Två korta noter om helgens viner i övrigt.
I lördags blev det fortsatt tema på lamm. Jag hittade billiga lammkotletter och det kändes som om jag skulle ge Wermlandskällaren en match. Vitlöksgnuggade, rosastekta kotletter; grönsaker i ugn med mycket vitlök och rosmarinkvistar; rosmarinsky som simmat ihop under lång tid... Hustrun gav mig tummen upp och klassade mig över WK - tack för det!
Till det en Chateau La Nerthe 2004. Vinet har recenserats vid släppet av mer namnkunniga bloggare som den här och den här och den här, men omdömena har gått något i sär. Hos oss fick vinet ett par timmar i karaff innan det hälldes upp i storkupade glas. Doften var otroligt fin och vid det laget tämligen öppen. En röd fruktighet av bland annat hallon parades där med mörkare björnbärstoner, lakrits och örter. I munnen var det relativt slankt; klart spensligare än vad doften antydde. Dok utan att vara glest på något sätt. Det här verkar vara en kommentar som flera har gjort. Är det årgången 2004 som levererat lite klassiska, slankare viner mellan varmare och antagligen generösare 2003 och 2005? Jag har ingen större vana av Chateauneuf-du-Pape i allmänhet och La Nerthe i synnerhet så det får lämnas åt spekulationskontot, men nog hade jag väntat mig lite mer "tjong" i vinet.
Smaken är hursomhelst lång och i lager-på-lager som det bästa damaskerade svärd. Mera lakrits, röda och mörka bär, örter och så en behgalig, kryddig vitpepparskjuts på slutet. Rasande gott, och till maten naturligtvis a perfect match. Mölstad anger 60% Grenache, 20% Mourvèdre, 18% Syrah och 2% Cinsault. Jag tror att andelen Grenache sjunkit något under 2000-talet? Även om vinet var gott nu så känns det ungt och med potential till något större. Vi får väl se hur starkt hänglås jag klarar att sätta på resterande flaskor...
Kuriosa: Enligt Mölstad var slottet Luftwaffes ledningscentral under ockupationen, och bombades följdriktigt till smul av britterna. Nu restaurerat.
Söndagmiddag med IT-mannen och familj. Hustruns cannelonis gör succé, och till det behövs väl en bättre italienare? Eftersom det är exil-amerikaner vi har på besök kan ju lite alkoholstyrka och maffig frukt inte vara fel? La Poja är ett vingårdsbetecknat vin från Allegrini, och som görs på ren corvina, om jag förstått det rätt. Doften leder delvis iväg åt amaronehållet, och jag undrar ett tag om det förekommer torkade druvor i musten? Inget på den informativa hemsidan pekar åt det hållet, men det konstateras dock att druvorna skördas sent för full mognad.
Näsan fylls av körsbär, körsbärskärnor, fat, mandelmassa, choklad och efterhand en tilltagande kryddighet. I munnen är det strävt och fylligt - mycket mer av en mouthfiller än La Nerthe kvällen innan. Strävheten är inte i mitt tycke alltför påträngande och gör sig bra med maen. Frukten är åt det söta hållet, men har inte tippat ned i syltburken tack vare strama tannintyglar och en fin syrlighet. Balansen finns där, men den är tilltvingad och inte naturlig som i La Nerthe.
Också det här ett gott vin, om än inte helt i min stil. Det är något med det där omedelbara, påträngande lite kladdiga som jag har svårt för. Jag vill upptäcka vinet själv, inte få det kastat i ansiktet. Även här blir det hänglås en stund för att se om det kan hitta ett mer avslappnat sätt att ta sig an världen...
Hustrun överraskar med att utnämna LaNerthe till helgens bästa vin. Jag är böjd att hålla med, även om den gamla St Emilionen i fredags på sätt och vis var mer intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar