två mjuktuffingar - 2004 dom de grimardy och 2004 periquita reserva

Mjuktuff som Scott. För oss som slukade Nilecity i början av 90-talet är begreppet mjuktuff känt. Ibland passar det som handen i handsken för att beskriva ett vin. Slumpens skördar gör att vi provar två mjuktuffingar dagarna efter varandra.


Först ut (i går) är ett vin från vinmannens utbud; Domaine de Grimardy Elevé en Fût de Chêne 2004 från Bergerac, Sydfrankrike. Provningen sker helt oförberett och utan föregående litteraturstudier. Därför var överraskningen ganska stor när vi hällde upp. Jag hade väntat mig något mer rustikt och kraftfullt och inte så elegant som det här. Doften är lite svårplacerad men har Bordeauxliknande drag: örtigt, lite fat och mörka frukter (plommon mer än svarta vinbär) men också en anstrykning lakrits!? När jag i efterhand läser lite om regionen visar det sig att den huvudsakligen är planterad med Bordeauxdruvor - kan vinmannen upplysa om druvsammansättningen i detta? Jag skulle gissa på en inte alltför hög cabernet-halt; kanske lite mer merlot...?


I munnen är det alltså "mjuktufft"; medelfylligt, läskande med gradvis tilltagande och uppstramande strävhet. Smaken har söta plommon; nästan lite åt katrinplommonhållet. Det är inte utan mognadsdrag och känns inte som ett långlagringsvin. Lättdrucket utan att vara menlöst - perfekt till ostar framför en semifinal i schlagern!


Kvällens bidrag blev en uppgraderad version av något som i många år hade en ställning som "husets röda"; den ständige svenskfavoriten Periquita. Hustrun hade plockat en flaska i farten sist hon handlade (och också fick visa leg, vilket gör att hon nu leder den inofficiella familjekampen om den som senast fått visa leg på Systemet!), och bara noterat att de bytt etikett. Nu visade det sig att det var mer än så; det visade sig vara Periquita Reserva 2004. Reservan har annan druvsammansättning (mindre av just Periquita och dessutom Touriga Nacional och Touriga Franca) och har vilat 8 månader på blandning av nya och gamla fat.

Nu skall det i ärlighetens namn sägas att det var länge sedan vi drack standard-Periquita, men jag törs ändå påstå att det är klara skillnader. Det här vinet är betydligt fruktigare, lite sött men ändå inom min (ganska snäva) toleransram. Doften har lite brända toner men där finns också örter och plommon som i gårdagens vin. Åldersmässigt upplevs det dock klart yngre än Bergeracvinet. I munnen känns vinet kanske lite väl åt det sötsaftiga hållet men räddas även här av det strama avslutet. Mjuktuff. Råkar läsa "blueberries" på flaskan och kan sedan inte riktigt sluta tänka på blåbärssoppa. Det är gott, men en träff i utkanten på Konjärens måltavla. Det känns som om det inte var långt från att trilla fel. Lite mjukare avslut, lite sötare frukt så hade det varit stolpe ut...!