mission summary report

Trevliga middagar med goda vänner, spännande samtal och gott vin kommer alltid att höra till höjdpunkterna i min tillvaro. Att två gånger inom loppet av en dryg vecka haft förmånen att i lite olika konstellationer genomföra det känns priviligierat.

Vi började denna kväll alltså med NV Bollinger; något IT-mannen refererade till som Psycho-Bollinger. För oss som inte riktigt hängde med i 90-talsreferensdroppandet letade han vänligen reda på nedanstående citat:

"I wander aimlessly around the Puck Building's first-floor ballroom, bored, sipping bad champagne (could it be nonvintage Bollinger?) from plastic flutes..." - American Psycho, Brett Easton Ellis

Förrätten blev alltså en halstrad pilgrimsmussla i grönsaks-beurre-blanc. En snygg, mild och god rätt som passade utmärkt till en mycket mogen, drickvänlig, komplett Veuve Clicquot Rare Vintage 1988.

Halstrad pilgrimsmussla i grönsaks-beurre-blanc

Till lammracks med blomkålspuré och ugnsrostade rotsaker bjöds på inte mindre än fyra röda viner; det fjärde dock mest en kuriositet, enligt Vinmannen. Vinerna serverades blint.

Första glaset: Svarta vinbär, stendamm, ceder i en underbar doft; i munnen även en del kaffetoner. Väldigt nära min preferens, men ändå inte Pauillac. det visar sig - förga förvånande när man vet vad Vinmannen lagerför för stunden - att det är Chateau Rauzan-Segla 1996. Fantastiskt trevligt vin! Helt annat än de moderna frukt- och fatmonster från St Emilion som bjöds förra veckan. Jag anar att Vinmannen vill revanschera sig...

Vinmannen serverar blint

Andra glaset: Spännande, Bordeauxlik doft, men i munnen inslag av i det närmaste torkad frukt, tillsammans med tydliga kaffe- och chokladtoner. Samtidigt en framträdande beska (grön paprika) och mycket tydlig syra i eftersmaken. Inget dåligt vin, men vad är det? Det visar sig vara en helt ny bekantskap i form av Thelema 1994 Cabernet Sauvignon, Stellenbosch, Sydafrika. Vinmannen förklarar att sydafrikanska vinlagara tillåter upp till 15% andra drucor i ett vin utan tat det behöver anges, och att det är vanligt att man tillsätter framför allt pinotage. Övermogna pinotagedruvor är hans förklaring till den i sydafrikanska viner ofta förekommande rökiga tonen (rökta charkuterier...). Det kraftiga syrabettet i avslutningen anser han komma från tillsatt citronsyra i vinmusten; något som används i varmare klimat för att balansera de snabbmognande druvornas lägre egna syrainnehåll. Tillsatta syror integreras inte lika väl vid lång lagring, menar han, och därav den tydliga syran på framför allt tungan. Gott, intressant, lärorikt! Vinet köptes in via vinkällaren Grappe i mitten av 90-talet, och var under en period ett riktigt omsusat vin. Ryktet är tydligen något mindre framstående i dag.

Tredje glaset: Inledningsvis lite blyg doft, men efterhand kommer även här Bordeauxliknande aromer upp ur glaset. Lite fat, ceder, bly... Inte så fruktigt. I munnen kommer en våldsam överraskning; först en närmast sammetsmjuk munkänsla och sedan ett så våldsamt uppstramande avslut att käken i det närmaste vrids ur led! Vad är detta!? Whiskymannen vandrar till Spanien, Redaktören är i Italien... Själv sitter jag och klurar. Vinet är en -95:a, och ändå så känns det ungt, tanninsträvt och med potential. En tioöring trillar ned, och likt en Sherlock Holmes får jag triumferande säga: "Jag har nästan aldrig druckit Tannat-vin, men det här skulle kunna stämma in på det, och i så fall är det antagligen Chateau Montus!" Bingo - roligt att få pricka så rätt ibland! Visst var det Montus 1995, och ett vin som Vinmannen hävdar antagligen är det bästa köpet på vinauktionerna. Prisvärt, gott, matkrävande och fortfarande mycket ungt...


Fjärde glaset: Ett felköp, enligt Vinmannen. Lacoste-Borie 1989 är en övermogen Pauillac som börjat få toner av lingon och tranbär. Fortfarande intressant och inte utan kvaliteter, men tydligt i utförsbacken.

Snygg kork!

Till ostarna var det dags för Graham's 1983. Efter att ha läst en del noter på CellarTracker hade vinet fått lufta i fyra timmar. Trots detta ett ungt vin med framtiden framför sig. Tydligaste skillnaden jämfört med förra veckans Gould Campbell var den senares körsbärstoner, där jag i Graham's fann mer av plommon. Ett mycket, mycket gott vin som jag gärna köper mer av om jag får chansen och lägger undan några år. Broadbent menar att årgången översukggats av 1985 och därför är undervärderad... Notera korken och hur tydligt man kan följa genomfuktningen. Tio-femton år till torde inte vara något problem.

Hallon

Efter portvinet serverades färska hallon med pistagenötter och gratinerad stregasabaionne. Till detta en sauternes, dock väsentligt yngre än sist. Chateau Suduiraut 1998 hade klart mer frukt, högre sötma och högre densitet än Rieussec 1970. Elegant honungs- och aprikoston med lite lagom kraft. Passade mycket bra till desserten och levererade som väntat, även om det inte precis var en av de bästa sauterner jag provat.

The line-up...

Åter en skön kväll, som sagt. Nu återstår disken...!