1961 rieussec, 1975 cos d'estournel m.m. på krusenbergs herrgård

Krusenbergs herrgård ligger naturskönt i en lummig parkmiljö några kilometer från där Uppsala tätort slutar. Bor man som jag i de södra delarna av stan är det nästan samma avstånd som till centrum. Länge var det Pharmacias egen konferensanläggning, men sedan några år är det i regi av Sjönära möten och öppet för allmänhetens bokningar. Att det inte bara tar emot konferenser utan även reguljära restauranggäster har dock länge varit en för mig väl förborgad hemlighet. Liksom att det här finns en fantastisk vinlista; utan motstycke i Uppsala törs jag hävda.

På Pharmacia fanns tydligen ett stort vinintresse. Man köpte in vin av bra kvalitet och lagrade själva. Vinkällaren har visserligen tunnats ut och en del godsaker omfördelats till andra ställen i koncernen, men en del udda flaskor finns kvar. Eller fanns kvar, kanske jag ska säga... Prisfilosofin är genuint sympatisk. Gissningsvis har inte priserna reviderats nämnvärt på länge, eller hur förklarar man annars att en Cos d'Estournel 1975 listas för 880 kr. Jag tvivlar på att den skulle säljas för det på auktion i Sverige...

När så oväntat en ledig helg dyker upp och hustru och son redan är inbokade på aktiviteter på annat håll drar jag i stora larmklockan - dags för en exkursion! The usual suspects hörsammar snabbt kallelsen, och Vinmannen, Pokermannen, Kocken och Korkdragaren mellanlandar snabbt hos undertecknad och kommer i stämning med ett glas 2002 Leclerc Briant Brut Divine. Etiketten är ful som stryk och vinet lite väl endimensionellt med honung och citrus som mest framträdande noter.

Vi anländer Krusenberg kl 19 och får fina platser i ett hörnrum. En lätt kvällsbris svalkar behagligt genom det öppna fönstret och Mälarens vatten skymtar genom trädkronorna i parken. Stilfullt!

Ammis

Vi hoppar över mer champagne och lyckas efter viss vånda landa i fyra röda viner, serverade i två omgångar. Domaine de Chevalier 1990 får således möta Arrowood 1992, i flight 1. Alla viner dekanterades innan servering.

En ammis i form av ankterrin med syrade grönsaker var nog snyggare än vad den var god, men köket hade en stigande utvecklingskurva under kvällen...!

Griskind

Alla går på den confiterade griskinden till förrätt. Den serveras med kronärtskocka, getost, pinjenötter m.m. och visar sig överraskande vinvänlig. Jag hade själv föredragit att få den serverad lite varmare (i alla fall själva kinden), men vet inte om det var medvetet eller slarv att den var rumstempererad... Helt okej i alla fall.

Vinnare...

Domaine de Chevalier 1990 (1295 kr) har tydlig mognadskant i glaset. Doften är skön, lagom murrig och med tydlig mognad. Läder, blod, järn, mineral är i fokus. Frukten är åt plommonhållet. I munnen är det fräscht och mer fruktigt än doften avslöjar. Bra längd och syra. Gott! (65% CS, Mt 30%, CF 5%)

... och förlorare av flight 1

Arrowood 1992 (880 kr) togs med som utomeuropeiskt referensvin, men det står tidigt klart att det får dyngpisk av Chevalier. Färgen är yngre; mer homogent sammetsröd. Inledningsvis är doften ganska blyg med inslag av grön paprika och mynta. Smaken är mer svartvinbärsfruktig, men vinet upplevs som två snäpp enklare än Chevalier, som har mer längd och komplexitet. Efterhand tar den gröna paprikan över mer och mer och det är ingens favorit runt bordet.

Kvällens huvudmatch står mellan Chateau Branaire (Duluc-Ducru) 1982 och Cos d'Estournel 1975. Jag har druckit förvånansvärt många 75:or av hög klass; Mouton-Rothschild, Pichon-Lalande (x2), Montrose, så förväntningarna finns där.

Dessvärre är fyllhöjden inte den bästa på Branaire. Någonstans mellan top-shoulder och high-shoulder behöver inte innebära problem men en varningsklocka är det.

Suddig bild, men som framgår är ullagen inte den bästa i Branaire...

Det är sista flaskan och vi bestämmer oss för att chansa. Året är ju stort och 30 år är ju 30 år och så vidare...

Chateau Branaire (Duluc-Ducru) 1982 (895 kr) döms direkt ut av Vinmannen som korkdefekt. Övriga runt bordet är inte lika övertygade. Något mysko är det, men det är absolut inget uppenbart fel. Något slags smygkork? Vi resonerar en stund men behåller i alla fall vinet för att följa utvecklingen under kvällen. Det finns ändå en del frukt i såväl doft som smak, något mer tydligt korkade viner ju brukar tappa. Smaken känns mogen, slank och uppfriskande. Kan den verkligen vara trasig? Hur det än är med den saken så är det knappast ett vin i toppform. At this age, expect bottle variation...

Cos d'Estournel 1975 (880 kr) kan boka in förstaplatsen på listan "årets restaurangklipp" redan nu. Det här var en fullständigt vital flaska med sötaktig, torkad frukt i doften och en behaglig, mjuk men ändå hyfsat tanninrik och strukturerad känsla. Broadbent gav den på nåder tre stjärnor (Allowing for tannins ***), men så tanninsträv upplevde vi den inte. Stort vin, utan att vara magiskt på något sätt. Men tar man in pris-prestanda-rarity i diskussionen och konstaterar att vi dricker riktigt fin 36-årig bordeaux på en restaurang i Sverige för under tusenlappen så blir det ganska häftigt...


Kalven med ostronskivling, primörer, färskpotatis och tryffelsmörsås var riktigt fin och ett steg upp från förrätten.

Så långt komna är det dags för dessert. Det visar sig då att de inte bara har låga priser, utan dessutom rear ut en del vin de vill bli av med... Hur ofta ser man Noble One 1999 prissänkt från redan rimliga 430 kr till 300 kr?! Aktuell årgång (2006) kostar 199 kr på SB som jämförelse...

De Bortoli Noble One 1999 (300 kr) är ett riktigt fint exemplar av botrytiserat vin med bra sötma och syra. Inte ett under av komplexitet, men mycket njutbart. På sätt och vis hade det förtjänat att få spela förstafiolen till efterrätten, men vi hade ju parallellprovat oss igenom middagen så långt, så varför sluta med det nu. Och det fanns ju en Rieussec 1961 på listan...

Chateau Rieussec 1961 (1665 kr) var - naturligtvis - numret större i allt. En stor, fyllig, balanserad, harmonisk doft och smak av bland annat hjortron gjorde det här till kvällens vin. Riktigt fin, mogen sauternes är fantastiskt gott och det här var mitt bästa exemplar på länge. Sötman var något nedtonad jämfört med noble One, men inte så intorkad som jag stött på en del andra gånger. Femtioårig sauternes, alltså. På en herrgård jag åker förbi dagligen på väg till jobbet. Och delat på fem blir det en helt anständig summa per person... Ja, jösses.

Kökets bästa prestation kom till desserten. Ibland är det enkla det bästa, och variationen på temat äpplesmulpaj var klockren. Needless to say var det lysande till vinerna.

Rieussec är det högra, om någon undrade...

Hemma igen samlades gänget över en Offley Vintage Port 1963 (som dock underpresterade och var ganska bränd och eldig utan så mycket frukt och elegans...) och goda ostar. Besöket utvärderades, och förutom några anmärkningar på vinhanteringen (att dekantera och presentera är en konst, och när publiken består delvis av tränade och/eller professionella är det inte lätt att få högsta betyg) och några mindre invändningar kring maten så är vi rörande överens om att det var ett fantastiskt trevligt besök med en inspirerande miljö och en vinlista som kommer att locka dit oss fler gånger så länge det finns något kvar!