Ännu ett vin importerat av vinmannen et al. Vid senaste konjärmiddagen serverades husets prestigecuvée Felix Callejo som utmanövrerade en blekare Ridge Santa Cruz men som i mitt tycke saknade det som en hastigt uppkorkad Leoville-Poyferré kunde erbjuda i jämförelse. Den här gången handlade det om det enklaste vinet i serien; crianza 2005.
Området Ribera del Duero är ett up-and-coming-distrikt i Spanien. Tillsammans med Priorat och några andra ställen är det - som jag förstått det - här den nya vågen spanska viner har sitt fotfäste. Modernare metoder, delvis nya druvsorter och så "the usual suspects" av vanligtvis kvalitetshöjande åtgärder: gallring, lägre skördeuttag, hårdare selektering, nya fat osv. Om det sedan de facto ger bättre viner kan man som bekant debattera, men det är säkert ett hantverksmässigt lyft och välgjorda viner som skeppas ut.
En riktig försmak av sommaren i form av +25 grader och strålande sol gjorde att grillen åkte fram igen. Även om jag roas av matlagning är grillen i första hand en signal för leisure time, och några avancerade projekt hanns inte med. Färdigmarinerade grilllspettsbitar av fläskkött träddes på pinnar och blandade grönsaker på andra. Tio minuter på grillen. Färdig potatissallad och sås till och middagen var snabbt på bordet.
Till detta serverades alltså Callejos Crianza. Någon luftning hanns inte med, utan det kom direkt ur flaska i glas. Kanske lite synd, för med facit i hand så hade det nog mått bättre av att andas en stund. Vinet var mycket ungt i färgen; tätt, fullständigt ogenomskinligt och mörkt blårött. Den första doft som slog emot mig var fat, följt av min egen reflektion "modernt". Ett modernt doftspektra av fat och mörk frukt som dock inte var utan det djup jag ibland saknar i enklare, hårt drivna viner. Någon form av kemisk susbtans växer fram efterhand; inte riktigt skoputs men något åt det hållet. Inte defekt och inte oangenämnt. Efterhand under kvällen mildras doften, och en inledande spretighet sätter sig. Jo, det hade behövt en del luft.
I munnen visar vinet en ansenlig tanninmängd; bra drag i kinder och tunga. Utan mat upplevs det strävt och lite bångstyrigt. Smaken är medellång och fylld av fatvanilj, mörka bär, plommonsylt och en aning lakrits. Och visst är det gott, även om det inte brukar stå moderna spanjorer på Konjärens middagsbord alltför ofta. Men även om jag inser att vinet i sig är välgjort så kan jag inte komma förbi en känsla av att det är för enkelt för prislappen. Å andra sidan kan man inte ta diskussionen om prisvärdhet utan att ta den om personliga preferenser. För mig kan en Pauillac vara värd ett pris långt över det som kanske objektivt sett anses prisvärt. För någon annan som verkligen gillar sträva, nyfatade tempranilloviner så kan man säkert tycka att det här kostar lagom. Och om man väntat något år kanske det hyvlats av en del stickor och spån på vägen.
Det prismässiga steget upp till reservan är bara 25%. Det skall bli intressant att jämföra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar