockade jag fram den halvfulla flaska jag sparat sedan middagen i tisdags och serverade en förvånad hustru. Ännu mer förvånade blev IT-mannen med hustru när jag ringde dem och erbjöd mig komma över med varsin pannacotta även till dem. Det hade blivit fyra stycken av satsen, och vinet behövde drickas i kväll, så... Uppsala efterrättscatering sprang över med en bricka med två assietter och det som var kvar i flaskan.

Vinet, då? Jo, visst håller det ihop. Inledningsvis lite blygare än sist, men efterhand som temperaturen steg så tog det sig över förväntan. Doften har mer av mandelmassa och aprikoskärnor nu. Smaken ganska frisk, nästan lite bittert avslut. Inget snack om att det är ett bra vin. Årgången är inte särskilt stark i Sauternes, men just Rieussec har klarat sig över snittet enligt guru Broadbent, som delar ut fyra stjärnor. Och jag är övertygad om att Vinmannen håller med mig i att det dricks för lite mogen sauternes!

epilog

Så, med det mesta av disken från igår avklarad kan det vara på sin plats med en liten mission summary report. Först av allt bör konstateras att det var en i alla avseenden rasande trevlig kväll. Att vi bara var fyra vid bordet bidrog till att alla var del i det gemensamma samtalet, och satsningen på snabblagat men gott och vinvänligt höll hela vägen. Korta noteringar har redan postats nedan, men här följer en sammanfattning:



Ayala Zéro Dosage NV
En champagne utan tillsatt socker (dosage). Trenden har ju generellt gått mot ökade sockerdoser, vilket anses göra champagnen mer lättillgänglig men samtidigt mindre intressant, ungefär. Det där med torr, kall etc har tjatats tillräckligt, men visst ligger det en del i det. Den här champagnen har uppmärksammats i positiva termer av en del vinskribenter, och det är inte utan viss förväntan jag korkar upp. Doften är innehållsrik, lovande och bjuder på såväl jästigt brödiga toner som en del mogna gula äpplen. Smaken är dessvärre en besvikelse. Det känns snipigt, lite kort och citrusdominerat. Vart tog alla dofter vägen? Till små löjromstoasts passar det dock utmärkt och den friska syran kickar igång smaklökarna. Ingen nybörjarchampagne.




1997 Volnay Champans Domaine Marquis d´Angerville
Wow! Doftmässigt ett vin som lever upp till devisen "stor & utvecklad"; vinmannens definition på ett en bra vindoft. Här finns solvarma jordgubbar, sandelträ, kryddor i en underbar mogen ton. I munnen frisk syra, god frukt, bra längd och kryddigt slut. Frukten är nedtonad efter elva år i flaska men ändå så närvarande. Mums! På Cellartracker verkar omdömena mer ljumma, men till kalvlever anglais satt det här som en smäck! Flaskan inköpt på vinauktion.


Till hängmörad entrecote helstekt i ugn serverades tre Bordeauxer:

2001 Château Haut-Bages Averous; Pauillac
Andravinet till Chateau Lynch-Bages, och en Pauillac på väg mot mognad. Borde passa mig perfekt. Vinmannen och jag har skilda uppfattningar. Han pratar på om ceder och svarta vinbär men jag sittar och saknar blydaggen. För mig är inte det här en skolboks-Pauillac, även om jag efterhand plockar upp noterna han refererar till och vinet i mitt tycke växer under kvällen. Framför allt är det en kryddighet och eldighet jag uppfattar i smaken som jag normalt inte förknippar med min favvo-kommun, och som sagt för lite blyerts. Det är dock ett riktigt gott vin som kanske kan behöva ytterligare något år. Vinet kommer från Vinmannens och Direktörens sortiment.

2003 Château d´Aiguilhe; Côtes de Castillon
Här kommer den totala vatendelaren. Jag finner mig helt ensam mot övermakten. IT-mannen applåderar och beställer en låda, Direktören myser och pyser förnöjt och Vinmannens svada går igång om otroligt välintegrerade fat utan överdriven mockarostning, täthet, struktur, fruktighet, fantastiskt vinmakeri etc, etc... Och jag fattar ingenting. Ja, doften är stor och påträngande, på ett inte helt angenämnt sätt. Massor av frukt. Massor av allt. I munnen tätt, nästan visköst, fruktigt, kryddigt och ... sött. Nej, det är naturligtvis ingen ryggradslös fruktbomb, men i mitt tycke för sötfruktig. De snyggt rostade faten får vara hur välintegrerade de vill, de stramar ändå inte upp det här bygget tillräckligt. Enligt en artikel på Wine Spectator är druvblandningen 80% merlot och 20% cabernet franc. Var är mina cabernet sauvignon!?

Jag vet dock med mig att yngre Bordeuax inte alltid faller väl ut hos mig. Det kommer att bli intressant att följa det här vinets utvecking, för så mycket förstår jag att det är balanserat mitt i all sin kraft och sådant lär ju ska båda gott. Vinet har också nyligen lanserats av Vinmannen et al. Att det är något av ett kultvin med greve von Neippberg som producent och Stéphane Derenoncourt som konsult bidrar säkert till hajpen kring detta vin, som lär sälja slut kvickare än någon hinner säga Un bon vin rouge de d´Aiguilhe et Stéphane Derenoncourt .

Jag låter två av rätt många kommentarer på CellarTracker avrunda diskussionerna:

• rated 92 points: Beautiful wine. Dark red fruit with silky smooth tannins make this wine a little bit New World in style but showing some terroir. The finish was long and relatively dry. Decanted for two hours before drinking


• This wine might have merit but I am so disgusted with the oak, I cannot focus on anything else. This is like a decent Ridge Zinfandel with a few shots of vanilla extract. I am SO tired of over-oaked mod merlot.

1989 Chateau Figeac, St Emilion
Oj! Så här skall det ju vara! Doften fylld av mognadstoner samtidigt som det finns ett spännande drag av torra örter eller nästan hö. Jag hittar också "krut?" i min notering... Hmm - vad tänkte jag där? Hur som helst så är smaken balanserad, mogen, lite slank men ändå underbart munfyllande utan att vara påträngande; som en god vän vars sällskap man aldrig tröttnar på! Skillnaden mot d´Aiguilhe kan inte vara tydligare. Tack och lov är Vinmannen på min sida den här gången - det här var riktigt bra. Druvsammansättningen är CS 35%, CF 35% och Merlot 30%. Vinet har funnits i BS, men Vinmannens lager är härmed slut...

1983 Gould Campbell Vintage Port
Ett bra, stabilt portvin; lite lättare i stilen och med klara körsbärstoner i såväl doft som smak som mest framträdande egenskap. Ur Vinmannens källare. Till blandade ostar.

1970 Chateau Rieussec
En flaska från min egen källare, inropad på decemberauktionen. Frestelsen att prova en av dessa juveler (en till ligger och väntar) blev för stor, och i mitt tycke var utdelningen god. Mogen sauternes kan få en nedtonad sötma, och så var fallet här. Till Vinmannens Crêpes Suzettes var det kanske i torraste laget, men mig störde det inte. Saffranstonerna fanns där, men var inte lika framträdande som i Chateau Simon 1983 som vi provade i mars. Jag noterade petroleumliknande drag av mogen riesling, vilket kändes lite udda men som inte störde. Dessutom en del torkad aprikos, honung etc... Mycket gott, men kanske inte fyra gånger bättre än just Ch Simon, vilket priset indikerar.

Sammanfattningsvis en riktigt skön kväll med goda vänner och goda viner, och som genomfördes med ett minimum av planering och framförhållning. Något att göra om!

PS För den som vill balansera sin bild hänvisas med varm hand till Vinmannen själv...

finish

Och till Vinmannens Crêpes Suzette fick vi - i mitt tycke - en av kvällens höjdpunkter; Ch Rieussec 1970. Inropat på auktion i december i fjol för dryga 1400:-/flaskan så var det skönt att känna chansningen gå hem. Uttorkande, javisst; inte med samma omedelbara fruktiga sötma och tydliga botrytis som ett yngre vin kan visa, men ändå så skönt, balanserat och med nästan alsacelikande petroleumtoner över honungen och aprikoserna.



Prisvärdet kan naturligtvis diskuteras, men var hittar man ett annat vin med samma stil för en mindre peng? 38 år i flaska gör onekligen sitt till...

sluttampen

En Figeac -89 visar var Bordeauxskåpet skall stå. Underbar mogen doft med tydliga inslag av hö och torkade örter. Fjärran från de lite sötfruktiga inslagen i Ch d´Aiguilhe 2003, som trots sin uppenbart välmakade struktur inte faller mig på läppen. Bättre var då Lynch-Bages andravin Haut-Bages Averous 2001, som trots viss kryddig eldighet ändå var en habil Pauillac.

Gould-Campbell vintage port 1983 levererade bra. Nu är det dessert!

halvtid

Eller kanske inte. Jag har inte så bra koll, riktigt. En Ayala Zero dosage (okej), en fantastisk Bourgogne och ett par intressanta Bordeuaxer avverkade. Den jag hoppas mest på återstår.

nu kör vi!

Gästerna på ingång. Det är på alla sätt galet att försöka hinna fixa en femrättersmiddag kl 18.00 en tisdag, när jag normalt inte hinner hem från jobbet före 18.30. Tur att det är sommar...

uppladdning...

Följ Vinmannens grundliga fotarbete http://www.vinmannen.blogspot.com/!

spontanmiddag i morgon

Jag vet inte hur det gick till. Gräsänkling ett par kvällar, och plötsligt är IT-mannen, Direktören och Vinmannen på väg hit. I morgon blir det öppning av några spännande buteljer. Vi har nog plats för någon till vid bordet - Olivia, jag tror jag är skyldig dig en?

Middag på Hambergs Fisk

I tisdags var alltså hustrun och jag barnvaktsförsedda och såg fram emot en mysig middag och bio. Hon valde film och jag restaurang - vi blir båda nöjdast så... Det var länge sedan vi var på Hambergs Fisk; ett etablissemang som inte bara förser Uppsalabor med fisk, skaldjur, ostar och delikatesser av bästa klass utan också har den i tveklöst bästa fiskrestaurangen med en vinlista som utklassar det mesta i stan. Inte minst på champagnesidan har de ett brett och personligt urval.

Mer förvånande är kanske att de stoltserar med ett litet sortiment Fine Wines som innehåller en del högklassig (röd) Bordeaux från 80-talet. Det var här Konjärerna provade Latour -85 mot Figeac -85 för ett par år sedan (Latour sparkade rumpa!).

Hur som helst; vill man säga något till restaurangens nackdel är det att det blir trångt mellan borden. En del av charmen, men också mindre lämpat för intima samtal. Som tur var fick vi bordet framför ostdisken. Lagom avskiljt och med frestande utsikt...

Hustrun studerar menyn och bevakar ostdisken...

Med tanke på kvällens film så återupplevde vi sekeslkiftesnostalgia i form av varsin Cosmopolitan till fördrink. För mycket lime och för lite tranbär. Hambergs är inte i första hand ett cocktailställe...


Jag var tidigt inne på att dela en flaska champagne genom hela måltiden, och guidades av den kunnige och trevlige sommelieren till en flaska Vilmart Coeur de Cuvée 1999 (enligt SB:s listning är det 1998 som finns i butik, men på vinforum jag läst har det kommenterats att det är -99:an som är tillgänglig nu).





En konst med en skicklig sommelier är att lägga sig på rätt nivå i diskussionen med gästen. Idealet är naturligtvis att mötas på en kunskapsnivå där kunden känner sig bekväm och kanske lite smickrad. Att pricka högt över är naturligtvis lika galet som att hamna alldeles för lågt; åtminstone om man inte snabbt kan korrigera sig. Här kändes det på en gång som om vi hamnade rätt. Skickligt!


Vilmart är en liten kultproducent som i stil med Selosse använder ekfat för att jäsa och lagra vinet. Druvorna är från Premier Cru-lägen, och enligt hemsidan innehåller den 20% Pinot Noir och 80% Chardonnay. Fatbehandlingen är nya barriques - dock oklart om proportionen. Vår sommelier föreslår en försiktig luftning till karaff, och han har säkert rätt i sak. Champagne är vin och mycket vin mår bra av lite luft, särskilt om det inte mognadspeakat. Dock är jag rädd om bubblorna i min skumpa och har inte erfarenhet av luftad dito. Vill gärna testa i lugn och ro i hemmets vrå först. Oluftat denna gång alltså.


Doften signalerar direkt att vi är hemma. Hustrun spricker upp i ett flin: "Det här gillar jag!". Vi letar referenser; brödet finns där, kanske gula plommon, nötter... Smaken är fyllig och djup men med tydlig syra. Faten gör sig påminda men är inte påträngande; det är inte smörigt eller ekigt på ett onaturligt sätt. Samtidigt finns det något mer som vi letar efter att sätta ord på. Hustrun famlar efter gummi, jag vandrar vilse i petroleum...

Vi ber till slut sommelieren om hjälp. Han förklarar tålmodigt att ekfaten kan ge vinet en fyllig, gräddig ton eller kanske oljig. Han droppar linoleummatta som ett förslag och visst, varför inte. På väg från restaurangen klickar det till och fino sherry fyller åtminstone delvis den doftreferenslucka jag släpat på. Läser sedan i Juhlin att oxidationskänsliga sommelierer ofta tar champagner från Krug och Bollinger som defekta i blindtester pga (i deras näsor) överdriven oxidationston, orsakad av ekfatslagringen även hos dessa viner.


Om ni inte redan förstått det var det ett riktigt gott vin och en sådan där aha-upplevelse där man känner att man vidgat sin referensram något!

Hummer- och pilgrimsmusslesallad

Maten, då? Jo tack, det är rakt igenom stabilt utfört utan onödiga krusiduller. Jag ville ha förrätt och deras hummer- och pilgrimsmusslesallad är en klassiker. Mums!

Suddig hälleflundra

Hälleflundran lockade, men pepparrot har aldrig varit min grej sedan mor tvingade i oss pepparrotsgädda varenda gång vi varit på lyckosam fisketur. Inga problem för köket, som serverade den med gösens garnityr med gotlandsprimörer i stället. Snyggt! Möjligen hade fisken i mitt tycke gått lite för långt i ugnen, men sammantaget var det en mycket god rätt där de naturliga smakerna får stort utrymme.

Hustruns godis i bakgrunden; mitt i förgrunden...

Kaffe, chokladtryffel och 2 cl Ragnaud-Sabourin no 35 Fontvieille avslutade det hela på ett bra sätt (hustrun gick på hallon, lakrits och citronskum!), innan det var dags att rusa till bion och uthärda en säsong Sex and the City hopbakat till film. Trivsamt nog hade champagnen den långtidsverkande effekten att man försattes i rätt sinnesstämning för att ha god behållning av det hela!

prolog

Hade tänkt skriva ett trevligt inlägg med färgglada bilder om det sköna besöket häromkvällen på Uppsalas bistron nr 1; Hambergs Fisk. Blev i stället bryskt inkallad i tjänst och är nu åter hemma efter drygt tre timmar. Läggdags.

Men en fantastiskt god, ekfatslagrad årgångschampgne från en mindre kultproducent unnade hustrun och jag oss hur som helst vid besöket. En aha-upplevelse! Mer om den och besöket i övrigt en annan kväll.

Bernkasteler Badstube Riesling Spätlese Trocken 2003

Åter i civilisationen efter ett par dagar och nätter i knottbesudlade skogsmarker nordväst om Gävle. Att leva primitivt skogsliv kallas rekreation och avkoppling, och visst fyller det en viktig funktion att återskapa njutningen av att kunna ta en dusch eller slå på spisen när man vill ha mat. Den småsura veden som stod till buds gjorde begäret av morgonkaffe till en riktig prövning...

Till hustruns snabba, goda fiskgratäng spädde jag på lyxkänslan av att ha återänt till ordnade förhållanden genom att korka upp en Bernkasteler Badstube Riesling Spätlese Trocken 2003. En gyllengul färg och skön, närmast söt, doft av tropisk frukt, kanske ananas och bakomliggande citrustoner (lime?) och mineral. Smaken är fruktig och om inte knastertorr så i alla fall klart torrare än doften antyder. Mer mineral än doften antyder, och bra längd och syra. Jag har ingen större erfarenhet av Spätlese Trocken, men jag antar att det är det här som avses. Utvecklade dofter och smaker men fortfarande den stramhet man vill ha i en riesling. Riktigt, riktigt gott tycker både hustrun och jag, och efter maten töms flaskan successivt på baksidesterrassen medan sonen streakar i vattenspridaren... Sommar!

ett gnälligt inlägg...

Jag har häromkvällen ätit på Sandhamns Värdshus i samband med en liten konferens som vi listigt nog placerade ute i havsbandet. Ett trevligt, anrikt etablissemang och ett kök som vill en del. Allt bra så långt.

Till middagen hänvisades till mig när det var dags för vinval. Jag häcklades i vanlig ordning av kollegorna för min frankofila hållning ("Är inte franska viner generellt för dyra?", "Jag gillar sydafrikaner, och titta där har de ett chilenskt vin!") samt för min avoghet mot boxviner ("Det är ju så praktiskt i båten!"). Eftersom jag inte fick med mig kamraterna på Ch Mont-Redon så fick vi nöja oss med en Côtes-du-Rhone. Producenten har jag glömt men årgången var 2004, och jag tänkte på Guigals CdR 2004 som vi druckit med god behållning flera gånger i vår (sist hos IT-mannen i söndags).

Och här kommer gnälligheten. Servitrisen kommer med flaskan och visar upp: "Det var den här ni beställde!?" Nja. Rätt vin, men fel årgång. Vinet är plötsligt från 2006. Jag har lite för dålig koll på de senaste åren i Rhône för att direkt avgöra om det är till det bättre eller sämre (eller likartat, vilket det förefaller), men det hör liksom inte hit. Om man som krog bryr sig om att skriva ut årgångarna i vinlistan så får man antingen:

a) uppdatera vinlistan så snart det sker ett årgångsbyte
eller
b) informera kunden att listad årgång tyvärr utgått och nyss ersatts av denna, och fråga om det går bra

Eller är jag gnällig i överkant?

2000 chateau tayac, margaux

När Finare&Vinare säger köp så lyder man. Dessa favoriter i bloggosfären befinner sig för tillfället på lustresa i Cateauneuf-du-Pape (vilket det bloggas insiktsfullt och entusiasmerande om!), men har tidigare tagit sig an ett av junisläppets höjdare.

Chateau Tayac är en Cru Bourgeois från Margaux - eller var i alla fall vid buteljeringen av årgång 2000. Efter de senaste legala turerna kring Cru Bourgeois-stämpeln är väl för tillfället ingen tillåten att använda beteckningen? Tja, enligt l'Alliance des Cru Bourgeois du Médoc så verkar ju något vara på gång. I stället för klassificering som gällde i tio år i stöten så verkar det bli ett årlig kval där man testar om vinet uppfyller kvalitetsnormen. Fortsättning lär följa...

Hur som helst så är det här något så ovanligt som ett hyfsat moget vin från Bordeaux i bra kvalitet till ett okej pris. Vad har hänt, Anitra? Vinet får av olika skäl en lite tuff matmatchning i form av fasan i mjöd och äpplen. Det polska mjödet Piastowsky med sin sötma och örtkryddning höll på att orsaka utrymning av köksregionen med ett gaslarms-VMA när det brässerade den stackars fasanen. Jag fick raskt rycka ut för att balansera upp det hela med diverse fonder och kryddor för att skapa viss rätsida åt det hela. serverat med en rösti gjorde ändå hustrun och brodern en försiktig, halvt förvånad tumme upp. Lite blekt, smakmässigt, men klart ätbart.

Vinet blir den lite klena rätten i det närmaste övermäktigt, trots att det är riktigt balanserat och ganska finstämt. I doften finns svarta vinbär, plommon, fat och mocka. Möjligen finns lite jord och tobak i bakgrunden. Mognaden är påtaglig men långt från övermogen. Inga lädertoner, och färgen är sammetsröd utan tegelinslag. I smaken kommer mer plommon och mocka; det känns medelfylligt, viss strävhet, bra eftersmak i hyfsad längd. Riktigt gott och "right up my alley".

Jag kommer inte att ha någon akut brådska att dricka kvarvarande flaskor, även om det var fullt njutbart nu. Jag dricker hellre vin i utförsbacken än uppförsbacken, och ett par år till tror jag det här kommer att hålla ihop utan bekymmer.

St Armand Mâcon Blanc-Villages 2006, Labouré-Roi

En söndagsutflykt till Furuviksparken, söder om Gävle. Vi har varit där en gång varje sommar de senaste fyra åren, och det brukar alltid vara trevligt. Det enda som har varit trist är det riktigt sunkiga snabbmatsutbudet som varit det enda som stått till buds.

I år har dock hustrun snappat upp att det öppnat en riktigt bra fiskrestaurang nere vid havet utanför själva parken. Mycket riktigt; där ligger sedan förra året (?) en systerkrog till sedan länge omhuldade Axmar brygga några mil norr om Gävle. White Guide avslöjar att menyerna t o m är de samma... Logiskt nog heter krogen Furuviks brygga, och samma guide delar ut hela 23 matpoäng för etablissemanget vilket placerar det en noslängd före sådana institutioner som Wermlandskällaren hemma i Uppsala.

Eftersom vi kommer fram till parken lagom för lunch så knallar vi dit direkt. Vi överraskas av en ambitiös och allt annat än överprissatt meny, och hugger glatt in på smörstekt rödtungafilé i riesling- och hummercrèmesås med svamp och räkor respektive hälleflundra med chablissås och ostronskivling för hustrun. Portionerna är väl tilltagna; extra plus från mig som annars ibland inte känner mig riktigt mätt efter en ensam fiskrätt.

Rödtungafilé med sås och räkor; pressad potatis hör till

Gossen är fullt nöjd med fiskpinnar, konstfullt upplagda, och hemgjort mos tillsammans med god sås (till ett pris i klar paritet med ett Happy Meal - 45:-!). Att servera barnvänlig mat med samma kvalitet och omsorg som vuxenmaten och ta sympatiskt lite betalt för den är något fler krogar borde ta efter.

Grillad färsk hälleflundrafilé i vispad chablissås med ostronskivling

Hustrun och jag tar varsitt glas vitt, och fastnar för en Mâcon Blanc-Villages 2006 från Labouré-Roi. Bourgogneproducenten (eg negocianten) är förstås välbekant, och vinet är 100% chardonnay, så hur fel kan det bli? Nej, fel blir det inte. Vinet är chablislikt i de flesta avseenden; frisk doft med en del citrus och mineral kombinerat med ett stråk av tropiska frukter. Smaken är medellång, frisk, lite rundad men absolut inte smörig - försiktig eller ingen fatanvändning? Läser senare i Mölstads En Värld av Vin att Mâcon-vinerna vanligen vinifieras i ståltankar och buteljeras tidigt för friskhet och fräschör. Låter rimligt med tanke på vad vi har i glasen.

Sammanfattningsvis: de bästa restaurangbesöken kommer när förväntningarna är låga eller besöket sker spontant. Det här var en riktigt bra start på dagen som höll oss mätta och nöjda resten av eftermiddagen. Ett besök rekommenderas!

2005 fontanafredda langhe nebbiolo

Bra basnebbiolo hör till livets nödvändigheter. Pio Cesare har levererat några gånger, men SB i Gottsunda har ett mycket begränsat utbud, så i brist på bättre prövas en Langhe Nebbiolo från storproducenten Fontanafredda.

(parentes: av Gottsundabutikens fem dyraste rödviner är - hur många amarone? Jo, just det: fem! Alltså, allvarligt talat herr/fru/frk butikschef - lite mer fantasi tål vi!)

Doften från detta vin är fylld av körsbärsfrukt, fat och kryddor. Bakom kommer någon blommighet eller örtighet. Jag har lärt mig att viol är en referensdoft på nebbioloviner, men det är kanske inte min första association... I munnen är vinet slankt, ganska läskande, inte det minsta sötkladdigt och med ett fast tanningrepp som kommer i andra vågen. Eftersmaken är medellång till lång. Körsbärsfrukten finns där tillsammans med torkade frukter (russin/plommon: mer uppenbara i smaken än i doften för mig). Fatkryddor hjälper till.

Gott vin, valuta för pengen, men någonstas i bakhuvudet signalerar minnet att Pio C nog upplevdes djupare och tätare. Aningen gles frukt drar ned betyget, även om jag minst av allt är någon fruit-junkie. Bra till färsk pasta med Karl-Johansvamp-fyllning och några salamiskivor.

firmafest och katalins vinbar

I går var det firmafest. Ett projekt avslutades och det bjöds på middag med delprojektledarna. Av någon för mig outgrundlig anledning hamnade vi på resturang Tirol, Gröna Lund, som excellerade i firmafesternas firmafest på två timmar. Enkel men korrekt meny (lätt att göra i stora kvantiteter), kort vinlista, mycket öl i kanna och coverband från Dalarna på scen. Bara en sådan sak som att sångaren ropade upp alla grupper som var där så de skulle jubla och vinka... Huga! "Supportteknik AB, tolv personer!" "Yohoo!" "Där satt ni ja, vid det bästa bordet minsann... Huddinge kommun, åtta personer!" "Yiipiee!" osv, osv... Att sedan folk dansade till coverbandet och stod och diggade vid scen redan efter förrätten var en annan märklighet i sammanhanget. Maten? Nja... Vinet? McPherson Chardonnay respektive Cabernet Sauvignon. Den senare överraskande kryddig. Annars en smått deprimerande kväll, gastronomiskt sett.

Firmafest. Farbor Fläsk spelar...

Därför var det desto trevligare att ta med familjen på restaurang i kväll. Lillprinsen är nu såpass stor och välartad (hu!) att det är tänkbart att gå på lokal med linneduk och Riedelglas. Efter lite överväganden kom vi fram till att Katalins vinbar förtjänade ett återbesök. Vid ett tidigare tillfälle stannade vi ju till bara för ett glas champagne, men nu ville vi äta. Att man har fyra-fem bubbel på glas, 18 vita resp 18 röda, samt bra ett urval stark- och sötviner också på glas bidrar. Runda av med stadens antagligen starkaste avec- och digestiflista så är man i hamn. Den restaurang vars fyra cognacs är tre varianter av Delamain samt en Ragnaud-Sabourin får automagiskt en särskild plats i Konjärens hjärta... Familjemiddagen innebär dock naturliga restriktioner i provningskoncentrationen, men vi är nöjda bara med att komma hemifrån.




Som tur var prickade vi en ovanligt lågmäld kväll. Bara två andra sällskap i restaurangen på hela kvällen. Vi inledde med ett glas bubbel; jag en Diebolt-Valois Tradition NV som var riktigt trevlig i den lite lättare, friska stilen. Bra syra. Hustrun tog en cava. Mnja. Det ÄR skillnad...

Hustrun och Diebolt-Valois

Till huvudrättens lamm valde jag två viner. Jag måste i det här sammanhanget skylla på att jag parallellt med vinvalen sysselsatte mig med Kalle Anka-läsning för sonen, för jag lyckades inte memorera producenterna. Det ena var i alla fall en Crozes-Hermitage från 2004 (mitt val) och det andra en 90% Syrah/10% Cabernet Suvignon-blend från Chile (sommelierens val). Efter lite efterforskningar är jag rätt säker på att det var Montes Alpha, troligen 2005 (enligt internetkällor har den 7% CS och 3 %Viognier).

Till lammet med bönsallad (nja, koriander blir aldrig min grej) och vårlöksrisotto (mums!) fyllde chilenaren faktiskt ut kostymen något bättre. Jag hade väntat mig att Crozes skulle tränga igenom bättre, men jag upplevde återigen vinerna som för varma (svårt när det är +25 i lokalerna) och tror att det missgynnade min favorit. Chilenarens ryggradsimplantat i form av CS bidrog kanske till att den undvek den värsta syltigheten, för det var ett för stilen hyfsat balanserat vin, om än fortfarande varmfruktigt och med (över-)tydlig fatkaraktär. Crozes sparades till osten, och jag upplevde att det blev bättre och mer öppet under kvällen. En Gruyere var en klockren kombo.

Lamm, röda viner och sonens middagslektyr (panikinhandlad på pressbyrån efter första beställningen...)

Avslutningsvis en bakad chokladtryffel med kokossorbet. Mycket god, rinnig sötstark choklad som sonen girigt petade i sig. Med en espresso och några droppar Ragnaud-Sabourin XO var kvällen fulländad.

Choklad!

Som helhet får Vinbaren riktigt gott omdöme. Sommelieriet är kunnigt och påläst (om än möjligen något mångordigt...) och vinlistan på glas är stans bästa. Maten vällagad och god; hustrun var lyrisk över såväl en smältande majskyckling som en nästan perfekt créme brûlée med mango- och myntasallad. Det man skulle önska sig är ett större urval av mer mogna viner och lite större andel gamla världen. Ytterst få viner (om något?) var äldre än fem år, och det borde det finnas utrymme för.

ingen lyckad vinauktion

Jag hann bara vara med ett par timmar på årets vinauktion. Jag kom ungefär vid den lite äldre Pauillacen och gick vid äldre S:t Emilion... Generellt var känslan att det mesta gick för utropspriset eller en bit däröver, och ganska få fynd gjordes.

Enda inköpet för egen räkning blev en låda Durfort-Vivens 2001 för 3600:- plus inrop 20%. Ett flaskpris på 360 :- således, att jämföras med årgång 2002 som kan köpas på SB idag för 282:-... Ja, kanske inte helt rationellt, men det är kul att få bjuda mot sådana som Andreas Larsson (även om han nog inte högg på den här lådan; han verkade mest köpa blandade lotter och lite udda flaskor från -80 och -90-tal)!

Mer roligt och intressant än givande ur vinsynpunkt, alltså. Jag hoppas Vinmannen och Pokermannen hade bättre tur med Bourgognerna...!

Pauillac 2001 - igen

Vilken sommar - och den har bara börjat! Grillen går bokstavligen varm och måltiderna avnjuts utomhus i parasollets skugga.

I lördags var vi dock så sent ute att grillmomenten hoppades över, och de färdigmarinerade lammracksen fick möta grillpanna och ugn i stället. Till detta min andra flaska av en tidigare besvikelse; Pauillac 2001. Vinet är alltså tredjevin till Ch Pichon-Longueville Comtesse de Lalande, och provades första gången för tre månader sedan. Då alltså något av en besvikelse med omdömen som "Sötare frukt än jag väntar mig..." och "...inte ett vin utan kvaliteter." Inga ovationer, således.

Med tanke på omgivningstemperaturen serveras vinet svalt, till gränsen på kallt. Jag skulle gissa att det ligger på kanske 15-16 grader när det ställs på bordet efter någon timmes luftning inne i vinkällaren. Efterhand som dofterna frigörs konstaterar jag förvånat att något hänt. Om det är temperaturen som gör sitt eller inte, men i näsan återfinns huvudsakligen klassisk Pauillac; svart vinbär, ceder, blyerts, kaffe... Ingen stor doft, men ganska balanserad och framför allt inte påträngande söt och klibbig. Även i munnen levererar denna flaska över förväntan. Smaken är meddellång, ganska fruktig men inte utan mognad och med lätta mockatoner. Sammantaget ett klart steg framåt, men fortfarande inte riktigt övertygande för prislappen.


Jag vet med mig att jag blivit känsligare för för varma röda viner, framför allt om de redan från början tenderar till (för) söt frukt. Kanske var temperaturen fel första gången? Kanske har vinet fått några månader på sig att stabiliseras i flaskan efter at ha burits, fraktats och skakats (en vetenskap som känns så diffus så jag vet inte vad man skall fästa för tilltro till den!)? Hur som helst är det alltid roligare att bli överraskad positivt, men det blir trots det inga fler inköp. Annat i samma prisklass lockar mer.

watermelon-frozen-daiquiri

Till söndagens hamburgergrill med IT-mannens familj serverades först en läskande pinot-gris courtesy of gästerna, följt av en watermelon-frozen-daiquiri som blev riktigt läskande och god. Tärna vattenmelon i kärnfria bitar. Frys. Kör de frysta melonbitarna i mixer med en klunk vit rom. Balansera med färskpressad lime och sockerlag. Enjoy. Till maten serverades Guigals Côtes-du-Rhône 2004 som skötte sig bra i vanlig ordning.



...och imorgon är det vinauktion! Vinmannen och Pokermannen är där, och taktiksnacket är klart. Får se vad de bärgar hem den här gången!

Nästan Château Pétrus 1947

Den här posten är inte så lätt att skriva. Hur förklarar man för någon hur det känns att hålla något man så högt åstundar i handen; något man knappt trodde existerade på riktigt? Och hur förklarar man sedan känslan när man långsamt inser att det inte kommer att bli ditt? Att det antagligen var den enda chans du hade i livet och hur den passerade dig så nära att du kunde ta på den, men du tog den inte?

Château Pétrus 1947 - Vandermuelenbuteljering

När jag skulle besöka Wine&View bar på Helsinki airport var jag beredd på att få betala dyrt för mina droppar Château Pétrus 1947. 140€ för 4 cl. Ungefär 1300:-, eller jämförbart med en flaska Château Haut-Brion 2001. För fyra (4) centiliter. Men då pratar vi alltså Château Pétrus, och vi pratar den legendariska årgången 1947. Vinmannen hävdar att han aldrig druckit ett dåligt vin från det året, och han har prövat några stycken...


Samtidigt är det ett vin som kommer att släppas som primör på SB i höst till det facila priset av ca 26000:- för årgång 2005. Fyra cl av det vinet blir alltså dyrare... Och på WineSearcher kan man hitta Pétrus -47 för 1400$; alltså klart under 10000:- med dagens låga dollar.


Nå; nog om kronor och dollar och tröttande matematik. Jag har inte provat vinet, och det är det viktigaste. Det som hände var följande:


Efter att ha tillbringat veckan i en kvav, finsk källarlokal omgiven av delvis inkompetenta, delvis bara korkade medarbetare av blandeurpoeisk härkomst, så såg jag verkligen fram emot en stunds lugn och ro på flygplatsen i Helsingfors och ett stopp på deras världsberömda (Decanter har i alla fall haft en notis om den) vinbar. Med lite trixande hade jag sett till så att jag släpptes i Helsingfors centrum strax efter lunchtid. Planet skulle lyfta 16.50. Gott om tid.


Jag passade på att ströva runt på finnarnas NK, Stockmanns, och letade lämplig present till hustrun. Ingen brådska. Gick runt bland delikatesserna och den välsorterade vin-Alkon. Hittade efter två varv på den mycket omfattande damklädesavdelningen - och efter en avstickare till damerna på kräm- och kostmetikavdelningen på bottenplanet - till slut ett snyggt och stilrent linne från Boss. Oj hoppsan; klockan är redan 14.30 - dags att ta sig ut.

Först en promenad till busstationen. Väntan på buss. Bussresan längre än jag trott. Framme kl 15.20. Hmm... Massor med folk. Kö till incheckningen. Kö till säkerhetskontrollen. Dyrbara minuter går till spillo - så här skulle det ju inte bli!?

Kommer ut på andra sidan ca 16.00. Nu börjar det bli bråttom. Tur att jag vet vad jag vill ha. Man kan ändå inte sitta så mycket mer än 20 minuter med ett fyra centiliter... Var ligger vinbaren? I helt motsatt riktning till gaten, naturligtvis. Vid det här laget börjar jag bete mig som någon som håller på att missa sitt plan; den stirrande blicken, tittarna på armbandsuret, de målmedvetna stegen...

Till slut hittar jag den! Och så blir jag lugn i hela kroppen - där ser jag på bardisken en flaska Château Pétrus 1947! Helt otroligt! Och den är oöppnad! Ända till denna stund hade jag fruktat att den skulle vara urdrucken. Nog nåste det passera fler vinnördar än jag som tycker det är helt naturligt att betala en flygbiljetts pris för en shot rödtjut innan take off?

Jag har - med lite god vilja - fortfarande en knapp halvtimme på mig. Jag kan alltså gott unna mig ett glas champagne också...! Bland trevligheterna som ligger där på kylning hittar jag efter en stunds letande en Mumm 1982. När jag ber vinkyparen hälla upp ett provglas av denna champagne lägger jag till - lite nonchalant - "...och ett glas Pétrus också, tack!"

Det är då blixten slår ner. På klingande finlandssvenska kommer dråpslaget:

"Jo, men då måste tjöpa minst 20 centiliter, för annars kan jag int' öppna flaskan."

Vafalls!? Ok, de har alltså en köpspärr för att öppna flaskan; för mindre än fem sålda glas vågar de inte ta risken att bli stående med världens dyraste vinslatt som till slut får gå ner i såsen. Förståeligt.

"Vänta lite," fortsätter hon "det var tre andra herrar här och frågade nyss, jag kan fråga om de vill tjöpa också!"

Hoppet tänds på nytt, men bara för att släckas snabbt igen. Nix, de var inte intresserade. I huvudet går räknesnurran. Fem glas á 140 euro... Det blir (mummel, mummel...) - fasen! Nej, det går faktiskt inte. Jag lägger inte 6000 spänn på ett stadigt glas vin som jag nästan måste svepa stående. Även jag har gränser.

Mumm 1982

Får mitt bubbel. Funderar på att ta ett annat rödvin i stället. Château Batailley 1975, föreslår en trevlig amerikan jag hamnar i samspråk med. Jag chansar desperat och undrar om han inte är intresserad av fyra glas Pétrus i stället. Han skrattar och beklagar, men han tycker Pétrus är överskattad. Däremot skall han pröva Château Gillette 1947 som finns öppnad för endast 20€.

Vi byter sniffar och smakprover. Mumm har dominerande champinjontoner med söta röda äpplen. Eftersmaken är mycket lång. Först när planet taxar ut på startbanan hittar jag referensen jag söker: fyllningen till McDonalds äppelpaj!

- Go to gate - blinkar ilsket från en tavla.

Chateau Gillette har lite blyg doft tycker amerikanen. Antagligen lite för svalt. Smaken är lång, välbalanserad och fylld av honung och aprikos. Kanske lite tunn? Inte som d´Yquem konstetrar han. Jag tyckte det var fantasiskt gott...

- Boarding. -

Aaargh! Mina minuter har runnit iväg! Plötsligt måste jag rusa, och jag hann aldrig få någon Batailley -75 eller Sassicaia -94 eller det där portvinet från -58... fiasko! Besvikelsen är tung när jag efter en lätt språngmarsch genom åttahundra meter flygplatshall sjunker ned i flygplansfåtöljen som en av de sista ombordstigande. Hur blev det så här?

Hustrun tyckte i alla fall mycket om sitt fina linne, och förstod ännu mer vilken kärlek som låg bakom när jag berättade om mitt öde. Och hur som helst så har jag något kvar att längta efter, och det skall man ha i livet. Livet är hårt, men ganska spännande. Den dagen man vet att man kan få allt man vill ha är det nog inte så intressant längre...

(fotnot: Den här bloggen i allmänhet och ovanstående post i synnerhet är skriven av en vinnörd för andra vinnördar. Jag har - for the record - andra intressen i livet och anser fortfarande att min familj är viktigare än en flaska Pétrus. OK?)

bloggtorka...

Visst kan man skriva ett och annat om luncherna på en finländsk millitärbas, men det skulle inte bli vidare trevlig läsning. Mer intressant skulle möjligen ett inlägg om letternas hemkonserverade rådjurs-rillette (?) och ett par snapsar av deras hemlagade plommonvodka färgsatt med jordnötter (!?) vara . Såg ut som konjak och smakade bättre än det låter.

Middagarna på hotellet består av några oinspirerade och överprissatta standardnummer och det chilenska cab-vinet smakar svartvinbärssaft.

Om inte jag får en stund på Wine & View och de åtminstone delvis motsvarar förväntningarna kommer den här resan att vara en gastronomisk katastrof.

2006 domaine santa duc côtes du rhône les quatre terres

Domaine Santa Duc är möjligen mest känd för sina viner från Gigondas. Det är i alla fall dessa jag provat tidigare. När hustrun och jag var ute på middag på tu man hand (tack farmor!) inför min förestående vecka i Finland sprang vi av en slump på det här vinet på restaurang Lingon. I vinlistan framgick inte producenten, så det var en trevlig överraskning.

Med facit i hand så var det kanske egentligen inte fullt så trevligt. Visst var det ett gott vin, men i mitt tycke alldeles för ungt. Dessutom serverat flera grader för varmt. Jag gjorde inga specifika noter, men de vanliga referenserna till björnbär, örter och kryddor far genom huvudet. Det hade också en hel del tydliga tanniner. Jämfört med t ex Guigals CdR 2004 så saknade det en del i balans; något som jag tror kan sätta sig med lite lagring och rätt serveringstemperatur.

Ingen stor upplevelse men en skön kväll på en trevlig krog med vissa ambitioner. Med en fullsatt uteservering har personalen svårt att hinna med. Det blir långa väntetier... Nu bär det av till Helsinki och förhoppningsvis ett eller ett par stopp på flygplatsens beryktade wine&view bar. Vecka 23-24 skall enligt listan bland annat Pétrus -47 serveras på glas...

vinauktion igen

Det börjar dra ihop sig. Sedan en tid ligger auktionskatalogen på Stockholms Auktionsverks hemsida. Efter en snabb genomläsning så finns det några intressanta objekt; främst på rödvins- och möjligen portvinssidan. Det finns en hel del spännande champagne också, men den brukar kunna bli omotiverat dyr. Feg som jag är vill jag inte gå in i detalj på vad som lockar mest, men om jag inte kan vara där själv igen så skall jag se till att ha försett vinmannen med detaljerade instruktioner och en kasse pengar...!

2002 Philippe Faury St Joseph Vieilles Vignes "La Gloriette"

Efter att ha läst en högst inspirerad och smått rättshaveristisk (?) debatt hos Finare&Vinare angående en yngre upplaga av detta vin så kändes det logiskt att plocka fram just detta till aftonens grillning. Om det nu är samma vin? Läs diskussionerna och avgör själva... Att etiketten på det här vinet var i starkt behov av en uppdatering råder det dock inget som helst tvivel om. Den känns billig, daterad och är delvis oläslig.

Ful etikett, gott vin.

Det här var tyvärr den sista flaskan i mitt förråd. Det köptes för ca två år sedan på ren chans och får betecknas som ett mindre fynd. Årgången är ju svag i norra Rhône vilket jag inte tänkte på i butiken, men om det här är vad monsieur Faury åstadkommer ett svagt år så vill jag genast se vad han gör när vädret är mer gynnsamt! På SB finns nu årgång 2006 av -troligen - samma vin.


Efter en dryg timmes luftning i svalutrymme ställs det på bordet till blandat grillat och hemgjord potatissallad med bl a färsk sparris och körvel. Ingen enkel match för vin, men det här tar sig an utmaningn med god framgång! Färgen är djupt mörkt sammetsröd, men uttunnande i kanterna. Antydan till mognad. Doften hade inledningsvis en del bränt gummi, men övergick efterhand till vitpeppar, björnbär och örter samt lite lakrits. En bränd ton dröjde sig dock kvar vilket matchade grillmaten bra. Smaken bjöd på mer mörka bär och ett långt, pepprigt avslut. Elegant, stringent och utan den syltighet som en del slappa shirazer från nya världen präglas av (ja, en smula dogmatsikt uttryckt, men vaddå?).

Sex år var nog en ganska lagom ålder för detta vin. De mintiga toner av eucalyptus som noterades vid förra tillfället var som bortblåsta den här gången. Om åtta månader till på flaska gjort sitt eller om luftningen vädrade bort detta inslag vet jag inte, men jag sätter nog den här flaskan främst. Gott! Det får nog bli några med den nyare etiketten till källaren...

2002 leclerc briant brut divine

Det här har varit en riktigt bra dag. Familjeutflykt med farmor med besök på Rosersbergs slott och Skeppsholmen. Lunch på Café Fåfängan med vidunderlig utsikt och bra rimmad lax. Hustrun och mor tog ett glas vin (Viña Maipo Chardonnay/Sauvignon Blanc - friskt och svalt och motsvarande de förväntningar man rimligen kan ställa på ett glas lunhvitt), men jag var bilförare för dagen och fick hålla mig till Ramlösan...



Till kvällen blev det melodfestival. Vi är inga ESC-nördar men det kan faktiskt vara ganska underhållande. En sallad med cous-cous och haloumi ackompanjerades av Georg Breuers Riesling som som vanligt levererade.


Därefter följde dagens höjdare - 2002 Leclerc Briant Brut Divine.

Det varförsta gången jag provade en champagne från den lätt upphaussade årgången 2002, och det motsvarade mina förväntningar med råge. Det här vinet låg långt till höger på skalan, vilket innebär fylligt och med toner av rostat bröd, gula plommon och äpplen. SB:s smaknoteringar talar om ungdomlig och outvecklad och citrus, men jag vet inte om jag riktigt håller med. Å andra sidan är deras noteringar från januari 2007, och en del har säkert hänt i flaskan sedan dess. Riktigt gott var det i alla fall! Godnatt...

två mjuktuffingar - 2004 dom de grimardy och 2004 periquita reserva

Mjuktuff som Scott. För oss som slukade Nilecity i början av 90-talet är begreppet mjuktuff känt. Ibland passar det som handen i handsken för att beskriva ett vin. Slumpens skördar gör att vi provar två mjuktuffingar dagarna efter varandra.


Först ut (i går) är ett vin från vinmannens utbud; Domaine de Grimardy Elevé en Fût de Chêne 2004 från Bergerac, Sydfrankrike. Provningen sker helt oförberett och utan föregående litteraturstudier. Därför var överraskningen ganska stor när vi hällde upp. Jag hade väntat mig något mer rustikt och kraftfullt och inte så elegant som det här. Doften är lite svårplacerad men har Bordeauxliknande drag: örtigt, lite fat och mörka frukter (plommon mer än svarta vinbär) men också en anstrykning lakrits!? När jag i efterhand läser lite om regionen visar det sig att den huvudsakligen är planterad med Bordeauxdruvor - kan vinmannen upplysa om druvsammansättningen i detta? Jag skulle gissa på en inte alltför hög cabernet-halt; kanske lite mer merlot...?


I munnen är det alltså "mjuktufft"; medelfylligt, läskande med gradvis tilltagande och uppstramande strävhet. Smaken har söta plommon; nästan lite åt katrinplommonhållet. Det är inte utan mognadsdrag och känns inte som ett långlagringsvin. Lättdrucket utan att vara menlöst - perfekt till ostar framför en semifinal i schlagern!


Kvällens bidrag blev en uppgraderad version av något som i många år hade en ställning som "husets röda"; den ständige svenskfavoriten Periquita. Hustrun hade plockat en flaska i farten sist hon handlade (och också fick visa leg, vilket gör att hon nu leder den inofficiella familjekampen om den som senast fått visa leg på Systemet!), och bara noterat att de bytt etikett. Nu visade det sig att det var mer än så; det visade sig vara Periquita Reserva 2004. Reservan har annan druvsammansättning (mindre av just Periquita och dessutom Touriga Nacional och Touriga Franca) och har vilat 8 månader på blandning av nya och gamla fat.

Nu skall det i ärlighetens namn sägas att det var länge sedan vi drack standard-Periquita, men jag törs ändå påstå att det är klara skillnader. Det här vinet är betydligt fruktigare, lite sött men ändå inom min (ganska snäva) toleransram. Doften har lite brända toner men där finns också örter och plommon som i gårdagens vin. Åldersmässigt upplevs det dock klart yngre än Bergeracvinet. I munnen känns vinet kanske lite väl åt det sötsaftiga hållet men räddas även här av det strama avslutet. Mjuktuff. Råkar läsa "blueberries" på flaskan och kan sedan inte riktigt sluta tänka på blåbärssoppa. Det är gott, men en träff i utkanten på Konjärens måltavla. Det känns som om det inte var långt från att trilla fel. Lite mjukare avslut, lite sötare frukt så hade det varit stolpe ut...!

2001 pavillon rouge du chateau margaux

Efter en trevlig födelsedagsmottagning med cocktails, tårta och portvin hos direktören i går kväll fortsatte vinmannen och pokermannen ut på stan tillsammans med undertecknad för att fortsätta cocktailpartyt på hotell Hörnan; ett av få ställen som skakar drinkar med viss ambition i den här staden. Ett par Negronis slank ned utan större motstånd, och kamraterna engagerades i en diskussion om Negroni skall blandas enligt 3-2-1-principen (pokermannen), eller den lite sötare, bittrare 2-2-2-principen (vinmannen).

2-2-2-Negroni på Hörnan

Vinmannen undrade flott om han skulle hålla utkik efter något särskilt åt mig i floran av erbjudande fråån negocianter och vinhus, och jag högg till med en låda 2 cru från -96 att levereras någon gång i augusti i samband med skattåterbäringen... Sådant får alltid vinmannen att gå igång. Efter en stunds diskussion kom frågan om andraviner upp, och jag lade till att ett andravin från något premier cru-slott kunde vara ett alternativ till en 2 cru.


Väl hemma kunde jag inte släppa tanken på att prova ett av de få andraviner som jag lagt mig till med genom åren. Så ikväll var det dags för en djupdykning i källaren och fram kom en Pavillon Rouge 2001 från Chateau Margaux. I bästa Andreas Larsson-stil serverades hemgjorda cheeseburgare (stekta i ankfett) och stadiga steak house frites till. En inte lika galen kombo som det kan låta som, utan något som faktiskt fungerar riktigt bra ihop. Varför skall fina viner förunnas endast den hängmörade entrecôten?

Pavillon Rouge 2001

Vinet luftades en halvtimme i karaff, och redan vid första sniffen var jag såld. När det sedan kom i glasen spred sig ett leende över hela ansiktet. Det här är min likör! Doften var tydligt mockatonad, med fat och svarta vinbär. En begynnande mognad med läder och tobak fanns där också i bakgrunden. Smaken var ljuvligt lång och behaglig; munkänslan uppstramad utan att vara sträv. Jämfört med Sociand-Mallet -96 var det här ett vin som går utmärkt att dricka på egen hand. Smaken balanserade mellan nedtonad cassis, tobak, läder och lite fat, och var i en - som jag tycker - ganska optimal drickmognad nu. Säkert hade det gått att spara ett tag till, men jag tror mer och mer att det är den här fasen jag gillar bäst; innan portellotonerna dyker upp.

Det här vinet köptes in i Paris för exakt fem år sedan ca 500:-, och var värt varenda krona. Att det förde oss tillbaka till den lustfyllda resa i Frankrike vi gjorde med det lilla frö i magen som nu - när vinet dracks - satt vid stolen bredvid oss gjorde inte saken sämre...


På SB finns årgång -99 för 999:-, om någon blev intresserad. Och nej, tyvärr går det inte att få till en supreme cheese-meny på Max; ens som plusmeny.

2005 crozes-hermitage les launes, delas

Tja, sist på bollen igen, kan man konstatera. Ett vin och en årgång som jag läst flera hyllningar till och som jag nu sprang på med en skylt "utgående vara" på. Ny årgång har introducerats redan. Självklart inhandlades det och dumt nog rycktes korken samma kväll.

Vinet är en ren syrah och anges ofta som druvtypisk, vilket kan innebära en mängd saker. För mig brukar det handla om björnbär, vitpeppar, och animaliska toner. Hittar också en del rök och kanske lakrits i doften. I munnen avslöjas dock vinet obarmhärtigt som feltempererat. Det känns kladdigt och ryggradslöst på det sätt som jag lite slentrianmässigt brukar beskylla enklare aussie-shiraz för. In med det i kylen, och snart hittar det balansen igen.

Smaken domineras av de mörka bären och en behaglig strävhet - som inte blir bråkig utan bara stramar upp paketet - infinner sig. Lagerblad och och ett pepprigt avslut kompletterar det hela på ett bra sätt.

Ett skönt vin som definitivt klarar ett par, tre år i källaren. Nu lär det dock vara svårt att hitta -05:an i några mängder i butik - någon som har spaning på -06?

2003 chateau simon

Vi fortsätter botanisera i utbudet av vinmannens importer. Bjudna till IT-mannen med familj denna fantastiska högsommarkväll i början av maj på grillning - och med ett uppdrag att komplettera efterrättens jordgubbar - så såg vi ett tillfälle att testa av en yngre sauternes.





Till grillad fläskkarré med klyftpotatis och en himmelsk, hemkokt rabarberchutney serverades först en chilensk Pinot Noir från Errazuriz, Chile. Errazuriz hör till de större kvalitetsproducenterna i Chila, med både röda och vita viner på listan. Vinet är ganska snällt, lite gles doft och kort smak men annars okej. Doften bjuder på färska, mörka bär och lite kryddor. Smaken är också den uppfylld av jordgubbsaromer med ett kryddigt avslut. Mostly harmless.


Chateau Simon 2003 bjöd på en lätt, parfymerad doft med viss citruskaraktär. Det var inte särskilt visköst eller sött i munnen, utan erbjöd relativt tillgänglig drinking med ganska markerad syra. Smaken innehöll en del färska fikon, lite blommighet (viol?), honung. Sammanfattningsvis var vinet mycket gott, en smula atypiskt men passade väl till jordgubbarna eftersom syran gjorde att det balanserade en del av bärens syrlighet. Mums!

callejo crianza 2005

Ännu ett vin importerat av vinmannen et al. Vid senaste konjärmiddagen serverades husets prestigecuvée Felix Callejo som utmanövrerade en blekare Ridge Santa Cruz men som i mitt tycke saknade det som en hastigt uppkorkad Leoville-Poyferré kunde erbjuda i jämförelse. Den här gången handlade det om det enklaste vinet i serien; crianza 2005.

Området Ribera del Duero är ett up-and-coming-distrikt i Spanien. Tillsammans med Priorat och några andra ställen är det - som jag förstått det - här den nya vågen spanska viner har sitt fotfäste. Modernare metoder, delvis nya druvsorter och så "the usual suspects" av vanligtvis kvalitetshöjande åtgärder: gallring, lägre skördeuttag, hårdare selektering, nya fat osv. Om det sedan de facto ger bättre viner kan man som bekant debattera, men det är säkert ett hantverksmässigt lyft och välgjorda viner som skeppas ut.

En riktig försmak av sommaren i form av +25 grader och strålande sol gjorde att grillen åkte fram igen. Även om jag roas av matlagning är grillen i första hand en signal för leisure time, och några avancerade projekt hanns inte med. Färdigmarinerade grilllspettsbitar av fläskkött träddes på pinnar och blandade grönsaker på andra. Tio minuter på grillen. Färdig potatissallad och sås till och middagen var snabbt på bordet.

Till detta serverades alltså Callejos Crianza. Någon luftning hanns inte med, utan det kom direkt ur flaska i glas. Kanske lite synd, för med facit i hand så hade det nog mått bättre av att andas en stund. Vinet var mycket ungt i färgen; tätt, fullständigt ogenomskinligt och mörkt blårött. Den första doft som slog emot mig var fat, följt av min egen reflektion "modernt". Ett modernt doftspektra av fat och mörk frukt som dock inte var utan det djup jag ibland saknar i enklare, hårt drivna viner. Någon form av kemisk susbtans växer fram efterhand; inte riktigt skoputs men något åt det hållet. Inte defekt och inte oangenämnt. Efterhand under kvällen mildras doften, och en inledande spretighet sätter sig. Jo, det hade behövt en del luft.

I munnen visar vinet en ansenlig tanninmängd; bra drag i kinder och tunga. Utan mat upplevs det strävt och lite bångstyrigt. Smaken är medellång och fylld av fatvanilj, mörka bär, plommonsylt och en aning lakrits. Och visst är det gott, även om det inte brukar stå moderna spanjorer på Konjärens middagsbord alltför ofta. Men även om jag inser att vinet i sig är välgjort så kan jag inte komma förbi en känsla av att det är för enkelt för prislappen. Å andra sidan kan man inte ta diskussionen om prisvärdhet utan att ta den om personliga preferenser. För mig kan en Pauillac vara värd ett pris långt över det som kanske objektivt sett anses prisvärt. För någon annan som verkligen gillar sträva, nyfatade tempranilloviner så kan man säkert tycka att det här kostar lagom. Och om man väntat något år kanske det hyvlats av en del stickor och spån på vägen.

Det prismässiga steget upp till reservan är bara 25%. Det skall bli intressant att jämföra...

rabarbercocktail!

Vad gör man med rabarber? Säsongen är kort och intensiv, och risken är att man står med frysta rabarber resten av året om man inte konsumerar dem på rot. Ett innovativt sätt tipsades det om i lördagens (?) UNT. Josefine Asplund, sommelier på Sigtuna Stads Hotell (sic!) och nykorad "Sveriges bästa kvinnliga sommelier" föreslog en drink på rabarber- och vanilj med rom och mynta. Hustrun kokade sockerlagen med rabarber i helgen men först i kväll - itill tre rafflande partier "Den försvunna diamanten" - var det läge att skaka sig en cocktail.






Mycket gott, helt i linje med våra cocktailsmakpreferenser. Svalt, fylligt och väl integrerade smaker av myntan, vaniljen, rabarber och lime. Bra balans mellan sötma och syra. Jag drog ned den färskpressade limejuicen något och skakade drinken i stället för att röra den - tycke det gav ett bättre resultat.