onsdag, februari 18, 2009

1983 trimbach cuvée frédéric émile

Ibland behöver man spexa till det lite en vanlig onsdag när det gått lite trögt. Bra halvflaskor är perfekta vid sådana tillfällen. Tyvärr är möjligheterna att få tag på spännande, bra mindre flaskor - gärna med viss mognad - ganska begränsade i Sverige. Så när jag i London för några veckor sedan sprang på en halvflaska Trimbach Cuvée Frédéric Émile till överkomligt pris slog jag till snabbt. Vinet har jag provat ett antal gånger i senare tappningar, och gillat mycket. Spännande att se hur utvecklingspotentialen på lång sikt är.


Huset Trimbach behöver antagligen inte någon närmare presentation. En av Alsaces mer kvalitetsmedvetna, med prestigecuvéer för såväl pinot gris och gewurztraminer som för riesling. Deras toppriesling Clos St Hune anses av många som ett av de finaste uttrycken av riesling överhuvudtaget. 1983 var för övrigt ett riktigt bra år i Alsace enligt Broadbent, som delar ut frikostiga fem stjärnor.


Det drygt 25-åriga vinet har en fantastisk, gyllengul färg. Klar, skimrande metallisk som bladguld i sin lyster (ni som anar redan nu att detta blir en panegyrik av grekiskt gudamått - spänn fast er...)!



Doften... aaahh! Det är bara att inse att till den här doften har inte språket försett oss med tillräckliga uttrycksmedel! Den är sammansatt, komplex, otroligt vital, mångfacetterad.... Stor utan att vara påträngande, söt utan att bli tung, balanserad utan att bli neutral, personlig utan att bli egen. De tropiska frukterna samsas med delikata, lätt oljiga toner som om det hade vuxit aprikosträd på skifferslänten. Petroleumtonerna är närvarande, men tämligen diskreta och skapar mer en fond än tränger sig fram till scenkanten. Sublimt! Storartat! Lysande!


I munnen känns vinet visköst eller lite fett. Med tanke på doften är det lätt att förvänta sig ett uns sötma, men det är inget som går att upptäcka. Även här slingrar sig sensationerna om varandra i ett oseparerbart mönster. Honung går över i bivax som går över till aprikoser som följs av ett gram marsipan. Syran är fantastisk och skänker stadga och längd; som ett spjut som borrar sig genom smakpaletten och låter smakerna dansa runt dess axel... Och det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter! Längden på detta vin är smått otrolig och övergår efterhand till mer och mer mineraltoner, och det är frestande att gå till sängs utan att ta i tu med Karius och Baktus, bara för att se om inte smaken sitter klistrad i gommen i morgon med. Briljant!

Om någon till äventyrs missat det så var det här ett fantastiskt gott vin, helt löjligt bra - trots halvflaska! Som alltid måste man ju gilla stilen, men gör man det så har man en magisk högtidsstund med detta vin. Kostade £22 om jag minns rätt, och var värd varenda pence.


Och mot bakgrund av det här borde man naturligtvis glömma bort sina CFE från 2000-talet sådär en 15-20 år till... *suck*

9 kommentarer:

Frankofilen sa...

Underbart. Vågade du köpa fler flaskor?

Kayaker sa...

Häftigt! Var i London köpte du flaskan? Jag ska ju till London senare i vår.

konjären sa...

Tyvärr var det denna enda flaska... Eftersom den fick åka resväska var jag lite feg och ville inte packa in fler. Det kändes ju som lite av en chansning ändå med en 25-årig riesling på halvflaska...

Affären var The Sampler, som i alla avseenden är värd ett besök. Vid deras provsmakningsmaskiner kan man bli stående en god stund och bränna många pund - men var annars får man pröva d'Yquem -83 på glas? The Sampler ligger nära Highbury&Islington på Upper Street i nordost.

http://www.thesampler.co.uk/index.asp

pmj sa...

Har en 83:a på helflaska. Ser verkligen fram mot att smaka på den. Drack en 88:a för en vecka sedan. Utmärkt! Men öppnade två halvflaskor 90 för några veckor sedan. Bägge odrickbara!

Winepunker sa...

Kul att höra att 88:an hållit ihop så bra. Jag blir bara inte klok på det där vinet, ibland snarast katastrof, ofta sublim. '88 som pmj verkar gilla var bra redan för 10 år sedan men den har hållit ihop fint, senast drack jag en för drygt ett år sedan. Samtidigt (inom ett par veckor provades alla) var både '89 och '90 ganska floppiga, odrickbara är väl hårt sagt, men inte så kul även om de säkert är bättre på helflaska som i mina fall.

Varje år är rysligt personligt, men tyvärr inte alltid angenämt verkar det som.

Finare Vinare sa...

Vilken läsning! Besjälat och poetiskt beskrivet, man längtar verkligen efter att få slingra med i det oseparerbara mönstret, med tungan genomborrad av ett spjut och smakerna dansande runt dess axel...

CFE verkar alltid kunna sparka igång en diskussion med knepiga årgångsvariationer och utvecklingsfaser.
Som 2000 i somras...

konjären sa...

pmj: Grattis - är den lika bra som min har du en njutningsfylld stund framför dig!

Winepunker: Nej, det är verkligen inte så att varje flaska övertygat. Och årgångsvariationen och lagringsdugligheten tycks bjuda på överraskningar.

F&V: Tack - det har iblant känts lite som att bloggandet gått på halfart emellanåt och beskrivningarna blivit lite halvhjärtade (typ: "ungt, fräscht och fruktigt" fast i mitt fall snarare "moget, stall och läder"). Det här var verkligen ett vin som entusiasmerade och pockade på mer målande beskrivningar...

Winepunker sa...

Man skall se upp för UFF, det kan gå riktigt illa:
http://vingrodan.blogspot.com/2009/01/vin-ar-uff-uff-uff.html

Det är en fröjd att läsa bloggarnas poesi jämfört med det soggiga snömoset i stor del av etablerad press. För er som missat Frankofilens text om Alto Moncayo, gör inte det!
http://frankofilen.blogspot.com/2009/02/2006-alto-moncayo.html

konjären sa...

Frankofilen hör naturligtvis till de stående favoriterna och förebilderna och rekommenderas varmt om någon till äventyrs missat honom...

Beträffande UFF - passningen till Per Bill var högst medveten. Den mannen behöver utveckla sin vokabulär om han inte skall bli en parodi på sig själv. Synd, för jag har fått för mig att han faktiskt kan en hel del...