2008 tignanello m.m. i florens

På kvalificerad vuxensemester med hustrun i Florens; på fyra dagar (och tre nätter) försöker vi minnas vår underbara förlovningsresa för exakt tio år sedan. En del saker förändras, men kan vara bra ändå, är kontentan. Den restaurang, 4 Leoni, där vi i sällskap av IT-mannen med (blivande?) hustru åt vår förlovningsmiddag den gången levde inte upp till förväntningarna. Undantaget deras vinlista. En Tignanello 2008 för 70 € var billigare än de flesta affärer förmådde och oemotståndligt i sammanhanget.

Bra vin, men naturligtvis alldeles för ungt. De italienska surtonerna gör dock smörkolan och bebisfettet lättare att bära än i en jämförbar bordeaux eller ännu hellre amerikanare/australiensare.

Efter tips från Zvampen sökte vi oss till Alle Murate för en anständig fine dining experience utan att behöva lägga en månadslön på trestjärnan Enoteca Pinchiorri. Kocken ska arbeta utifrån toscansk tradition men med andra foten i modern cuisine, förespeglas det, och det visar sig stämma hyfsat. Att lokalen är prydd med fresker och vi sitter under vitkalkade valv gör inte saken sämre.

Mottagandet är artigt och engagerat, jämfört med de etablissemang vi dittills hunnit med (inkl vårt vackra men inte så serviceinriktade hotell…). Italienarna har en del att jobba på beträffande servicemindness. En handväskpall dyker dock omedelbart upp, noterar hustrun nöjt!

Direkt när vi slår oss ned kommer varsitt glas prosecco (ganska druvig, fruktig, aromatisk – inget champagnealternativ) på bordet, följt av menyn. Dock ingen vinlista. Den får jag be om särskilt, och visar sig sedan bestå av ett stort urval inhemska viner och en mindre andel rejält överprissatta bordeauxer. Well… when in Rome och allt det där.

Vi bestämmer oss för den fria avsmakningsmenyn och ber sommelieren förse oss med lämpliga viner därefter. Hur fel kan det bli?

Vi ger köket vissa anvisningar rörande hustruns matanomalier och lutar oss sedan tillbaka. Först ut kommer i glaset en Franciacorta Rosé (okänd producent), och på tallriken en lasagne på aubergine i stället för pasta. Rosén har god doft med inslag av både jordgubbar och jordighet. Smaken är dock i kortaste laget. Rätten är förvisso god men lite tråkig…

Vårt tredje vin är på druvan Kerner; en ny bekantskap för mig. Vinet är från Stiftskellerei Neustift, 2010, och har en aromatisk, gewürz- eller muscatliknande doft. Smaken känns druvig och fruktig och skulle mått bra av högra syra. Mer intressant än riktigt gott, men inte oävet på något sätt. Att det är ett klostervin på en lite udda druva från allra nordligaste Italien ger viss bonuspoäng för originalitet...

Till det en Seabass med dragonpotatispuré. Fortfarande habilt, men inget lyft.

Vinet får stanna kvar till nästa rätt, som i all sin enkelhet är kvällens självklara höjdpunkt. En färskosttortellini med tomatröra hade lika självklara som underbara smaker och en fantastisk textur; fjärran från allt vad köpepasta heter. Skönt att kunna säga att den bästa pastan jag någonsin ätit faktiskt är i Italien!



Dags för varmrätt. Sommelieren undrar – vänd mot hustrun – om hon vill byta till rött. Jag fruktar att jag ska få sitta med gewürz i näsan hela kvällen och skyndar mig att flika in att ”ja det vill vi!”. När hon kommer med det röda ber sommelieren – närmast demonstrativt – hustrun att smaka av det. Såklart. Det är ju faktiskt hon som ska avgöra vad hon vill dricka, inte hennes vinnörd till make. 1-0 till sommelieren.

Hustrun ger dock klartecken till Principe Corsini Don Tommaso Chianti Classico 2006 från Fattoria La Corte. Vinet har en inblandning på 15-20% Merlot i Sangiovesen, och jag tänker mig att det bidrar till den lite fylligare, fruktigare tonen. Och så ges det uppenbarligen en del nya fat... Körsbärstonerna är på plats, dock, men det känns trots fem års ålder ganska ungt. Inget stort vin men njutbart!

Här får vi plötsligt olika serveringar. Hustrun drar nitlotten med en kalvfilé i grov senapssås som effektivt dödar alla andra smaker och lämnar blott en känsla av svensk julskinka efter sig. Märkligt.

Jag får lamm i tre variationer, av vilka det friterade lammracket var bäst. Ganska gott, men ... jaha? Förväntningarna som höjts efter pastan är tillbaka på samma nivå igen.

Efterrätterna – återigen två olika – lyfter dock en del igen. Förutom presentationen av min cheesecake (vem målar grafiska mönster med chokladsås på tallrikarna nuförtiden!?) var den riktigt god, och hustruns vaniljbavarois fick två tummar upp.

Här övergavs vintemat för min del och jag fick en kastanjehonungsgrappa (?) från Nonino. Riktigt god och fri från de finkelaromer som jag normalt finner ganska avtändande i just grappa, marc och liknande.

En Delamain Pale & Dry och en god kopp espresso avrundade det hela på ett bra sätt!

Sammanfattningsvis så var det ett intressant och trevligt besök, men ganska ojämnt i kvaliteten och med en alltför låg högsta-nivå. Maten motsvarade inte inramningen och servicen, som försökte ge fine-diningkänsla (och lyckades, oftast!). Tekniskt var det inte särskilt drivet, och även om man inte behöver kolsyresnö, pulver, infusioner, puréer, ballonger och annat för att göra god mat så blev helhetsintrycket ändå lite ”jaså?”.

Är det så att vi i Sverige har kommit så långt i gastronomin att utomlands ibland blir lite… tråkigt?