I tisdags var alltså hustrun och jag barnvaktsförsedda och såg fram emot en mysig middag och bio. Hon valde film och jag restaurang - vi blir båda nöjdast så... Det var länge sedan vi var på Hambergs Fisk; ett etablissemang som inte bara förser Uppsalabor med fisk, skaldjur, ostar och delikatesser av bästa klass utan också har den i tveklöst bästa fiskrestaurangen med en vinlista som utklassar det mesta i stan. Inte minst på champagnesidan har de ett brett och personligt urval.
Mer förvånande är kanske att de stoltserar med ett litet sortiment Fine Wines som innehåller en del högklassig (röd) Bordeaux från 80-talet. Det var här Konjärerna provade Latour -85 mot Figeac -85 för ett par år sedan (Latour sparkade rumpa!).
Hur som helst; vill man säga något till restaurangens nackdel är det att det blir trångt mellan borden. En del av charmen, men också mindre lämpat för intima samtal. Som tur var fick vi bordet framför ostdisken. Lagom avskiljt och med frestande utsikt...
Hustrun studerar menyn och bevakar ostdisken...
Med tanke på kvällens film så återupplevde vi sekeslkiftesnostalgia i form av varsin Cosmopolitan till fördrink. För mycket lime och för lite tranbär. Hambergs är inte i första hand ett cocktailställe...
Jag var tidigt inne på att dela en flaska champagne genom hela måltiden, och guidades av den kunnige och trevlige sommelieren till en flaska Vilmart Coeur de Cuvée 1999 (enligt SB:s listning är det 1998 som finns i butik, men på vinforum jag läst har det kommenterats att det är -99:an som är tillgänglig nu).
En konst med en skicklig sommelier är att lägga sig på rätt nivå i diskussionen med gästen. Idealet är naturligtvis att mötas på en kunskapsnivå där kunden känner sig bekväm och kanske lite smickrad. Att pricka högt över är naturligtvis lika galet som att hamna alldeles för lågt; åtminstone om man inte snabbt kan korrigera sig. Här kändes det på en gång som om vi hamnade rätt. Skickligt!
Vilmart är en liten kultproducent som i stil med Selosse använder ekfat för att jäsa och lagra vinet. Druvorna är från Premier Cru-lägen, och enligt hemsidan innehåller den 20% Pinot Noir och 80% Chardonnay. Fatbehandlingen är nya barriques - dock oklart om proportionen. Vår sommelier föreslår en försiktig luftning till karaff, och han har säkert rätt i sak. Champagne är vin och mycket vin mår bra av lite luft, särskilt om det inte mognadspeakat. Dock är jag rädd om bubblorna i min skumpa och har inte erfarenhet av luftad dito. Vill gärna testa i lugn och ro i hemmets vrå först. Oluftat denna gång alltså.
Doften signalerar direkt att vi är hemma. Hustrun spricker upp i ett flin: "Det här gillar jag!". Vi letar referenser; brödet finns där, kanske gula plommon, nötter... Smaken är fyllig och djup men med tydlig syra. Faten gör sig påminda men är inte påträngande; det är inte smörigt eller ekigt på ett onaturligt sätt. Samtidigt finns det något mer som vi letar efter att sätta ord på. Hustrun famlar efter gummi, jag vandrar vilse i petroleum...
Vi ber till slut sommelieren om hjälp. Han förklarar tålmodigt att ekfaten kan ge vinet en fyllig, gräddig ton eller kanske oljig. Han droppar linoleummatta som ett förslag och visst, varför inte. På väg från restaurangen klickar det till och fino sherry fyller åtminstone delvis den doftreferenslucka jag släpat på. Läser sedan i Juhlin att oxidationskänsliga sommelierer ofta tar champagner från Krug och Bollinger som defekta i blindtester pga (i deras näsor) överdriven oxidationston, orsakad av ekfatslagringen även hos dessa viner.
Om ni inte redan förstått det var det ett riktigt gott vin och en sådan där aha-upplevelse där man känner att man vidgat sin referensram något!
Hummer- och pilgrimsmusslesallad
Maten, då? Jo tack, det är rakt igenom stabilt utfört utan onödiga krusiduller. Jag ville ha förrätt och deras hummer- och pilgrimsmusslesallad är en klassiker. Mums!
Suddig hälleflundra
Hälleflundran lockade, men pepparrot har aldrig varit min grej sedan mor tvingade i oss pepparrotsgädda varenda gång vi varit på lyckosam fisketur. Inga problem för köket, som serverade den med gösens garnityr med gotlandsprimörer i stället. Snyggt! Möjligen hade fisken i mitt tycke gått lite för långt i ugnen, men sammantaget var det en mycket god rätt där de naturliga smakerna får stort utrymme.
Hustruns godis i bakgrunden; mitt i förgrunden...
Kaffe, chokladtryffel och 2 cl Ragnaud-Sabourin no 35 Fontvieille avslutade det hela på ett bra sätt (hustrun gick på hallon, lakrits och citronskum!), innan det var dags att rusa till bion och uthärda en säsong Sex and the City hopbakat till film. Trivsamt nog hade champagnen den långtidsverkande effekten att man försattes i rätt sinnesstämning för att ha god behållning av det hela!
2 kommentarer:
Hej.
Kul att ni var nöjda med min rekommendation av Vilmartflaskan. Visst har den lite oxidativa sherrynyanser även om de inte riktigt hunnit utvecklas, jag ska försöka ta in fler av deras skumpor. Nästa gång bör ni prova Gatinois 2000 (om jag inte är där då). Tror dock att jag då vände på %-delarna av Ch. vs P.N., lite pinsamt men sånt händer...
Jag brukar gå igenom ett antal vinbloggar av intresse och det var roligt att få ett ansikte till denna blogg. Var det ni som även hade en vinklubb i er bostadrättsförening? / Igor (Hambergs Fisk)
Hej själv - roligt att se dig här! Vi kommer helt säkert tillbaka när barnvakter m.m. medger, och jag skall minnas din rekommendation!
Vi bor inte i bostadsrätt och har ingen vinklubb i sig. Däremot ingår jag sedan mer än tio år i en halvlös sammanslutning av dryckesintresserade herrar som kallar sig Konjärerna. I sällskapet finns numera destillerianställda, vinimportörer, sommelierer såväl som vanliga vinintresserade hobbyentusiaster (som jag). Vi träffas med ojämna mellanrum för att dricka och prata vin och konjak.
Vi ses!
Skicka en kommentar