lördag, oktober 31, 2009

1978 Bonnes-Mares GC, 1985 Musigny GC, 2003 Doisy-Daëne L'Extravagant m.m....

Så var det dags för några förväntansfulla herrar att samlas för lite vin och mat. Pokermannen hade ett stort behov av att prova gammal bourgogne, och vilka är vi att neka honom sällskap på denna angenäma resa? Så Pokermannens vän E, Vinmannen, IT-mannen och jag bänkade oss förväntansfullt denna senoktoberruggiga fredagskväll...


Först ut kom en mogen champagne, i form av Gosset Celebris 1988. Gosset är ju ett kvalitetshus med anrika traditioner, och 1988 ett champagneår som alltmer framstår som ett av de allra största på senare tid. En Gosset -52:a kom för övrigt trea i Juhlins stora Milennieprovning... Om 1988 Celebris (34% PN, 66% CH) är han inte fullt lika entusisastisk och ger 88p med potential på 93p; provad april 2000. Flaskan är inropad på auktion och den förra levererade bättre, enligt Vinmannen.

Det är alls inget fel på den; trots att den knappt pyser vid öppnandet har den fortfarande en del mousse. Det lägger sig dock ganska snabbt i munnen och saknar därigenom en del av champagnens uppfriskande dimensioner. Jag står med båda händerna i maten och är lite ouppmärksam, men uppfattar ett moget vin med inslag av röda äpplen (äppelkaka, säger någon) och kanske en svampton. Gott, speciellt men inte extraordinärt.



Förrätten blir en variant på en rätt jag gjort flera gånger. Soppa på hemodlade jordärtskockor spetsad med amontillado och hemgjord cider, med en liten bit marulk som överbakats med hack på äpplen och rotade hasselnötter. Allt för att försöka passa till min vinöverraskning för kvällen. Om man går till Regeringsgatans vinkällarbutik, berättar om en middag för vinnördar och frågar efter ett moget vin att erbjuda dem är nämligen risken stor att man kommer hem med en gammal vit rioja...!

Toner av äpplen och nötter utlovades och visst fanns de där, tillsammans med en lätt oxiderad ton utan att vara madeiriserat. Det var inte helt långt från sherry i såväl doft som smak, men ändå distinkt annorlunda med mer frukt. Det växte avsevärt under kvällen, dessutom. Vinet höll kamraterna verkligen brydda en stund, innan Pokermannen stilsäkert landade i just "gammal, vit rioja". Hatten av! 1976 Viña Tondonia Gran Reserva Blanco från R López de Heredia kommer inte att toppa årsbästalistan och är några hundralappar från prisvärt, men kuriosafaktorn var hög och ytterligare en kunskapslucka någorlunda tilltäppt.

Kamrat E bidrog med ett vitt vin i form av 2002 Cape Mentelle Semillon/Sauvignon Blanc. Med nästan överdrivet gräsiga, gröna dofter kändes det inte helt balanserat och bedömdes som varandes över och förbi toppen...


Kvällens huvudnummer var ändå två röda storheter. Till den helstekta gåsen kom två bourgogner från Joseph Drouhin på bordet; båda inköpta via SB och Hjo Grosshandel. 1978 Bonnes-Mares Grand Cru och 1985 Musigny Grand Cru gjorde var och en skäl för sin anrika bakgrund...

Bonnes-Mares var tydligt mer mogen än Musignyn, och hade en underbar doft som var på en gång blommig och lite jordig med klara inslag av torkade nypon! I smaken fanns så mycket balans och mognad med urläckra svamptoner och tryffel. Löjligt gott, och den framför allt doftmässiga likheten med mogen barolo var uppenbar. Det här vinet hade klara likheter med den Clos Vougeot -61 jag provade i Wien för ett par år sedan, och det är inget dåligt betyg...

Musignyn var som sagt klart yngre, med mer frukt i behåll och egentligen en bättre balans som helhet. Möjligen lite sluten inledningsvis för då tyckte jag att Bonnes-Mares var klart bättre. Efterhand växte det och blev större och större... Längd, finess, balans, elegans känns nästan självklat när vi pratar bourgogne på den här nivån, men tål ändå att nämnas. Jag finner ändå i mina noter att jag gjort färre referenser kring det här vinet, och höll det inte lika självklart som favorit som övriga runt bordet. Jag kom aldrig riktigt underfund med det, och Pokermannen eller Vinmannen får gärna utveckla sina intryck av Musignyn...

Till ostar öppnades två halvflaskor; 2005 Chateau Talbot (odrickbart ung! fånigt!) och Taylor's QdV -88 (fortfarande ett riktigt bra köp om än årgången gör den inte helt balanserad).

Så kom en - om jag får säga det själv - riktigt lyckad saffranspannacotta på bordet, på enklaste sätt serverad med en lätt värmd aprikosmarmelad av bättre sort. Sött och smakrikt - och det var det i glaset också. 2003 L'Extravagant de Doisy-Daëne är en specialcuvée från denna överpresterande andra cru, första gången tillverkad 1990 och sedan dess endast under utvalda år. Om jag förstår det hela rätt så lämnas 1-2 klasar Sauvignon Blanc på stockarna för extremt sen skörd, vilket innebär att inte bara botrytis utan även passerillage farit fram med druvorna. Resultatet är en oerhörd rikhet och koncentration; vars like jag endast tidigare mött i d'Yquem! Doften är intensiv och fylld med marsipan och torkade aprikoser. I munnen har det en otrolig längd och är nästande påträngande koncentrerad; simmigt söt utan att för en sekund tappa skärpan genom en hög och balanserande syra. Serverad blint hade jag nog gissat på Yquem på koncentrationen, men samtidigt kanske på ett svagare år på grund av något lägre komplexitet än förväntat. Det sagt på en Yquem-skala - tro inte för en sekund att vinet var okomplext!

Lärorikt, skojigt och en del oväntade upptäckter - tack till mina vinfanatiska vänner som utsätter mig för sådana här upplevelser!








torsdag, oktober 29, 2009

2004 domaine santa duc gigondas




Ett år sedan sist... Och ett vin som i mitt tycke levererar bra balans mellan fortfarande ungdomlig fräschör och frukt och begynnande mognad. Vid fem års ålder har vinet förlorat alla ungdomliga blåstick och färgen är djupt, mörkt sammetsröd. Hustrun luftade vinet i karaff medan jag satt i bilen, och det hade kanske mått bra av att få stå upprätt en stund först (no offense, älskling, du gjorde bara vad jag bad dig om!). Fällningen gör sig hur som helst påmind i glaset som mikroskopiska små mörka prickar...


Doften är fylld av mörka bär, främst åt björnbär till men också en del åt rödare bär som jordgubb/hallon. Samtidigt backas bärtonerna upp av kryddigt sandelträ. Men det är i munnen det händer. En del viner är ju nose wines - det här är definitivt ett mouth wine! För även om doften är angenäm och inte okomplex så är det smaken eller framför allt munkänslan som förför. Inledningsvis en fruktfylld entré, följt av fat, kryddor och kanske en smula vanilj (?), som efterhand övergår till allt stramare och stramare slut. Vinet liksom klämmer åt i eftersmaken och väljer att inte släppa greppet på en lång stund. Tanninerna är väldigt närvarande utan att ta över på ett obehagligt sätt, och trots sitt sträva slut är det ett vin som ändå inte kräver mat.

väntans tider...

Pokermannen besökte mig i måndags med en väska med kluckande innehåll: "De här behöver stå upp och acklimatisera sig en stund..."

Vinmannen ringde mig från Gävle: "Fan, fredag är sämsta möjliga dag... Men det kan gå om jag kan ta tåg tillbaka vid 22-tiden. När kör vi?"

IT-mannen ringer från jobb i Frankrike: "Jag behöver imponera på min franske kollega - exakt vad sa du att vi ska dricka på fredag?"

Pokermannen igen: "E tar nog också med sig något... Och om I kommer så ber vi honom fixa lite ost och något bra till!"

Vinmannen: "Sauternes, någon?"

Tja, det artar sig till en trevlig liten sittning på fredag! Post kommer...

lördag, oktober 24, 2009

2006 chateau pibran (hlf)

En lördagkväll med nyinstallationer och bråk med nya datorn efter förra helgens totalhaveri av moderkort, processor - the shit...! Veckans förkylning har gått upp i bihålorna och läget för fint vin är inte på topp. Samtidigt vore det ju gott med ett inte helt karaktärslöst glas rött till en liten ostbit så här på kvällen...


Lösningen heter i kväll Chateau Pibran 2006; något så ovanligt som en halvflaska av anständig bordeaux till i sammanhanget ganska rimliga 135 pix. Min näsa är alltså klart dämpad i kväll, men det känns ändå som att det här är ett ganska bra vin, med finkorniga tanniner och en smak som inledningsvis kändes väldigt ung och bärig men som växte till sig under kvällen och hittade framför allt trevlig mockatoner.
Jämfört med en La Tour de By 2004 (jo, de finns fortfarande!) från tidigare i denna snordränkta vecka så har Pibran bättre struktur och grepp, medan LTdB fortfarande busar runt i gödselstacken och skvätter blod på rostiga spikar, eller hur det var? Pibran är det bättre vinet, men saknar den där dimensionen av blyerts och järn som jag gärna ser i en Pauillac. Kanske är det bara för ungt? Jag kommer nog att köpa på mig fler halvflaskor mest för att formatet är väldigt bra att ha hemma, men känner inget behov av att lägga undan en låda. Om provning utan snor i bihålorna ger annat resultat återkommer jag...
PS Lite mer läsning idag på fm ger följande fakta: slottet klassades som Cru Bourgeois Supérieur i 2003 års omklassificering - den som senare ogiltigförklarades. För att vara Pauillac har det ovanligt (onödigt?!) hög Merlotandel; 2006:an skall ligga på hela 70% Merlot. Det förklarar säkert en del avsaknad av mina Pauillacreferenser...

fredag, oktober 16, 2009

2004 paolo scavino barolo bricco ambrogio

Det finns en tid för nyanser och en tid för full throttle... Barolofrossan hos Ulrik har satt sina spår. Ikväll skulle sonen och jag ha grabbkväll, och hämtpizza och film stod på önskelistan. När jag då hann ut på stan på lunchen för att lösa behovet av en bröllopspresent fann jag mig plötsligt stående framför barolohyllan på Regeringsgatan. Även om jag - som väntat - föredrog de mer mogna vinerna för ett par veckor sedan så var ju även flera av de yngre mer än drickbara. Och till en lagom krämig, köttbemängd pizza torde de inte kunna gå fel; tanniner, syror och fett har ju en tendens att funka bra ihop...



På hyllan bland idel storheter stod plötsligt Paolo Scavinos Bricco Ambrogio, årgång 2004. Ett vin som inte imponerade i årgång 2002 hos Ulrik. Men visst vore det intressant att se vad den här vingården kan leverera under bättre omständigheter? Vinet görs alltså på druvor från den nyligen införskaffade vingården Bricco Ambrogio. 2002:an var första årgången, om jag förstod det hela rätt, och det skulle kunna vara en förklaring till att man trots allt ville göra ett försök... Jäsning på temperaturkontrollerad ståltank, 12 mån på fransk barrique följt av 12 mån på större fat. Tämligen modern vinifikation, således.

Vinet åker i karaff vid hemkomst, och får på så sätt en timmes luft innan pappan är ombytt, pizzorna beställda och hämtade och Djungelboken hyrd. Hustrun får en munfull innan hon försvinner iväg. Vid första sniffen ryggar hon tillbaka instinktivt.
"Har du värmt vinet!?"
"Näe... hurså?"
"Doften liksom väller upp ur glaset!"
"Det är nog i sin ordning..."
Jag har tagit fram en Riedel Bourgognekupa för att ge dofterna utrymme, och det bidrar säkert till den massiva doft som slår upp ur öppningen. Hon tar en sipp och låter den vispa runt några sekunder i munnen innan ansiktet skrynklas samman i en grimas.
"Hu; det här vinet behöver mat!" lyder det koncisa omdömet.
"Det här artar sig...", tänker jag...

Och visst; första sniffen är snudd på bedövande. Så... mycket av allt! Faten är väldigt tydliga, men ändå i schack. Körsbär, violpastill, något som känns som kåda (?!), torkade jordgubbar...

I munnen är den första klunken extremt stram. En riktig gomskrynklare av sällan skådat slag, och då har jag ändå mött några stycken... Skönt! Smaken domineras av sura körsbär, fat och mer örtiga/lakritstoner än jag fann i doften. Det är häftigt, stort, food-piercing, riktigt gott och allt det där. Samtidigt... när smaken klingar ut känns det liksom lite tomt efteråt. Som om du just sett en häftig actionfilm med vilt fäktande och slagsmål från första rutan till sista, men när eftertexten rullar kan du inte riktigt förklara vad den egentligen handlade om.

Vad jag försöker säga är att det här var ett häftigt vin med klara kvaliteter. Det var helt överlägset årgång 2002, och mer typisk Barolo, om än modern i stilen. Helt enkelt riktigt bra kvalitetsunderhållning med vassa knivar, men mer Kill Bill än Kurosawa... Och en fredagkväll efter ännu en fullmatad vecka var det precis vad jag behövde!

onsdag, oktober 14, 2009

2001 trimbach cuvée frédéric emile


Så var det dags igen för vinet som ibland lyfter mot skyarna, ibland sunkar i dyn... En 1983 på halvflaska var en storartad upplevelse; 2000 en besvikelse sist. 2002 levererade till Valborg men hamnade lite i skuggan av en österrikare. Så, hur var det i Alsace 2001? Jag kollar runt i några olika vintage charts, och blir inte mycket klokare. En del håller året som bättre än 2000 och ett av de bästa sedan millennieskiftet medan andra är mer njugga. Bäst att lita till egna sinnen...
När det gäller Trimbach CFE har jag kommit på mig själv av att fascineras särskilt av färgen. Den där guldskimrande lystern är riktigt förtrollande... Doften är inte alls tokig den heller. Riktigt läcker, absolut ren och fokuserad, typisk rieslingdoft med begynnande mognad som dyker upp i fortfarande ganska diskreta skiffertoner. Citrustonerna drar nästan mest åt lime; honung och mineraler spelar i bakgrunden. Inte jättekomplext, men som sagt; fokuserat.
I munnen blir citrus- och mineraltonerna mest framträdande inledningsvis, för att backas upp av gul frukt och sedan blomma ut i en lång syradans på tunga och i gom. Mycket, mycket gott! Eftersmaken sitter i minutvis.
Sammanfattningsvis ett av de bättre CFE-exemplaren jag provat, och som jag spontant sätter högst av årgångarna 2000-2001-2002-2003. Åtminstone just nu, framför en dator i Uppsala en kväll i oktober 2009...

onsdag, oktober 07, 2009

1997 mastroberardino taurasi riserva


Efter fredagens frosseri i strama italienare kändes det naturligt att gå hem och fortsätta i samma anda. Söndagens kycklingfilé fylldes med getost och timjan och en eller två smörklickar ovanpå och lades i form med en liten skvätt vin runt. Mot slutet skvättes lite grädde i den puttrande skyn. När kycklingen var klar silades såsen bort och reducerades med lite balsamvinäger, soja och svartpeppar. Löjligt enkelt och väldigt gott!


Den lite syrliga getosten kunde må bra v lite syra i vinet också, tänkte jag, och tog fram Mastroberardinos Taurasi Riserva 1997. Moget, strävt, syrligt låter det som en vinnare - ändå har det inte träffat spot-on när jag testat tidigare (dec -08).
Men nu... Jösses. Om det är tannin-boot-camp hos Ulrik sist som breddat sinnet eller ej vet jag inte, men både hustrun och jag faller pladask! Örter (finns det timjan i vinet också eller är det bara kycklingen som spökar!?), röda bär, lite läder hittas i doften. I munnen är det långt och syrligt men inte fullt så uttorkad som jag vill minnas den förra flaskan. Ett tag hittar jag en urtydlig kakao-ton mitt i alltihopa; lite senare kommer en svamp fram ur lingonriset... Annars är det mest röda, syrliga bär (vinbär/lingon) med drag åt gelé och en lätt bitterhet.
Urläckert! Varför är alltid sista flaskan den bästa?

lördag, oktober 03, 2009

barolo extravaganza

Bra barolo är ett tyvärr alltför outforskat fält hos Konjären. Mina kunskaper är mycket begränsade, men det jag har provat har gett mersmak. Det faktum att det är viner som tål lång lagring och utvecklas väl på flaska är ett plus för mig, som inte alltid går i gång på de purunga vinerna utan gärna ser att den initiala fruktigheten fått tona ned något till förmån för andra aromer.

Så när min gamle styrelsekollega Ulrik a k a Vinovis bjuder till baroloprovning efter att ha semestrat i Piemonte så anmäler man sig mer än helhjärtat, och anar att det kommer att bli något alldeles extra! Och sannerligen - även om jag avbröt när sista tåget mot Uppsala var på gång runt midnatt och därmed missade en del bonusflaskor på slutet så var det en i allra högsta grad lärorik, spännande, bitvis fascinerande och hejdlöst rolig kväll!

Runt bordet hade samlats ett urval av the usual suspects; där var Frankofilen och MSB som jag bekantat mig med tidigare; FinareVinare visade upp ena halvan av sitt Janusansikte och vinimportören G från B var en ny, synnerligen trevlig bekantskap. Lägg därtill Grythyttemeriterade M och sällskapet hade tillräckligt mycket och lagom divergerande kunskaper, erfarenheter och preferenser för att samtalet skulle kunna pågå fortfarande...

Mer omfattande analyser och poängbedömningar hittar ni på ovan nämnda bloggar. I sammanhanget känns det som jag i första hand kan ge en kompletterande och högst subjektiv skildring av det som provades under kvällen...

Först ut kom ett rosa bubbel för att få oss i stämning. Efter lite inledande diskussioner om tänkbara alternativ landade vi ändå ganska snabbt i Champagne, men mycket längre än så kom vi inte. Roséchampagne verkar inte vara stapelvara hos någon av oss. Det är bra grejer, men ringer inte i stora klockan. Det är inledningsvis lite kallt, och jag noterar jordgubbe och hallon men det är försiktiga aromer i glaset. Efter en stund noterar jag blodapelsin med fet stil i blocket; en doft som håller i sig. Andra hitter mer jordiga inslag. Gott, men ingen showstopper, och som alltid med roséchampagne ingen idé att fördjupa sig i prisvärde... Laurent-Perrier rosé var ny bekantskap för många.


Så, dags för the real stuff! Vinerna serveras blint i systempåsar. Vi vet att de två första flighterna kommer att innehålla de äldre numren för att avsluta med de yngsta. Annars inget mer.

FLIGHT 1
Glas 1
Hmmm.... Nypon och blåbär, lätt parfymerad. Mint säger någon - kanske det? Mognad men inte gammal; kanske mitten av nittiotalet? Jag upplever inte riktigt att doft och kropp står i proportion till varandra (doft = stor; kropp = inte lika stor), vilket stör mig lite. Ett bra vin, men inte stort.

Paolo Scavino Carobric 1996
Ett vin jag provat årgång -98 av tidigare, och minns det nog som bättre. Men det var länge sedan...

Glas 2
Oj, nu bläddrar vi bakåt i tiden! Den äldsta barolo jag provat hittills var en -85:a, och det här är nog i samma paritet - eller äldre. En doft av té, tryffel och svamp dominerar. "Gummimatta i bil" säger MSB-Niklas. Syrorna är tuffa och frukten är om inte borta så åtminstone i bakgrunden. Jag gillar det klart!

Paolo Cordero di Montezemolo Barolo Vigna Enrico VI 1978
Bästa årgången på 70-talet i Piemonte? Ett bidrag från MSB-Niklas. Liten och för sällskapet okänd odlare som tydligen hade gott renommé då det begav sig... Spännande!



Glas 3
Här reduceras mina anteckningar till ett summariskt men ändå postivt värdeladdat "bra längd - underbar doft!". Ibland hann man helt enkelt inte med att reflektera, notera och konversera. Måste jobba på min multitasking-ability. Att det var ett riktigt gott vin var det ingen tvekan om.
Conterno Fantino Sorí Ginestra 1997
Ännu en riktigt bra årgång, och som flera bloggkamrater redan noterat så hittade G från B rätt årgång, producent - tutti! Snyggt jobbat!


Summary flight 1
Många höll Conterno Fantinos vin högst. Själv var jag nog trots allt inne på att Paolo Cordero -78 talade mer till mig. Trettioåriga, vitala viner har något visst...!

Innan nästa flight serveras mat i form av en grundligt ambitiös och fantastiskt god pasta med köttfärssås; så fjärran från trött spaghetti bolognese man kan komma... Jag uppfattade något om fransk senap och generösa mängder svartpeppar - jag måste ha receptet, T! Efter det (eller var det innan?) kom en munrensare på bordet i form av en anonym karaff vitt.

Hmmm... Vadan detta? Päronsplitt och... päronsplitt? Halvtortt. Smaken ganska kort och korrekt, men var är syrorna? Det är gott som det är, helt okej sippvin, men jag sitter still i båten när spekulationerna drar igång. Jag har uppriktigt sagt inte en jäkla aning om vad det kan vara; det som far genom mitt huvud är Kloster Eberbach Riesling Spätlese som närmaste referens, men den är väl bättre än så här...!? Flinande avtäcker värden boxen Tre apor...!



149 kr på Systembolaget för tre liter; ett flaskpris på ca 37.50 kr... det skall sägas på en gång att det inte var ett vin som höjdes till skyarna av panelen, men som inte heller dissades. Etikettdrickande är en spännande gren, och hade vi fått vinet serverat öppet är jag säker på att vi påverkats negativt i våra omdömen. På det här viset fick det en ärlig chans, och bedömdes som korrekt, trevligt och bra. Det var en i alla avseenden nyttig påminnelse om vår mänsklighet och att vin är svårt - och därför underbart! - som Ulrik bjöd på. Nu vet jag i alla fall att det finns en drickbar box i det lägre prissegmentet att rekommendera till mor när hon vill ha ett trevligt bersåvin till sommarstugan nästa år...

FLIGHT 2
Glas 4
Här kändes det som att gå in i en pjoltaffär fylld med dammiga, torkade blommor - men på ett bra sätt! Drag av soja och nypon kom efterhand. Bra syror, och torde hamna i traditionalistfacket. Gott, riktigt gott...

Aldo Conterno Poderi 1996
Ett bidrag från F&V. Den av de legendariska bröderna Conterno som väl anses som mer modernist!? Strange...

Glas 5
Det här känns plötsligt som ett mycket ungt vin, som inledningsvis doftar såväl mint som svartvinbärsnickel. I munnen är det strävt, tätt, ungt och på gränsen till sött - dock utan att hamna i någon syltfälla, förstås. Det är ju ändå barolo vi pratar om... Efterhand hittas runt bordet körsbär och sandelträ. Jag tycker att det är stort och har struktur, men meningarna går isär. G von B tycker att det är påklistrade ekfatstanniner som ger strukturen, och att det är alldeles för mycket av dem...

Ceretto Bricco Rocche Brunato 2000
Äldre än jag trodde, ändå. Lite av en vattendelare, och jag fann mig förvånat kämpa på en modernists sida...!?
Glas 6
Kom till pappa - nu är vi hemma! Första vinet som på allvar fick mungiporna att spontanfladdra uppåt. Urläcker doft med lakrits, mandelmassa och en grabbnäve Bassets svarta vingummin. Stramt, tanninrikt, ungt... Enda invändningen möjligen att det här inte kändes så urtypiskt Barolo? Eller är det ungdomligheten som talar?

Paolo Scavino Rocche dell Annunziata 1999
Mums! Tio år ungt har det är vinet framtiden för sig, Enligt Scavinos hemsida håller de årgången lika högt i anseende som -96 och -97.

Summary flight 2
Ingen tvekan runt bordet - ronden till Scavino!


FLIGHT 3
Glas 7
Om man i en tasting note skriver "fat, brett!?, lite unket, stall, Bordeaux, blomvatten..." och sedan rundar av det med omdömet "Bra!" så säger det kanske en del om provarens preferenser... Jag gillade det, andra var mer skeptiska.
Roagna Vigna Rionda 2004
Finns i BS för 369 kr. Kanske betedde den inte sig på topp den här kvällen; det fanns mer positiva erfarenheter än den här flaskan i gruppen.




Glas 8
Oj, är det här verkligen Barolo? Mycket atypisk doft av mynta, smågodis, tutti frutti och persika/aprikos... Märkligt, men i munnen känns det bättre. Jag uppskattar dock inte när doft, munkänsla och smak skiljer sig åt så mycket. Inte min favorit.

Paolo Scavino Bricco Ambrogio 2002
En annan av Scavinos vingårdsbarolo. Årgången var katastrofal som helhet, men vissa lägen klarade sig undan hagelstormarna, enligt Scavino. Och enligt Ulriks amerikanske bekant Weston på Scavinos vingård är det den här flaskan man skall köpa om man har vägarna förbi. I beg to differ.


Glas 9
Ung doft; dominerande toner av björnklister. Fyllig och tät i munnen; mycket tanniner. Ett bra vin; klart bättre än glaset innan...

Matteo Correggia Roero Roche d´Ampsej 2004
Här är vi alltså utanför Barolo - bra Nebbiolo produceras också på andra håll i Piemonte...


Glas 10
Här var det fokus på syror. "Lingonsyrligt" har jag noterat. "Mer kartiga syror än munfyllande tanniner!" utbrast F&V. Senare kommer även andra, sötare inslag av smörkola och lakritsfudge fram. Nja - som helhet inte särskilt övertygande.

Massolino Serralunga 2005
Finns i BS för 315 kr. Det här var dessvärre det minst inspirerande vinet under provningen.


Summary flight 3
Ingen solklar vinnare här heller. Det står mellan Roagna och Matteo Corregia, men eftersom den senare väl ändå får anses vara mer Barolisk avgår den med segern.
Trots att jag inser att kvällen är ung och att fler fantastisa flaskor väntar på att göra entré är det alltså här jag bryter för egen del och sätter mig på tåget. Kvällen var enormt givande - inte bara utvidgades mina kunskaper i Barolo exponentiellt, jag fick dessutom tillbringa den med en samling av landets med kunniga och trevliga bloggande vinnördar. Min huvudsakliga lärdom från kvällen är att skillnaderna mellan traditionalister och modernister nog inte är så stor - åtminstone inte de sista tio åren eller så. Dessutom stärktes min uppfattning att Barolo skall lagras i åtminstone tio, gärna femton, år innan man närmar sig med korkskruven...
Stort tack till Ulrik och alla de övriga galenpannorna därute! Vi ses!