fredag, juni 06, 2008

Nästan Château Pétrus 1947


Den här posten är inte så lätt att skriva. Hur förklarar man för någon hur det känns att hålla något man så högt åstundar i handen; något man knappt trodde existerade på riktigt? Och hur förklarar man sedan känslan när man långsamt inser att det inte kommer att bli ditt? Att det antagligen var den enda chans du hade i livet och hur den passerade dig så nära att du kunde ta på den, men du tog den inte?



Château Pétrus 1947 - Vandermuelenbuteljering




När jag skulle besöka Wine&View bar på Helsinki airport var jag beredd på att få betala dyrt för mina droppar Château Pétrus 1947. 140€ för 4 cl. Ungefär 1300:-, eller jämförbart med en flaska Château Haut-Brion 2001. För fyra (4) centiliter. Men då pratar vi alltså Château Pétrus, och vi pratar den legendariska årgången 1947. Vinmannen hävdar att han aldrig druckit ett dåligt vin från det året, och han har prövat några stycken...


Samtidigt är det ett vin som kommer att släppas som primör på SB i höst till det facila priset av ca 26000:- för årgång 2005. Fyra cl av det vinet blir alltså dyrare... Och på WineSearcher kan man hitta Pétrus -47 för 1400$; alltså klart under 10000:- med dagens låga dollar.


Nå; nog om kronor och dollar och tröttande matematik. Jag har inte provat vinet, och det är det viktigaste. Det som hände var följande:


Efter att ha tillbringat veckan i en kvav, finsk källarlokal omgiven av delvis inkompetenta, delvis bara korkade medarbetare av blandeurpoeisk härkomst, så såg jag verkligen fram emot en stunds lugn och ro på flygplatsen i Helsingfors och ett stopp på deras världsberömda (Decanter har i alla fall haft en notis om den) vinbar. Med lite trixande hade jag sett till så att jag släpptes i Helsingfors centrum strax efter lunchtid. Planet skulle lyfta 16.50. Gott om tid.


Jag passade på att ströva runt på finnarnas NK, Stockmanns, och letade lämplig present till hustrun. Ingen brådska. Gick runt bland delikatesserna och den välsorterade vin-Alkon. Hittade efter två varv på den mycket omfattande damklädesavdelningen - och efter en avstickare till damerna på kräm- och kostmetikavdelningen på bottenplanet - till slut ett snyggt och stilrent linne från Boss. Oj hoppsan; klockan är redan 14.30 - dags att ta sig ut.


Först en promenad till busstationen. Väntan på buss. Bussresan längre än jag trott. Framme kl 15.20. Hmm... Massor med folk. Kö till incheckningen. Kö till säkerhetskontrollen. Dyrbara minuter går till spillo - så här skulle det ju inte bli!?

Kommer ut på andra sidan ca 16.00. Nu börjar det bli bråttom. Tur att jag vet vad jag vill ha. Man kan ändå inte sitta så mycket mer än 20 minuter med ett fyra centiliter... Var ligger vinbaren? I helt motsatt riktning till gaten, naturligtvis. Vid det här laget börjar jag bete mig som någon som håller på att missa sitt plan; den stirrande blicken, tittarna på armbandsuret, de målmedvetna stegen...

Till slut hittar jag den! Och så blir jag lugn i hela kroppen - där ser jag på bardisken en flaska Château Pétrus 1947! Helt otroligt! Och den är oöppnad! Ända till denna stund hade jag fruktat att den skulle vara urdrucken. Nog nåste det passera fler vinnördar än jag som tycker det är helt naturligt att betala en flygbiljetts pris för en shot rödtjut innan take off?

Jag har - med lite god vilja - fortfarande en knapp halvtimme på mig. Jag kan alltså gott unna mig ett glas champagne också...! Bland trevligheterna som ligger där på kylning hittar jag efter en stunds letande en Mumm 1982. När jag ber vinkyparen hälla upp ett provglas av denna champagne lägger jag till - lite nonchalant - "...och ett glas Pétrus också, tack!"

Det är då blixten slår ner. På klingande finlandssvenska kommer dråpslaget:

"Jo, men då måste tjöpa minst 20 centiliter, för annars kan jag int' öppna flaskan."

Vafalls!? Ok, de har alltså en köpspärr för att öppna flaskan; för mindre än fem sålda glas vågar de inte ta risken att bli stående med världens dyraste vinslatt som till slut får gå ner i såsen. Förståeligt.

"Vänta lite," fortsätter hon "det var tre andra herrar här och frågade nyss, jag kan fråga om de vill tjöpa också!"

Hoppet tänds på nytt, men bara för att släckas snabbt igen. Nix, de var inte intresserade. I huvudet går räknesnurran. Fem glas á 140 euro... Det blir (mummel, mummel...) - fasen! Nej, det går faktiskt inte. Jag lägger inte 6000 spänn på ett stadigt glas vin som jag nästan måste svepa stående. Även jag har gränser.

Mumm 1982

Får mitt bubbel. Funderar på att ta ett annat rödvin i stället. Château Batailley 1975, föreslår en trevlig amerikan jag hamnar i samspråk med. Jag chansar desperat och undrar om han inte är intresserad av fyra glas Pétrus i stället. Han skrattar och beklagar, men han tycker Pétrus är överskattad. Däremot skall han pröva Château Gillette 1947 som finns öppnad för endast 20€.

Vi byter sniffar och smakprover. Mumm har dominerande champinjontoner med söta röda äpplen. Eftersmaken är mycket lång. Först när planet taxar ut på startbanan hittar jag referensen jag söker: fyllningen till McDonalds äppelpaj!

- Go to gate - blinkar ilsket från en tavla.

Chateau Gillette har lite blyg doft tycker amerikanen. Antagligen lite för svalt. Smaken är lång, välbalanserad och fylld av honung och aprikos. Kanske lite tunn? Inte som d´Yquem konstetrar han. Jag tyckte det var fantasiskt gott...

- Boarding. -

Aaargh! Mina minuter har runnit iväg! Plötsligt måste jag rusa, och jag hann aldrig få någon Batailley -75 eller Sassicaia -94 eller det där portvinet från -58... fiasko! Besvikelsen är tung när jag efter en lätt språngmarsch genom åttahundra meter flygplatshall sjunker ned i flygplansfåtöljen som en av de sista ombordstigande. Hur blev det så här?

Hustrun tyckte i alla fall mycket om sitt fina linne, och förstod ännu mer vilken kärlek som låg bakom när jag berättade om mitt öde. Och hur som helst så har jag något kvar att längta efter, och det skall man ha i livet. Livet är hårt, men ganska spännande. Den dagen man vet att man kan få allt man vill ha är det nog inte så intressant längre...

(fotnot: Den här bloggen i allmänhet och ovanstående post i synnerhet är skriven av en vinnörd för andra vinnördar. Jag har - for the record - andra intressen i livet och anser fortfarande att min familj är viktigare än en flaska Pétrus. OK?)

7 kommentarer:

Unknown sa...

Ledsen att jag inte var där, hade delat glaset med dig ögonabums även om jag hade fått gömma kvittot från sambon.

Magnus

konjären sa...

Skönt att veta att man inte är ensam om sin galenskap... ;-)

Björn sa...

Hmm, relaterat till dagens "marknadspris" för Pétrus 1947 så är det knappast relevant för flaskor av riktigt bra kvalitet (hög fyllning m.m.), och jag skulle nog istället räkna med åtminstone 2000€ för att få en bra flaska. Detta gör att man funderar över skicket på den flaskan de hade att erbjuda dig som bjöds ut till ett i sammanhanget "lågt" pris. Tror du inte att det kanske i sammanhanget fanns bättre val? Jag tror faktiskt att om du bestämmer dig för att verkligen få chansen att njuta av tillfället att prova just en Pétrus 1947 så går det att lösa på bättre sätt. Tröst? Kanske inte, men man kan ju försöka;-)
Tips för galningar - För samma peng som en 1947 Pétrus kan man köpa 4-6 Léoville las Cases 1982. Avnjut en och spara resten i upp till 30år:-)

Vinmannen sa...

Jag instämmer med Björn på alla sett, däremot så tror jag att petrus 47 bara var ett stort marknadsförings jippo. Ganska lyckat sådant dessutom. Och om min gissning är rätt om vilka de köpt flaskan av så tror jag att det kan ha varit en rätt säker butelj och ett obefintligt påslag från vinbarens sida.

konjären sa...

Björn; flaskan gick att köpa loss för 2100 €, och om man istället köpt 18 glas á 140 € så hade de gjort 2520 € för flaskan, så såpass "lågt" pris var det ändå inte. Det jag tyckte var speciellt var att de erbjöd riktigt moget vin av topproducent på glas. Det är inte särskilt vanligt och något som jag vill se mer av. Hur som helst så prövar jag hellre ett tiotal olika toppviner än en enda flaska så länge jag befinner mig där jag gör i min inlärningskurva. Längre fram kanske jag värderar annorlunda.

Sammanfattningsvis; ett bra initiativ och jag hoppas på svenska efterföljare!

Björn sa...

Inte kan de göra en kalkyl på att sälja 18 glas, och det var det jag menade med att priset var lågt. I värsta fall säljs inte ens hälften till ordinarie pris, och beroende på om de är beredda att dumpa priset kan de ev. få hela flaskan såld.
I övrigt kan jag passa på att nämna att även jag starkt hade övervägt att köpa ett glas på samma sätt, om det varit Cheval Blanc 1947 istället för Pétrus (är inte imponerad av Pétrus). Men jag åker inte till Finland för det, så även jag ser gärna svenska efterföljare.

konjären sa...

Hmmm... förstår din poäng. Break even vid flaskpriset går vid 15 glas. Låter lite svårt. Även om de hade 25% påslag på flaskan skulle de behövt sälja elva glas för en nollaffär. Vinmannen är nog rätt ute när han lutar åt ett publicitetsstunt.