torsdag, februari 25, 2010

fyra halvor och en hel...



Halvflaskor var det sagt, när familjen tog sportlov och lämnade trafikkaos bakom sig för att njuta av snön i stället för att förbanna den. Det ordinarie urvalet på SB är ganska begränsat, men jag fick i alla fall med mig ett urval, av vilka fyra stycken avverkades. Dessutom tillkom en helflaska i Säfsens restaurang en kväll...

Det blir ganska korta noter i kväll, men jag vill hellre leverera än elaborera just nu.


2006 Chateau Chasse-Spleen (? kr)
Serverad till entrecôte med klyftpotatis och bearnaise. Stabil, trevlig, hyfsad frukt och längd; ung, viss strävhet... Ett bra försök, men inget som sticker ut.


Serverad till skidåkar-carbonara... Bra struktur och syra; "torr", örtig smak med sura körsbär, fat och stramhet. Gott!

Serverad till Hyttans överraskande goda hämtpizza. Spännande doft, mer mörkbäriga inslag än CdB, bra struktur och längd men med en extra dimension och bättre balans i mitt tycke. Årgången? Druvblandningen (båda anger små mängder Cab Sauv)? Hustrun meddelar avvikande uppfattning:

"Jag tycke Castello di Brolio var bättre."
"Varför?"
"För det passade mig bättre då...!"

Svårare behöver det inte vara. Veckans vinnare i mitt tycke i alla fall.


Serverad till ostar. Tung, sötaktig doft utan spänst. Tråkig, sötflabbig smak med brist på syra, struktur och spänst. Förvånansvärt dålig för en amarone. Man kan diskutera stilens fördelar och nackdelar och i viss mån är det kanske en acquired taste, men en bra amarone till ost kan sitta riktigt fint. Det här var inte en sådan. Veckans besvikelse.



Till detta lades också vinet från veckans enda restaurangbesök; en 2007 Saint Joseph från Les Vins de Vienne. Vald för att passa till viltbufféns lite spretiga smaker gjorde dess druvtypiska och ungfruktiga björnbärs-/vitpeppartoner sitt jobb på ett utomordentlig sätt, utan att glänsa.
"Gott, men inte ett vin jag trodde du skulle välja!" var hustruns kommentar. Viss poäng fanns det väl i det, men det finns tillfällen då också ung syrah är välkommen.
Allt som allt en mycket givande och avkopplande vecka! I morgon blir det en dags arbete innan det är dags att vila ut en hel helg igen...!

lördag, februari 20, 2010

2007 sattlerhof kranachberg sauvignon blanc


Två inlägg på en kväll... Ja, men hur kunde jag glömma att skriva några rader om kvällens middagsvin? Till en snabbt ihopimproviserad fiskrätt med saffrans-créme fraiche, schalottenlök, persiljerot och äpple plockades en österrikisk sauvignon blanc fram. För en tid sedan provades deras bascuvée från 2008 med gott resultat. Nu var det alltså dags för vingårdsbetecknade Kranachberg, och året blir då 2007.
Sauvignon blanc har ingen gräddfil till konjärens hjärta. De enklare vinerna av den här druvan blir i mitt tycke väldigt enkelspåriga, och dessvärre innebär det att jag drar mig för att gå upp i prisklass. Synd, för det är stor skillnad. Det här vinet bjuder en komplex doft, med inslag av nässlor, tropisk frukt, gröna äpplen, citrus, krusbärskart, grönt te... Associationerna är många! I munnen är det långt och balanserat, möjligen lite lätt men ändå med - för druvan - stor komplexitet. Absolut inget svartvinbärsbladsmonster eller kattpiss-på-krusbärsbuske-stereotyp. Nyanserat. Då flaskan var en gåva känns prisvärdesdiskussionen egentligen ganska avlägsen, men kanske når det inte hela vägen upp till prislappens nivå. Hursomhelst: bravo, Österrike!

Rum Plantation 20th Anniversary Extra Old


Packningen växer i hallen; i morgon bär det av mot Dalarna för sportlov och skidåkning. En tur till Regeringsgatan hanns med på lunchen igår för att plocka upp lite intressanta halvflaskor - bra storlek när man vill vara pigg för skidåkning men ändå unna sig något gott till maten. Utbudet är lite sådär, med en tydlig övervikt på italienare i det lite högre prissegmentet. Vi får se vad det kan sammanfattas i efter veckan...


När jag ändå var där kändes det lagom att plocka på sig en bra skidåkaravec. Mörk rom är en trevlig after ski-drink, och lite på chans fick en flaska Rum Plantation 20th Anniversary Extra Old följa med hem. Plantation-serien från Cognac Ferrand har ju levererat bra grejer tidigare, så varför inte?Provsmakningen ikväll visar sig falla ut mer än till belåtenhet. Det här är en intensiv, söt rom med bra balans. Doften är tung och fylld av kokos, choklad (Bounty!), flamberad ananas, råsocker och fikon. I smaken är den lagom eldig, med bra längd och samma toner av råsockerflamberad ananas i kokos. Jag har provat mer elegant rom, och kanske skulle ett något torrare drag vara till dess fördel, men som sitta-framför-brasan-i-underställ-dricka lär det funka utmärkt. Om jag näns hälla en skvätt i en mugg choklad är jag säker på att det blir en fantastisk kombination...

söndag, februari 14, 2010

marcus aujalay på hyllan

Som tidigare har konstaterats lider Uppsala viss brist på rolig matkonst. När Marcus Aujalay återvänder för sitt tvådagars gästspel på Saluhallens restaurang Hyllan samlades vi därför några mat- och pratglada herrar och hoppades på en bra kväll. Redaktören, Direktören och IT-mannen var i högform, och det skulle visa sig bli en lång och sen kväll, för vilken jag i dag pliktar med visst svårmod...


Hustruns rapporter från kvällen innan var positiva om inte översvallande ("han var bättre förra gången..." (vilket var feb 2008, kom vi fram till)), och hon hade också vissa invändningar mot det tillhörande vinpaketet ("den australiensiska chardonnayn funkade inte alls till gösen..."). Så det var med rimliga förväntningar och hälsosam skepsis mot förvalda viner vi bänkade oss vid det alltför lilla bordet...



Vi kunde dock snabbt konstatera att man stuvat om i vinlistan. Chardonnayn hade utgått, champagnen flyttats till gösen och en albariño gjort entré till de första rätterna. Den enda varningsflaggan kvar på listan var en australiensisk shiraz, som jag dock fick smaka av innan vi bestämde oss för att följa det rekommenderade vinpaketet. Mina värsta farhågor om sylt och marmelad kom på skam, när det tack och lov visade sig vara ett vin med viss struktur...





Tolv rätter i små portionsserveringar; here goes... Till varsitt glas inledande champagne (Deutz) plockade vi i oss fänkålssmakande chips med en bearnaiseliknande dip. Helt okej start. Därefter kom laxpastrami med avokado, tomat och koriander (gott, men koriander kommer alltid att smaka diskmedel i min mun...), räkcocktail med salladskräm och grönärtsjuice (riktigt bra; spänstiga räkor också) och tartar på hängmörad högrev med ostronmajonnäs, örter och rågbröd (gott det med, men väl liten portion som gjorde att det var svårt att kunna ta till sig intrycken; en tugga så var det borta...).

En pilgrimsmussla serverad med soyatapioka, lime och chili hade i mitt tycke lite för mycket chili som tog över musslans delikata smak fullständigt och gjorde den mer till konsistensbärare. Burgans Albariño 2008 som följde med de första fyra tallrikarna gjorde sitt jobb men inte mycket mer. Redaktören tyckte att den var klen i smaken, men den kom sig efterhand med stigande temperatur. Citrus, äpplen, lätt oljighet.




Nästa servering kom med en italienk utflykt i form av en liten quiche med karl-johansvamp, tryffelkräm och parmesan, samt en kronärtskocka á la Romana med vitlöksbröd. Quichen var löjligt god; kanske den enskilt bästa rätten. Däremot kändes skockan närmast överflödig och ganska tråkig. Detta åtföljdes naturligtvis av en sangiovese; Poggio San Polo 2006. Gott och typiskt men åter ingen höjdare som tillförde någon extra dimension utan mer bara fungerade som måltidsdryck.


Så kom en gös i ensam majestät, tillsammans med ett glas Deutz Brut Classic. Gös Provencale med citron, vitlök och fänkål lät dessvärre godare än det var. Kanske var det meningen att fänkålen skulle tillföra lite tuggmotstånd och vara texturmotpol till den mjälla gösen, men det funkade inte klockrent min mun. Deutz var dock ett bra vinval till den här rätten (sannolikt bättre än australiensisk chardonnay) och en stabil champagne i sig.

Ankleverburgaren med fikon och russin i portvin var löjligt god, med en rejäl skiva halstrad anklever inklämd i ett miniatyrhamburgerbröd. Claymore Dark Side of the Moon Shiraz visade sig alltså - sitt olyckliga namn till trots - vara ett klart drickbart vin med mörkbärig frukt och angenäm strävhet. Frågan är dock om matchningen var den bästa?

Här följde sedan en liten palaver, där den stackars servitrisen/sommelieren fick mönstra sitt största tålamod med oss. Nästa rätt visade sig dröja, och vi hann tömma våra glas innan det var dags. När hon frågade om påfyllning såg vi chansen att få något mer intressant och utmanande i glasen. Gärna en bordeaux, om de hade? Nej, men en californisk cabernet kunde man plocka fram lite snabbt. Ok, för den här gången då...

Hon öppnade, hällde upp, jag sniffade, smakade och såg hur tre herrar intresserat följde mitt avslöjande minspel. Det gick ganska tydligt att avläsa vad jag ansåg om vinet. Alltså inträffade det som nästan aldrig sker annars; jag skickade ut ett fullständigt korrekt men samtidigt för mig helt onjutbart vin som var fuktdrivet så till den gräns att det bara flöt ut i en sörja. Platt, kladdigt, ryggradslöst... *yeck* Direktören sniffade nyfiket i glaset och hummade instämmande; "jag förstår vad du menar..." IT-mannen tog sig också ett snabbt doftprov och insåg snabbt; milt överseende med min plågsamt europeiska smak; "jaså, en så'n... ja, ja." Kanske minns någon av vännerna vad den hette - jag lade inte namnet på minnet...?

Vid det här laget mådde vi dock alla ganska bra, och såg resten av kvällen an med tillförsikt. Därför; in med vinlistan från systerkrogen Jay Fu's, fram med bordeauxsektionen... nehej; den är uppbyggd efter druvtyp. En bra cab, då...? Mouton-Rotschild, Haut-Brion eller Margaux...? Ett tag leker vi med tanken att ta in en 1 cru; det är inga stora årgångar men de verkar hyfsat rimligt prissatta. Samtidigt står maten och kallnar på bordet nu, så de i sammanhanget unga vinerna kommer inte att hinna få luft. På merlotsektionen hittar jag då en St Emilion GC från -96 - den borde klara en pop-and-pour hyfsat med tanke på mognaden. Den får det bli!

En stund senare kommer sommelieren upp med två flaskor; vinet fanns inte kvar så han har tagit med sig två flaskor som förslag; Latour-a-Pomerol 1999 och Chateau Musar 1996 (!). Ganska vågat, men kul att få förslag och kul med spridning också. Latour-a-Pomerol blev - inte oväntat - valet.






Här var äntligen ett vin som stod på egna ben! Mycket skön doft med tydligt jordiga inslag, mognad och en frukt som snarare drog åt det röda än blå hållet. I munnen var de utvecklade, mognade smakerna med läder och jord tydligt närvarande, tillsammans med röda bär och en plommonfrukt som var tydligast i eftersmaken. Riktigt gott vin, och som naturligtvis stod ut som ett fyrtorn i mörkret... Den oxrygg med hummerbearnaise och pommes frites som fick äran att följa med vinet var också mycket bra, och matchningen om inte lysande så i alla fall stabil.



Bland efterrätterna (citrontartelette med hallon och maräng, karamelliserade äpplen med vaniljkräm och kaksmulor samt chokladkräm med mjölksorbet och rostade hasselnötter) var det ingen som stack ut som exceptionell, även om kanske chokladkrämen i mina ögon var det vassaste kortet. Goldackerl Beerenauslese från Willi Opitz var mycket god därtill, och var kanske det bästa vinet ur ordinarie vinpaketet. Ganska snålt tilltaget glas, dock.

Sedan flyttade vi över till Jay fu's bar för kaffe, avec (A E Dor nr 6!) och sedan blev det visst någon cockatil (där Direktören hade långa och initierade diskussioner med den ambitiöse och kunnige bartendern om cocktailskakandets konst) och sedan - jag vet ej hur - hamnade visst en flaska champagne på disken... Ayala Zero dosage var oerhört frisk ("som att bita i ett äppelkart" prickade IT-mannen ganska träffande...).


Så när alla tåg hade gått och alla klockor stannat var det fyra tämligen fryntliga herrar som tog sig hemåt efter bästa förmåga. Dryga sju timmars oavbruten konversation som rört det mesta mellan himmel och jord och tillbaks igen; ett andningshål för själen.

Marcus Aujalay får med beröm godkänt för sin prestation, och i sammanhanget måste det ses som billigt med en tolvrättersmeny för 600 kr. Samtidigt tror jag att man kunde ha vunnit på att hålla ner antalet rätter lite, och satsa mer på de återstående i stället. Utifrån konceptet och med antalet gäster (ca 200) i åtanke är det dock en bedrift att lyckas såpass väl. Jag ser fram emot hans nästa gästspel, och hoppas att fler Uppsalakrogar tar efter och bjuder in kockeliten till stan - vi är många som är nyfikna...!

måndag, februari 08, 2010

vertikalprovning leoville-poyferre

Det finns gränser för vad man får låta passera obloggat. En sjuflaskors vertikal med Léoville-Poyferré är tydligt förbi den gränsen; det här måste förevigas!






Den oförtröttlige Vinmannen driver vidare Gefle Vinkällare där man hyr ut vinfack och då och då och arrangerar provningar med de mest varierande teman. Naturligtvis är många av provningarna mer av mainstreamkaraktär som "Världens vinstilar" och "Amarone & parmesan", men då och då släpper Vinmannen tyglarna och går loss på en provning som han själv skulle vilja gå på... Det här var en av dem.


Vertikalprovningar kan vara vansinnigt lärorika; den här var inget undantag. På många sätt tycker jag att provningen i söndags var mycket väl avvägd; sju flaskor med bra spridning i omfånget är tillräckligt många för att se utvecklingen över tiden, men inte så många att någon kom i skymundan. Alla flaskor fick sin vederbörliga uppmärksamhet. Samtidigt bjöd Vinmannen på en spännande minivertikal-i-vertikalen i årgångarna 88-89-90. Där kunde man tydligt följa skillnaderna mellan närliggande årgångar med tjugo år på nacken - en alltför sällan utövad kontemplation...


Nio förväntansfulla provare samlades i valven hos Gefle Vinkällare. Som vanligt bjöds vi först på ett glas av husets champagne för att friska upp smaklökarna och komma i stämning. En sådan här provning är - åtminstone för mig - inte bara om tabeller, poäng och druvandelar utan mer om tre timmars förbehållslös njutning med andra nördar... Lite champagne är därför en utmärkt start.
Léoville-Poyferré är en andra cru från St Julien. Slottet var lite på dekis under 60-/70-talet, men omkring 1979 tog nya ägare över som ville annat. Därför var det också lämpligt att ta avstamp där, även om det dröjde ytterligare några år innan ryktet började växa. Vinmannen hade valt att inte dekantera något av vinerna, utan öppnade och serverade direkt vid sittande bord. Vare årgång presenterades lagom ingående, med såväl vädernoteringar som parkerpoäng. Att 1990 hade scorat högst undgick ingen, men jag var fast besluten om att inte låta detta påverka mig. Advokaten och jag kan ju skilja oss rätt markant åt ibland, så det skulle inte bli svårt...


Nedan presenteras mina ganska kortfattade smaknoteringar och dessutom - för ovanlighetens skull - någon slags poängsättning, som snarare skall ses som indikation på vinernas inbördes rangordning enligt mig än något absolut tal. Vinerna provades med äldsta vinet först.



1979
Doft: Mogen, svamp, tryffel, animalisk, jord...
Smak: Mer syrlig, tranbär, lite vek, på väg utför
88-89p (83PP "old")

1981
Doft: Inledningsvis syrlig, atypisk, röda bär (lingon/tranbär) bättre efterhand
Smak: Yngre! Bra balans, mogna björnbär, läder/tobak, bra grepp och längd, inte syrlig i smaken, lätt svamp/tryffelton på slutet
91-92p (83PP "old")

1988
Doft: Svartvinbärssaft, björnbär
Smak: Lite vek, bra syra, tämligen ointressant men inte dåligt
90p? (82 PP "old")

1989
Doft: Lite lik -88 inledningsvis, saftig och bärig med inslag av svarta vinbär
Smak: Bra frukt, bra grepp, bra längd... Bra!
92-93p (89 PP "mature")

1990
Doft: Oj! Djup, stor, koncentrerad doft; komplex, inslag av läder, tobak
Smak: STOR, komplex, djup, animalisk, mineralisk... Mums! Lätt mockasniff i eftersmaken (som är lång!)
95p (97 PP "mature")

1995
Doft: Blandning av -88 och -90...
Smak: Koncentrerad, tät, rik, lång, behaglig... men elegant!?
91-92p (ändrades sedan till 92-93p) (90 PP "mature")

2004
Doft: Gräddkola, svarta vinbär, ung
Smak: Frukt, svarta vinbär, gräddkola, omogen, sötfruktig, marmeladig, kryddig...
80-85p idag (oklar framtid - let's hope for the better!) (okänd PP)



Rangordningen var således ganska lätt vad gällde bästa respektive sämsta vin. 1990 var solklart allas favorit, och för en gångs skull var Parker och jag på samma linje. Mina poäng hade sämre spridning än hans, men det skyller jag på ovana vid poängverktyget och en generell fäbless för bordeaux... Efter 1990 var det i praktiken svårt att avgöra mellan 1981, 1989 och 1995. 1995 kändes egentligen kanske som det bättre vinet, men 1981 hade mer personlighet. 1988 var något av en besvikelse, 1979 begynnande övermognad men charmig ändå - sämst i min gom tveklöst den fortfarande babyfeta -04:an. Skall det någonsin bli ett lika balanserat och njutbart vin som dess tjugo år äldre syskon? Jag öppnar inte mina flaskor på fem år till...

Tack Vinmannen och intresserade och kunniga medprovare för en mycket rolig, trevlig och givande kväll. Provningarna på Gefle Vinkällare är verkligen upplevelser i dess bästa mening, och med alla ostar, kaffe och efterrätt som bjuds utöver dessa mognande bordeuaxer så är prisvärdet fullständigt odiskutabelt. Vem vill sitta i en personalmatsal under surrande lysrör och betala 400 kr för att få prova systembolagets amaronesortiment när man kan lägga på ett par hundralappar och i stearinljusens sken i Gefle Vinkällare få prova unika viner med fantastiska ostar och en kunnighet som slår det mesta. Det här inlägget är för övrigt inte reklam; det är ren och skär konsumentupplysning!


måndag, februari 01, 2010

2001 pontet-canet och 1996 duval-leroy



Det har - milt uttryckt - varit lite stiltje här den sista tiden. Jag vet inte riktigt varför. En kombination av att nivån för "bloggvärda viner" successivt höjs och vissheten om att skall jag fortsätta utvecklas och lyfta nivån ett eller ett par snäpp så kommer arbetsinsatsen att växa exponentiellt. Och så mycket tid finns inte i någon kalender.

Så bloggen puttrar på i stillsam sjudning snarare än stormkok, men den får väl göra det tillsvidare. Till syvende och sist är ju bloggen min och till för mig. Får jag inte vara egoistisk här så var annars!?

Helgen bjöd på trevlig middag med IT-mannen, dennes hustru strålskyddskvinnan (!?) och barn. Menyn bjöd på avocadosoppa med king crab; rådjurssadel med portvinskokta svartrötter, ankfettsstsekt potatis (mest för de som inte gillade svartrötter), tvåtimmarssjuden skysås och blomkålsskum ur sifon och avslutningsvis vaniljpannacotta med vanilj- och amarettobakade aprikoser och fikon... Ja, att jag såg finalen på Årets kock i veckan som gick kan ha avspeglats i menyn, men sifontricket gjorde i alla fall kidsen nyfikna på blomkål!

Till fördrink och förrätt serverades Duval-Leroy 1996. Jag har lite tappat intresse för att ta detaljerade noter under middagar som inte är till för vinet, utan där vinet är till för middagen. Det var i alla fall riktigt gott, tydlig mognad utan att vara i närheten av övermoget, med toner av gul, mogen frukt (sultanarussin!?). Ett riktigt bra vin, helt enkelt!

Varmrätten beledsagades av Pontet Canet 2001. Vad kan man säga? Ett vin som spelade på de flesta av mina preferenssträngar, men som inte riktigt nådde de högsta höjderna... Rasande gott ändå med finkorniga tanniner och bra längd.

Mer änså tänkte jag inte skriva idag. Jag tror och hoppas att jag återkommer inom kort...