3 x raveneau och mycket annat gott i järvsö

En alldeles vanlig torsdag i bästa högsommartid kliver Vinmannen och jag på ett tåg som skall föra oss till det vackraste av Hälsingland... Järvsömannen lockar med chablis av bästa sort, och naturligtvis umgänge och allmänna vinnörderier. Utflykten gick bra att kombinera med familjesemestern, så... Ett tillfälle man inte borde missa, således!

Sommaren visar sig från sin allra bästa sida när vi anländer, och likaså gör vår första anhalt Järvsöbaden. Järvsömannen brukar konsulteras när det anrika hotellet behöver råd kring vinlistan, och det har lett till att källaren är välfylld med godsaker - och dessutom till i sammanhanget humana priser. Som man själv beskriver det så gör "vår specialvinlista ... ofta vinälskare glatt överraskade". Ett understatement!

Ägarinnan i tredje generationen Gunborg hedrar oss med sin närvaro till den inledande aperitifen i underbar trädgårdsmiljö.

Vinmannen är inte missnöjd med utsikten att få sig lite löjrom och Comtes -96 till livs...

Järvsömannen inleder temat, och bjöd på en ren chardonnay-champagne. En 1996 Taittinger Comtes de Champagne var alldeles lysande. Ljus och samtidigt intensiv i färgen; doften djup och komplex med efterhand en lite bourgognelik ton och nötbrynt smör. I munnen är det stort och fylligt samtidigt som det har fokus och elegans - en tematik som återkommer under kvällen... Frisk syra och bra längd. Någonstans finns en närmast svamplik eller möjligen jordig - kanske metallisk? - karaktär som är svårfångad men i mitt tycke positiv. Efterhand framträder också en angenäm beska av röd grape.

Storartat vin i underbar miljö!

Oerhört fin champagne, med bra fokus och fantastisk elegans. En underbar sommarchampagne, helt enkelt, och pratas det "bersåvin" i sommarens vinspalter så har jag mitt val här, tack så mycket...!

En promenad senare befinner vi oss i Järvsömannens vinkällare, där vi först får en förevisning av lokaler och inventarier. För enkelhetens och diskretionens skull konstaterar vi bara att även Vinmannen - som varit där tidigare och inte är så lätt imponerad längre - är nästan tagen. Jag är stum.

Till kvällens sittning har Järvsömannen valt ut tre chabliser av den lille men närmast kultförklarade producenten Raveneau. Det verkar som om det mesta av hans produktion går direkt till restauranger. Vinerna är klassiska och byggda för att kunna åldras. Såväl etikett som lackningen skvallrar om den traditionella approachen...

Vinmannen öppnar chablis...

Under kvällen pratar vi mycket om skillnaden mellan att dissikera vin och att njuta vin... Vi är alla tre herrar som låter känslorna vägleda oss mer än intellektet emellanåt. För egen del tror jag att det kan vara en av de saker jag uppskattar så mycket med vin; att få tillåta sig att vara känslostyrd och gå på magkänsla, stämning, hjärta och sinnelag i stället för att analysera, strukturera och diminuera... Det är ju inte alltid det funkar annars, liksom.

Med detta sagt så nöjer vi oss med att konstatera att Raveneau har mindre än 10 ha mark, en del i Grand Cru och resten i 1er cru-lägen. Handskörd, jäsning på ståltank och därefter lagring på gamla ekfat (7-8 år) i 12-18 månader. Ja, jag tror det räcker så för att ni ska ha bilden ganska klar...

Flaskparad!

Årgångarna vi provar är 1997, 1999 och 2000 av Raveneaus största 1er cru-läge Montée de Tonnerre. Vinerna är alltså i det närmaste jämngamla, och åren ska vara goda, möjligen med plus för 1997 och 2000.

Finn ett fel...

Direkt vid serveringen börjar vi ana oråd. Ett glas är betydligt mörkare än de andra. Och en enda sniff övertygar oss om det tragiska: 1999 är oxiderad. Ännu ett offer för premox-eländet för vit bourgogne, alltså... Kvällen ägnas därför åt matchen mellan 1997 och 2000.

Vinerna är väldigt lika varandra, kan vi konstatera. Tre års extra mognad har inte gjort jättemycket, men visst finns det skillnader.

1997 Montée de Tonnerre har ett nästan parfymerat inslag av blomdoft i den annars honungsdominerade doften. Smaken är frisk, ren och påminner något om bra mjöd... Kanske är det kryddigheten i eftersmaken - där sandelträ bland annat dyker upp - som leder tankarna till Jarl Sigurds Kronmjöd?

2000 Montée de Tonnerre har ett något större inslag av citrus i doft och smak, och känns något snäpp fräschare och samtidigt fylligare och rikare. Syran är dock inte högre än i 1997. För mig saknar det en dimension som 1997 har, och det äldre vinet blir min vinnare.

Båda (de friska) vinerna uppvisar dock en fantastisk renhet, precision och fokus. De är inga kraftpaket, men ändå så packade med kraft och elegans på samma gång... De är fantastiska att smaka på, och förmedlar en svårbeskriven känsla av vinmakarens ambition, frukten och marken. Löjligt gott!

Middag!

Samtalet fortsätter under intagande av skaldjur och vi avhandlar det mesta om vin, men också Bach, mat-/restaurangupplevelser och mycket annat får sin stund i rampljuset. På något sätt är det i dessa samtal som goda viner visar sin bästa sida. Goda viner föder goda samtal.

Dessert(vin)!

Till solmogna jordgubbar våndas vi en stund, men landar i en 1995 Hugel Riesling SGN. Tung, söt men ändå elegant doft med inslag av skiffer och aprikos. Smaken är stor men något kort. Eftersmaken koncentreras på något mysko sätt till främre delen av gommen. Hög syra, bra balans och aprikostonad smak. Vinet är gott, men gör sig inte helt rätt till jordgubbarna, och vi är lite rådvilla kring när man egentligen skall använda det. En sauternes hade gjort jobbet bättre...

Avec...

En otroligt elegant cognac Hine 1955 buteljerad av the Wine Society blev kvällens första cognac, och vilket destillat sedan! Visserligen något eldig i doften, men mogen ranciodominerad, nötig, elegant och otroligt god i smaken! Den följdes av ett glas av en av mina all-time favoriter; A E Dor no 8.... Stor doft av kola och nötter, med mäktig, smörkolatonad smak med inslag av rancio och bränt socker.

De båda destillatens helt olika karaktärer för tillbaka samtalet på champagne. Om Hine -55 är en Comtes så är A E Dor no 8 en Krug eller Bollinger RD...!

Eftersnack...

Det är två nöjda herrar som strosar mot Järvsöbaden i den ljumma sommarnatten, med varsin cigarr i handen. Vinmannen har ett försvarligt förråd och jag får en Hoyo de Monterrey 1999 i handen. Kryddig, inte alltför kraftig, inget motstånd i draget. En perfekt avslutning på en i många avseenden perfekt kväll.

Tack Järvsömannen och Järvsöbaden för värdskap och gästfrihet!