söndag, januari 17, 2010

2002 chateau poujeaux


Ibland lönar sig tålamod, och långlagring i hemmet visar sin fantastiska potential. Det förklarande ljuset hette i kväll Chateau Poujeaux, årgång 2002...

Vinet köptes in hösten 2006 för 249 kr. Jag har bloggat om det en gång tidigare, och det är möjligt att jag faktiskt bara köpte två buteljer. Den fick lite halvljumma recensioner av mig i november 2007; gott men kanske inte prisvärt löd det då. Antagligen därför som det blev liggande. Idag känns det här som en flaska som - serverad blint - jag antagligen skulle ha gissat ligga på 4-500 kr-nivån. Minst.
En åttaårig cru bourgeois från ett off-vintageår borde väl vara i fas nu, gick tankegången när jag hittade den ensamma flaskan på en hylla i vinrummet. Och gosse, vilken fas vi snackar om! Cassistonen är fortfarande tydlig men numera klädsamt nedtonad och svept i cederfrack med läderstoppning. En piprökande gentleman spatserar förbi och skvätter plommonsylt av den sträva sorten i sina spår. En klunk av det här elixiret skickar rysningar som fortplantas i expressfart från smaklökar till njutningscentrat. Till en hängmörad biff var det lysande. Till några små bitar comté alldeles magnifikt!
Ska man - för att vara tråkig och saklig - hitta invändningar kan man kanske anföra att vinet kunde ha en något högre densitet, men vad gör det när balansen är så ljuvlig?
Som bilden antyder njöts ett annat mycket gott vin den här helgen. Fortfarande är Cerratis 04 ett fantastiskt trevligt vin (vilket även IT-mannen faktiskt instämde i!), men det får finna sig stå i skuggan av helgens oväntade gigant!


tisdag, januari 05, 2010

villa anna revisited

Så var det dags att göra ett återbesök på Uppsalas nyöppnade finkrog Villa Anna. Förra besöket var ju något av en besvikelse av olika omständigheter, men den här gången var vi förvissade om att inga kommunikationsmissar i beställningen spökade. Nu skulle vi se vad de verkligen förmådde!
Måndagen den fjärde januari måste annars allmänt anses som krogdöden personifierad. Vem går på finrestaurang en måndag i januari; ännu hellre den första måndagen? Är inte alla stinna av knäck, skinka och lutfisk så ligger de i alla fall hellre hemma med julklappsboken än går på restaurang. Följdriktigt är vi heller inte fler än fyra i matsalen denna kväll; Direktören, jag och två till.

Jag anländer först, blir väl mottagen och sitter snart med meny, vinlista och ett glas husets champagne (Bedel & Fils) i den ombonade sittgruppen innanför receptionen. Ja, det är ju både ett hotell och en restaurang, så reception känns mest rätt. Champagnen domineras av Pinot Meunier, och det är inte något kvalitetsmärke i mina ögon. Doften är visserligen god, men smaken lite kort och intetsägande. Som tur är präglar inte den känslan resten av kvällen...

Vi väljer att gå på stora avsmakningsmenyn; Anna Ekman's val (sic!). Nu skall det inte råda några tvivel om att köket skall få visa upp såväl bredd som djup! Vi gör dock en justering och byter sej mot hjort, med tanken på att välja oss en god flaska rött. Inledningsvis följer vi de rekommendationer om vin på glas som ges.

Lax med sushivibb


Först ut blir Bömlolax med en rad olika småtillbehör; bl a pepparrotssnö, senapskräm och rotfruktschips. Lite plottrigt kanske, men gott och en lek med konsistenser, temperaturer och texturer som visar att köket har tekniskt höga ambitioner. Associationer till sushi är inte långt borta tack vare pepparroten. Spännande hursomhelst, och definitivt något helt annat än vi upplevde från festvåningsmenyn sist, alltså. Vinet till, en Pouilly-Vinzelles gör sitt jobb bra men tillför inget extra.

En av höjdpunkterna - müslimussla!


Därnäst en av kvällens mest lyckade kompositioner; perfekt halstrade pilgrimsmusslor med bl a anissmakande müsli, morot och råräkor. En semillon från Sydafrika visade sig vara en överraskande bra matchning. Doften förbryllade först och förde tankarna nästan till kåda och retsinahållet, men tillsammans med anismüslin lockades en oväntad lakritston fram ur vinet. Spännande, gott, kul - mer sådant! Också här märktes kökets kärlek till textur- och konsistensvariation - musslornas lenhet, morotskrämen och så den knaspriga müslin; mycket lyckat, som sagt!
Sedan kom fågel-fläsk-kött. Vi valde (ja, okej då; jag valde..) en hyfsad bourgogne, men här borde jag ha följt med noggrannare när Pokermannen valde vinerna sist. Det visade sig att den listade årgången (2002) inte var den levererade (2004). Pokermannen bytte då vin, vilket vi också borde ha gjort. 2004 Gevrey-Chambertin 1er cru Clos de Fonteny Domaine Bruno Clair öppnade visserligen bra med ganska kryddiga, fruktiga toner, men utvecklades tyvärr negativt under kvällen och blev allt stjälkigare och grönare. Om bourgogner är ett minfält redan från början så tycks årgång 2004 vara ett i koncentrat. Vinlistan på nätet visar nu rätt årgång, för övrigt.


Bra gris!

Fläsk från Domta var ytterligare en lyckad kombination, med långkokt grissida, lökringar och kalvbräss i en tryffelsky. Riktigt gott, smältande fläsk; klassiska smaker i snygg kombination som känns lite mer helhetsbetonad än ett par av kökets mer spretiga kompositioner.

Ungtupp

Fågel från Jenny på Hagby gård är ungtupp och knaperstekt anklår med bruna bönor bundna i hårdost från Eskesta - jodå; allt skall ju ha en adress nuförtiden... Även här ett försök med olika texturer i kontrasten mellan det knaperstekta låret och den möra ungtuppen. Tyvärr är lårbiten knaprig till det svårtuggades gräns, och det här är en lite mindre lyckad kombination.

Dovhjort - classic with a twist!


Sist i köttkavalkaden kommer dovhjorten, och vi är tillbaka till det klassiska med variation. Lättrökt palsternackspuré och svartvinbärssky gör det här till en synnerligen lättgillad kombination, utan att vara slätstruken eller menlös.

Getostsorbet - mums!


Som ost och tillika första dessert kom en rasande god getostsorbet rullad i rågbröd med maltglaze och varma hjortron. Smältande gott! Ett glas vin de paille fungerade mycket bra ihop - åter en mat/vin-kombination som stod ut som extra lyckad!



Havtornssorbet och päronterrin


Avslutningsvis kom så havtornssorbet, päronterrin, hasselnötter, chokladsmulor... Direktören undrade vad päronen gjorde på tallriken, men jag var mer gillande. Gott och drivet! Tyvärr var det föreslagna vinet till en Moscato d'Asti - säkert passande i sig men inte alls min likör. När jag bad om ett alternativ kom i stället samma muscat de Rivesaltes på bordet som vi provade sist... Nå; det var inte bubblorna jag dissade utan muscatdruvan! Hur som helst; det här vinet gick ju ned förra gången och det fungerade också nu, även om det aldrig kommer att bli någon stapelvara hemma hos Konjären...


Bjudchoklad till kaffet!


Kaffe, konjak och lite smågodis avrundade tillställningen. Villa Anna tar seriöst på kaffet, och erbjuder ett urval kaffevarianter med olika ursprung. Etiopiska sorter samsas med bl a Jamiaca Blue Mountain. Vi stannar för en Yirgacheffe respektive en Rwanda Gatsinga - båda till stor belåtenhet. Roligt, och en tydlig signal om att man har ambitioner i det högre skiktet! Destillatlistan kan dock byggas ut ytterligare i prestigenivån...




Om man skall ge sig på att försöka sammanfatta det hela så är intrycket - naturligtvis! - betydligt bättre än sist. Bågen är verkligen spänd, och även om det knakar lite i strängen här och var så siktar man högt med all rätt. Det jag tycker man lyckas allra bäst är när man utgår från det klassiska och vrider till det på ett modernt, spännande och tekniskt drivet sätt. Ett par av kombinationerna känns lite crowded; där man försöker tränga ihop lite för många smaker eller texturer på samma tallrik. Balans är viktigt... Just kombinationer av mjukt och lent med knaprigt och knastrigt var annars ett genomgående tema som jag uppskattade i de flesta fall.

Vinlistan är fortfarande under uppbyggnad, och jag ser fram emot att kunna beställa lite mer mogna viner vid mitt nästa besök. Det är också sommelierens ambition, så det finns hopp även där!

Jag hoppas och tror att vi i Villa Anna äntligen fått en restaurang som kommer att hävda sig i det nationella toppskiktet. Det framstår med all önskvärd tydlighet att restaurangen är den överlägset bästa i Uppsala just nu. Hambergs är naturligtvis alltid bra, men tävlar litegrann i en egen division med sin utpräglade fiskbistrostil. I övrigt känns avståndet till konkurrenterna mycket långt, och Direktören och jag uppehåller oss en god stund under middagen vid restaurangrecenserandets ädla konst i allmänhet och UNT:s mycket märkliga poängsättningar i synnerhet. Deras tiogradiga skalan verkar i princip bara bestå av betygen 6-7-8 och blir fort inflationsskadad...

Ännu är det en bit kvar av helheten innan vi kan prata michelinstjärna (servicen kan fortfarande trimmas något snäpp, t ex), men ge det några år med fortsatt hög ambition och bra utvecklingskurva så är det ingen omöjlighet. Nu gäller det för Uppsalaborna att visa att vi verkligen saknat en finkrog i stan och stötta Villa Annas existens och utveckling. Det vore verkligen synd om satsningen kom av sig på vikande underlag! Jag drar mer än gärna mitt strå till stacken och återvänder!

PS Just nu pågår UNT:s omröstning till Guldkajan för bästa krog... Jag har lagt min röst - har du?

söndag, januari 03, 2010

2004 joseph drouhin chassagne-montrachet och 1999 Monier de la Sizeranne



Ja, man borde göra årsbästalistor så här års. Faktiskt ägnade jag en god stund häromkvällen att gå igenom mitt track record för 2009, och det är en tämligen imponerande skara jag skrapat ihop. Inte i klass med en del medbloggare, men två årgångar Yquem, mina bästa vita viner någonsin och en ansenlig mängd mogen bordeaux har i alla fall 2009 bidragit med. För att inte prata om den barolo-ögonöppnare jag fick hos Ulrik, och så vidare...


Året slutade i familjens lugna tillvaro efter planer som inte riktigt gick i lås. Ganska skönt ändå. Sonen utmanades på Wii-turnering, och den höll oss igång under kvällen. En 1999 Monier de la Sizeranne från Chapoutier levererade förstklassigt till middagens klassiska oxfilé. Mogenhet och ungdom samlat; som en blandning av åldrande bordeaux med höstlöv, tobak och multnande toner och ung bourgogne med röd fukt och viss syrlighet. "Jättegott!" sade hustrun, och ett bra vin att avsluta året med. Total drickbarhet.

Idag blev det hemmamiddag igen, och av det lite oväntat lyckade slaget. En ensam piggvarsfilé låg kvar i kyldisken prissänkt och allt, trots att bäst-föredatum låg i framtiden. Det fick bli en variant á la Wedholm; två finhackade schalottenlökar blandades med persilja, smör, ströbröd och en äggula och breddes ut på filén, som saltats och pepprats. Den lades i smord form med en rejäl skvätt vit bourgogne av enklare snitt och ett par smörklickar och fick gå i ugn till 58 grader innertemp. Sista minuterna under grillelementet. Serverades med puré på potatis och fänkål och lite blancherade sockerärter. Löjligt gott och enkelt!

Till detta en av de sista vita bourgognerna i källaren. Joseph Drouhin behöver ingen närmare presentation, och deras generiska Chassagne-Montrachet är antagligen en av de vita bourgogner av lite klass som är lättast att hitta på SB i Sverige. Den här flaskan har legat ett par år; aktuell årgång är 2007. Den får lufta sig en stund i karaffen innan maten och är från början till slut rent himmelsk njutning! Vilka dofter, vilken smak - vilken längd!

Tropisk frukt åt honungsmelon/ananas-hållet, tung honungssötma, välintegrerad fatton, mineralitet och ett lätt citrusstick - allt går att hitta i doften. Smaken - som är fullständigt vitalt och fokuserad - domineras inledningsvis av de fruktiga dragen, för att ganska snabbt glida över i citrus och därefter långsamt och gradvis i mer och mer mineralitet. Otroligt gott, fullständigt i harmoni med maten, spot-on vad gäller vinets utveckling och mognad... Vinåret 2010 kunde ha börjat sämre, och när mina medbloggare i sina nyårslöften lovar mer bourgogne framöver så är jag benägen att hålla med, men då vill jag gärna ha en stor andel vit dito!