2004 paolo scavino barolo bricco ambrogio

Det finns en tid för nyanser och en tid för full throttle... Barolofrossan hos Ulrik har satt sina spår. Ikväll skulle sonen och jag ha grabbkväll, och hämtpizza och film stod på önskelistan. När jag då hann ut på stan på lunchen för att lösa behovet av en bröllopspresent fann jag mig plötsligt stående framför barolohyllan på Regeringsgatan. Även om jag - som väntat - föredrog de mer mogna vinerna för ett par veckor sedan så var ju även flera av de yngre mer än drickbara. Och till en lagom krämig, köttbemängd pizza torde de inte kunna gå fel; tanniner, syror och fett har ju en tendens att funka bra ihop...

På hyllan bland idel storheter stod plötsligt Paolo Scavinos Bricco Ambrogio, årgång 2004. Ett vin som inte imponerade i årgång 2002 hos Ulrik. Men visst vore det intressant att se vad den här vingården kan leverera under bättre omständigheter? Vinet görs alltså på druvor från den nyligen införskaffade vingården Bricco Ambrogio. 2002:an var första årgången, om jag förstod det hela rätt, och det skulle kunna vara en förklaring till att man trots allt ville göra ett försök... Jäsning på temperaturkontrollerad ståltank, 12 mån på fransk barrique följt av 12 mån på större fat. Tämligen modern vinifikation, således.

Vinet åker i karaff vid hemkomst, och får på så sätt en timmes luft innan pappan är ombytt, pizzorna beställda och hämtade och Djungelboken hyrd. Hustrun får en munfull innan hon försvinner iväg. Vid första sniffen ryggar hon tillbaka instinktivt.

"Har du värmt vinet!?"

"Näe... hurså?"

"Doften liksom väller upp ur glaset!"

"Det är nog i sin ordning..."

Jag har tagit fram en Riedel Bourgognekupa för att ge dofterna utrymme, och det bidrar säkert till den massiva doft som slår upp ur öppningen. Hon tar en sipp och låter den vispa runt några sekunder i munnen innan ansiktet skrynklas samman i en grimas.

"Hu; det här vinet behöver mat!" lyder det koncisa omdömet.

"Det här artar sig...", tänker jag...

Och visst; första sniffen är snudd på bedövande. Så... mycket av allt! Faten är väldigt tydliga, men ändå i schack. Körsbär, violpastill, något som känns som kåda (?!), torkade jordgubbar...

I munnen är den första klunken extremt stram. En riktig gomskrynklare av sällan skådat slag, och då har jag ändå mött några stycken... Skönt! Smaken domineras av sura körsbär, fat och mer örtiga/lakritstoner än jag fann i doften. Det är häftigt, stort, food-piercing, riktigt gott och allt det där. Samtidigt... när smaken klingar ut känns det liksom lite tomt efteråt. Som om du just sett en häftig actionfilm med vilt fäktande och slagsmål från första rutan till sista, men när eftertexten rullar kan du inte riktigt förklara vad den egentligen handlade om.

Vad jag försöker säga är att det här var ett häftigt vin med klara kvaliteter. Det var helt överlägset årgång 2002, och mer typisk Barolo, om än modern i stilen. Helt enkelt riktigt bra kvalitetsunderhållning med vassa knivar, men mer Kill Bill än Kurosawa... Och en fredagkväll efter ännu en fullmatad vecka var det precis vad jag behövde!