2000 bosquet des papes

Vi fortsätter på temat "mogna viner från SB" med att prova årgång 2000 av Bosquet des Papes. Lite spännande med samma vin från två år - 2000 och 2009 - samtidigt listade och tillgängliga på hyllan bredvid varandra, med marginell prisskillnad. Inbjuder till minivertikal!

Vi nöjer oss dock med det äldre vinet i kväll. Och är väl inte sådär överförtjusta, egentligen. Åtminstone inte inledningsvis. Det är inget fel på vinet, men det känns återhållet, lite anonymt och färglöst. Doften är fin - mognadskomplexitet, lite svamp, jordighet, söta torkade fikona och vilda hallon. Men smaken lever inledningsvis inte alls upp till doftspektrat. Slankt, friskt, syrligt men tämligen menlöst. Hustrun dömer: "Jag tyckte bättre om vinet vi drack igår."

Jag karafferar vinet en bit in i middagen och med ett efterglas framför datorn såhär 1,5 timme senare har det utvecklats positivt. Mer av doftens sköna komplexitet återfinns i smaken, kanske mest framträdande hallon och lite mörka frukter, fikon(kärnor) och kanske lite buljong. Längden är bra och eftersmaken kanske den största positiva faktorn med vinet.

Men som helhet... nja. Jag hade nog förväntat mig lite mer ändå. Min dom sammanfaller med hustruns.

PS Samtidigt i Zürich... Vinmannen refererar från en middag där Latour -61 ställs mot Pétrus -61 till andra förrätten. #perspektiv

1996 chateau maucaillou

Det har gnällts rätt många gånger i den här spalten om bristen på mogen bordeaux i rimlig prisklass på det statliga monopolet. Så när det för en gångs skull dyker upp ett vin som matchar beskrivningen hyfsat går det ju inte att sitta still. Det är bara att handla in och prova.

Efter en niodagars beredskapsperiod som spänt över två helger kändes det verkligen som dags att unna sig ett gott vin, trots att det bara var tisdag. Och lite god mat. Ankbröst med karljohansvamprisotto och en tranbärs-/körsbärskaramell blev en utmärkt tisdagsmiddag. Och så mogen bordeaux på det.

Doften skvallrar tydligt om långt gången mognad. Läder och tobak samsas med torkade röda bär, en hint av ceder och lite kryddighet. Jag tycker att doften är förvänansvärt ren och inte så stallig men visst finns det lite stråk av skön hästsvett i bakgrunden.

Munkänslan är mjuk och behaglig, med mer syra än strävhet även om det stramar upp lite lätt på slutet. Smakmässigt finns det fortfarande lite cassisdrag men de är på väg att torka ut till röda vinbär. Läder, tobak, ceder och kryddiga toner samsas på ett skönt sätt. Det är inte särskilt kraftfullt, utan mer ett stiligt, värdigt åldrat vin med viss grace och elegans. Eftersmaken är faktiskt hyfsat långt.

Jag är - vilket torde framgå - positivt överraskad av det här. Vilket känns märkligt på ett sätt; det är ändå ett 300kr-vin vi pratar om... Det är nog mest förvåningen över att överhuvudtaget hitta en drickmogen bordeaux på SB av god kvalitet ståendes på en hylla på Gränby Centrum. Hustrun är positiv och gillar vinets "mildare" egenskaper; till mat funkar det klockrent. Bra grejer!

barntillåtet

Det har varit ovanligt tätt på beredskapspassen en tid. Vi går i omställningens tider, då äldre förmågor lämnar och nyare ska tillträda. Dessvärre med viss lucka emellan, så kvarvarande får ta en del extraveckor. Nå, från och med nästa vecka börjar förstärkningarna anlända.

Tillsvidare får fredagsmyset ackompanjeras av något så ovanligt som ett alkoholfritt vin som faktiskt har viss likhet kvar med riktigt vin. Loxton Cabernet Sauvignon har till och med en del druvtypisk karaktär av cassis, framför allt i doften. Kroppen är lätt till medelfyllig men i alla fall inte blaskig. Den vinösa karaktären är mer nedtonad i smaken och ren druvjuice framträder tydligare. Någon vidare strävhet och struktur finns ju inte alls, däremot en lätt syra på slutet som är tilltalande.

Tja, sånt här sysslar jag med medan ni andra kalasar på era Leflaive Clavoillon -83, Pape Clement -66 vs Ducru-Beaucaillou -66 och Le Montrachet -69:or och allt jag får glada SMS-hälsningar om... Men ja' ä' int' bitter. Näråsåatt... såäre.

2005 chateau talbot (hlf)

Jag gillar halvflaskor. När man en tisdagkväll känner för ett vin med kvalitet men är fullt nöjd med en lite mindre mängd så kommer halvflaskorna till sin rätt. De har också den ibland önskade sidoeffekten av att låta vinet mogna snabbare än på helbutelj.

Årgång 2005 var när den kom ut på marknaden den tredje "vintage of the century" under 2000-talet, och den som till slut skickade 1cru-viner till det ouppnåeligas prisnivå för de flesta av oss. Vilken annan produkt kan prishöja 4-500% från ett år till annat och ändå göra bra business!? Galet...

Robert Parker twittrade för ett par dagar sedan att 2009 var hans bästa årgång någonsin. Kanske innebär det att 2005 så småningom faktiskt kommer att framstå som good value. Den som lever får se.

Jag hör till dem som beställde hem en del primörer via SB, bland annat några halvpavor Chateau Talbot. En öppnad flaska hösten 2009 var en total besvikelse; alldeles för ung och sötfruktig och primär. Odrickbar, kallade jag den då lite elakt.

Idag är det annat ljud i skällan. Brådmognaden har lagt sig till förmån för en mörk, kryddig fruktighet (plommon, cassis); bra inslag av ceder ; fin, balanserad smak med bra struktur och längd; viss strävhet. Ett höggradigt kompetent vin som också hustrun gillar skarpt. Inga smörkolatendenser eller överdriven fathantering.

Min invändning är att det känns opersonligt och svårplacerat, vilket kanske snarare är en invändning mot mina egna preferenser än mot vinet i sig....

Fäviken Magasinet - restaurang i högsta värdsklass

Det är bara att kapitulera. Fäviken Magasinet har flyttat det möjligas gräns för mig. Jag kan bara jämföra med första gången jag provade Chateau Latour; det finns helt enkelt ett före och ett efter. Ett paradigmskifte, om man vill.

Det är möjligt att det inte är det bästa restaurangbesöket någonsin. Men det hör definitivt till topp fem, troligen topp tre. Och som ögonöppnare – oöverträffat; en helt ny bredd och spelplan. Och då har jag i alla fall ätit på Noma; låt vara i dess absoluta ungdom men i alla fall.

Fäviken Magasinets kompromisslöst genomförda koncept, med sådan extrem tilltro till råvaror av absolut oöverträffbar kvalitet, är inget annat än magi. Punkt.

Det börjar redan vid ankomst. Jag är lite sen på grund av en taxichaufför med dålig lokalkännedom, men kocken själv, Magnus Nilsson, med stab hälsar glatt välkommen innanför dörren. Jag visas till en plats i entrésalen på bottenplanet, får ett glas champagne och snart börjar ammisparaden. Min schweiziske bordsgranne och jag hinner byta några ord mellan tuggorna, och imponeras och förundras om vartannat.

Champagnen, Beau Regard (BdB) från Bereche & Fils utmärks främst av fin friskhet och syra med grönäpplighet och citrus. Bra, men inte outstanding på något sätt.

Första munsbiten som kommer på bordet är en ljummen färskost på opastöriserad komjölk smaksatt med lavendel. Sublim, i sin enkelhet. Mild och god!

Sedan en riktig höjdare; forellrom i bägare av torkat grisblod. Järnet från blodet och sältan från rommen visar sig gå fantastiskt väl ihop. En lysande kombination, också texturmässigt!

Efter det serveras något ytterst märkligt. Magnus presenterar rätterna på engelska och jag fångar inte riktigt upp vad han säger. Det ser ut som … lav? Det är lav, två sorter, friterade och beströdda med olika pulver varav det ena är riven, torkad forellrom. Galet, men gott!

Sista ammisen är hemgjord korv på gris, där Magnus berättelse om hur de går husesyn i byarna för att hitta en riktigt gammal sugga att mala till korvsmet är minst lika underhållande som korven i sig. Fett och gott, men inte lika uppseendeväckande som ett par av de andra.

Så är det dags att gå en trappa upp. Min schweiziske bundsförvant och jag får varsitt bord bredvid varandra, blickandes ut i rummet. Två andra sällskap med fyra personer i varje tar plats. Totalt är vi tio gäster den här kvällen. Tolv platser är max. Sett till antal platser måste det vara en av de allra minsta toppklassrestaurangerna i landet.

Första glaset fylls med Fävikens eget mjöd. Det görs dock med både malt och humle, och är snarast ett mellanting mellan öl och mjöd. Som tämligen erfaren mjödkonsument är jag inte helt imponerad. Det är friskt, helt torrt och med nyanserad honoungston i eftersmaken och inte oävet alls, men jag föredrar min mjöd betydligt mer åt honungsvinshållet

Till detta serveras dock den i särklass, överhuvudtaget någonsin bästa pilgrimsmussla som världen har smakat! Det här är så överjordiskt gott att klockorna stannar… På en bädd av mossa, och med ett glödande kol lagt på enekvistar som gav en svag rökstrimma ifrån sig, vilade ett vackert musselskal. När jag gläntade på locket avslöjades den största mussla jag sett; en muskel så stor att jag trodde att de inte kom i den storleken!

Den simmade i en klar, svagt rosa-orange vätska. Magnus förklarade hur man först grillat musslan tills den öppnat sig, därefter plockat ur det man inte äter, passerat, silat och kokat en sky på det hela. Musslan skulle ätas med fingrarna och skyn drickas ur skalet.

Och det var himmelskt! Musslan hade sådan spänst och fräschör, mild men tydlig i smaken. Och skysåsen… Sådan koncentration och ändå balans. Packat med skaldjurssmak. De fyra, rejäla tuggor som musslan räckte till är bland det godaste jag upplevt, och omdefinierade konceptet fullständigt. Jag tror jag måste sluta äta de här molluskerna efter detta; allt hädanefter kommer att bli besvikelser…! Magiskt!

Nytt glas, och nu vin. En generisk chablis 2010 från Alice & Olivier de Moor var oväntat mjuk, lite återhållen nästan, men otroligt väl sammansatt med mineralitet och citrus.

 

Skaldjurstemat fortsätter; en havskräfta lobster-size penslad med en jäst jos, någonstans mellan soya och vinäger, typ. Konsistensen är återigen magiskt bra. Spänst, tuggmotstånd och mjukhet i ett. Sälta och en nästan rotfruktsliknande sötma.

En lätt honungsborstad torsk snabbt pågrillad serverades med en smörkokad morot och en sås på gröna enbär. Efter de första höjdarna nådde den här rätten inte riktigt upp till samma nivå. Torsken var – förstås! – perfekt tillagad, men enbärssåsen lite för skarp och tar över lite för mycket av showen. God i sig, dock.

En vinägermarinerad öring serverades rå med morotsgryn och sås på rostat havregryn. Ja, ni hör ju… Det var ju bara att sitta med ett lyckligt flin och försöka ta in alla intryck. Det här var milt, balanserat, brödigt och syrligt på en gång. Kombinationen var kanske lite märklig, men fisken i sig fantastisk!

Nytt vin igen: den här gången en fantastisk 2009 Pouilly Fumé i atypisk stil som jag missade att notera producenten på. När Zwampen var där i november var det dock Puzelat-Bonhomme i glaset, och beskrivningen om 600 flaskors produktion och druvor skördade hos en vän stämmer med vad som presenterades oss. Jag gissar att det är samma vin nu.

Vinet kändes runt och rikt för en pouilly-fumé, med en doft som snarast drogs mot mycket mogen champagne med toner av oxiderade äpplen och champinjon. Smaken var nästan kådalik utan att någon som helst retsinavarning, mer oxiderade äpplen och en honungston i eftersmaken.

Första rätten till det här vinet var linfröchips med en sjöborremajonnäs. Åter har jag noterat ”magi!” i blocket. Konsistens – sötma – sälta… perfektion!

Sedan kom rödbetor på bordet, bakade i glöd och serverade med mjödgrädde och torkad, saltad torskrom. Mycket gott när man hittat balansen mellan det brända ytterhöljet och det mjukbakade inre. Återigen en balans och smakrikhet i samma rätt.

Så en helt igenom vegetarisk rätt, och utan tvivel den bästa jag ätit i den kategorin. Gröt med ångad lök, jästa morötter och grönkålssås låter kanske inte så upphetsande, men jädrar i min låda – otroligt gott igen! Mild grötbas, pepprig sås och söta lökar… Gröten var gjord på olika gryn och frön från trakten – oklart vilka.

Så var det dags för rött: 2007 Volnay från Comte Armand hade en blommig doft av av rosor och nypon (nästan barololik!) men också med röda, färska bär (jordgubb/hallon). Smaken var frisk, dominerades av röda bär och kryddiga toner. Bra syra.

Sen var det showtime! Den stora "huggkubben" i mitten av rummet var inte bara en kuliss utan fick tjänstgöra som stöd när Magnus plockade fram bågfilen och sågade sig igenom ett märgben, som sedan gröptes ur och blandades med något i en skål.

På tallrikarna hamnade sedan blandningen av grillad oxmärg och rått, tärnat kohjärta tillsammans med strimmor av riven kålrot (?).

Magnus instruerade hur man skulle bygga en smörgås av rostat surdegsbröd med röran på topp och salta med det egna örtsaltet. Återigen… magi! Det var löjligt, omöjligt gott! En gränsflyttare! Fetma med friskhet - och så det fantastiska brödet...

Nästa varmrätt en 8 månaders tuppkyckling med bland annat yoghurtkokt lök, rönnbär och en tunn kålrotsskiva.

Kanske den mest kompletta rätten; bra strukturer, matig även om jag tyckte att rönnbären kanske blev lite väl syrliga i sammanhanget. Jag föredrar att låta vinet tillföra syrligheten...

Och jo, visst var det tuppkammen som låg där... Med en närmast bläckfiskliknande konsistens var det ett spännande inslag - och gott!

Dags att varva ned. Först kommer minnen från Magnus barndom:

Vildhallonsorbet på ena skeden, vattlingon med lite socker och en klick grädde på den andra... Mums!

En riesling spätleese 2007 med drag av både petroleum och tropisk frukt i doften, bra längd och koncentration och balanserad sötma utgjorde perfekt ackompanjemang till avslutningen. Ljummen hallonsylt med vispat ankägg och syrlig mjölksorbet var barnsligt gott och befriande enkelt!

Svenskt kokkaffe och hemgjord ankäggslikör avslutade kvällen. Magnus gick runt och pratade med gästerna efteråt och bad om feedback - bara det ett otroligt sympatiskt drag. Jag framhöll att allt med skaldjur varit fantastiskt, och han påminde om det faktum att de med sin närhet till norska kusten kan få färska skaldjur mycket lättare än mången Stockholmskrog.

Råvarorna, den perfekta tillagningen, balansen mellan avancerade tekniker och enkelhet... nyfikenheten! Med risk för att bli melodramatisk: Jag har ätit skogen! Jag har druckit havet!

Det var en oerhört nöjd konjär som fånigt flinande gick ut till den väntande taxin i den smällkalla jämtländska vinternatten för en färd över Åreskutan och tillbaka till hotellet. Min värld är inte längre densamma...

Brugnon Brut Sélection och Seghesio Rockpile hos IT-mannen

En söndagkväll hos IT-mannen och Strålskyddsexperten - alltid lika trevligt! Vi tog med champagnen - de stod för resten. Hustruns nya jobb skålades för i julklappschampagne från äldste bror, inköpt i Danmark.

M Brugnon Brut Sélection kommer från en relativt liten (70000 bt) familjefirma och görs på 65% CH, 35% PN. Juhlin är direkt avfärdande i sitt omdöme om huset (tydliga vildjästtoner... allt annat än perfekt vinifikation ... undvik!), men Juul's är lyriska i sitt. Sånt är alltid spännande!

Vi lutar helt klart mer åt Juul's i detta fall. Ett mycket gott, tydligt äppletonat, syrligt men balanserat vin som verkligen inbjöd till att fylla på glaset igen. Perfekt aperitifchampagne! Vem tar upp en import till Sverige?

Till den utmärkta grytan kommer - naturligtvis - en Zinfandel på bordet. Det måste man ändå ge IT-mannen - han är tämligen envis i sina försök att locka mig över till den andra sidan! Och när han försöker med de här metoderna får han gärna fortsätta...

Seghesios Sonoma Zinfandel är husets bättre grillvin hos IT-mannen och det är ett klart drickbart alternativ; ett tydligt steg upp från enklare zinfandel med alltför mycket sylttoner. Här höjs ribban ett snäpp till. Vingårdsbetecknad Zinfandel från Seghesio hos IT-mannen har förekommit förr, men det var inte den här... Kan det varit Cortina den gången?

Ikväll är det i alla fall 2009 Seghesio Rockpile Zinfandel som skvalpar i karaffen. Det är naturligtvis extra allt och öppna spjäll på frukt, fat, vanilj och alkohol. Mörka bär och frukter en masse, men det undviker att falla ned i syltighetens ljumma träsk. Hur SB beskriver den som "nyanserad" övergår mitt förstånd - det ordet är i min bok reserverat för mer finlemmade skapelser. Däremot kraftfull, packad, mättad...

Det här blir aldrig min kopp té fullt ut, men i sin stil är det här ett bra exempel och fortfarande alltså drickbart till mat. Jag vet inte vilken serveringstemperatur det hade, men jag misstänker kraftigt att det inte var alltför varmt. Skillnaden kan vara stor på +18 och +23 på den här sortens viner...


EDIT: Jag har fått lite mer information om Brugnon. Det verkar som de båda bröderna Alain och Philippe tog över firman tillsammans och sedan delade upp verksamheten mellan sig - men båda har samma adress. Juhlin har bedömt odlaren Alain Brugnons viner och inte M. Brugnon som görs av Philippe. Glasklart?

2005 Dauvissat Chablis Grand Cru Les Preuses på Hambergs

Hustrun har fått nytt jobb, och fredagen var den sista på hennes gamla arbetsplats. Vad passar bättre än att fira med en middag på stan? Hambergs besökte vi för ett knappt år sedan, men här blir vi sällan besvikna och återvänder gärna.

Deutz är fortfarande huschampagnen, och serveras i riktigt bra glas med ganska bred midja och smal öppning. Detaljer som andas kvalitet uppskattas - alltför många restauranger slarvar med just champagneglasen har jag en känsla av...

Vi får fundera lite innan vi kan enas. Hustrun är först inne på en rödvinsvänligare fiskrätt, men jag vill ha skaldjursfat... Hon kan dock tänka sig havsabborre med provansalska grönsaker i stället, och därmed är spelfältet tämligen öppet.





En chablis av god kvalitet och med viss mognad borde väl fungera? Caves Jean et Sebastien Dauvissat verkar inte ha hittat till internet, och informationen jag googlar fram i så här i efterhand är lite sparsmakad. De äger dock mark i flera premier cru-lägen och så 0,75 ha i grand cru-läget Les Preuses.

Enligt sommelieren har 2005 Dauvissat Chablis Grand Cru Les Preuses öppnat sig en hel del det sista halvåret. Det märks inte på den inledande sniffen, som jag uppfattar som ganska hård, lite knuten och metallisk. Lite rostfritt stål, sådär. Leksaksbil, säger hustrun. Det hittar dock snabbt formen, och ur glaset kommer en stor, balanserad doft av olika tropiska frukter (ananas, mango, passionsfrukt) parat med citrus och mineraler. Jag plockar också upp en kryddighet i avslutet och en lätt honungston, vilket för mig brukar betyda att fat har varit med i spelet. Enligt uppgift så lagras hälften av vinet på fat, varav 25% nya.

Vinet har tydlig kropp och långt från de slanka, unga, anemiska citrus-/mineralpaket som lite för ofta dyker upp när det dricks chablis på restaurang. Namnet är gångbart på vinlistor, förstås, och lockar mången krögare att servera enkel, generisk chablis. Hustrun var inledningsvis skeptisk till just chablis den här kvällen - kanske just därför. Det har liksom kommit att förknippas med sin enklaste uttrycksform...

Här är hon i alla fall nöjd; även om hon har svårt att identifiera enskilda smaker håller hon med om att det smakar mycket och långt och gott. För mig är just det - att det är svårt att dissikera vinet - ett tecken på hög kvalitet. Komplext och sammansatt - och det räcker ju ganska långt, eller hur?

 Räcker långt gör också Hambergs skaldjursfat extravagant. Gott - och nyttigt! God var också desserten, men kanske inte fult så nyttig. Chokladbakelse med torkad frukt, nötglass och dulce de leche är naturligtvis som gjort för ett gott dessertvin. Jag gav sommelieriet fria händer, och på bordet kom en överraskning.

Australiensisk shiraz/grenache-tawny med drygt 20 år på fat är precis hur gott som helst! Seppeltsfield Para 1989 uppvisar en slags fruktig tawny-karaktär - inte alls så nötdominerat som den "äkta varan" blir. Inslag av muscovadosocker och torkad frukt. Ett fantastiskt trevligt vin!

Vineriet var helt okänt för mig, men förefaller vara stora på området fortified wine; en gren som ju australiensarna sysselsatt sig med länge. Det är inte utan att man blir nyfiken på deras 100-åriga tawny...

Avslutningsvis kommer två glas blint på bordet, tillsammans med notan. Sommelieren utmanar på lite blindbock...!

Hmmm.... Det ena glaset är ett druvdestillat, och det är inte konjak. Det är mycket gott, men lite råare i sitt anslag än en konjak och jag velar mellan armagnac eller riktigt bra spansk brandy (jo, det finns!). Armagnac visar sig stämma, vilket räddar hedern någotsånär när jag går helt vilse på glas två.

Hustrun är helt tagen av doften. Det doftar... det doftar... ? Den gäckande doften får aldrig någon lösning, men visst finns det en del vanilj? Smaken är svårplacerad och jag uppfattar ett russinliknande inslag i eftersmaken - men det är ju inte grappa?! Att det är fatlagrat under relativt lång tid framstår som tydligt, och det brukar ju göra det svårare att separera olika destillat från varandra. Jag provade för inte så länge sedan ett par fatlagrade tequila som lurade mig... hmm. Min gissning blir tequila i brist på bättre, men det visar sig att man prickat en av mina många och stora blinda fläckar - bourbon! Blanton's Original Single Barrel (för det var väl inte Straight from the Barrel?) var en ögonöppnare med en imponerande doft.

Åter lämnar vi Hambergs mycket nöjda; det känns tryggt med en kvalitetsmedveten fisk- och skaldjursbistro i staden som inte slarvar med detaljer och har en dryckeslista med imponerande bredd och djup. Här har många restaurnger i staden mycket att lära!