söndag, augusti 28, 2011

la tache -86, cos -11 m.m. - drinking history pt 2

Vinmannen arbetar oförtrutet vidare med sin mission att bringa moget vin till folket. Genom temaprovningarna på Gefle Vinkällare har han hittat intresserade vinnördar som mer än gärna tillbringar en kväll på stans bästa restaurang och ett batteri av dammiga buteljer. Ett par av oss kommer resande från norr och söder – jodå; Järvsömannen och undertecknad är i det närmaste självskrivna vid dessa tillfällen.

En närmast tropiskt varmfuktig men småregnig torsdagskväll står bordet dukat på Matildas; restaurangen med höga ambitioner och seriös attityd till mat. Jag har visserligen inte ätit mig igenom Gävles restaurangutbud, men skulle bli mycket förvånad om någon kan mäta sig med Matildas. De har dessutom förmågan att åstadkomma en avslappnad men uppmärksam service; viktigt för att en sådan här middag ska flyta.

De här middagarna följer ett givet mönster och inget är lämnat åt slumpen. Det är cuisine classique omsorgsfullt förenat med varje enskilt vin, och där Vinmannen i samråd med kökschefen justerat kryddning och tillbehör till rätterna för att inget skall störa matchningen. Vi samlas vid entrén och inleder med ett glas Franck Bonville Grand Cru (mg), en frisk och trevlig aperitif med bra syra. Till bords kommer dock ett vin som i varje avseende överträffar det inledande bubblet; Taittinger Comtes de Champagne 1995. Små fina bubblor och en tämligen mörk, gyllengul färg. Fantastisk doft – helt väsensskild från den 1996 som vi delade i Järvsö i somras. Betydligt högre mognadsgrad; näsan fylls av rostade toner, toast, hasselnöt… I munnen finns också gräddkola, och överlag är munkänslan fyllig och stor men samtidigt med bibehållen elegans. Det är inget kraftpaket i Bollinger-/Krugskolan, med andra ord, utan lyckas förena pondus med stil. Snyggt! Löjrom från Vänern satt fint till…

Från middagens yngsta bidrag till det äldsta. Carlos Pescador Sercial solera 1835 visar sig vara ett vin som verkligen fångar middagens tema; Drinking History… Namnet – ”Kalle Fiskare” – är ett rent varumärke och har inget att göra med ursprunglig producent. Genom djupstudier har Vinmannen och Järvsömannen enats om att det troligen är en Blandy´s; en stor firma som har producerat just Sercial solera 1835. En märkning på folieringen – Lorenz-Meyer – för oss till ett tyskt handelshus som skulle importera kryddor m.m. från Sydostasien, men som snart kompletterade handeln med förnödenheter till tyska kolonin i Singapore med bättre lönsamhet. Antagligen har flaskan varit avsedd för export, och det kan inte uteslutas att den faktiskt varit i Singapore och vänt. Buteljeringsår är vanskligt, men senast 1907 om jag förstod det rätt, då den stora pepparkrisen slog ut handeln.

Vinet köptes på auktion i Stockholm förra året för en i sammanhanget blygsam peng. För det här är inte bara ett historiskt unikum; det är också ett alldeles briljant vin! Vid dekanteringen var den första decilitern närmast färglös medan slutet var mörkt. Fällningen var stor. Doften är fantastiskt fin, alldeles ren och fokuserad med massiva och ändå finstämda toner av torkade frukter. I munnen kommer fler nyanser fram; fikon, karamell, bränt socker… Det har viss viskositet och känns halvtorrt snarare än torrt. Mycket välbalanserat, underbar längd. Ett privilegium!


Skogssvampsoppan med fläsktärningar är alldeles lysande till, och ett solklart exempel på när helheten blir större än delarna. Var för sig är såväl vin som soppa underbart goda, men tillsammans adderas ytterligare en dimension!

Nästa rätt går inte av för hackor den heller. Matildas frasstekta gris från Domta är lika smältande som sist med nästan kolaliknande textur och smak… Läckert! Till denna smakrika men ändå milda anrättning var det dags för de riktigt gamla elefanterna att dansa.

Cos d´Estournel 1911 är förstås kvällens riktiga långskott. Flaskan är dock i oklanderlig kondition, och Vinmannen hade i förhandssnacket gett det åtminstone 80% chans att ha överlevt. Det visade sig ha mer än överlevt; ur flaskan kliver en åldrad, något skör men ändå fullt vital gentleman med oklanderligt pressad kostym och välknuten fluga. Bättre kan jag inte beskriva det. Ljust röd med klara tegelinslag, och en fantastiskt fin doft; naturligtvis mogen med obligatoriska inslag av läder, tobak och samtidigt en intressant – och inte alls oangenäm – sötaktig ton av murknande trä. I munnen är det tydligt slankt, med inslag av röda bär och rönnbär. Bra syra, som fungerar utmärkt till maten. Jag noterar ”flytande rönnbärsgelé” i blocket; inte som en smakreferens utan mer som en känsla av vilken funktion det spelar till maten…

Visst är det lite ”acquired taste” över det, men ändå. Hundra år. De nationalistiska strömningar som ledde fram till första världskriget gjorde sig påminda och läget i Europa kändes nog en smula instabilt, men knappast något som gjorde skördearbetarna i Bordeaux sömnlösa hösten 1911. Då hade nog årets stormar, torka, och angrepp på druvorna orsakat mer huvudbry i vindistriktet. Broadbent ger trots dessa faktorer året som helhet fyra stjärnor, men Cos får bara två vid en notering från 70-talet: ”delicate; attractive flavour and enough richness to mark its piquant acidity”.

Det andra vinet till den här rätten är min andra bordeaux -34 någonsin; trettiotalets bästa – och enda riktigt bra – årgång, enligt Broadbent. Kan Chateau Coutet 1934 överraska lika positivt som Mouton d´Armailhac förra året? Dessvärre inte. En oroväckande ton gör sig påmind ur glaset. Järvsömannen och jag sneglar mot varandra och nickar instämmande mot varandra. Tyvärr finns ett inslag av korkdefekt i vinet. Vinmannen noterar självklart också det ovälkomna inslaget, och vips plockas glasen bort. Mellanvinet, Chateau Haut-Brion 1964 plockas in som ersättare och ett nytt mellanvin utses med acklamation. Om Vinmannen överhuvdtaget hade några marginaler på den här tillställningen försvann de där…



Chateau Haut-Brion har en jämfört med sin drygt femtio år äldre kollega avsevärt mörkare färg. Det är första Haut-Brion någonsin för mig och jag vet inte alls vad jag kan vänta. Det visar sig dock vara ett elegant vin, med en hel del frukt (cassis) i behåll, kombinerat med en del blyerts och ceder. Mer traditionell bordeaux, helt enkelt! Det är ett rasande gott och välbalanserat vin, som vinner mer på elegans än kraft. Kanske kvällens bästa bordeaux...?

Mellanvinet som får träda in i stället – för Vinmannen har naturligtvis reservviner i beredskap – är inget skräp, precis. 1975 Chateau Cheval Blanc har en helt annan karaktär; ännu mörkare i färgen, mer fruktig, lätt animalisk, jordig och kanske till och med lite anslag av tryffel. Mycket fint, men borde man inte bli knockad av stolen?!


Till den brässerade gödkalvkinden kommer ungdomarna ut på plan. Två -86:or, båda franska: två av de finaste uttrycken för respektive region… Chateau Margaux 1986 fulländar kvintetten av premier cru för min del; nu har jag smakat dem alla. Det jag slås av är den rena doften; ”vacker, elegant, frisk, jord, cassis” står i blocket. Smaken noterar jag som ”saftig” vilket känns orättvist men ska ses i sammanhanget till vilka viner som provats innan och är snarare ett uttryck för fruktigheten. Det har bra längd men känns väldigt mjukt och är inte särskilt tanninrikt. Trots det noterar jag ”ung?”, Märkligt. Det är naturligtvis väldigt gott, men trots allt kanske det vin - tillsammans med Cheval Blanc - under kvällen jag blev lite besviken på. ”Knuten” säger Järvsömannen, och Vinmannen tror att det har tio år kvar till toppen. Kanske det; den här dagen dominerar det i alla fall inte.

Domaine Romanée-Conti La Tâche 1986 är ett vin så exklusivt att det nästan blir odrickbart. Frågan är motiverad: när öppnar man ett tiotusenkronorsvin? Tja, jag har svårt att tänka mig ett bättre tillfälle än när tio vinnördar samlats för att äta och dricka gott tillsammans… Mitt första vin från den legendariska bourgogneproducenten DRC blir alltså La Tâche, och vilken upplevelse det blir. I bordeauxparaden som föregått den så sticker den naturligtvis ut. Doften är komplex, mångfacetterad och växlande. En parfymerad, blommig känsla kompletteras efterhand med köttiga, animaliska toner och inslag av rostigt järn. Senare kommer kryddorna fram; inte minst i form av kryddiga träslag (sandelträ!). Men det finns också något slags rökighet - som sagt; stor och omväxlande doft! I munnen bjuder det så disparata noter som ”blommig, fruktig, torkad pomerans och rost” utan att för den skull kännas det minsta spretigt. I sällskapet av idel ädel Bordeaux-adel sticker det ut ordentligt, och blir för mig kvällens vin; inte bara på kvalitet utan i viss också mån för originalitet.


Otroligt gott och en upplevelse, naturligtvis, men någonstans i den här prisklassen är det omöjligt att komma ifrån att etiketten kan spela viss roll också… Broadbent håller årgången för en av 80-talets bästa och gillar också vinet: ”Now mature, singed, spicy Pinot … Good, firm, fullish, flavoury.” På CellarTracker är omdömena dock hårda och vinet kommer inte ens över 90p-strecket i genomsnitt! Märkligt...

Efter den här urladdningen planar vi ut och går in för landning med en visserligen intressant, gammal och god – men inte magisk – sauternes. Chateau Roumieu 1943 (bra år) är tämligen mörk, nästan rödgul till färgen och doften har tydliga inslag av aceton. Den är ganska torr och lite lätt, men elegant och med inslag av karamelliserad ananas och lite saffran. Den tillhörande créme brûlèen var välgjord och god.



Avslutningen bestod av ett gott urval ostar och en mogen port. Just på det här området har jag nog börjat skaffa mig tämligen goda referensramar i någon slags nationell kontext. Vintage port från 60-talet har jag druckit minst ett tiotal gånger, och även några ännu äldre buteljer har passerat revy. Den Cockburn 1963 som serverades imponerade dessvärre inte, trots den goda årgången.

Gott vin med lakrits- och körsbärstoner, men lite för kort och glest. Jag hade nog väntat mig eller hoppats på lite mer mognadstoner av fikon och torkad frukt; överlag kändes det oväntat ungt. Broadbent håller inte med: ”Most recently: palish, luminous; low-keyed at first but opened up fragrantly; lean dry finish but overall very appealing. Good length.”


Sammanfattningsvis var det här ändå en fantastisk middag. Det är få förunnat att få avnjuta moget vin på det här sättet, och att få prova flera gamla viner under samma kväll ger unika möjligheter till jämförelser. Någonstans känns det förstås lite slösaktigt eller nästan bortskämt; varenda butelj under kvällen förtjänade egentligen att få spela huvudrollen vid vilken middag som helst. Men även stjärnor vill väl spela med andra stjärnor emellanåt, tänker jag, och drar ett bloss på den avslutande kubanen ute på Matildas uteplats. En liten Jean Fillioux Cep d’Or får avrunda det hela, och det är inte utan att ett visst mått av välbefinnande infunnit sig...

Nu är det bara att längta till att Vinmannen ordnar en liknande middag på hemmaplan i Uppsala. Jag kan omöjligt tänka mig att det skulle vara svårt att fylla platserna. Jag är i alla fall redan anmäld…



onsdag, augusti 24, 2011

2001 durfort-vivens... igen!

Ett av mina mest bloggade viner… En låda köptes på SB:s vinauktion våren 2008, och det här var en av de sista flaskorna. Två kvar, tror jag. Jag har aldrig varit särskilt översvallande i mina recensioner. Det har känts lite grinigt och haft ett störande, grönstjälkigt inslag (tulpanstjälk/grön paprika…). Vid ett tillfälle ställdes det mot Talbot 2001 och Batailley 2001 och fick lomma hem som klar trea... Hårt liv för en deuxieme cru!

I kväll är det plötsligt riktigt bra! Doften är en skön blandning av friska bär-/fruktaromer och en lätt murrig, jordig känsla, kombinerat med en djupgivande animalisk ton. Den växer under kvällen till i parfymerad elegans och blir ett riktigt snyggt sniff-vin. Inte ett grönt stråk så långt näsvingarna når! I munnen är det fortfarande ganska slankt, men ändå med bra bredd. Smaken känns något mer mogen än doften, men balansen mellan frukt och mognad är jättefin!

Fortfarande inget stort vin, men den bästa flaskan hittills. Ganska lätt och elegant; ett vin som om jag hade fått det blint kanske till och med hade kunnat placera i Margaux. Det är så typiskt Bordeaux men samtidigt långt från Pauillacs/St Juliens i mitt tycke mer blyertstonade viner. Allt tjat om feminint/maskulint är ganska tröttsamt när det gäller vin, men om man med feminint menar sirligt, elegant, finstämt och ganska så finlemmat, då passar det bra här!

söndag, augusti 07, 2011

2008 tignanello m.m. i florens




På kvalificerad vuxensemester med hustrun i Florens; på fyra dagar (och tre nätter) försöker vi minnas vår underbara förlovningsresa för exakt tio år sedan. En del saker förändras, men kan vara bra ändå, är kontentan. Den restaurang, 4 Leoni, där vi i sällskap av IT-mannen med (blivande?) hustru åt vår förlovningsmiddag den gången levde inte upp till förväntningarna. Undantaget deras vinlista. En Tignanello 2008 för 70 var billigare än de flesta affärer förmådde och oemotståndligt i sammanhanget.

Bra vin, men naturligtvis alldeles för ungt. De italienska surtonerna gör dock smörkolan och bebisfettet lättare att bära än i en jämförbar bordeaux eller ännu hellre amerikanare/australiensare.

Efter tips från Zvampen sökte vi oss till Alle Murate för en anständig fine dining experience utan att behöva lägga en månadslön på trestjärnan Enoteca Pinchiorri. Kocken ska arbeta utifrån toscansk tradition men med andra foten i modern cuisine, förespeglas det, och det visar sig stämma hyfsat. Att lokalen är prydd med fresker och vi sitter under vitkalkade valv gör inte saken sämre.

Mottagandet är artigt och engagerat, jämfört med de etablissemang vi dittills hunnit med (inkl vårt vackra men inte så serviceinriktade hotell…). Italienarna har en del att jobba på beträffande servicemindness. En handväskpall dyker dock omedelbart upp, noterar hustrun nöjt!

Direkt när vi slår oss ned kommer varsitt glas prosecco (ganska druvig, fruktig, aromatisk – inget champagnealternativ) på bordet, följt av menyn. Dock ingen vinlista. Den får jag be om särskilt, och visar sig sedan bestå av ett stort urval inhemska viner och en mindre andel rejält överprissatta bordeauxer. Well… when in Rome och allt det där.

Vi bestämmer oss för den fria avsmakningsmenyn och ber sommelieren förse oss med lämpliga viner därefter. Hur fel kan det bli?


Vi ger köket vissa anvisningar rörande hustruns matanomalier och lutar oss sedan tillbaka. Först ut kommer i glaset en Franciacorta Rosé (okänd producent), och på tallriken en lasagne på aubergine i stället för pasta. Rosén har god doft med inslag av både jordgubbar och jordighet. Smaken är dock i kortaste laget. Rätten är förvisso god men lite tråkig…


Vårt tredje vin är på druvan Kerner; en ny bekantskap för mig. Vinet är från Stiftskellerei Neustift, 2010, och har en aromatisk, gewürz- eller muscatliknande doft. Smaken känns druvig och fruktig och skulle mått bra av högra syra. Mer intressant än riktigt gott, men inte oävet på något sätt. Att det är ett klostervin på en lite udda druva från allra nordligaste Italien ger viss bonuspoäng för originalitet...

Till det en Seabass med dragonpotatispuré. Fortfarande habilt, men inget lyft.



Vinet får stanna kvar till nästa rätt, som i all sin enkelhet är kvällens självklara höjdpunkt. En färskosttortellini med tomatröra hade lika självklara som underbara smaker och en fantastisk textur; fjärran från allt vad köpepasta heter. Skönt att kunna säga att den bästa pastan jag någonsin ätit faktiskt är i Italien!



Dags för varmrätt. Sommelieren undrar – vänd mot hustrun – om hon vill byta till rött. Jag fruktar att jag ska få sitta med gewürz i näsan hela kvällen och skyndar mig att flika in att ”ja det vill vi!”. När hon kommer med det röda ber sommelieren – närmast demonstrativt – hustrun att smaka av det. Såklart. Det är ju faktiskt hon som ska avgöra vad hon vill dricka, inte hennes vinnörd till make. 1-0 till sommelieren.

Hustrun ger dock klartecken till Principe Corsini Don Tommaso Chianti Classico 2006 från Fattoria La Corte. Vinet har en inblandning på 15-20% Merlot i Sangiovesen, och jag tänker mig att det bidrar till den lite fylligare, fruktigare tonen. Och så ges det uppenbarligen en del nya fat... Körsbärstonerna är på plats, dock, men det känns trots fem års ålder ganska ungt. Inget stort vin men njutbart!


Här får vi plötsligt olika serveringar. Hustrun drar nitlotten med en kalvfilé i grov senapssås som effektivt dödar alla andra smaker och lämnar blott en känsla av svensk julskinka efter sig. Märkligt.

Jag får lamm i tre variationer, av vilka det friterade lammracket var bäst. Ganska gott, men ... jaha? Förväntningarna som höjts efter pastan är tillbaka på samma nivå igen.


Efterrätterna – återigen två olika – lyfter dock en del igen. Förutom presentationen av min cheesecake (vem målar grafiska mönster med chokladsås på tallrikarna nuförtiden!?) var den riktigt god, och hustruns vaniljbavarois fick två tummar upp.

Här övergavs vintemat för min del och jag fick en kastanjehonungsgrappa (?) från Nonino. Riktigt god och fri från de finkelaromer som jag normalt finner ganska avtändande i just grappa, marc och liknande.

En Delamain Pale & Dry och en god kopp espresso avrundade det hela på ett bra sätt!


Sammanfattningsvis så var det ett intressant och trevligt besök, men ganska ojämnt i kvaliteten och med en alltför låg högsta-nivå. Maten motsvarade inte inramningen och servicen, som försökte ge fine-diningkänsla (och lyckades, oftast!). Tekniskt var det inte särskilt drivet, och även om man inte behöver kolsyresnö, pulver, infusioner, puréer, ballonger och annat för att göra god mat så blev helhetsintrycket ändå lite ”jaså?”.

Är det så att vi i Sverige har kommit så långt i gastronomin att utomlands ibland blir lite… tråkigt?