...fler tankar från teneriffa

Man gör en del iakttagelser och reflektioner på semester. En del bekräftar redan bestämda uppfattningar, annat ger nya insikter. Bland det jag lärde mig eller fick vidimerat under en vecka på Teneriffa fanns - förutom betraktelsen i posten nedan - också följande:

- Det finns drickbar, ja nästan njutbar spansk brandy. Carlos I smakade visserligen mest bränt socker, men det var bra bränt socker!

- Det finns till och med cava med karaktär. Tyvärr fångade jag inte märket på de glas med inhemskt bubbel vi beställde in som aperitif på en bättre "italiensk" restaurang.

- Övrig cava som kom i min väg var besvikelser

- Champagne är ändå champagne. Till och med en standardskumpa som Pommery - serverat i duralexglas på terrassen - var överlägset allt annat bubbel under veckan.

- Namntorkan på italienskinspirerade restauranger var i det närmaste parodisk. Vi tappade räkningen efter ett tag, men minimum sex olika Little Italys inom en kvadratkilometer blir löjligt!

- Det är inte nödvändigt för en italiensk restaurang att ha italienskt vin. Inte i Spanien.

- Det här med hummer är svårt. Jag försökte förklara för servitören att jag ville ha en hummer, inte languster. In kom en hårdgrillad - languster. Båda sorterna fanns såväl på menuyn som i de stora akvarierna inne på restaurangen. Jag har provat förr och även om langustern är god så minns jag den som underlägsen hummern. Så även denna gång, då det också sannolikt var den till partiell förkolning gränsande grillningen som bidrog till en lätt oangenäm beska i skaldjuret.

- Efter fem dagar längtade jag mig sjuk efter kött och potatis. Lyckligtvis kunde en närbelägen italiensk restaurang förse mig med en medium rare oxfilé med stekt potatis och en nice chianti. Jo, den här restaurangen hade faktiskt italienska viner! Ingen sås, dock...

- Chianti serverad vid +24 grader är inte vad chianti serverad vid 17-18 grader kan vara. Lyckligtvis kunde en ishink snabbt frambringas.

- Davidoff Estremadura är en i många avseenden perfekt efter-maten-cigarr för en semesterblossare - lagom stor, relativt mild i smaken utan att bli mesig.

Se där några sammanfattande intryck med bäring på mat och vin från veckan. Nu känner jag suget efter att proväta något riktigt bra här hemma i Sverige! Efter att ha bläddrat i senaste Gourmet och läst i dagspressen om Mathias Dahlgrens andra stjärna tror jag att vi har en riktigt bra och prisvärd restaurangscen på hemmaplan. Synd bara att koncentrationen till Stockholm-Göteborg verkar bli starkare, med enstaka obskyra, lokala alternativ som undantag. Var ligger Dala-Husby!?

tankar från teneriffa

Så är vi åter hemma efter en fantastiskt skön vecka i värmen. Att det skulle vara fullt så varmt - svensk högsommarvärme - hade jag inte väntat mig, men berodde på vindar från Sahara som för tillfället svepte in ön i stoftdis och torr hetta. Timmarna på stranden blev många, med välkomna avbrott för dopp i svalkande böljor och/eller törstsläckande rosé, fatöl och sangria (i hustruns fall även en Bacardi breezer...). På många sätt banalt och trivialt - men för oss just nu var det fantastiskt skönt.

De kulinariska äventyren blev inte många. Restaurangutbudet i och kring Los Cristianos har en tydlig turistinriktning, och överraskningarna blir därmed få. Besöket på Meson Castellano, restaurangen med öns bästa vinlista, blev något av en antiklimax. Visserligen innehöll deras tapas-set-menu den kanske godaste pata negra-skinka jag någonsin ätit och resten var förvisso gott men lite oinspirerat. Men vid det här laget har jag börjat bli allergisk mot restauranger som låter påskina att de har vinambitioner men inte visar något vinintresse:

Kypare 1:

"House wine or wine list?"

Jag:

"Wine list!" (äntligen skulle jag få se något mer än sex spanska budgetklassiker där Sangre de Toro var toppnumret på en vinlista!)

1 minut senare

Kypare 2:

"You ready to order?"

Jag (har vid det laget hunnit till Ribera del Duerosektionen med Pingus, Aalto, Vega Sicilia Unico m fl, m fl - namn jag känner igen men aldrig provat. Konstaterar att årgångar inte är utskrivna):

"Not really..."

Kypare 2:

"Here!" tar fram en flaska från en hylla intill. "This is good rioja!"

Jag:

"Well, I'm not really into rioja."

Kypare 2:

"What you want?" (ser sidan uppslagen i listan) "Ribera del Duero?!"

Jag:

"Probably, yes. What can you tell me of this?" (peka på ett Aaltovin i 40 Euroklassen)

Kypare 2:

"Noo... not having." Hämtar annat vin från annan hylla. "Here! Good Ribera del Duero!"

Jag (känner inte igen något med flaskan, tittar efter namnet i vinlistan...):

"What wine is that - it's not on the list? Is it a Reserva or Crianza?"

Kypare 2 (sneglar lite över min axel):

"Noo... not on list. (tittar på flaskan) It's a Riserva. Good wine!" (är på väg att köra korkskruven i det)

Jag (snabbt):

"How much is it?"

Kypare 2:

"65 Euro"

Jag (kalkylerar den svaga kronan och den uttunnande semesterkassan...):

"Well, we were looking for something in the 30-40 Euro-range..."

Kypare 2 (suckar lätt, himlar knappt märkbart med ögonen):

"30-40 Euro... Hmm." (ropar på kollega)

Kypare 2 och kypare 3 för snabb dialog på spanska. Hittar en tredje flaska, en Reserva, som ställs på bordet.

Kypare 2 (med kypare 3 hängande bredvid):

"This wine, but Crianza. 38 Euro. Good wine."

Kypare 3:

"Crianza, not Reserva." (pekar mot etiketten)

Jag (efter en blick på etiketten och en blick i listan - vinet är inte med - är jag beredd på vad som helst för att få stopp på det hela):

"We'll take it!"

Vinet - en Pago de Carraovejas Crianza 2006 (80% Tempranillo och 20% CS) - var tungt, modernt, tydligt fatat, fruktigt, fylligt. Ändå ett av det godare vinerna under veckan - de mer ambitiösa vinmakningsmetoderna ger trots allt ett visst resultat, vilket härmed motvilligt erkännes...

Fler iakttagelser följer!

2005 chateau bouscassé

Sanningens ögonblick... Ett vin som sågats av vissa men hyllats av andra. Diskussionerna handlar om det kan vara vin från olika olika batcher och konspirationsteoretikerna kan få sitt lystmäte stillat! Härligt!

Mitt i packningen för en veckas vistelse på varmare breddgrader blir det inte läge att göra en medveten provning med alternativjämförelser. Vinet får dock bästa tänkbara sällskap i form av en helstekt, örtkryddad entrecôte med saltbakad potatis och dito rödlök och tomater. En ört-creme-fraiche rundar av det hela.

Redan klockan tre luftades vinet rejält med omhällning i karaff, skakning, tillbaka till flaska och tillbaka i karaff osv, osv. Var det inte Lars Torstensson som förordade omhällning mellan två kastruller? Vinet får sedan stå fyra timmar i karaff innan provning. Det hjälper mot ungdomlig vresighet, men kan inte göra vinet bättre i sig...

Hur gärna jag än vill så har jag svårt att förhålla mig neutral. Jag vet att vinet är ifrågasatt, och känner omedvetet att jag letar fel. Mitt bästa sanningsvittne blir därför hustrun; oförstörd i sitt omdöme av övriga vinbloggares inflytande.

"Det luktar... mandelmassa!? Nej, bittermandel! Hmm... Det smakar ... inte så mycket? Men rätt okej till maten!"

Jag skulle kanske kallat hustruns bittermandel för körsbärskärnor, men annars håller jag med. Doften känns mindre komplex än -04. Jag letar efter örter och lakrits som jag fann ganska lätt då, men kan endast med möda hitta dem. Ändå är doften kanske det bästa med vinet; åtminstone inledningsvis. Samtidigt finns det ett lite dovt, stalligt inslag. Smaken känns till en början lite innehållslös; mest sträv och viss rödfruktighet och mycket syror. Från början uppfattar jag den som lite kortare än -04, men mot slutet av kvällen suger det tag ganska rejält och länge i gom, kinder och tunga. Däremot är det ingen mångfacetterad smak som avslöjar nya dimensioner efterhand - det smakar liksom likadant från första papillkontakten tills det helt klingat av. Men att det funkar till maten är det inget snack om, även om det inte lyfter den till några nya höjder.

Jag blir inte klok på vinet. Jag kan ärligt inte säga att det är klart sämre än 2004, men det är åtminstone inte bättre. Tyvärr har jag ingen -03 att jämföra med, men jag tror jag får offra en till av mina -04:or att ställa bredvid varandra längre fram.

Ett tag är jag inne på om det skulle kunna vara ett fall av smyg-brett - skulle kanske kunna förklara att frukten upplevs som ganska nedtonad trots ett varmt år...? Problem i vineriet alltså som ett alternativ till sekunda batcher... Se där, så hade man sällat sig till konspiratörernas skara!

Nu åker konjären med familj på en veckas välförtjänt semetser på Teneriffa. Hög risk föreligger för enkel rioja, San Miguel vid poolkanten och en och annan GT på hotellrummet. Förhoppningsvis hittar jag något att blogga hem om också... Vi ses!

portvinsfynd på systemet

Fick ett tips av en kollega igår att Taylor's single quinta vintage port på halvflaska skulle reas ut. För bra för att missas; halvflaskor är en väldigt lämplig storlek för vintage port. Även om det rörde sig om Quinta de Vargellas (vingårdsbetecknat portvin som ges ut ibland de år som inte betecknas som tillräckligt bra för att deklarera en vintageårgång, men där ändå enskilda lägen kan ge riktigt bra viner) och inte Taylor's grand vin så var det nya priset, 149 kr/flaska, mycket tilltalande. Lite surfning ger snabbt vid handen att samma butelj vid lanseringen 2007 kostade 245 kr... Tydligen har den först prissänkts till 196 kr och sedan ytterligare ett steg. Det finns de som provat tidigare med gott resultat!

Tre flaskor vardera av sannolikt begynnande mognande 1988 och lite yngre men potentiellt starkare 1995 införskaffades för framtida njutning. Det finns flaskor kvar, så passa på. Har du 900 kr att lägga på vin den här månaden så tror jag inte många köp slår detta. Jag tror helt enkelt att de här vinerna till det här priset kan vara något av 2009 års bästa fynd på SB!

Hörde jag någon säga Prisvärt!?

vällagrad beaujolais royal

Kan inte undanhålla eventuella läsare en bild från en vinintresserad kollega som fått överta resterna från mosters (?) skåp. Viner inköpta på 80-talet, förvarade liggande i hyfsat jämn temperatur, men kanske inte tänkta för långlagring...

Till exempel överraskade inte en sannolikt 20 år gammal Beaujolais Royal positivt. "RIP long before 2009" löd det summariska omdömet som kom med bilden.

Bättre lycka nästa gång!

2004 chateau bouscassé

Beredskapsveckan är slut, och något gott och rött att sippa på efter maten vore inte helt fel. Tyvärr har det varit tunt med påfyllningar i drick-nu-segmentet den senaste tiden. Efter lite vånda fastnar jag för att ge Chateau Bouscassé 2004 en chans. Det har gått snart två år sedan inköp och vinet är dryga fyra år - samtidigt som det är känt som en långliggare. Hur mår det idag, tro?

Producenten Alain Brumont byggde upp verksamheten kring Chateau Montus och Bouscassé under 80- och 90-talet och visade att den mer eller mindre lokala druvan Tannat hade på vinhimlen att göra. Samma druva odlas numera också en del i bl a Uruguay. Tannat har alltså egenheten att vara extremt tanninrik och lagringskrävande, och blandas vanligen med andra druvor för att öka tillgängligheten. I Montus är det enligt Mölstad ca 20% CS och i denna Bouscassé 65% Tannat, 25% CS, 10% CF. Antagligen är det ett av de billigaste lagringsvinerna där man med tålamod kan få helt annat resultat än om man öppnar flaskan för tidigt.

Eftersom jag vet att jag är tidigt ute är jag beredd med stora luftpumpen. Vinet brutal-luftas några gånger genom att hällas fram och tillbaka mellan flaska och karaff och maximera ytan mot omgivningen i processen. En första provsmakning - innan luftningen - signalerade närmast odrickbarhet i snipig återhållsamhet, men luften och en halvtimme i karaffen att stilla nerverna verkar göra susen!

De första sniffarna drar åt Rhône till. Jag tycker mig hitta örter, lakrits, kryddor och en rödfruktighet. I munnen är det naturligtvis strävt och stramt, men inte längre elakt. I början av kvällen går dock associationerna först mot omogna hallon, röda vinbär och en syrlighet.

De Bordeauxlika dragen som vinet skall kunna erbjuda efterhand tycks svårfunna - plötsligt är jag i stället i Bourgogne! Javisst - doftintrycken har utvecklats under kvällen och nu känns den rödfruktiga, syrliga lite kryddiga doften inte helt olik en bra pinot. Märkligt... Kanske är det något i elegansen som saknas, dock, och i munnen är det aldrig någon tvekan om att det är något annat.

Sammanfattningsvis ett spännande smakprov på något som om det dricks idag vinner på rejäl luftning och något att äta till, men som med all säkerhet utvecklas positivt under flera år till. Ingen panik här inte.

beredskapstorka och chilensk pinot noir

Hela veckan är förlagd i beredskap och följaktligen inget vin. Enda undantaget blev i onsdags när jag bytt bort beredksapen en natt för en ledningsgruppskonferens (och just den natten blev naturligtvis en hel del jobb för min stackars ersättare...) och vi besökte ytterligare en av dessa konferensgårdar i Stockholmstrakten. Den här, Såstaholm, är känd som gammalt skådespelarpang och alla rummen bär namn som Karl Gerhard, Zarah Leander, Nils Poppe...

Maten höll bra klass utan att nå några oväntade höjder, men vinerna kändes i sammanhanget lite - hur skall jag säga? - enkla, kanske. Till ankleverbrûlée serverades inte den sauternes som stod på hemsidan utan en muscat beaume de venice. Tja, muscatviner är ett fält jag avstått från att utforska. Lite för parfymerat för mig. Den pata-negra-svepta gösen på len potatispuré ledsagades av en chilensk pinot noir. Jag var tvungen att be henne kontrollera att det verkligen var en pinot noir - hade jag fått det blint hade jag aldrig gissat i den riktningen! Varmt, sötfruktigt och utan släktskap till den finlemmade, högsyrade, friska, hallonfruktiga drycken från t ex Bourgogne.

Nya världen har fortsatt uppförsbacke hos mig.

1996 henriot brut millésimé

Till melodifestival behövs det något engagerande för att härda ut. Om nu resten av familjen ändå kommer att se spektaklet är det bästa valet man kan göra att gå all in. En rik och varierad buffé av diverse snittar och tilltugg (schalottenlökgratinerad havskräfta, ostron, gåsleverpaté med äppelgelé och finhackad Granny Smith, taleggio med fikonmarmelad, chévre chaud, serranoskinka etc...) serverades alltså i TV-soffan, och till det en Henriot 1996.





Huset Henriot har anor. Enligt Juhlin odlade de vin i Champagne redan på 1640-talet och de startade sitt eget hus 1808. Man äger mycket mark, och är nästan självförsörjande på druvor (omkring 90% av behovet täcks från de egna gårdarna). Årgångschampagnerna ligger normalt kring 50-50 PN-CH, men jag har inte kunnat hitta någon uppgift för just detta vin (jo, nu hittade jag importörens hemsida med produktblad och allt... 1996 var blandningen 48% CH och 52% PN. Där kunde man också läsa att vinet lagrades åtta år på jästfällningen och har en dosage på 10g/l) Årgång 1996 är som bekant 90-talets antagligen bästa år och ett av de bättre överhuvudtaget i modern tid. Champagne från detta år har dock behövt lång tid på sig att mogna, men jag tycker att de -96:or jag provat på senare tid varit riktigt tillgängliga.


Det här är ett sådant exempel. Doften är rik, utvecklad, öppen och fylld av mogna gula äpplen och gula plommon. Rostat bröd och hasselnötter backar upp det hela och som helhet är doften åt det tyngre, mer mättade och fylliga hållet. Mognaden är påtaglig. I munnen utvecklas samma mogna äpplen på en skiva toast, strösslad med rostade nötter. Eftersmaken övergår efterhand i en angenäm citrusfrisk bitterhet med klara inslag av blodgrape.

Som helhet en riktigt bra champagne, väl komponerad och balanserad och som dricks med fördel nu men som säkert kan vänta ytterligare några år. Huruvida det kan utvecklas ytterligare eller snarare kommer att förbli på samma nivå har jag svårt att uttala mig om, men det är i vart fall ingen panik att dricka det omedelbart.


1996 Henriot Brut Millésimé finns fortfarande listat på SB, men om det finns för leverans vet jag inte. Jag milade inportären Mondo Wine så får vi se. Dags att lägga in en beställning i så fall, tror jag...!

1983 trimbach cuvée frédéric émile

Ibland behöver man spexa till det lite en vanlig onsdag när det gått lite trögt. Bra halvflaskor är perfekta vid sådana tillfällen. Tyvärr är möjligheterna att få tag på spännande, bra mindre flaskor - gärna med viss mognad - ganska begränsade i Sverige. Så när jag i London för några veckor sedan sprang på en halvflaska Trimbach Cuvée Frédéric Émile till överkomligt pris slog jag till snabbt. Vinet har jag provat ett antal gånger i senare tappningar, och gillat mycket. Spännande att se hur utvecklingspotentialen på lång sikt är.


Huset Trimbach behöver antagligen inte någon närmare presentation. En av Alsaces mer kvalitetsmedvetna, med prestigecuvéer för såväl pinot gris och gewurztraminer som för riesling. Deras toppriesling Clos St Hune anses av många som ett av de finaste uttrycken av riesling överhuvudtaget. 1983 var för övrigt ett riktigt bra år i Alsace enligt Broadbent, som delar ut frikostiga fem stjärnor.


Det drygt 25-åriga vinet har en fantastisk, gyllengul färg. Klar, skimrande metallisk som bladguld i sin lyster (ni som anar redan nu att detta blir en panegyrik av grekiskt gudamått - spänn fast er...)!

Doften... aaahh! Det är bara att inse att till den här doften har inte språket försett oss med tillräckliga uttrycksmedel! Den är sammansatt, komplex, otroligt vital, mångfacetterad.... Stor utan att vara påträngande, söt utan att bli tung, balanserad utan att bli neutral, personlig utan att bli egen. De tropiska frukterna samsas med delikata, lätt oljiga toner som om det hade vuxit aprikosträd på skifferslänten. Petroleumtonerna är närvarande, men tämligen diskreta och skapar mer en fond än tränger sig fram till scenkanten. Sublimt! Storartat! Lysande!


I munnen känns vinet visköst eller lite fett. Med tanke på doften är det lätt att förvänta sig ett uns sötma, men det är inget som går att upptäcka. Även här slingrar sig sensationerna om varandra i ett oseparerbart mönster. Honung går över i bivax som går över till aprikoser som följs av ett gram marsipan. Syran är fantastisk och skänker stadga och längd; som ett spjut som borrar sig genom smakpaletten och låter smakerna dansa runt dess axel... Och det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter! Längden på detta vin är smått otrolig och övergår efterhand till mer och mer mineraltoner, och det är frestande att gå till sängs utan att ta i tu med Karius och Baktus, bara för att se om inte smaken sitter klistrad i gommen i morgon med. Briljant!

Om någon till äventyrs missat det så var det här ett fantastiskt gott vin, helt löjligt bra - trots halvflaska! Som alltid måste man ju gilla stilen, men gör man det så har man en magisk högtidsstund med detta vin. Kostade £22 om jag minns rätt, och var värd varenda pence.

Och mot bakgrund av det här borde man naturligtvis glömma bort sina CFE från 2000-talet sådär en 15-20 år till... *suck*

2004 chateau la nerthe och 2003 la poja allegrini

Två korta noter om helgens viner i övrigt.

I lördags blev det fortsatt tema på lamm. Jag hittade billiga lammkotletter och det kändes som om jag skulle ge Wermlandskällaren en match. Vitlöksgnuggade, rosastekta kotletter; grönsaker i ugn med mycket vitlök och rosmarinkvistar; rosmarinsky som simmat ihop under lång tid... Hustrun gav mig tummen upp och klassade mig över WK - tack för det!

Till det en Chateau La Nerthe 2004. Vinet har recenserats vid släppet av mer namnkunniga bloggare som den här och den här och den här, men omdömena har gått något i sär. Hos oss fick vinet ett par timmar i karaff innan det hälldes upp i storkupade glas. Doften var otroligt fin och vid det laget tämligen öppen. En röd fruktighet av bland annat hallon parades där med mörkare björnbärstoner, lakrits och örter. I munnen var det relativt slankt; klart spensligare än vad doften antydde. Dok utan att vara glest på något sätt. Det här verkar vara en kommentar som flera har gjort. Är det årgången 2004 som levererat lite klassiska, slankare viner mellan varmare och antagligen generösare 2003 och 2005? Jag har ingen större vana av Chateauneuf-du-Pape i allmänhet och La Nerthe i synnerhet så det får lämnas åt spekulationskontot, men nog hade jag väntat mig lite mer "tjong" i vinet.

Smaken är hursomhelst lång och i lager-på-lager som det bästa damaskerade svärd. Mera lakrits, röda och mörka bär, örter och så en behgalig, kryddig vitpepparskjuts på slutet. Rasande gott, och till maten naturligtvis a perfect match. Mölstad anger 60% Grenache, 20% Mourvèdre, 18% Syrah och 2% Cinsault. Jag tror att andelen Grenache sjunkit något under 2000-talet? Även om vinet var gott nu så känns det ungt och med potential till något större. Vi får väl se hur starkt hänglås jag klarar att sätta på resterande flaskor...

Kuriosa: Enligt Mölstad var slottet Luftwaffes ledningscentral under ockupationen, och bombades följdriktigt till smul av britterna. Nu restaurerat.

Söndagmiddag med IT-mannen och familj. Hustruns cannelonis gör succé, och till det behövs väl en bättre italienare? Eftersom det är exil-amerikaner vi har på besök kan ju lite alkoholstyrka och maffig frukt inte vara fel? La Poja är ett vingårdsbetecknat vin från Allegrini, och som görs på ren corvina, om jag förstått det rätt. Doften leder delvis iväg åt amaronehållet, och jag undrar ett tag om det förekommer torkade druvor i musten? Inget på den informativa hemsidan pekar åt det hållet, men det konstateras dock att druvorna skördas sent för full mognad.

Näsan fylls av körsbär, körsbärskärnor, fat, mandelmassa, choklad och efterhand en tilltagande kryddighet. I munnen är det strävt och fylligt - mycket mer av en mouthfiller än La Nerthe kvällen innan. Strävheten är inte i mitt tycke alltför påträngande och gör sig bra med maen. Frukten är åt det söta hållet, men har inte tippat ned i syltburken tack vare strama tannintyglar och en fin syrlighet. Balansen finns där, men den är tilltvingad och inte naturlig som i La Nerthe.

Också det här ett gott vin, om än inte helt i min stil. Det är något med det där omedelbara, påträngande lite kladdiga som jag har svårt för. Jag vill upptäcka vinet själv, inte få det kastat i ansiktet. Även här blir det hänglås en stund för att se om det kan hitta ett mer avslappnat sätt att ta sig an världen...

Hustrun överraskar med att utnämna LaNerthe till helgens bästa vin. Jag är böjd att hålla med, även om den gamla St Emilionen i fredags på sätt och vis var mer intressant.

1995 chateau cardinal-villemaurine st emilion gcc

Wermlandskällaren re-revisited. Två gånger på kort tid besökte jag det här stället förra våren, och nu var det dags för hustrun att för första gången stiga ned i Uppsalas mest anrika matkällarvalv. Restaurangen recenserades i positiva ordalag i UNT härförleden och kammade hem 8 poäng av 10 möjliga. I recensionen framhölls bland annat att det för en gångs skull är billigare på en restaurang än man väntar sig. Det omvända torde vara vanligare...



Vi hade fått barnvakt och tog ut alla-hjärtans-dag en dag i förskott. Tyvärr var vi inte ensamma om idén. Lokalen var fylld till bristningsgränsen, och vi fick vänta en stund på vårt bord. Överlag märktes det under kvällen att servicen var underbemannad och lätt stressad. En del småmissar här och var drog ned helhetsintrycket av kvällen. Tråkigt.


Menyn har inte ändrats mycket - om alls - på ett år. Här finns också en del att jobba på; även om maten är vällagad, snyggt presenterad och absolut inte överprissatt så känns det lite fantasilöst. Samma anklever med fikonsufflé, samma lammrostbiff med getostvårrulle och rosmarinsky... Gott, men det känns som om jag kan det där nu.


Vinlistan är dock mumma för en gammal frankofil med föterna djupt planterade vid Girondes stränder. Till lammet kan man ju nästan inte gå fel - ta ett gott rödvin du gillar och njut! Krögaren har också vänligheten att upplysa oss om att flera viner är slut på listan, för de haft så fullt den sista tiden, men att de dyrare vinerna fins kvar... Snyggt! Som vanligt fastnar jag dock gärna för sådant jag kanske inte kan köpa på SB idag och helst med lite mognad. Sist drack jag en Fonroque -98 tillsammans med direktören med gott betyg. Just St Emilion hade de laddat lite extra ifrån, så varför inte en Ch BelAir 1GCC från goda året 2000 för under tusenlappen? Det måste ju vara ett ganska blygsamt påslag? (Efterkontroll: vinet finns på SB idag för 799:-).


Haken visar sig när man kommer tillbaka med flaskan för att visa att man bytt årgång; det är 2002 som finns nu. Jag får flashbacks från ett tidigare besök när man kom med en helt annan Mersault än den vi beställt; annan producent, annat år - same, same but different. Nå, även om krögaren försäkrar att det är ett bra vin så är inte en 2002 same, same som en 2000. Vi tittar vidare. Han rekommenderar då 1995 Chateau Cardinal-Villemaurine. Visserligen endast GCC men samtidigt från ett bra år och med rejäl mognad. Varför inte?


Vinet dekanteras i karaff. Det känns vidöppet redan i första sniffen, och bjuder på en lagom mognadshöljd palett av multna löv, plommonfrukt, läder, lite jordigt... I munnen beter det sig riktigt, riktigt bra. Det är mjukt och lent, men absolut inte mesigt. Ryggrad, struktur, balans och längd finns där. Frukten är närvarande och inte kuvad, men naturligtvis inte dominerande. Hustrun hittar något metalliskt, och jo - nog kan lite järn skönjas? Jämfört med bus-bordeauxn tidigare i veckan så finns väl även här misstankar om brett, men inte alls på samma framträdande sätt som där. Här har det i så fall bidragit just till lite karaktär utan att slå ihjäl resten. Ett alltigenom urtrevligt vin utan att några klockor stannar, änglakörer tar ton eller stråkkvartetten stämmer upp en smäktande adagio.


Till några avslutande ostar står det - inte oväntat - bäst upp mot mild kittost och brie, medan getosten blir för syrlig och St Agur lite för skarp trots sin krämighet.


Och Wermlandskällaren borde få konkurrens i sin genre - det skulle de må bra av. Det borde finnas utrymme i Uppsala för mer klassisk franskinspirerad fine-dining i skön miljö utan stjärnambitioner och löjligt höga notor. Man presterar fortfarande bra på WK, men skulle med lite skärpa kunna vara riktigt bra. Det är man inte idag.

1998 chateau haut-bellevue haut-médoc

Sista flaskan av denna mogna bus-bordeaux inköpt på Bornholm. Jag har recenserat den två gånger tidigare och hittat ett bra, moget, matvänligt vin med lite gles frukt. Den tredje flaskan skiljer sig en del från de tidigare.

Jag vet inte om det är att jag läst flera artiklar och krönikor om brett (brettanomyces) på sistone (såväl i Decanter som i Livets Goda), eller om det är så att den här flaskan helt enkelt rullat ett varv extra med merde-svamparna, men det här vinet känns plötsligt som ett skolboksexempel på något brett-anstruket.

Doften är stor, svettig, murrig, en del tobak, inoljade läderremmar, nästen lite stickande, skosula... Kanske går det att hitta lite plommonfrukt underst i högen, men det är knappt märkbart. Smaken är slank, medelfyllig, hyfsat lång, stjälkig, grön paprika och med en antydan till spritsighet (!) på tungan.

För många skulle nog det här vinet betraktats som mer eller mindre defekt. Men i sällskap med ett par tempererade kittostar kommer det märkligt nog perfekt till sin rätt, och såväl hustrun som jag smackar med tungan. Så fjärran från moderna sötfruktigheter som säkert är renare och bättre produkter rent vinmakningsmässigt, men som inte har samma personlighet som detta. Och jo, vi gillar Chateau Musar också, så... Though this be madness, yet there is method in't. (Hamlet Act 2, scene 2)

2005 nicolas potel morey-saint-denis vieilles vignes

Sista flaskan av ett vin jag hade tänkt spara på. Men vad gör man när förrådet är sorgligt tomt på lagom mognande burgunder? Det har i alla fall blivit någon spridning på konsumtionen; första flaskan provades för ett och ett halvt år sedan.

Till långsambakad fläskkarré med orientaliska inslag (tack, hustrun!) var dock vinmatchningen inte alldeles enkel. Antagligen hade ett halvtorrt vitt med hyfsad syra passat bra, men jag var så sugen på rött efter min konvalescens. Kanske en yngre bourgogne skulle kunna stå upp på ett bra sätt? Tänk canard à l'orange? Visst, vi prövar!

Så givet förutsättningarna var det nog ingen nackdel att vinet inte hunnit blomma ut fullständigt. Det fick dock en stadig omruskning i karaff och stå och lufta sig en 45 minuter innan det kom i glas, eftersom jag mindes det som synnerligen tanninrikt sist.

Min första tanke när jag doftar är att här har något hänt. Jag hör inte till dem som påstår sig ha absolut doftgehör (eller vad det kan tänkas heta), men vad jag väntade mig när jag drog in ångorna i näsan var inte vad som mötte mig. Visst var doften fortfarande frisk och full av såväl hallon som kryddor och lite blommor, men jordgubbarna var inte nyskördade och solvarma utan mer torkade; som från ett kvarglömt müslipaket i sommarstugans skafferi. Det fanns en antydan till mognad som börjat göra sitt antågande; ett par vissna löv som släppt från sina fästen för att singla till marken och ta en ny fas i kretsloppet - men fortfarande långt till hösten och frasande täcken av gulbrunt att traska omkring i. .... Aaaahhh!

Det är något med bourgogne som lockar fram skrivbordspoeten inom oss. Det är visserligen en uttjatad klyscha att bordeaux vänder sig till förnuftet medan bourgogne tilltalar hjärtat, men något ligger det kanske i det? På samma sätt skulle jag säga att champagne står närmare bourgogne och cognac närmare bordeaux. Men det där kan vi dryfta en annan kväll!

I munnen har det här vinet fortfarande ett riktigt stramt grepp, men mina tidigare noteringar gör gällande att det närmast blir odrickbart utan mat. Så inte ikväll. Krävande, ja, men inte odrickbart. Stramheten och syran framträder först och håller tillbaka frukten, som blommar ut efterhand. Mycket gott!

Sammanfattningsvis ett vin som antagligen börjar närma sig sitt drickfönster, och som nu är slut i källaren. Någon som har tips på 200-kronorsbourgogne från samma år att fylla på med?

misär...

En saftig körare av influensan golvade mig för tre dagar sedan. Sova 17 timmar/dygn, ingen matlust, helt matt och orkeslös, ont i kroppen och i huvudet, feber... Tja, vad säger man. Det är bara att vänta ut det hela. Något finvinsbloggande lär det inte bli i helgen i alla fall.

Eftersom jag idag i alla fall orkar bläddra i vintidningar för att bota tristessen hittar jag i senaste Fine Wine Magazine - tidningen som tar vid där Livets Goda slutar och skruvar det ett varv till - en vertikalprovning av Pichon-Lalande. Provning och provning, förresten: artikeln beskriver en middag på slottet med alla de viner som bjöds på där, men i spalten bredvid presenteras en vertikal från 1874-2003 sammanställd av upp till tio år gamla noteringar. Nå; hur som helst en imponerande lista på 36 viner - och visst vore det intressant att de hur mina egna bedömningar stämde med proffsens?

Totalt visade sig sju årgångar från vår provning finas med i deras. De som vi bedömde som de allra svagaste åren (1984 och 1992) var t ex inte med i Fine; knappast en slump. Jag försökte mig ju vid det tillfället för en gångs skull på någon slags poängsättning för att det annars blir så svårt att jämföra den mängden vin med varandra på ett rimligt sätt. En något glidande femgradig skala där 5 kanske är 98-100; 4,5 = 93-97; 4=88-92; 3,5=83-87 osv, osv. Det är ingen högre stringens bakom, som ni ser.

Resultatet blev i alla fall som nedan (tabeller visade sig omöjligt för mig, så ni får det radmatat):

1970 Fine: 84 Konjären: 4 Match: +
1975 Fine: 91 Konjären: 3 Match: -
1979 Fine: 86 Konjären: 4 Match: +
1983 Fine: 94 Konjären: 3,5 Match: -!
1985 Fine: 90 Konjären: 4,5 Match: +
1989 Fine: 93 Konjären: 3,5 Match: -
1996 Fine: 96 Konjären: 4,5 Match: =

Tredje kolumnen (Match) visar om jag ligger över (+) eller under (-) deras bedömning. Tja, vad är det dom brukar säga i filmerna...? Don't quit your daytime job, son!

Det som förvånar mig mest är -83:ans urstarka poäng. I deras provning är det bara 2000 (96p), 1996 (96p), 1982 (98p) och 1959 (95p) som bedöms högre. Hos oss var det ganska stor konsensus kring -85 och -96 som kvällens vinnare, med -70 och -79 och -83 som bubblare.

Vad den här lilla övningen lett till kan man väl fundera över, mer än att jag känner livsandarna återvända så smått och att jag orkar göra annat än att se gamla krigsfilmer från soffan. Efter både Das Boot Director's cut och Saving Private Ryan tror jag att jag skall försöka hitta något lite mer rosa och fluffigt. Finns inte My Little Pony som film?

cadenhead's caribbean rum (cask strength)

Efter en riktig vinterutflykt till stugan i södra Hälsingland vankades det rejäl pastamat och ett stadigt, fylligt och lagom moget rödtjut att fullända kvällen. Trodde jag. 1996 Raimat Vallcorba Reserva Cabernet Sauvignon skickade varningssignaler redan vid luftningen. Var det inte en ton av...? Hmm... Inget alltför uppenbart, men sensorerna var inställda på foul-play-detection-mode när det hälldes i glas efter en halvtimme.

Det nappade sådär. I bakgrunden mamman som mest dricker kaffe...

Vi luktade och smakade, smakade och luktade. Vinet var en besvikelse, så långt kunde jag konstatera ganska direkt. Det fanns egentligen varken mognadstoner eller fruktighet i det. Möjligen en mer rödbärig, lite syrlig ton, som jag förknippar med en del övermogna, uttorkade viner (tänk lingon, tranbär...). Men det var inte övermoget heller. Till slut yttrade jag för hustrun:

"Undrar om det här ändå inte är lite defekt?"

"Ja! Jag vågade inte säga något för jag var inte riktigt säker, men jag tyckte jag kände en yllevante nyss!"

Slutdomen blev alltså en smygkork som sugit frukt och kraft ur vinet men ännu inte lämnat sin tydligaste våta-hund-filt efter sig. Trist.

I stället fick kvällens dryckesbehållning bli julklappsrommen från storebror. Cadenhead, den stora oberoende buteljeraren i Skottland, sysslar också med rom. Man utger sig för att (antagligen) vara det enda företaget i världens som har stora kvantiteter gammal, fatlagrad Demerara-rom. Man buteljerar ett fat i taget, filtrerar inte och ofta i cask strength. Den här flaskan köptes på plats i Campbeltown, och fylldes och etiketterades vid beställning. Snyggt försäljningstrick, förstås, men samtidigt finns det naturligtvis något speciellt med att veta ett rommen i glaset kommit direkt från fatet, utan att passera gå.

Snöpulsarnas belöning!

Doften är i outspätt skick naturligtvis något eldig, men inte så mycket som 63.8 vol% skulle kunna få en att tro. Den mest framträdande doften är annars the, tillsammans med russin och choklad. Med vatten tonas the-doften ned och framför allt russin och arrack växer till sig. Och så torkade fikon, kokos, choklad, lakrits... aaahh! Hela Karibien har trängt sig ned i några gyllene droppar!

Det är klart drickbart direkt från flaskan, och bränner inte tungan på något vis. Den som serveras detta blint skulle knappast gissa på den stöddiga alkoholstyrkan. Men det vinner på lite vatten. Smakpaletten blommar ut på ett helt annat sätt och lindar in gom och tunga i essenser av varmare breddgrader. Perfekt att värma kropp och själ med an efter en skön vinterdag i snön! Tack, brorsan!

1995 chateau la lagune, haut médoc

Det första som slår en när man öppnar en flaska La Lagune 1995 är korken. Vilken kork! Den är lång, 53 mm; den är kompakt men ändå spänstig, inte en tillstymmelse till smulighet och med slottets namn och årtal tydligt inbränt i stora bokstäver på korkens sida, liksom även årtalet på korkens topp. Needless to say har den i tolv-tretton år (osäkert hur länge vinet fatlagrats...) vakat över flaskans skatt utan tillstymmelse till läckage eller dolt några läskiga TCA-molekyler inom sig som smittat vinet. En kick-ass kork som lätt skulle brotta ned tre-fyra skruvkorkar om den fick chansen - för att inte tala om ett gäng stackars syntetkorkar...

Vinet köptes in i somras på Bornholm. Den lådan med blandad, mogen Bordeaux som jag investerade i där har betalat sig bra. Särskilt en Trotte-Vieille -98 har överraskat positivt. Det här är andra - och sista - flaskan av detta vin. Första strök med vid en grabbhelg i stugan med bröderna, och serverades kanske inte under riktigt rättvisande omständigheter. Nu tänkte jag ge den lite bättre förutsättningar.

För den som inte har 1855-klassifikationen som aftonbön varje kväll kan jag påminna om att slottet är klassat som 3e cru och planterat med 55% CS, 20% Mt, 20% CF, %5 PV.

Vid dekanteringen provsmakas den snabbt, och jag blir omedelbart lite besviken. Det känns ganska strävt, ogint och åt det syrliga hållet. Kan det här verkligen rädda upp sig eller är det over the top? Efter en dryg timme är det matdags och det är nu ett helt annat vin i glaset! Att det är en mogen bordeaux av klass som står på höjden av sin förmåga just nu är mer eller mindre uppenbart från första stund... Den multnande lövhögen, piptobaken, lädret - aaahh! Inte så mycket ceder eller stall, men dock en del mörka fruktinslag av främst plommon. Längre fram på kvällen avtar fruktigheten och det blir - åtminstone enligt hustrun - inslag av salami! Det känns också som om munkänslan "glesnar", och vinet var som bäst omkring två timmar efter karafferingen.

Sammanfattningsvis ett riktigt bra vin; strålande till en köttbit med klyftpotatis, men antagligen utan potential till något ännu större. 328 DKK kostade flaskan på Öens Vinagentur i Rönne, och eftersom det inte går att köpa unga australiensare på BiB som smakar så här så vill jag ändå klämma till med ett prisvärt!

vinmannen festar till det

Egentligen går det inte att skriva ett riktigt seriöst inlägg om Vinmannens fest i lördags. De olika vinerna passerade revy i ett sådant tempo att det inte gick att att hålla ordning mer än en kort stund. Och så får det väl vara emellanåt? En uppsluppen fest med en väldigt spännande blandning folk är inte i första hand till för att fördjupa sig i vinnörderiet... Vill du ha jordmåner och nederbördsförhållandet vid skördetillfället ber jag dig återkomma vid ett annat tillfälle.

Ok, here goes:

Inledningsvis fick några tidigt komna gäster chansen att testa av ett och annat i ett chambré separée. Tempot högt och minnesbilderna lätt fragmenterade...

En Comte Lafond Meursault 1er cru 2002 hade bl a honung och möjligen någon sorts tropisk frukt i doften, och påminde i smaken om riktigt bra honungsmjöd!

Vit Bordeaux av bra kvalitet dricks för sällan. En Chateau Carbonnieux GCC Graves 2000 var en spännande upplevelse; djupt gul i färgen och söt, tropisk frukt i doften - ändå torr i munnen!

Två 2e cru St Julien 2001 på halvflaska kämpade en jämn batalj; Léoville-Poyférre 2001 vann dock i mitt tycke över Leoville-Barton som kändes något glesare.

Leoville-Poyférre 1998 på helflaska var dock överlägsen båda, med tydligare mognadstoner.

Till maten kom en del modernare viner på bordet. Ca del Solo Sangiovese från Kalifornien och kände producenten Bonny Doon var intressant och klart bättre än den Merlot från Klein Genot, Sydafrika, som hamnade bredvid.

Ett par pinoter från Rutz Cellars var riktigt bra. Sonoma Cuvée har jag provat tidigare och imponerats, men Russian River var ny och snäppet bättre. Vinmannen glömde nämna hur mycket dyrare den kommer att vara när den släpps... Vi enades dock snabbt vid vår bordsända att det finns en särskild pinot-skatt som måste erläggas om man vill dricka bra pinotviner. Diskussioner om prisvärde blir skeva och missvisande.

En Smith Woodhouse Vintage port 1983 var god - naturligtvis - men i yngsta laget...

Därefter följde champagnecocktails...

...följt av blandade destillat...

...följt av mer champagne på nattklubben Goya...

...följt av cigarr på Aeternos balkong efter klubbens stängningsdags och fortsatt fest med egen DJ som mixade skön musik med några upp-och-nedvända vinlådor som bord. Vad annars? När jag vandrade mot hotellet någon gång strax efter fyra var festen i full gång, och kommer du till Gävle de närmaste dagarna så titta förbi Aeternos lokaler - chansen är stor att de håller på än...!

Tack för en strålande trevlig tillställning som fick mig att tänka tillbaka på de glada dagarna (och nätterna) som student när fester aldrig slutade före fyra...!

notiser från london

Så har jag hittat en stund att i korta drag sammanfatta min inte utan gastronomiska inslag utflykt till London. Att hemresan var problemfylld (se nedan), att det först erbjudna hotellrummet saknade toalett på rummet (på ett trestjärnigt hotell! only in England!) och att jag var mer eller mindre förkyld under hela resan dämpar tyvärr entusiasmen något, men jag hade en del sköna stunder och fick gott om egentid.

För att känna att jag faktiskt var i england satte jag mig på närmaste pub med ett par pints ale, en flottig hamburgare och senaste Time Out. Rätt skönt, så långt...

På Gordon Ramsay's Maze fanns konceptet med smårätter för runt 10 pund stycket kvar. Ett glas Henriot -96 gjorde mig och min förkylning sällskap genom bläddrandet och funderandet. Mycket gott vin med bra friskhet trots begynnande mognad och som försvann alldeles för snabbt från SB:s hyllor. Kanske kommer den tillbaka - varunumret finns i alla fall kvar...

Till slut åt jag ankleverterrin med rökt ål (mums!), krabba med avocado, majssorbet och oscietre (också mycket gott), vaktel med mera anklever (snyggt, finstämt och vällagat men inte så spexigt) och lammracks med shepherd's pie. Till maten plockade sommelieren ihop ett vinpaket på tre mindre glas, som följdes av ett fjärde separat val till lammet.

Ankleverterrinen fick följe av ett ungerskt vin som jag dessvärre inte föll för. Påminde något om gewurztraminer eller viognier; ganska blommigt och aromatiskt, inte sött och med i mitt tycke för låg syra. Om jag förstod det rätt var det gjort på Hárslevelü, dvs druvan som i sött tillstånd ger tokajer, och antagligen var det Szepsy som producerade (i alla fall har de deras Hárslevelü på glas). Well, stay sweet, mr Szepsy ...

Krabban ledsagades av en nästan löjligt äpplig Grüner Veltliner. Friskt och frejdigt med syrorna på plats bet det tag i krbban i majonnäsröra på ett härligt sätt. Gott vin och bättre matchning!

Vaktel

Till vakteln blev det en barbaresco 2004 från Produttori del Barbaresco. Jag tyckte väl att jag kände igen vinet; det har hyllats både här och där. Och visst var det gott! I min lilla bok som jag satt och smusslade med lite halvdiskret står nedkrafsat "blommig, kryddig, mycket god, bra match". Det här får jag forska vidare i - vinet verkar gå att beställa fortfarande.

Till lammet rekommenderades ett glas Crognolo 2003 från Sette Ponti med lite mer kraft. Jag var lite skeptisk till en toscanare från det varma året vilket fick igång sommelieren på alllvar och bedyrade att just Sette Ponti hade lyckats balansera vinerna och inte gjort några övermogna sötfruktigheter. Tja; fat, frukt och kryddor. Bra vin, men barbarescon var elegantare.

Choklad

Avslutningsvis en smaskig chokladdessert med espresso och Delamain 1972. Ett särskilt hedersomnämnande till gratisgodiset efter notan - generöst tilltaget och mycket gott! Ber för övrigt om ursäkt för bildkvaliteten - jag är lite för blyg för att använda blixt när jag fotar maten på finare ställen...

Godis

Dagen efter spenderades på Imperial War Museum, innan jag letade mig fram till vinbutiken The Sampler. Stort tack för tipset, Niklas J; här hade jag riktigt roligt! I en medelstor afärslokal trängdes vinflaskor på hyllor och väggar, och inte vilket skräp som helst. Här håller man en medvetet hög profil rakt igenom känns det som, och försöker verkligen uppmuntra nyfikenhet och ökat vinkunnande i kundkretsen. Genom tio stycken samplingsmaskiner kan man prova inte mindre än åttio viner per glas - eller snarare munfull. Det är inga stora skvättar, men de flesta kostar å andra sidan inte mer än 10-15-20 kr, så för en hundring eller två kan man testa igenom en hel del och jämföra olika producenters och länders uttryck av samma druva, t ex. Fast om man - som jag - fastnar vid skåpet benämnt Icon Wines rullar pengarna fortare... Med 30 pund på kortet tog jag mig uppgiften an med tillförsikt!

Först ut blev en liten Côte-Rotie-provning från 1978. Vem skulle ni på rak arm säga gjorde bästa vinet av Guigal och Jaboulet det året? Tja, en fråga om tycke och smak förstås, men för mig vann Jaboulet på mer bibehållen frukt, örtigare inslag och mörkare bär jämfört med Guigals lite friskare, nästan syrligare toner med inslag av läder. Efter att ha läst senaste decanters artikel om brett på flyget vill jag hävda detekterbara halter i båda vinerna.

Sedan följde en CS-test; min egen version av Steven Spurriers berömda Parisprovning på 1970-talet: Pichon-Lalande -95 vs Léoville-las-Cases -95 vs Stag's Leap Cask 23 -97 .

Lalande har jag ju provat igenom grundligt vid en vertikal för ett år sedan, men -95 var inte med då. Jämfört med -96 som fanns på bordet den gången upplevde jag -95 som mer mogen och inte lika fyllig. Cassis, plommon, bra tanniner, grepp och längd.

Las-Cases fick jag testa ett par äldre årgågar i Gävle i höstas. Det här var ett stort vin; har noterat "torr frukt" i boken och det som bäst beskrivs som finkorniga tanniner. Jag har sett den termen användas i bland, men det här var ett av de få tillfällen då jag själv kände det som träffande.

Stag's Leap var nytt för mig. Fruktigare, bärigare, möjligen något "eldigare"...? Tydligast var att greppet satt mycket längre fram på tungan och inte så långt bak i gommen, om ni förstår vad jag menar. I mitt protokoll är det ett minus, och vinnare på teknisk KO blev Las-Cases -95! Ordningen återställd, mr Spurrier!



Där var pengarna slut, och jag strosade runt hyllorna och letade efter någon souvenirflaska när blicken föll på skåpet märkt Riesling/Sweet. Hupp! (som översten i 91:an skulle ha sagt...). En flaska Yquem -83 mitt i alltihopa! Här fanns ingen möjlighet att ens överväga något annat än att pynta in ytterligare 20 pund på kortet och tanka upp glaset... Att få chansen att prova mogen Yquem får inte förbises.

Aaaahhh! I boken står "tropiska frukter i honung overload". En oerhörd koncentration, betydligt mörkare i färgen än den -97:a jag testade i höstas, och med klara drag av aprikoskärnor. Madre mia! Löjligt gott!

Souvenir

Avslutningsvis hittade jag en liten sännande halvflaska att omsorgsfullt packa in i det bagage som sedermera anlände drygt 48 timmar försenat (tack för det, frassarna!) och hoppas på det bästa. Trimbach Riesling CFE 1983 torde om inte annat kunna erbjuda en intressant upplevelse, och är ett sådant vin man aldrig hittar hemma. Den här affären, som ligger nära Highbury&Islington på Upper Street i nordost är väl värd ett besök!

Ostron

På lördagen strosade jag bland annat runt i Selfridges matavdelning; en saluhall med de mest fantastiska presentationer av fisk, skaldjur, kött, fågel m.m. Stannade till för några ostron och ett glas Henriot NV, och funderade et tag på varför det inte finns ostronbarer som serverar champagne i svenska matvarubutiker. Tills det slog mig att det är ju just vad som finns till och med i vår egen saluhall här i Uppsala. Problemet är snarare att man aldrig tar sig den tiden när man är på hemmaplan. Mental note: ät ostron med champagne nästa gång i saluhallen!

Och det var väl ungefär det hela resan gick ut på; att få ta sig tid att följa infallet och sitta ned med ostron och champagne till första lunch en alldeles vanlig lördag i januari. Avslappnande. Nu är det nytt år, nya förutsättningar och nya inlägg att skriva. På lördag vankas det kalas hos Vinmannen; något att skriva hem om gissar jag!

samtidigt, i london...

Jag skulle ha lyft fran Englamd ca kl 18 i gar kvall. I god tid infann jag mig pa Heathrow for att dar motas av beskedet att flyget var installt pga vadret. Vilket vader!? Ja, det var nagon grad under 0 och pa vag till flygplatsen kunde man t o m se sno pa ett par hustak. Men att borja stalla in flyg for detta?

"This is England..." suckade den hjalpsamma damen fran British Airways menande, nar hon efter drygt tva timmars vantan bokade om min resa. Jag fick tva val; antingen flyga 09.10 till Paris och darifran till Stockholm med ankomst ca 16.30, eller flyga direkt till Stockholm kl 21 pa kvallen, landa kl 00.35... Aven om en extra dag i London hade kants mer meningsfull an en sondag pa flygplatser sa overvagde anda chansen att fa komma hem till lugn kvall med familjen.

Pa flyget hjalpte de till med hotellbokning ("som du maste betala sjalv; det har ar force majeure") och kl 23 pa kvallen var jag tillbaka i London, incheckad pa hotellet och satte tanderna i en blodig biff som skoljdes ned med en rejal dos billig Cotes du Rhone.

British Airways-damen fruktade mycket folk pa flygplatsen idag. "I strongly recommend you to be here 2 hours in advance." Hotellportieren tyckte att en timmes taxitid var rimligt. "You never know about traffic..." Sammantaget innebar det att klockan ringde 05.45 i morse. Sjalvklart var det inga koer varken pa vagen hit eller har pa flygplatsen. Sa med narmare tva timmar till avgang var jag igenom security och har nu att fordriva tid pa Heathrow, trott och elandig. Dessutom forsokte taxichaufforen lagga pa 10£ pa det overenskomna priset och jag glomde mina handskar i bilen.

Charles de Gaulle far kompensera med nagot guldkantat champagneerbjudande i taxfreen, "ta tva Krug betala for en!"

*suck*

släktmiddag

I går avhölls familjemiddag med bröderna, svägerska, mor och mors väninna. Klassisk matlagning utan alltför mycket experiment var beställd av hustrun, och den fick inte eller bli dragandes ut på tiden... Mina middagar har ibland, det medges, haft en tendens att kuna bli lite utdragna historier där jag tillbringar större delen av kvällen i köket och knappt hinner prata med gästerna. Jag har dock blivit bättre.

Snittar och champagne är fortfarande en bra inledning på en kväll. Dämpar hungern och väcker aptiten på samma gång. En magnum Palmer & Co 1996 är visserligen inte av det mest lättfotade slaget, men gjorde sig bra som apéritif tilsammans med löjromssnittar och dito anklever (numera finns små portionsrundlar av icke-tvångsmatad anklever på ICA; behändigt och etiskt!). Den fick dessutom såväl ackompanjera som spetsa förrättens jordärtskockssoppa (här följde vi senatse årens trend med närodlat och ekologiskt - gästerna kunde blicka ut över jordärtskockslandet...) med chili/cayennehalstrad pilgrimsmussla. Det gav lite smak på den lilla fiskbullen.

Sonen, fem år, åt prövande några tuggor på den och syntes gillande, tills hustrun sade:
- Vet du att det är en pilgrimsmussla det där?
Sonen, med avsmak och vämjelse:
- Äter jag musslor nu!?

Varmrättens hängmörade ryggbiff från Hälsingestintan, egenvispade bearnaise, klyftpotatis och örttomater fick sällskap av två rödviner. Efter diskussion med bröderna på temat horisontal, vertikal eller annat valdes en vertikal. Chateau Giscours fick sätta till årgångarna 2000 och 2003; mest för att jag själv inte prövat -03 än. Kanske borde jag valt något med ännu större spridning för att lättare exemplifiera vad lagring och mognad gör med ett vin, men jag har dålig spännvidd i mina vertikaler. Att ställa Pichon-Lalande -75 mot -96 hade varit det enda alternativet, och det kändes inte riktigt som läge för det.

Giscours är ett av de bättre Bordeauxslotten som regelbundet finns på SB, och som mest därför letat sig in i mina hyllor. En stabil 3e cru, varken mer eller mindre. CS 55%, Mt 35%, CF 5% och PV 5%.

Vinerna karafferades någon timme före maten och serverades halvblint för mig, blint för resten... Det visade sig ganska enkelt att skilja årgångarna åt; det åttaåriga vinet hade hunnit märkvbart längre på den sköna mognadstrappan beströdd av läder och piptobak, medan den yngre kusinen fortfarande klev runt i frukt- och bärträdgården. -03 uppvisade goda sammetssträva tanniner medan -00 hade bättre syrlighet och fräschör. Båda goda viner, men min röst var tveklöst på det äldre. Much to no-ones surprise.

Till allsköns möglade ostar m.m. landade så det andra auktionsinropade portvinet i form av Warre's 1966. Jösses. Mogen port är nog mitt desert island wine. Full av julassociationer i form av kanderade apelsinskal, nejlikor, nötter, fikon och med fräschör och syrlighet som balanserar sötman och gör det drickbart även för min sötvinsfientlige yngre bror. Jo, det här bekräftade bara tesen för honom - portvin under 40 år göre sig ej besvär...!

Avslutningsvis serverades en rabarberpannacotta och till det ett litet, litet glas 2005 Castelnau de Suduiraut. Sauternes är ju sällan billigt, och på helflaska dessutom oftast på tok för drygt att öppnas annat än i riktigt begivna sällskap. När ett av de bättre sauternesslotten släpper ett andravin på halvflaska från ett bra år så gör man därför klokt att lägga undan ett par buteljer. Det här var dock första smakprovet, men det motsvarade förväntningarna mer än väl. Rik doft, tydligt botrytiserad; mandelmassa, aprikoser, akaciahonung... Hyfsad längd i munnen, balanserad sötma, bra helhetsintryck. Kan säkert lagras några år för ännu bättre utdelning. Finns kvar i butikerna fortfarande och jag skall nog öka på förrådet av husets vita söta - platsen som d´Yquem -97 ville åt men tyvärr inte kommer att få utan oväntad löneökning räknad i tiopotenser...

En riktigt bra kväll med god mat, gott sällskap och goda viner - en värdig avslutning på julen! Nu börjar vardagen. Efter att ha jobbat en hel dag måste jag dock vila upp mig i London på egen hand i tre dagar... Middag på Gordon Ramsay's Maze är bokad och ett besök på Berry Bros & Rudd lär det väl bli om inte annat så för atmosfären. I övrigt äkta ledighet; museum, läsa på kaféer, sova länge. Rapport lär följa!

Bilduppladdningen strular, bilder kommer senare...

2001 jaboulet hermitage "la chapelle" m.m.

Nyårsafton kom och gick. Planerna ändrades lite fram och tillbaka, men till slut blev vi hemma hela familjen och fick besök av vänner. Fyra vuxna, tre barn - en ganska behändig skara. Besökarna hörde inte till skaran vinnördar, men jag gör mitt bästa för att locka dem ditåt.

Fördrink till välkomstsnittarna (King Crab/tryffelmajonnäs; rökt renstek/pepparrot/löjrom)utgjordes av André Clouets NV Rosé. Roséchampagne är ju normalt dyrare än vanlig dito till motsvarande kvalitet, så det kändes lite spännande att testa om det går att göra en bra rosé för under 300 kr? Och jodå, det måste erkännas att det här var ett riktigt bra bubbel. Mycket tydliga rödbäriga toner i jordgubbs/hallon/smultronskalan, trevligt uppförande i munnen med hyfsad längd. Nu skall det sägas att jag de gånger jag dricker roséchampagne normalt gör det för det där lilla extra tillskottet av dekadent flärd; inte i första hand för smakens skull. Jag föredrar nog normal champagne i de flesta fall.



Till hummer med vanilj-beurre-blanc (recept Leif Mannerström i söndagens DN) serverades på B-G Kronstams inrådan bättre vit bourgogne. Källaren är lite gles på det materialet, men en 2005 Puligny-Montrachet från Chanson Père et Fils borde möta den beskrivningen. Om mitt kockande inte lyckades eller Kronstam lite oprecis i sin rekommendation vet jag inte, men i mitt tycke blev såsen för syrlig för detta vin. Vinet i sig var dock gott, med mycket tydliga fatvaniljtoner och smörighet, och med bra uppstramande syror som backade upp det hela. Inslag av honung/bivax och nötter. Luftades en stund i karaff och har mer än lovligt behållit drickbarhet till dagen efter. Torde kunna åldras med grace.

Älgryggbiff á la Mediterrannee gjordes späckad med klassiska lammtillbehör som vitlök, rosmarin, timjan; därtill ugnsrostad potatis, vitlök, jordärtsskocka, lök, zucchini, oliver, morötter m.m. ihoprörda med smulad getost och så en skysås spetsad med madiera. Mycket gott! Med målgruppen (och maten) i fokus ville jag satsa på något relativt kraftigt och smakrikt som fortfarande hade en del frukt men inte var helt utan mognad. Valet föll alltså på 2001 Jaboulet Hermitage La Chapelle. Med tanke på den relativa ungdomen hade flaskan dekanterats ett par timmar i förväg och luftat i vinrummet till en stund innan servering.





Jag har inte torskat lika hårt på Rhônefebern som en del av mina medbloggare. Såväl Syrah som Grenache tycker jag kan ha sina mindre insmickrande sidor. Men det här var riktigt, riktigt fint! Färgen signalerar omedelbart att ett visst stadium av mognad redan infunnit sig. Klarröd och genomskinlig, med stick snarare åt tegel än åt blått. Doften stor och öppen med lakrits, örter, björnbär... I munnen fyllande, fruktig, drivande, uppstramande. Kryddigheten kommer på slutet som ett snabbt varv med vipepparkvarnen. Frukten är hållen i ganska så strama tyglar och även om björnbär och andra mörka bär är närvarande så har mognaden börjat göra sitt jobb genom att integrera och sudda ut gränser mellan olika doft- och smakintryck. Det är ofta det som slår mig i mogna viner - hur allt sitter ihop mycket mer och kan vara svårare att dissekera.


Sammanfattningsvis ett av de bästa syrahviner jag någonsin provat. Jag är medveten om att jag har mycket kvar att lära mig på detta område, och får väl helt enkelt börja efterforskningarna så smått...!



Till efterrätten serverades en mastig cheesecake med pepparkaks- och hasselnötsbotten med dekration av sockerdoppade rostade hasselnötter. Rätt gott men kanske ännu mer spektakulärt. Nåja, man äter ju med ögonen också. Till en Cossart Gordon Malmsey 10yo (lite för mycket bränt socker för mig som ägnade kvällen innan åt att doppa nötter i den massan...) landade den dock som ett tungt lock i allas magar.

En liten sipp på en halvflaska Pol Roger vid midnatt avrundade det hela på ett bra sätt. Vid det laget minns jag mest att jag tyckte att den var fyllig och god, åt det "tyngre" snarare än det friska som SB:s noteringar antyder.




En bra avslutning på ett bra vinår, och med förhoppning om att 2009 kommer att bjuda på minst lika pännande upplevelser, ur egen källare och andras... Gott Nytt År!

2007 dr loosen wehlener sonnenuhr riesling kabinett

Vi öppnar den här flaskan som matlagnings- och pyssel-tipple i går och fortsätter idag. Redan vid första smaken är hustrun - som haft en period med begränsad vinentusiasm - helsåld, och jag faller strax därefter. Säsong eller inte, halvtorr tysk riesling när den är som bäst har alltid en plats på mitt bord!

Doften är frisk och mättad samtidigt, innehåller en del persika, vita blommor, päronsplitt och svagt med citrus . I munnen är det läskande, kanske lite blygt inledningsvis men blommar ut efterhand till en lång och behaglig eftersmak med perfekt balans mellan sötma och fräschör. Efterbettet i syrorna kunde varit något, något stramare för full pott hos mig, men det är ingen tvekan om att det här är ett riktigt välgjort godisvin att pimpla i generösa drag i bersån till våren. Eller framför brasan nu. Eller till sushi. Eller... Med en alkoholhalt på 7,5 vol% känns inte heller den där extra påfyllningen i glaset särskilt belastande.

Naturligtvis kan det här vinet också sparas med spännande resultat som följd - men hur skall man klara det!?

1997 radici taurasi riserva och 1960 warre's

Efter julmaten känns det bra att bryta av med något helt annorlunda. Vi lagar pasta med mozzarellaost och prosciutto och dricker Mastroberardinos Radici Taurasi Riserva 1997 därtill. Jag var ju på deras provning i Uppsala under hösten, men blev inte då så imponerad som jag kanske förväntat mig. Min provningsstatus var dock inte i bästa slag den gången med begynnande förkylning i kroppen, och jag föredrar alltid att prova vin i lugn och ro, gärna ihop med mat. Dags alltså att ge det anrika huset en ny chans.

Vinet får ungefär en halvtimme i karaff. Genast vid första sniffen känner jag igen dofterna från provningen. Det signaleras rustikt, moget, syrligt och inte särskilt inställsamt. Mums! I storkupade riedelglas (tack, hustrun!) koncentreras dofterna bättre och fokuseras i näsan. Torkad frukt, lingondricka, läder och kryddor finns i doften och i munnen hittas ett stramt, närmast syrligt vin med mognad, syrlig frukt (tranbär/lingon) och läder. Det här är ett matvin, som behöver något på tallriken för att komma till sin rätt. Det är inte utan komplexitet och jag är ju normalt svag för mogna viner, men jag kan inte komma förbi associationer till en övermogen och betydligt enklare periquita classico 1994 på Madeira för ett år sedan. Jag tror att det är syrligheten som gör att det känns tunt om man provar det utan mat till - det har ju annars bra längd... Hur som helst; ett gott vin och bättre än jag upplevde det på provningen sist, men jag är fortfarande inte såld.



Det är jag däremot på mogen port... Efter att ha bjudit brorsan på en Taylor's -66 förra julen konstaterade han - som annars inte är någon anhängare av söta viner - att han dittills endast druckit för ungt portvin. Med honom i åtanke ropades därför lite mer mogen port in på auktionen häromveckan. I kväll knäcktes Warre's -60. Ett nära 50 år gammalt vin, som var genomskinligt med drag åt tegel.

Visst mått av respekt infinner sig med sådana flaskor, och jag kan inte låta bli att tänka på vad som hände år 1960, många år innan jag själv föddes; ja innan ens mina föräldrar träffats. Samma år som dessa druvor mognade på portugisiska stockar prästvigs de första kvinnliga prästerna i Sverige, Arlanda öppnas, John F Kennedy väljs till president i USA osv, osv... Det går inte att bortse från den dimensionen, och varför skulle man? Varför skulle njutningen som druvornas saft i sig ger vara större eller bättre än njutningen som sammanhanget ger i sin helhet?

Stilton och port...

Det här är hur som helst en flaska i mycket god vigör. Den har stått dekanterad under lock i ett par timmar, och är spänstig och vital; full av apelsin, nejlikor, fikonmarmelad, nötter och lakrits. Kanske lite tunnare än förra julens port, men till några väl valda ostar stod den sig mer än utmärkt. En fantastsik dryck, och brorsan vidhåller numera med viss emfas att portvin skall vara från 60-talet...

2004 madiran maumus och 2003 castello di brolio

Jag har konstaterat förr att något av det roligste med att lagra vin är när "enklare", billigare viner utvecklas till något mycket större och bättre på ett par, tre år. Jag skrev tidigare i höst om Raimats Cabernetvin, och nyss provade jag min andra flaska av ett helt annat vin, 2004 Cuvee le Paradis av Jacques Maumus. Ett 75-kronorsvin som legat två år efter inköp i egen källare. Mycket stor doft av mörka frukter, örter, lakrits, kryddor och vitpeppar men med en tydlig mognadston som gav anrättningen ett lite "murrigare", mer komplext och inte lika omedelbart intryck ("skogssvamp" dök upp i huvudet när jag satt med näsan i glaset). Bra kropp, hyfsad struktur och mer än godkänd längd. Jag tror att jag kunnat ställa det här vinet i en 150-kronorsprovning och det skulle gå därifrån med högt huvud.

Vinets beställningsnummer finns kvar på SB, men med hänvisning att det inte längre går att beställa... Att det är en blandning med Tannatdruvnan inblandad förefaller rimligt, men jag hittar inga proportioner någonstans. Någon Rhônedruva också, kanske? Efter lite letande hittar jag - naturligtvis! - att F&V provat vinet vid släppet för mer än två år sedan. Som väntat har det vunnit allt på att ligga till sig en stund - hur skall jag hålla fingrarna från resten?

På lördagen korkades en varm årgång Castello di Brolio upp. Hustrun har ju haft en fäbless för italienare från 2003 och varför inte? Vinet köptes också det för två år sedan, men borde kanske ha legat minst det dubbla i källaren. Det är i alla fall min slentrianmässiga analys när vinet är bättre dag två ån dag ett... I kväll visar det upp sig från sin bästa sida med yppig körsbärsfrukt, kärnbitterhet, viss kryddighet och ett stråk riktigt mörk choklad. Riktigt bra längd, balanserad men fortfarande ung och sträv. I går tyckte jag att det var lite slutet. Inga brännskador eller övermogen frukt såvitt jag kan bedöma.

För övrigt har logistiken fungerat, och Direktören hade med sig två flaskor port (Warre's -60 resp -66) till Uppsala från auktionen sist. En halvtimma innan hans flyg mot Alperna i går hann jag dit och hämta upp dem. Julen räddad, hoppas jag - skall bara hålla beredskap i några dagar först...

vinauktion - enstaka flaskor

I går smet jag från plikterna en stund och bevistade årets kanske mest intressanta vinauktion för oss som faktiskt vill dricka spännande viner. Auktionen med enstaka flaskor hade samlat en spännande uppställning av mindre poster, mindre kända slott eller udda årgångar. Visst fanns där också någon Latour -82, men överlag var det lite mer återhållsamt jämfört med de stora auktionerna.

Tyvärr blev det inga insop så länge jag kunde vara kvar, men Vinmannen tog igen en del längre fram. Ett par mogna port och lite bourgogne har jag lovats få överta, och det får väl vara bra så. Dessutom har han lovat att några andra klipp som han inte vill avslöja kommer att dyka upp på en middag framöver... Överlag verkar det ha varit en auktion med chans till en hel del intressanta köp till förhållandevis vettiga priser - någon gång måste jag ha möjlighet att stanna längre!

Avslutningsvis kan jag inte undanhålla eventuella läsare det MMS jag fick tidigare i kväll. En kollega som jag kom i samspråk med häromdagen och som kände till mitt vinintresse passade på att fråga om en gammal flaska som han fått ärva med huset om jag förstod det rätt; den hade visst legat i en matkällare... Det var en Bordeaux, visste han, och årgången var 1962. Synd att det inte var 1961, tänkte jag, men samtidigt är sånt här alltid spännande, och jag bad att han skulle kolla namnet. I kväll fick jag nedanstående bild:

Tja, jag skulle inte ha något emot en La Mission-Haut-Brion 1962 om den kastades efter mig... En snabb koll med Vinmannen visade att han köpt samma vin på auktion i våras för ca 1500 kr styck. 1961 däremot kan kosta runt 10.000 kr... Ingen stor skatt men en spännande flaska att ha snubblat på lite oförhappandes. I morgon inleds övertagandeförhandlingarna...!

blandade småhopp i väntan på...

Några samlade vinerfarenheter från veckan som gått...

2001 Chateau Durfort-Vivens levererade slank drickbarhet i en trevlig, ganska klassisk Bordeauxstil. Gott utan att vara outstanding.

2005 Guigal Côtes-du-Rhône fick mig att fundera på om inte 2004:an var bättre i min mun? Jag tror att den gängse uppfattningen är tvärtom, men samtidigt är väl 2005 varmare och frukten känns lite för påträngande för min känsliga gom. Måste göra en mini-vertikal vid tillfälle...

2006 Fonterutoli på konferensanläggningen i kväll överraskade positivt med varm men inte söt doft och trots ungdom balanserad smak. Bra chianti med körsbär och kryddor som mest framträdande drag förutom faten.

I morgon hoppas jag kunna vara med en stund på auktionen och förhoppningsvis ropa hem någon juklappsport till mig själv från sonen... Visst var det det du skulle ge mig!?

2000 larrivet-haut-brion och andra bilder från redaktören

Arbetet och annat elände står faktiskt i vägen för ett seriöst bloggande för stunden. Det är oroande... dessutom fortfarande utan anteckningarna från i lördags lägger jag ändå ut några dimmiga bilder. Kvällen var lång, mycket trevlig, allt på tallrikarna gott och vällagat, det finländska temat konsekvent genomfört - all heder, Redaktören, till din officiella överflyttning från prospect till member!

Pierre Peters Cuvée Parlement Européen är exklusiv såtillvida att den enbart säljs i Europaparlamentet, om jag förstod Redaktören rätt. Inledningsvis en lite märklig doft som överhand övergick till champinjoner och toner av blodgrape. Delade lägret lite; Vinmannen och Pokermannen var emot - jag tyckte den hade kvaliteter.

Marskalk Mannerheims snaps (50% Skåne, 50% renat, en skvätt gin och en dutt vermouth; ihälles alltid till ytspänning och tömes i ett drag...) och Lapin Kulta fastnade inte på bild och hörde till de - i dessa sammanhang - mer exotiska inslagen. Till sill på pörtebröd satt det dock förträffligt, och det skadar inte att påminnas ibland om att även den nordiska dryckestraditionen har sina förtjänster.

2005 Reclos de la Couronne, 100% Mt från Montagne-St Emilion, var gott men lite för mycket åt det moderna St Emilion för att jag skulle gå igång. Rikt, med drag av söt frukt.

2006 Rutz Cellars Sonoma Cuvée Pinot Noir höll mig på sträckbänken länge. Inledningsvis en doft som för mig helt dominerades av köttsaft och buljong! Om det berodde på att Redaktören stekte ankbröst i köket samtidigt är höljt i dunkel, men det skickade mig i helt fel riktning och jag var doftmässigt och snurrade i Rhône innan jag smakade. Det dröjde länge innan någon pinotfrukt tittade fram, men så småningom kunde det ändå konstateras att det nog ändå var det som fanns i glaset. Efter att ha skickats jorden runt ett par varv av Vinmannen och Pokermannen så hade jag landat i en mellanstegsbourgogne för kanske 400 kr eftersom bourgognarna är bra på att ta betalt för sig. Längre kom jag inte. Doften hade hämtat sig bra; smaken var lite för gles och syrlig för ett toppvin. Så var vi alltså i Californien i alla fall, och en instegscuvée för omkring tvåhundringen... Lurad!

2000 Larrivet-Haut-Brion hade omedelbart en doft helt i min smak. Vinmannen och Pokermannen flinade glatt när de såg mig doppa näsan djupare och djupare i kupan - de visste att de valt ett Konjären-vin! Jag var riktigt imponerad av detta vin inledningsvis, och även om de båda fortsatte sina ledande frågor och fick mig att sväva ut åt olika håll så var det ändå ganska tydligt västra stranden. Och inte Pauillac. Kanske Margaux...? Roligt att få stifta bekantskap med det vin som fick Vinmannen att kasta sig in bloggkommentarerna hos F&V och försöka förklara en del om prissättning på Bordeuax på den svenska marknaden - ett ämne han ofta förgyller våra middagar med i generösa doser...! :-) Vinet var mycket gott, helt i min smak, men hade en tilltagande obalans efter några timmar i glas då jag började uppfatta det som väl syrligt...

Efter portvin, ostar och fantastisk dessert (á la Hallonen...) serverades cognac. Direktören bistod med en flaska som fick vissa i sällskap att kalla på konjakspolisen - var detta verkligen äkta vara!? Hu så räligt - flygplatskonjak av sämsta märke - men intressant! Tack och lov räddade redaktören situationen med en Delamain Pale&Dry; husets cognac för flera av kamraterna och ett stensäkert köp.

Återigen tack för en rasande trevlig kväll!