Fördrink till välkomstsnittarna (King Crab/tryffelmajonnäs; rökt renstek/pepparrot/löjrom)utgjordes av André Clouets NV Rosé. Roséchampagne är ju normalt dyrare än vanlig dito till motsvarande kvalitet, så det kändes lite spännande att testa om det går att göra en bra rosé för under 300 kr? Och jodå, det måste erkännas att det här var ett riktigt bra bubbel. Mycket tydliga rödbäriga toner i jordgubbs/hallon/smultronskalan, trevligt uppförande i munnen med hyfsad längd. Nu skall det sägas att jag de gånger jag dricker roséchampagne normalt gör det för det där lilla extra tillskottet av dekadent flärd; inte i första hand för smakens skull. Jag föredrar nog normal champagne i de flesta fall.
Till hummer med vanilj-beurre-blanc (recept Leif Mannerström i söndagens DN) serverades på B-G Kronstams inrådan bättre vit bourgogne. Källaren är lite gles på det materialet, men en 2005 Puligny-Montrachet från Chanson Père et Fils borde möta den beskrivningen. Om mitt kockande inte lyckades eller Kronstam lite oprecis i sin rekommendation vet jag inte, men i mitt tycke blev såsen för syrlig för detta vin. Vinet i sig var dock gott, med mycket tydliga fatvaniljtoner och smörighet, och med bra uppstramande syror som backade upp det hela. Inslag av honung/bivax och nötter. Luftades en stund i karaff och har mer än lovligt behållit drickbarhet till dagen efter. Torde kunna åldras med grace.
Älgryggbiff á la Mediterrannee gjordes späckad med klassiska lammtillbehör som vitlök, rosmarin, timjan; därtill ugnsrostad potatis, vitlök, jordärtsskocka, lök, zucchini, oliver, morötter m.m. ihoprörda med smulad getost och så en skysås spetsad med madiera. Mycket gott! Med målgruppen (och maten) i fokus ville jag satsa på något relativt kraftigt och smakrikt som fortfarande hade en del frukt men inte var helt utan mognad. Valet föll alltså på 2001 Jaboulet Hermitage La Chapelle. Med tanke på den relativa ungdomen hade flaskan dekanterats ett par timmar i förväg och luftat i vinrummet till en stund innan servering.
Jag har inte torskat lika hårt på Rhônefebern som en del av mina medbloggare. Såväl Syrah som Grenache tycker jag kan ha sina mindre insmickrande sidor. Men det här var riktigt, riktigt fint! Färgen signalerar omedelbart att ett visst stadium av mognad redan infunnit sig. Klarröd och genomskinlig, med stick snarare åt tegel än åt blått. Doften stor och öppen med lakrits, örter, björnbär... I munnen fyllande, fruktig, drivande, uppstramande. Kryddigheten kommer på slutet som ett snabbt varv med vipepparkvarnen. Frukten är hållen i ganska så strama tyglar och även om björnbär och andra mörka bär är närvarande så har mognaden börjat göra sitt jobb genom att integrera och sudda ut gränser mellan olika doft- och smakintryck. Det är ofta det som slår mig i mogna viner - hur allt sitter ihop mycket mer och kan vara svårare att dissekera.
Sammanfattningsvis ett av de bästa syrahviner jag någonsin provat. Jag är medveten om att jag har mycket kvar att lära mig på detta område, och får väl helt enkelt börja efterforskningarna så smått...!
Till efterrätten serverades en mastig cheesecake med pepparkaks- och hasselnötsbotten med dekration av sockerdoppade rostade hasselnötter. Rätt gott men kanske ännu mer spektakulärt. Nåja, man äter ju med ögonen också. Till en Cossart Gordon Malmsey 10yo (lite för mycket bränt socker för mig som ägnade kvällen innan åt att doppa nötter i den massan...) landade den dock som ett tungt lock i allas magar.
En liten sipp på en halvflaska Pol Roger vid midnatt avrundade det hela på ett bra sätt. Vid det laget minns jag mest att jag tyckte att den var fyllig och god, åt det "tyngre" snarare än det friska som SB:s noteringar antyder.
En bra avslutning på ett bra vinår, och med förhoppning om att 2009 kommer att bjuda på minst lika pännande upplevelser, ur egen källare och andras... Gott Nytt År!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar