vergelegen 2003 - konjären goes abroad!

Det är viss slagsida i min vinkällare. Om man skulle räkna bort portvin så tror jag att Frankrike skulle stå för omkring 90% av innehållet. Och skall man räkna Nya mot Gamla världen så är det snarare 99% för den förra kategorin. Som Steven Spurrier konstaterade i förra Decanter - det här måste ändras! Han satte upp mål att inom en viss tidsperiod ha en viss procent utomeuropeiskt vin i sin källare. Så långt vill inte jag gå, men jag kan i alla fall sträcka mig så långt att jag skall oftare ge viner från Nya världen en chans. Det är - i deras fall - mer än de brukar få...



Månadens släpp innehöll en hel del spännande nyheter. Som vanligt hamnar de intressantaste numren på Regeringsgatan och tar slut omedelbart. Till Olivia på SB i Svavagallerian kommer tyvärr sällan rariterna. Vergelegen 2003 var dock ett vin som jag fastnat för i läsandet av alla vinsläppsrecensioner. En sydafrikan med Bordeauxblandning (76% cabernet sauvignon, 16% merlot och 8% cabernet franc) och en smakpalett som antyder nära släktskap med sina druvbröder från norra halvklotet. Skulle detta kunna vara något som öppnade upp nya horisonter?


Ja, faktiskt! Det här är nog den godast sydafrikan jag druckit, och sannolikt ett av de bättre viner från Terra Incognita jag någonsin provat. Nu är detta urval visserligen strängt begränsat, men ändå. Till latmanslyx i form av färdigmarinerade lammracks, potatis- och palsternacksmos samt rödvinssky passade det riktigt utmärkt, och även det efterföljande ostprovet klarades med ett inte utan beröm godkänt.


Vinet öppnades ca en halvtimme före servering, och luftades i karaff. Till färgen var det något genomskinligt och mörkrött utan dragningar åt blått; gav färgmässigt ett något mognare intryck än väntat. Doften var inledningsvis ganska häftig med örter och något bränt, animaliskt över sig. Associationer till rökt sidfläsk kändes inte helt främmande. Debatten har rullat på diverse forum om rökigheten i sydafrikanska viner - kanske övertolkades signalerna med detta i bakhuvudet? Det är ju lätt att leta efter saker man väntar sig...


Efterhand lugnade det ned sig och presenterade mer klassiska dofter av örter, en bakomliggande cassis, grön paprika och fat. I munnen bjuder det på en en tät smakparad; nästan så tät att de springer på varandra. Tanninerna är väldigt närvarande utan att för den skull ta över. Svarta vinbär, en friskhet som kanske är det andra provare identifierat som mynta, örtighet och en kaffetår på slutet. Ett slut som bär hela vägen - om inte till Sydafrika så i alla fall till min källare.

Det här var en ögonöppnare, men jag låter nog nästa flaska vänta något år eller så till innan öppnandet. SB hävdar i vanlig ordning att det inte vinner på lagring; producenten hävdar 6-8 år. I det här läget går jag producenten åtminstone halvvägs till mötes.