Vi hade fått barnvakt och tog ut alla-hjärtans-dag en dag i förskott. Tyvärr var vi inte ensamma om idén. Lokalen var fylld till bristningsgränsen, och vi fick vänta en stund på vårt bord. Överlag märktes det under kvällen att servicen var underbemannad och lätt stressad. En del småmissar här och var drog ned helhetsintrycket av kvällen. Tråkigt.
Menyn har inte ändrats mycket - om alls - på ett år. Här finns också en del att jobba på; även om maten är vällagad, snyggt presenterad och absolut inte överprissatt så känns det lite fantasilöst. Samma anklever med fikonsufflé, samma lammrostbiff med getostvårrulle och rosmarinsky... Gott, men det känns som om jag kan det där nu.
Vinlistan är dock mumma för en gammal frankofil med föterna djupt planterade vid Girondes stränder. Till lammet kan man ju nästan inte gå fel - ta ett gott rödvin du gillar och njut! Krögaren har också vänligheten att upplysa oss om att flera viner är slut på listan, för de haft så fullt den sista tiden, men att de dyrare vinerna fins kvar... Snyggt! Som vanligt fastnar jag dock gärna för sådant jag kanske inte kan köpa på SB idag och helst med lite mognad. Sist drack jag en Fonroque -98 tillsammans med direktören med gott betyg. Just St Emilion hade de laddat lite extra ifrån, så varför inte en Ch BelAir 1GCC från goda året 2000 för under tusenlappen? Det måste ju vara ett ganska blygsamt påslag? (Efterkontroll: vinet finns på SB idag för 799:-).
Haken visar sig när man kommer tillbaka med flaskan för att visa att man bytt årgång; det är 2002 som finns nu. Jag får flashbacks från ett tidigare besök när man kom med en helt annan Mersault än den vi beställt; annan producent, annat år - same, same but different. Nå, även om krögaren försäkrar att det är ett bra vin så är inte en 2002 same, same som en 2000. Vi tittar vidare. Han rekommenderar då 1995 Chateau Cardinal-Villemaurine. Visserligen endast GCC men samtidigt från ett bra år och med rejäl mognad. Varför inte?
Vinet dekanteras i karaff. Det känns vidöppet redan i första sniffen, och bjuder på en lagom mognadshöljd palett av multna löv, plommonfrukt, läder, lite jordigt... I munnen beter det sig riktigt, riktigt bra. Det är mjukt och lent, men absolut inte mesigt. Ryggrad, struktur, balans och längd finns där. Frukten är närvarande och inte kuvad, men naturligtvis inte dominerande. Hustrun hittar något metalliskt, och jo - nog kan lite järn skönjas? Jämfört med bus-bordeauxn tidigare i veckan så finns väl även här misstankar om brett, men inte alls på samma framträdande sätt som där. Här har det i så fall bidragit just till lite karaktär utan att slå ihjäl resten. Ett alltigenom urtrevligt vin utan att några klockor stannar, änglakörer tar ton eller stråkkvartetten stämmer upp en smäktande adagio.
Till några avslutande ostar står det - inte oväntat - bäst upp mot mild kittost och brie, medan getosten blir för syrlig och St Agur lite för skarp trots sin krämighet.
Och Wermlandskällaren borde få konkurrens i sin genre - det skulle de må bra av. Det borde finnas utrymme i Uppsala för mer klassisk franskinspirerad fine-dining i skön miljö utan stjärnambitioner och löjligt höga notor. Man presterar fortfarande bra på WK, men skulle med lite skärpa kunna vara riktigt bra. Det är man inte idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar