Jag anländer först, blir väl mottagen och sitter snart med meny, vinlista och ett glas husets champagne (Bedel & Fils) i den ombonade sittgruppen innanför receptionen. Ja, det är ju både ett hotell och en restaurang, så reception känns mest rätt. Champagnen domineras av Pinot Meunier, och det är inte något kvalitetsmärke i mina ögon. Doften är visserligen god, men smaken lite kort och intetsägande. Som tur är präglar inte den känslan resten av kvällen...
En av höjdpunkterna - müslimussla!
Därnäst en av kvällens mest lyckade kompositioner; perfekt halstrade pilgrimsmusslor med bl a anissmakande müsli, morot och råräkor. En semillon från Sydafrika visade sig vara en överraskande bra matchning. Doften förbryllade först och förde tankarna nästan till kåda och retsinahållet, men tillsammans med anismüslin lockades en oväntad lakritston fram ur vinet. Spännande, gott, kul - mer sådant! Också här märktes kökets kärlek till textur- och konsistensvariation - musslornas lenhet, morotskrämen och så den knaspriga müslin; mycket lyckat, som sagt!
Bra gris!
Fläsk från Domta var ytterligare en lyckad kombination, med långkokt grissida, lökringar och kalvbräss i en tryffelsky. Riktigt gott, smältande fläsk; klassiska smaker i snygg kombination som känns lite mer helhetsbetonad än ett par av kökets mer spretiga kompositioner.
UngtuppFågel från Jenny på Hagby gård är ungtupp och knaperstekt anklår med bruna bönor bundna i hårdost från Eskesta - jodå; allt skall ju ha en adress nuförtiden... Även här ett försök med olika texturer i kontrasten mellan det knaperstekta låret och den möra ungtuppen. Tyvärr är lårbiten knaprig till det svårtuggades gräns, och det här är en lite mindre lyckad kombination.
Dovhjort - classic with a twist!
Getostsorbet - mums!
Som ost och tillika första dessert kom en rasande god getostsorbet rullad i rågbröd med maltglaze och varma hjortron. Smältande gott! Ett glas vin de paille fungerade mycket bra ihop - åter en mat/vin-kombination som stod ut som extra lyckad!
Havtornssorbet och päronterrin
Avslutningsvis kom så havtornssorbet, päronterrin, hasselnötter, chokladsmulor... Direktören undrade vad päronen gjorde på tallriken, men jag var mer gillande. Gott och drivet! Tyvärr var det föreslagna vinet till en Moscato d'Asti - säkert passande i sig men inte alls min likör. När jag bad om ett alternativ kom i stället samma muscat de Rivesaltes på bordet som vi provade sist... Nå; det var inte bubblorna jag dissade utan muscatdruvan! Hur som helst; det här vinet gick ju ned förra gången och det fungerade också nu, även om det aldrig kommer att bli någon stapelvara hemma hos Konjären...
Kaffe, konjak och lite smågodis avrundade tillställningen. Villa Anna tar seriöst på kaffet, och erbjuder ett urval kaffevarianter med olika ursprung. Etiopiska sorter samsas med bl a Jamiaca Blue Mountain. Vi stannar för en Yirgacheffe respektive en Rwanda Gatsinga - båda till stor belåtenhet. Roligt, och en tydlig signal om att man har ambitioner i det högre skiktet! Destillatlistan kan dock byggas ut ytterligare i prestigenivån...
Om man skall ge sig på att försöka sammanfatta det hela så är intrycket - naturligtvis! - betydligt bättre än sist. Bågen är verkligen spänd, och även om det knakar lite i strängen här och var så siktar man högt med all rätt. Det jag tycker man lyckas allra bäst är när man utgår från det klassiska och vrider till det på ett modernt, spännande och tekniskt drivet sätt. Ett par av kombinationerna känns lite crowded; där man försöker tränga ihop lite för många smaker eller texturer på samma tallrik. Balans är viktigt... Just kombinationer av mjukt och lent med knaprigt och knastrigt var annars ett genomgående tema som jag uppskattade i de flesta fall.
Vinlistan är fortfarande under uppbyggnad, och jag ser fram emot att kunna beställa lite mer mogna viner vid mitt nästa besök. Det är också sommelierens ambition, så det finns hopp även där!
Jag hoppas och tror att vi i Villa Anna äntligen fått en restaurang som kommer att hävda sig i det nationella toppskiktet. Det framstår med all önskvärd tydlighet att restaurangen är den överlägset bästa i Uppsala just nu. Hambergs är naturligtvis alltid bra, men tävlar litegrann i en egen division med sin utpräglade fiskbistrostil. I övrigt känns avståndet till konkurrenterna mycket långt, och Direktören och jag uppehåller oss en god stund under middagen vid restaurangrecenserandets ädla konst i allmänhet och UNT:s mycket märkliga poängsättningar i synnerhet. Deras tiogradiga skalan verkar i princip bara bestå av betygen 6-7-8 och blir fort inflationsskadad...
Ännu är det en bit kvar av helheten innan vi kan prata michelinstjärna (servicen kan fortfarande trimmas något snäpp, t ex), men ge det några år med fortsatt hög ambition och bra utvecklingskurva så är det ingen omöjlighet. Nu gäller det för Uppsalaborna att visa att vi verkligen saknat en finkrog i stan och stötta Villa Annas existens och utveckling. Det vore verkligen synd om satsningen kom av sig på vikande underlag! Jag drar mer än gärna mitt strå till stacken och återvänder!
PS Just nu pågår UNT:s omröstning till Guldkajan för bästa krog... Jag har lagt min röst - har du?
5 kommentarer:
Hear, hear! Välbehagskänslan satt i ett bra tag...!
Låter onekligen som ett bra ställe. Vad kostar en avsmakningsmeny?
Annars ser man ju fram emot vinprovningen i Uppsala man ska bli inbjuden till...
;-)
Sjurättersmenyn går på 995 kr. Tre ammisar kommer också i paketet. Vinrekommendation i glas för varje rätt finns, men blir ganska dyrt om man följer det. Det i sin tur uppmuntrar till flaskköp, vilket jag många gånger föredrar. Prisskillnaden mellan de tre glas som rekommenderades våra tre kötträtter och en flaska bourgogne 1er cru var inte så stor...
Vinprovning i Uppsala ja... Kanske dags att börja dra ihop något med Vinmannen et al. Annars så är deras provning i Gävle den 7 feb ganska intressant: http://www.geflevinkallare.se/
Ytterligare ett återbesök har gjorts; härom helgen var det dags för årsdagsfirande med hustrun, och då hon också varit del i den lite olyckliga invigningsmiddagen tyckte jag att det var dags att hon fick prova "på riktigt".
Vi gav oss också an avsmakningsmenyn "Anna Ekmans val", och fick som väntat ett mindre matmatahon under kvällen (den sorts matathon jag föredrar f.ö.). Resultatet var tillfredställande; några små justeringar hade gjorts i menyn - laxen hade blivit strömming (ett lyft) och tryffelskyn till grisen utbytt mot kol och sky (sämre).
Matsalen var den här kvällen (en fredag) något mer välfylld om än med plats för fler, men trots det framstod servicen som stundtals lite sömnig - godkänt men med utrymme för förbättring.
På det hela taget ett mycket trevligt besök; när det gäller kokkonst i elitserien är Villa Anna det enda som finns att få i Uppsala, och det fortsätter jag gärna att uppmuntra. Det jag skulle önska är att Villan hittar en tydligare och mer inspirerande profil. Just nu blir helheten ett "lagom med rädsla för att stå ut"-intryck som känns ganska typiskt att lite dammigt Uppsala. Entrén känns ambivalent (är det en lobby eller en restaurang, och kan jag vänta mig att det finns någon där när jag kommer?), matsalen är prydlig (lite gustaviansk) utan att vara elegant, vräkig eller gammalklassisk - kort sagt slätstruken: lite edge åt något håll hade inte skadat. Ett bra innehåll behöver lyftas av en läcker form!
Direktören - du träffar rätt i din beskrivning som vanligt... Nu har även White Guide uppmärksammat att Uppsalas bästa restaurang heter Villa Anna; låt oss hoppas och tro att den med lite varsam coachning från vår sida kan utvecklas till Uppsalas första Michelinstjärna!
Skicka en kommentar