Så när min gamle styrelsekollega Ulrik a k a Vinovis bjuder till baroloprovning efter att ha semestrat i Piemonte så anmäler man sig mer än helhjärtat, och anar att det kommer att bli något alldeles extra! Och sannerligen - även om jag avbröt när sista tåget mot Uppsala var på gång runt midnatt och därmed missade en del bonusflaskor på slutet så var det en i allra högsta grad lärorik, spännande, bitvis fascinerande och hejdlöst rolig kväll!
Runt bordet hade samlats ett urval av the usual suspects; där var Frankofilen och MSB som jag bekantat mig med tidigare; FinareVinare visade upp ena halvan av sitt Janusansikte och vinimportören G från B var en ny, synnerligen trevlig bekantskap. Lägg därtill Grythyttemeriterade M och sällskapet hade tillräckligt mycket och lagom divergerande kunskaper, erfarenheter och preferenser för att samtalet skulle kunna pågå fortfarande...
Mer omfattande analyser och poängbedömningar hittar ni på ovan nämnda bloggar. I sammanhanget känns det som jag i första hand kan ge en kompletterande och högst subjektiv skildring av det som provades under kvällen...
Först ut kom ett rosa bubbel för att få oss i stämning. Efter lite inledande diskussioner om tänkbara alternativ landade vi ändå ganska snabbt i Champagne, men mycket längre än så kom vi inte. Roséchampagne verkar inte vara stapelvara hos någon av oss. Det är bra grejer, men ringer inte i stora klockan. Det är inledningsvis lite kallt, och jag noterar jordgubbe och hallon men det är försiktiga aromer i glaset. Efter en stund noterar jag blodapelsin med fet stil i blocket; en doft som håller i sig. Andra hitter mer jordiga inslag. Gott, men ingen showstopper, och som alltid med roséchampagne ingen idé att fördjupa sig i prisvärde... Laurent-Perrier rosé var ny bekantskap för många.
Så, dags för the real stuff! Vinerna serveras blint i systempåsar. Vi vet att de två första flighterna kommer att innehålla de äldre numren för att avsluta med de yngsta. Annars inget mer.
FLIGHT 1
Glas 1
Hmmm.... Nypon och blåbär, lätt parfymerad. Mint säger någon - kanske det? Mognad men inte gammal; kanske mitten av nittiotalet? Jag upplever inte riktigt att doft och kropp står i proportion till varandra (doft = stor; kropp = inte lika stor), vilket stör mig lite. Ett bra vin, men inte stort.
Paolo Scavino Carobric 1996
Ett vin jag provat årgång -98 av tidigare, och minns det nog som bättre. Men det var länge sedan...
Glas 2
Oj, nu bläddrar vi bakåt i tiden! Den äldsta barolo jag provat hittills var en -85:a, och det här är nog i samma paritet - eller äldre. En doft av té, tryffel och svamp dominerar. "Gummimatta i bil" säger MSB-Niklas. Syrorna är tuffa och frukten är om inte borta så åtminstone i bakgrunden. Jag gillar det klart!
Paolo Cordero di Montezemolo Barolo Vigna Enrico VI 1978
Bästa årgången på 70-talet i Piemonte? Ett bidrag från MSB-Niklas. Liten och för sällskapet okänd odlare som tydligen hade gott renommé då det begav sig... Spännande!
Glas 3
Här reduceras mina anteckningar till ett summariskt men ändå postivt värdeladdat "bra längd - underbar doft!". Ibland hann man helt enkelt inte med att reflektera, notera och konversera. Måste jobba på min multitasking-ability. Att det var ett riktigt gott vin var det ingen tvekan om.
Conterno Fantino Sorí Ginestra 1997
Ännu en riktigt bra årgång, och som flera bloggkamrater redan noterat så hittade G från B rätt årgång, producent - tutti! Snyggt jobbat!
Summary flight 1
Många höll Conterno Fantinos vin högst. Själv var jag nog trots allt inne på att Paolo Cordero -78 talade mer till mig. Trettioåriga, vitala viner har något visst...!
Innan nästa flight serveras mat i form av en grundligt ambitiös och fantastiskt god pasta med köttfärssås; så fjärran från trött spaghetti bolognese man kan komma... Jag uppfattade något om fransk senap och generösa mängder svartpeppar - jag måste ha receptet, T! Efter det (eller var det innan?) kom en munrensare på bordet i form av en anonym karaff vitt.
Hmmm... Vadan detta? Päronsplitt och... päronsplitt? Halvtortt. Smaken ganska kort och korrekt, men var är syrorna? Det är gott som det är, helt okej sippvin, men jag sitter still i båten när spekulationerna drar igång. Jag har uppriktigt sagt inte en jäkla aning om vad det kan vara; det som far genom mitt huvud är Kloster Eberbach Riesling Spätlese som närmaste referens, men den är väl bättre än så här...!? Flinande avtäcker värden boxen Tre apor...!
149 kr på Systembolaget för tre liter; ett flaskpris på ca 37.50 kr... det skall sägas på en gång att det inte var ett vin som höjdes till skyarna av panelen, men som inte heller dissades. Etikettdrickande är en spännande gren, och hade vi fått vinet serverat öppet är jag säker på att vi påverkats negativt i våra omdömen. På det här viset fick det en ärlig chans, och bedömdes som korrekt, trevligt och bra. Det var en i alla avseenden nyttig påminnelse om vår mänsklighet och att vin är svårt - och därför underbart! - som Ulrik bjöd på. Nu vet jag i alla fall att det finns en drickbar box i det lägre prissegmentet att rekommendera till mor när hon vill ha ett trevligt bersåvin till sommarstugan nästa år...
FLIGHT 2
Glas 4
Här kändes det som att gå in i en pjoltaffär fylld med dammiga, torkade blommor - men på ett bra sätt! Drag av soja och nypon kom efterhand. Bra syror, och torde hamna i traditionalistfacket. Gott, riktigt gott...
Aldo Conterno Poderi 1996
Ett bidrag från F&V. Den av de legendariska bröderna Conterno som väl anses som mer modernist!? Strange...
Glas 5
Det här känns plötsligt som ett mycket ungt vin, som inledningsvis doftar såväl mint som svartvinbärsnickel. I munnen är det strävt, tätt, ungt och på gränsen till sött - dock utan att hamna i någon syltfälla, förstås. Det är ju ändå barolo vi pratar om... Efterhand hittas runt bordet körsbär och sandelträ. Jag tycker att det är stort och har struktur, men meningarna går isär. G von B tycker att det är påklistrade ekfatstanniner som ger strukturen, och att det är alldeles för mycket av dem...
Ceretto Bricco Rocche Brunato 2000
Äldre än jag trodde, ändå. Lite av en vattendelare, och jag fann mig förvånat kämpa på en modernists sida...!?
Glas 6
Kom till pappa - nu är vi hemma! Första vinet som på allvar fick mungiporna att spontanfladdra uppåt. Urläcker doft med lakrits, mandelmassa och en grabbnäve Bassets svarta vingummin. Stramt, tanninrikt, ungt... Enda invändningen möjligen att det här inte kändes så urtypiskt Barolo? Eller är det ungdomligheten som talar?
Paolo Scavino Rocche dell Annunziata 1999
Mums! Tio år ungt har det är vinet framtiden för sig, Enligt Scavinos hemsida håller de årgången lika högt i anseende som -96 och -97.
Summary flight 2
Ingen tvekan runt bordet - ronden till Scavino!
FLIGHT 3
Glas 7
Om man i en tasting note skriver "fat, brett!?, lite unket, stall, Bordeaux, blomvatten..." och sedan rundar av det med omdömet "Bra!" så säger det kanske en del om provarens preferenser... Jag gillade det, andra var mer skeptiska.
Roagna Vigna Rionda 2004
Finns i BS för 369 kr. Kanske betedde den inte sig på topp den här kvällen; det fanns mer positiva erfarenheter än den här flaskan i gruppen.
Glas 8
Oj, är det här verkligen Barolo? Mycket atypisk doft av mynta, smågodis, tutti frutti och persika/aprikos... Märkligt, men i munnen känns det bättre. Jag uppskattar dock inte när doft, munkänsla och smak skiljer sig åt så mycket. Inte min favorit.
Paolo Scavino Bricco Ambrogio 2002
En annan av Scavinos vingårdsbarolo. Årgången var katastrofal som helhet, men vissa lägen klarade sig undan hagelstormarna, enligt Scavino. Och enligt Ulriks amerikanske bekant Weston på Scavinos vingård är det den här flaskan man skall köpa om man har vägarna förbi. I beg to differ.
Glas 9
Ung doft; dominerande toner av björnklister. Fyllig och tät i munnen; mycket tanniner. Ett bra vin; klart bättre än glaset innan...
Matteo Correggia Roero Roche d´Ampsej 2004
Här är vi alltså utanför Barolo - bra Nebbiolo produceras också på andra håll i Piemonte...
Glas 10
Här var det fokus på syror. "Lingonsyrligt" har jag noterat. "Mer kartiga syror än munfyllande tanniner!" utbrast F&V. Senare kommer även andra, sötare inslag av smörkola och lakritsfudge fram. Nja - som helhet inte särskilt övertygande. Massolino Serralunga 2005
Finns i BS för 315 kr. Det här var dessvärre det minst inspirerande vinet under provningen.
Summary flight 3
Ingen solklar vinnare här heller. Det står mellan Roagna och Matteo Corregia, men eftersom den senare väl ändå får anses vara mer Barolisk avgår den med segern.
Trots att jag inser att kvällen är ung och att fler fantastisa flaskor väntar på att göra entré är det alltså här jag bryter för egen del och sätter mig på tåget. Kvällen var enormt givande - inte bara utvidgades mina kunskaper i Barolo exponentiellt, jag fick dessutom tillbringa den med en samling av landets med kunniga och trevliga bloggande vinnördar. Min huvudsakliga lärdom från kvällen är att skillnaderna mellan traditionalister och modernister nog inte är så stor - åtminstone inte de sista tio åren eller så. Dessutom stärktes min uppfattning att Barolo skall lagras i åtminstone tio, gärna femton, år innan man närmar sig med korkskruven...
Stort tack till Ulrik och alla de övriga galenpannorna därute! Vi ses!
14 kommentarer:
Kul du gillade det, och att jag lyckades öppna dina sinnen lite utanför bdx. :-)
Jag håller dock med om att 10+ år på en Barolo gör underverk. Sedan tillhör jag inte nekrofilerna som behöver vänta i 25, även om det kan vara spännande det med.
Vi får se till att ta det där glaset efter jobbet någon gång.
Tja! Barolo i all ära men efter ha provat diverse 10+ från diverse producenter anser jag fortfarande att Brx håller ihop bättre. Jag har svårt för den intorkade frukten som ibland sköljs över med tanniner. Visst jag har provat exempel på motsatsen och många andra i "gänget" älskar gammal Barolo men jag tillhör inte den skaran. Det är tur att vinvärlden inte bara består av Barolo och smaken är gudskelov olika/Höganäs
@ Ulrik: I ärlighetens namn så var kanske nittiotalisterna bäst balanserade, men jag är och förblir en sucker för mognad i vin. Men visst vore det spännande att se var Annunziata står om tio år!?
@ Höganäs: Vad trist om vi alla höll med varandra! Själv har jag aldrig haft problem med intorkade frukter och tanniner, även om jag också förstår poängen med frukt i behåll. När det gäller Bdx har jag kommit fram till att jag för normal, medelfyllig, rättfram basbordeaux av god men inte fantastisk kvalitet (t ex en bättre cru bourgeois eller en typisk 4-5:e cru) uppskattar fasen 7-10 års ålder, ungefär. Då har den intiala fruktigheten ofta tonats ned, faten integrerats och vinet känns mer "sömlöst" och harmoniskt. Självklart med en miljard undantag, men i alla fall...!
Apropå Paolo Cordero di Montezemolo: Nja, någon liten odlare handlar det knappast om. Med 33 ha vingårdar och en årlig produktion om ca 180 000 flaskor rör det sig snarare om en av de större producenterna i det här sällskapet. Och Monfalletto - Cordero di Montezemolo, som firman numera heter, hade inte bara god renommé när det begav sig utan har det än idag. Paolo Cordero di Montezemolo betraktas för övrigt som en av de personer som betydde allra mest för utvecklingen i La Morra och hela Barolo-distriktet under mitten av 1900-talet. Och själva gården har en sexhundraårig historia som en del av familjen Fallettis (markisen av Barolo) egendomar.
Att denna producent kanske inte tillhör dem som det "surras" allra mest om idag är en annan sak och förklarar kanske att det inte ringde några starka klockor hos någon av deltagarna i detta barolorally. Men som sagt, det handlar knappast om någon perifer figur som med tiden försvunnit ut i kulisserna. Tvärtom var det vin ni drack en högstatusprodukt (gårdens bästa; Enrico VI är en del av Villero i Castiglione Falletto) från en relativt stor högstatusproducent. Tänkte att du kanske ville veta det, särskilt som du gillade vinet.
Ännu mer info hittar du på hemsidan som du når med följande länk:
http://www.corderodimontezemolo.com
/welcome_eng.lasso
Tack, Andersuw!
Det enda sättet att nå ny kunskap är att blotta sin okunskap...!
Jag har läst dina poster på de andra bloggarna, och det är förefaller som om barolo är ett område som ligger dig särskilt varmt om hjärtat. För mig har det alltid varit ett område jag uppskattat, men jag har av olika skäl återvänt till det för sällan för attorka sätta mig in i det mer noggrant. Det blir ändring nu!
Än en gång, tack för en schysst och informativ kommentar!
Kul att du uppskattade mina små kommentarer! När jag tittade på vad jag skrivit efteråt blev jag lite rädd för att det skulle låta för besserwissrigt, vilket inte var avsikten.
Ja du har alldeles rätt i att Barolo (och Barbaresco) är områden som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Det finns andra områden, exempelvis Bordeaux, där jag kan se av din blogg att vi har omvända roller. Jag skall villigt erkänna att jag på den kanten knappast kommit längre än till ABC-boken.
Men det är ju en av de stora poängerna med både bloggandet och kommenterandet att vi kan ta del av det vi mindre om och dela med oss lite när vi tror oss veta lite mer.
Hej Andersuw; superkul läsa dina kommentarer på Montezemolo, särskilt då jag hade med flaskan och likt min mognadsfrände Konjären föll för denna!
Köpte den för några månader sen för 79 euro och i sammanhanget var det extremt prisvärt. Sen att jag brinner för barolisti är kanske ytterligare en förklaring till min förkärlek till Montezemolos stil. Han gick ju aldrig längre än den lagstadgade minimumtiden på fat då han just ville bevara frukt i stilen. I november blir det till att knäcka en 71 Montezemolo...
Ja, en välmogen Barolo är svårslagen! Och 80 euro låter som ett högst acceptabelt pris för den delikatess ni satte i er. Det handlar som sagt inte om vilken Barolo som helst. Och både 71 och 78 är ju verkligt stora år i området.
Dessvärre blir ju flaskvariationerna (läs korkvariationerna) enorma när det som här handlar om riktigt gamla viner. Så vad man får är rätt mycket ett lotteri.
Vi hade själva tillfälle att studera fenomenet närmare när vi härom året ramlade på ett knippe Produttori del Barbaresco vingårdsriservor (Moccagatta och Montestefano) från 1985 som såldes till det osannolika priset av 12 euro per styck. Därtill på restaurant (Hostaria di Bacho i Furore på Amalfikusten)!
Jag behöver väl knappast säga att vi omedelbart länsade lagret och därefter inte tvekade att sätta korkskruven i dem. Somliga var på gränsen till sherry. Andra var hur pigga som helst. Och det spelade i det avseendet ingen som helst roll om det stod Moccagatta (som anses något mindre långlivad) eller Montestefano på etiketten.
Är den 71:a du tänker öppna i november också en Enrico VI eller något annat?
Jag såg för övrigt att Galloni (WA) nyligen (september 2008) provade en Cordero di Montezemolo "normale" 1978 med utmärkt resultat:
Cordero di Montezemolo’s 1978 Barolo was very pretty. It delivered the classic La Morra notes of red fruits, spices and menthol in a somewhat dark, powerful and structured style for this wine. Some rustic elements came through, but this was still a remarkable showing for the estate’s entry-level Barolo. Anticipated maturity: now
Som sagt, min egen erfarenhet av mogen barolo är dessvärre mycket liten. En Fontanafredda 1990 på Hotel Borgholm för något år sedan (mycket torkad frukt) och en överraskande bra -85:a från Grimaldi (ännu en för mig okänd producent), köpt i Wien för 40+ Euro. Jag vet att Vinmannen bjöd på en -89:a som jag för stunden inte kommer ihåg namnet på, men det var innan jag var så tannintålig...!
Att hitta mogen Barolo för 12 Euro flaskan på restaurang låter som rena rånet! Just mogna viner är ju svensk restaurangscens i särklass sämsta gren...
Hej Andersuw, det är 1971 Monfalletto som ska provas tillsammans med ytterligare 9 st 71:or. Mascarello, Pajoré från Giovannini Moresco, Ratti's Marcenasco för att nämna några...
Vi tar sista chansen prova årgångens storhet, innan det är försent!
@konjären: I ärlighetens namn bör sägas att jag knappast har några jättelika erfarenheter av mogen Barolo/Barbaresco jag heller. Men jag har gott hopp om att de skall bli större inom kort eftersom flera av de årgångar vi lyckats köpa "on release" eller i vart fall inte särskilt långt därefter nu börjar närma sig det stadium där alla indikatorer säger moget (men ännu inte övermoget). Några exempel på viner i den kategorin som på sistone fått oss att uppge både ett och två stön av vällust är:
Enzo Boglietti, Brunate 1998
Enzo Boglietti, Casa Nere 1998
Fratelli Revello, Conca 1998
Fratelli Revello, Giachini 1999
Apropå Grimaldi: Det finns rätt många producenter med det namnet. Men den mest namnkunnige är kanske Giacomo Grimaldi i Barolo. Om det nu var hans/deras vin du drack kan konstateras att det fortfarande kommer bra grejer därifrån. Vi besökte dem för ett år sedan och har både deras "normale" och deras "Sotto Castello di Novello" i källaren. Båda dock i årgång 2004 så det dröjer nog lite innan vi sätter korkskruven i dem.
@Niklas: Det där låter ju som en synnerligen spännande provning! Men som du själv säger är det hög tid att konsumera den årgången innan den helt passerat bäst-före-datum. Jag hoppas att antalet lik i lasten visar sig vara relativt begränsat och att det stora flertalet fortfarande har hälsan i behåll.
Mascarello: Bartolo eller Giuseppe?
Pajoré från Giovannini Moresco: Mycket intressant! Historien låter berätta att Angelo Gaja köpte Morescos mark efter att ha provat just Pajoré 1971. Troligen är det där han numera gör sitt Sito Moresco. Även om det säkert är ett bra vin kan jag inte låta bli att tycka det är synd på så rara ärter. Cabernet och Merlot i all ära, men med tanke på att riktigt bra Nebbiolo inte låter sig göras var som helst tycker jag ändå den borde ha första tjing på denna kulle. Pajoré har rykte om sig att vara det kanske allra mest intressanta läget i Treiso.
P.S. till konjären: Det slår mig i efterhand att det nog knappast kan ha varit ett vin från Giacomo Grimaldi du drack. År 1985 hade han såvitt jag kan se inte börjat buteljera ännu.
Giuseppe (och då Mauro Mascarello). Liken lär vara få om jag ska lita på min inköpskälla – och det gör jag! Enligt honom är vissa av 71:orna fortfarande så stadiga att de har minst ett decennium kvar!
Giovannini har du helt rätt i! Angelo Gaja blev överväldigad av just 1971:an och sägs ha jagat läget sedan dess. Först efter Giovannini’s tydligen lika strålande 1979:a så fick Angelo in en fot då Moresco närmade sig pension. Fram till 1985 vinifierade Gaja marken under den blivande pensionärens överinseende och 85 köpte så gaja 95% av marken. 5% sägs Giovannini ha behållt för eget bruk!
Pajoré nämner Sheldon Wasserman som främsta läget och hyllar Moresco. Han utnämner dessutom just 1971:an som årets bästa Barbaresco! Så nog ska det bli kul prova den!
Har även med en ultra-barolisti i form av Cesare Borgognos Barolo Riserva. Har provat ett par av dessa ner på 60-talet och de är otroligt vitala.
Ser fram emot utförliga rapporter från denna högintressanta provning vad det lider. Vad jag tänkte på när jag pratade om lik i lasten var egentligen inte en oro för att dessa viner, under rätt betingelser, kan klara 40 år, i synnerhet som det verkar handla om riktigt bra viner från en rikigt bra årgång. En joker i leken, som med tiden blir allt mer utslagsgivande, är emellertid korken i den enskilda flaskan. Eftersom de normala variationerna i den lilla luftmängd som korken släpper igenom kan uppgå till runt 100 gånger eller mer blir situationen med tiden allt mer chansartad. Hur en flaska uppför sig när man öppnar den säger allt mindre om hur nästa kommer att bete sig. Vårt eget lilla experiment med Produttori del Barbarescos 85:or är ett belysande exempel. Och de många rapporter från provningar av äldre viner som jag läst pekar entydigt i samma riktning.
Skicka en kommentar