vin-robinsson hos konjären

Dagen efter den hedonistiska utflykten till Krusenberg återsamlades den tappra skaran, sugen på mer gammalt vin och gott vin. ”En hederlig Vin-Robinson!” utbrast Vinmannen förtjust när jag förklarade det löst planerade upplägget för honom. Alla tar med några goda flaskor och så dricker vi ett urval… Termen Vin-Robinson kommer av utslagningsmomentet; det gäller att välja de flaskor som verkade mest intressanta. Även vi har begränsningar i möjligt mängdintag…

Självklart skulle serveringen ske så mycket blint som möjligt. I det här sällskapet känns det bara som en leksam krydda i provningen; några hävdelsebehov eller tävlingstendenser finns inte. Alla har gissat fel tillräckligt många gånger för att inse blindprovandets nästintill omöjliga konst. Någon gång träffar man hyfsat nära och får rättmätig uppmärksamhet som belöning; oftare trampas mer eller mindre snett.

För den som vill ha mer precisa smaknoteringar hänvisas till Korkdragaren som med sedvanlig precision prickar in doft- och smakintryck. Jag är som bekant mer ute efter själva känslan, liksom...

Redan kl 16 började gästerna anlända, och vi inledde precis som dagen innan stilenligt med skumpa. Och inte vilken skumpa som helst. Kocken ställde en noggrant folierad flaska på bordet och gissningarna började. Mörkt gyllengul till färgen och med minimal mousse. Ingen tvekan om att det var ett moget vin. Äppelmustig och med tydliga honungstoner. Klart fler dimensioner än gårdagens Leclerc Briant. Korkdragaren slår ganska snart fast att det är ett stort hus och ett bra år. Vi rör oss lite mellan 88-89-90 och olika producenter innan täckelset faller och avslöjar 1990 La Grand Dame! Man tackar…!




Till snittar med ank- och gåsleverpaté serveras ytterligare ett moget vin; den här gången från Vinmannen. Aprikos, skiffer, citron; visköst, halvsött, ganska låg syra…. Och mycket gott! Gammal tysk Riesling känns tämligen uppenbart för gissarna (jag hade sett vinet innan) men det är svårt att åldersbestämma så gammal juice. Det visar sig vara 1976 Scloss Lieser Lieserer Süssenberg Riesling Beerenausleese av Freiherr von Schorlemer.



Korkdragaren presenterar några vita mellanspelsviner av ”utbildande karaktär”, som han säger. Jag är lite upptagen i köket och hinner ägna mest uppmärksamhet åt det första, som jag också gillar riktigt bra. Peter Lehmann 2002 Reserve har otroligt mycket petroleum i doften och frisk, limetonad smak. Ett fynd för sitt pris och i sin stil!



Så kommer hälleflundra med kantarellrisotto på bordet. Det går inte att ta fel på Pokermannens och Korkdragarens spända miner – det här är något särskilt, anas det. När flaskan öppnats och smakats av och konstaterats vara korrekt spricker Pokermannen upp i ett otvetydigt leende. Här blir det tydligen åka av! Och jösses, vad det bar iväg… Med Järvsömannens fantastiska vita bourgogneprovning i mars i relativt färskt minne måste jag ändå säga att det här var något alldeles extra. Jag kan inte bedöma absoluta kvaliteter och poängsätta i skalor utan går på magkänslan, och den sjöng minst lika högt här som vid Drouhins 1990 Le Montrachet i våras. Doften är djup, bred, stor och fantastiskt komplex. Smaken både frisk och fyllig med såväl citrus som mineraltoner. Dessutom ohotad längd och balans. Närt det står ”stort” och ”wow!” i noteringarna vet man att det är bra… Det visar sig till slut vara 2001 Puligny-Montrachet Dom d'Auvenay; madame Bize-Leroys egen domän och en raritet i det närmaste omöjlig att få tag på...



Tre mogna bourgogner väntar till kalvlever Anglais. Tyvärr visar sig mitt exemplar från auktionen i våras vara defekt. Tydlig kork. Synd på en Corton-Pougets 1970 från Dom de la Juvinière, men det var ett chansköp.

En 1990 Morey St Denis från Dom des Lambrays var frisk, fruktig (körsbär), en smula syrlig och med bra struktur. Fullt vitalt men inte störst på plan.



Ronden går i stället till 1969 Echezaux GC, maison Leroy, med en mer homogen känsla och sina tydliga mognadstoner av bland annat läder. Ett större vin.



Till hel, grillad entrecote blev det en ny line-up röda. Ganska snart ringade vi in två bordeauxer, men den tredje var något annat. I första glaset hade Vinmannen skänkt i en 1998 Leoville-Barton som kombinerade fruktighet, strävhet och elegans på ett mycket bra sätt. I andra glaset visade det sig vara en 1998 Pichon-Lalande som kocken bidrog med. Det kändes tydligt mognare än sin kusin från St Julien, men hade lagrats tämligen varmt. Storartat vin, mogen doft med en del funk som först ledde oss mot Gruaud-Larose. Kvällens röda!? I tredje glaset fannsKorkdragarens sötfruktig och samtidigt eleganta merlotbaserade italienare; 2007 Miani från Enzo Pontoni. Strävt, strukturerat, tanninrikt men lite väl sött för mig... Lite tid på det där bara, så...!



Hade inte d'Auvenays fantastiska Puligny-Montrachet flyttat gränserna för vad vitt vin kan vara sä hade nästa flaska lekt hem titeln som kvällens vita. 1989 Chateau de Fargues, ett annat auktionsfynd, var precis så bra som jag hoppats med stor, djup, intensiv, Yquemlik doft och fantastiskt fin, balanserad smak med toner av honung och mandelmassa. "Bästa sedan Yquem -97!" står det i blocket, och det säger en del. Otroligt gott!



Som om detta inte var nog avrundades även denna kväll med portvin. Gårdagens lite svagare kort ersattes i kväll med 1970 Taylor's. Flaskan hade börjat läcka något upptäckte jag sama dag, så det var inget att orda om utan bara att öppna... Vinet var dock i fin form med stor doft och smak av nötter och fikon. Mycket mer balanserad och komplex än 1963 Offley.



Två fantastiska dagar med massor av stort vin och underhållande samtal... Det här gör vi om nästa sommar, väl!?