2005 Nicolas Potel Morey-Saint-Denis Vieilles Vignes

Efter en tur i svampskogen med tveksam utdelning så fick vi komplettera upp med lite köpta trattkantareller. På Ica i Luthagen sprang vi dessutom på en älgfilé - en klassisk viltmiddag var plötsligt i vardande!

Älgen bands upp för att jämna till formen lite, försågs med några mortlade enbär i springor och veck, saltades, pepprades och bryntes i panna. För det lilla extras skull flamberades den i porsbrännvin innan den fick gå färdigt till 59 graders innertemp i halvvarm ugn. Till det en gräddig sås på trattisar, en potatis- och palsetrnackspuré som fått koka i gräddmjölk och monterades med smör och cheddar och slutligen en syrlig smakbrytning i form av en rönnbärs- och konjakssylt som "moster Kannan" lagat till i det inre av Dalarna. Det här, mina vänner, blev så löjligt gott att klockorna stannade. Hustrun backade två gånger, och vägrade låta minsta köttsmula förgås. Älgen var otroligt saftig och mör, och hade tagit endast en diskret bakgrundston av enbär. För att hantera blodfetter och ge hjärtat lindring var naturligtvis ett rött vin nödvändigt. Av rent medicinska skäl, alltså.

Vinerna från Bourgogne har den lite trista förmågan att de nästan måste kosta 200 kronor innan de blir intressanta. Det här kvalar in precis under det strecket, och är - minst sagt - intressant! Vinet testades simultant av Finare&Vinare, Drucket och Frankofilen för ganska exakt ett år sedan. Jag var lite senare, och drack det i oktober 2007. Eftersom mitt minne är som det är kollade jag inte upp tidigare provningar innan det här ställdes på bordet. Däremot fick det en rejäl omskvalpning och ca 1,5 timme i karaff.

Jag hinner inte med någon fördjupning i kväll, men kan konstatera att det var riktigt, riktigt gott till maten men blir svårare efterhand. Den unkenhet som flera av provarna ovan upplevde för ett år sedan kan jag inte skymta; möjligen en liten jordton som dyker upp under kvällen. Annars är doften mest präglad av kryddor (sandelträ, kanel?), fat, mörka, söta körsbär, viss jordgubbston. Munkänslan är kryddigt stram med fat och syrliga jordgubbar.

Som sagt, till gräddig sås och fettrik puré satt det bra, men på egen hand fortfarande tufft. Det känns dock som om det går åt rätt håll, eller så var luftningen skillnaden. Värt att vänta på, med andra ord. Nu sätter jag hänglås på resten!

castello di brolio 2003

Äntligen har smaklökarna börjat titta fram så smått efter veckans förkylningsdimma. För att vara på den säkra sidan chansas det inte med ett blygt, finstämt vin där elegans är det första kännetecknet... Det måste vara lite stuns i grejerna i kväll.






Varför då inte plocka fram en Castello di Brolio från den varma årgången 2003. Här torde väl finnas pondus?


Vinet är inköpt för ganska precis två år sedan. Om jag minns rätt så släpptes 2003 före 2001, på grund av sin mer öppna , snabbmognande karaktär. Vilka druvproportionerna är anges inte på hemsidan, vilket kan tyckas lite märkligt eftersom alla tidigare år är angivna med exakt nogrannhet (typiskt mellan 85-95% Sangiovese). För 2003 står det bara Sangiovese, blended with Cabernet Sauvignon. Åren 2004 och 2005 är angivna som Sangiovese with a small amount of Cabernet Sauvignon. Olika uttryck för samma sak eller är andelen CS ovanligt hög i 2003?



Det är inget som avslöjas direkt i doften, i alla fall. Där dominerar mörka körsbär, plommon, fat, söt tobak, kirsch. Kanske kan jag ana en svart vinbärston om jag letar, men den är i vart fall inte framträdande. Jag hade nog väntat mig mer av ungdomligt bråkig frukt, och blir angenämt överraskad. Två år i källaren har antagligen slipat av en del hörn - det här känns som det är i en bra och åtminstone halvmogen drickfas!



I munnen är det kraftfullt, tätt, stramt och med lite ekplanksvarning på slutet. Med reservation för ett något begränsat doft- och smaksinne så upplever jag främst körsbärstonerna som framträdande i smaken, som övergår till något åt tranbärs-/vinbärshållet mot slutet.


Om man skall ha en invändning mot vinet skulle det kunna vara att det är något endimensionellt. Jag hade hoppats på något större komplexitet. När den enda dimensionen är så fantastiskt trevlig och vinet är strukturmässigt så välbyggt (tätt, kraft, längd utan att bli sött, eldigt, obalaserat) så är det dock svårt att värja sig. Mums! Ett riktigt gott vin redan nu!

hr ehrenmark knäcker en 1868

Förkyld och eländig blir det inte mycket på vinfronten. En stadig whisky för att rensa slemhinnorna är ju trevligt, men är inte så mycket att blogga om. Då får man passa på att referatblogga!

I samband med Konjärmiddagen hos Raketingenjören härförleden idkades högläsning på temat "Hr Ehrenmark knäcker en årgång 1868". Vadan detta? Bakgrunden var den att min svärmor vid vår middag för någon månad sedan drog sig till minnes en artikel hon läst för länge sedan där det hävdades att karafferna skulle "vineras" innan de fylldes med vinet. Hon kunde inte släppa tanken, och - som den pensionerade forskare hon är - ägnade jag törs inte tänka hur lång tid på anrika universitetsbiblioteket Carolina Rediviva letandes bland mikrofilmer.

Till alla andras förvåning - men annolikt inte sin egen - kom hon till slut över Dagens Nyheter från lördagen den 31 december 1966. Där, på vad som förefaller vara förstasidan i deras Söndagsbilaga, finns en helsidesartikel med flera bilder och rubriken "Hr Ehrenmark knäcker en 1868". Ehrenmark är förstås Torsten Ehrenmark, legendarisk journalist, DN:s utrikeskosrrespondent i Paris för tiden och fantastisk kåsör.

Artikeln handlar om hur han beställer hem en flaska Lafite-Rotschild 1868 till middagen från vinfirman Nicolas i Paris, och hur den dekanteras på plats innan den i isolerad behållare levereras hem till dörren.Några smakpov kan jag inte undanhålla er:


Till en oxfilé, lätt rodnande som en ung flicka, om det finns några såna som rodnar lätt nu för tiden, öppnar jag gärna en Château Lafite-Rotschild 1868. Det är visserligen bara en Médoc ... men för priset - 105 kronor per flaska - så tycker jag nog att det är ett rätt så hyfsat vin.

...

För att ge Dig, käre obildade läsare, en uppfattning om hur ett 99-årigt vin skall smaka har jag druckit ur två flaskor -68. Jag skyr inga ansträngningar för att skaffa fram förstahandsinformationer som är korrekta.

...

- Nu måste karaffen vineras, sa han. Så att det inte blir något störande vatten kvar när vi dekanterar vår bordeaux. Med en vanlig korkskruv drog han korken ur en flaska Médoc av den typ som säljs på Systemet. Han såg lite generad ut. - Denna Médoc ... är ett vanligt, enkelt Médocvin utan årgång, men det är i alla fall Médoc, samma region som Château Lafite, och kan alltså användas som diskvatten.

...

Medan han höll flaskan absolut stilla, vickade han försiktigt med verktyget och drog långsamt ut korken som en tandläkare drar ut en visdomstand. han luktade inte på den urdragna korken.- Man ser ofta vinkypare lukta på korken, sa jag.Han log medlidsamt.- Vinkypare, sa han. de vet ingenting om dekantering. Vad tjänar det till att lukta på korken?

...

Sedan tittade han på de fyra flaskorna som stod kvar och sa.- Vi knäcker en panna till, va? Ni får den på köppet. Jag är nyfiken på om den kan vara lika bra.


Den som vill läsa hela krönikan behöver bara bege sig till ett bättre bibliotek och leta upp DN från 31 decmber 1966. Och vinet? Jo, det hade smakat bra men inte överväldigande, och klingade ganska snabbt av i glaset...Tack svärmor!

1999 la chablisienne chablis grand cru les preuses

Föresatsen att låta den andra flaskan av detta vin ligga till sig i källaren sprack. Behoven att få unna sig saker kan kännas olika starkt olika dagar, och idag var det ett klart behov. Ett par stadiga gösfiléer plockades upp från Feskar'n i Saluhallen och gösfilé á la Wedholm lagades till igen. Rasande enkelt och riktigt gott och stilfullt. Passar en bätte, lätt mognande chablis som hand i handske. En kombination som spelar mer på det subtila och eleganta än på kraft och pondus.

Jag minns förssa smakprovet som något av en besvikelse. Gott, men kanske inte riktigt i paritet med prislappen. Möjligen något knutet den gången? Jag provar att dekantera omkring en timme före maten får vi se om det gör skillnad.

Doften är elegant och ganska rund, utan att bli Meursault-fet. Återigen slås jag av de urtydliga honungstonerna, och har sedan svårt att komma förbi dem. Jarl Sigurds bästa lagrade mjöd på ljunghonung! Bivax, citrus och mineral finns där också, precis som förra gången. Jag går aldrig in och läser mina tidigare noteringar innan jag testar ett vin för andra gången, men sällan har de stämt så bra överens som nu. Hustrun famlar till och med efter sin nyuppbackade plastleksak igen! Spontant känns dock doften större och mer lättillgänglig än sist? Luftningens inverkan eller andra glas?

I munnen känns vinet först nästan en smula slappt, men skenet bedrar och ganska så omgående plockar det fram en skön syraattack. Det har en otrolig längd, och framför allt honungstonerna dröjer sig kvar länge, länge.

Sammanfattningsvis så upplever jag vinet som bättre än sist. Om det är luftningen som gjort det eller om minnet sviker eller förväntningarna tonats ned... vem vet? Riktigt gott nu i alla fall, så varför vänta?

För övrigt så jäser det hos Konjären. Jag lär aldrig skaffa den där vingården i Provence, så man får hålla tillgodo med vad som bjuds. Att musta äpplen och pyssla om en temperaturkontrollerad jäsprocess ute i förrådet är ingen dålig ersättning. Om allt går väl skall vi till våren kunna njuta av egen cider av scrumpy-typ, dvs traditionell engelsk cider; torr, lätt disig och utan kolsyra. Någonstans inom oss alla bor en liten Didier Daguenau som vill ut (frid över hans minne)!

2007 diemersfontein pinotage

Pinotage står sannerligen inte ofta på bordet hos Konjären. Föga förvånande är det ett vin som planterats i källaren av IT-mannen vid ett tidigare besök. När saft-pinot och sylt-zinfandel inte lyckats övertyga mig har han ändrat taktik i sin strävan om att locka ut mig från Terra Cognita. Och han är naturligtvis hjärtligt välkommen att försöka!

Diemersfontein Pinotage 2007 från Wellington, Sydafrika, är på det hela taget en spännande bekantskap. Det skall villigt erkännas att garden var onödigt högt upp när jag korkade ur, men på något sätt är vin som roligast när ens negativa förväntningar kommer på skam och fördomar får sig en törn.

Vinet dricks under tre dagar, och frågan är om det inte är som bäst dag två när det tonats ned något? Det har - särskilt dag ett - en intensiv, mättad doft av såväl kaffe som plommon, choklad och lite kryddor. Där finns också någon rökt charkton eller prickig korv. Märkligt, lite annorlunda men spännande. Jag är orolig att vinet skall kännas sött - doften antyder att det skulle kunna göra det. Munkänslan är fyllig dock utan att bli besvärande och påträngande och framför trillar vinet inte ned i syltburken. Det svajar på slak lina, men håller sig på benen. I smaken går det att hitta frukt, kryddor och choklad. Behaglig stramhet i slutet utan att riktigt klämma åt.

Sammanfattningsvis är jag positivt överraskad. Det är inte helt i min stil, naturligtvis, men ett välgjort vin med kavliteter. Som bättre vardagsdricka passar det utmärkt, och det känns som om det gör sig bra till husmanskost med lite spretiga smaker. En liten invändning mot reklamtexten på baksidan: This is the one! The original coffe/chocolate Pinotage... Jo, jag håller med om såväl kaffe som choklad, men gillar inte att bli styrd i mina associationer på det viset. Dessutom känns det lite som alla dessa mer och mer skruvade smaker på bordsvatten, yoghurt (guabana/lakrits/lime, någon?) etc. Kan saker och ting inte få vara sig själva? Jag köper vin och inte kaffe/chokladdryck - låt mig hitta referenserna själv!

vinerna hos raketingenjören

Så; tid har infunnit sig för att i korta drag sammanfatta vinerna - och konjaken! - från Raketingenjörens lyckade middag i lördags.




Först ut var en champagne, courtesy of Pokermannen. Leclerc Briant Brut Divine 1996 hade en något mer diskret doft än väntat, men i smaken kom såväl mogna röda äpplen, lite champinjon och hasselnötter. Lång, balanserad eftersmak. Mycket gott! På SB finns årgång 2002 som lovar gott för framtiden.



Till soppan serverades J-M Brocards Vieille Vignes Domaine Sainte Claire 2006. Ett ursprungstypiskt chablis med gröna äpplen, citrus, mineral. Ren och krispig och inga ekfat så vitt jag kunde märka i alla fall.


Två pinot noir avlöste till varmrätten. Först ut kom en leverans från Vinmannen/Pokermannen/Direktörens firma; ett vin de tagit hem på prov från sin bourgogneleverantör. Albert Ponelle Charmes Chambertin Grand Cru 2005 var antagligen i yngsta laget. Jag upplevde det som något återhållet, knutet. Det var dock ingen tvekan om att det var ett vin med potential. Tydlig hallonfrukt, ett jordigt inslag och långt, kryddigt slut. Mycket lent och balanserat.



Kvaliteten framstod tydligare när det ställdes bredvid kvällens andra röda vin. Sumaridge Pinot Noir 2007 hade mörkare frukt och toner av lakrits i doften (Pokermannen hävdade "stensöta" - låt gå för det då...). I smaken fanns drag av söt frukt utan att bli syltigt och jolmigt ("inte sött - bara sent skördade druvor" hävdade Vinmannen) och en bränd ton som drog åt den berömda sydafrikanska röken senare under kvällen. Bourgognen var tveklöst det bättre vinet, men kostade också 3-4 ggr mer...



Till ostarna serverades Fonseca Guimaraens Vintage Port 1988. Sötlakrits, fikon, plommon, körsbär och björnklister i doften medan smaken i mitt tycke dominerades av lakritstonen. Ett bra portvin, utan att äga balansen och djupet hos en stor vintage port av gott år och lång mognad.





Efterrätten var en spännande ungersk variant av fylld crêpe med rommarinerade valnötter och chokladsås; s k Gundel palacsinta eller pannkaka som på restaurang Gundel. Till det Gundels egen Tokaji Aszú 5 Puttonyos 15th Anniversary. Gundels är en berömd, anrik restaurang i Budapest som öppnade åter 1992 efter att ha varit nationaliserad under kommunistregimen. Vinet hade tydliga toner av hjortron och torkad aprikos i doften, men det mest slående var valnötterna i smaken som perfekt mötte dessertens nötter. I stället för kaffe serverades stilsäkert nog thé (ej smaksatt!) till anrättningen, vilket hjälpte till att lyfta fram smaker i stället för att klubba ned dem. Kvällens bästa mat-/vinmatchning!



Efter detta följde alltså tre vintage konjaks av producenten Jean Grosperrin. Det var en för mig ny producent, som förefaller specialiserad just på konjak med årgångsbestämning.



Borderies 1989: Eldig (48%), med ett lätt fruktigt anslag. Russin? Fatlagrad terpentin - fast gott!


Petit Champagne 1973: Eldig (55%?), också här lösningsmedel. I smaken mer mognad, smörkola, knäck och antydan till rancio.


Fins Bois 1968: Mycket annorlunda jämfört med de två första (40%). Earl Grey-thé, marsipan, vita blommor (hägg?).




Sammanfattningsvis eldiga, lätta, torra konjaks i en ovanlig men inte alls - vilket kanske kan uppfattas av noterna - oangenäm stil. På faktabladet från Primeur vin går det bl a att läsa att han inte alls kylfiltrerar sin konjak, vilket han uppfattar reducerar oljigheten "where the aromas lie". Skulle kanske kunna förklara draget av terpentin, vilket alltså absolut inte var så hemskt som det kan låta!



Tack Raketingenjören för en trevlig kväll med god mat och vin och inte minst en lärorik och annorlunda konjaksupplevelse - det var ett tag sedan!

konjärmiddag hos raketingenjören

Efter en behaglig och väl avvägd femrättersmiddag hos Raketingenjören i Solna sitter vi nu med några glas intressant konjak framför oss; det egentliga raison d' etre för sällskapet Konjärerna. Kvällens vin var i mitt tycke 2005 Charmes-Chambertin Grand Cru från Albert Ponelle. Efter maten levererade Raketingenjören en slags vertikal i form av tre flaskor av producenten Jean Grosperrin (Borderies 1989, Petite Champagne 1973 och Fins Bois 1985). Husets stil konstaterades vara av den lättare, torrare stilen och bjöd på rader av intressanta reflektioner. De yngre destillaten var ganska eldiga med hög alkoholstyrka, medan det äldsta bjöd på vita blommor, the, marsipan... Mer kommer!

Domaine du Vieux Lazaret 2004

Jag fortsätter utflykterna i det snabbt sinande förrådet av kvalitativa halvflaskor. Dags att fylla på kvoten av Chateauneuf-du-Pape...


Det här blir ingen lång post. Inspirationen är inte på topp i kväll, och jag samlar krafter till konjärmiddagen hos hr Raketingenjören i morgon.



Färgen är mycket klar och genomskinlig; nästan drag åt mörk rosé i kanterna. Doften är fantastiskt lockande och mångfacetterad. Multna löv, körsbärsfrukt, söta små solvarma jordgubbar och örtkryddor. Mer finstämt än eldigt driv och fullmatat. Behagligt.


I munnen är känslan slank och med ett endast lätt uppstramande slut. Trots det ett allt annat än ryggradslöst vin. Återigen balans. Smaken är dock på något sätt lite tillbakahållen; inget som blommar ut i munnen riktigt. Kanske inte kort i egentlig mening, men inte lika flerdimensionell som doften.


Lustigt; gårdagens vin bjöd på mer spännande smak än doft och i kväll var förhållandet omvänt. Vin är spännande!



PS På SB saluförs nu årgång 2006. Vad hände med 2005?

2006 Weingut Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligestein

Det har sagts förut; inget vinspråk kan som tyskan skapa så långa, så skönt klingande namn. I ett försök att poppa upp en annars ganska bedrövlig torsdag så hämtades en halvflaska riesling fram till fiskgratängen; en flaska införskaffad på Wiens flygplats i januari i år.

Weingut Bründlmayer kräver kanske ingen närmare presentation. Av det jag läst framstår Bründlmayer som en av Österrikes mer seriösa vitvinsproducenter, vars viner - framför allt riesling i olika varianter - hyllats både här och där. Plus i kanten för stilren etikett - vem sade att design är oviktigt?

Två år gammal riesling är förstås i yngsta laget, men Frankofilen har slagit fast devisen "hellre lyss till den kork som flög än att öppna en trasig flaska" (eller något liknande), och även om man går miste om en del underbar petroleumkomplexitet så får man ju mycket annat godis i stället. Erfarenheterna av trilskande Trimbach Cuvée Frederic Emile avskräcker...

Men vi kan genast slå fast att det här - trots sin ungdom - är riktigt, riktigt gott. Jag är nog helt enkelt kinkigare på mognad när det kommer till rött.

Färgen är mycket ljust gul med små, små kolsyrabubblor som klänger sig fast på glasväggen. Doften är varken helt stram eller särskilt yppig. Det finns en "fet" ton i den, nästan lite oljig, men det är långt ifrån någon diesel. Där finns i alla fall citrus och frukt; päron samsas med någon mer exotisk variant (ananas? persika?). Smaken är helt enkelt ljuvlig! I inledningen lite blyg men den växer snabbt till och fyller ut munhålan; den stannar kvar och breder ut sig och vecklar ut fjädrarna på ett sådant sätt att lager läggs till lager och blir alltmer spännande och intressant för varje sipp. Päron, ananas, mineral, citrus... Oljigheten fångas upp även i smaken och det känns nästan en smula visköst. Avslutningen är mycket frisk och mycket, mycket lång. Fantastiskt trevligt vin och naturligtvis med stor lagringspotential (vad än Trimbach CFE må ha lärt mig...).

Att mitt handbagage begränsade mig till två halvflaskor av detta vin kan jag ångra idag. Samtidigt är det skönt med kvalitetsvin på halva ibland. Ett glas av det här kan man hålla sig flytande länge på...

chateau batailley 2001

För exakt ett år sedan köpte jag en låda Chateau Batailley 2001 - eller 14 flaskor om man skall vara petig. Jag har provat den vid ett par tillfällen (direkt vid inköpet och runt nyår) och inte riktigt imponerats någon gång. För 300:-/flaska får man ändå ha vissa förväntningar. Nu kändes det som om det kunde vara dags att återvända för ett nytt smakprov. Och för första gången var det dags att bryta locket av en låda och börja plocka - en skön känsla!



När hustrun och jag återvände från ett kalas i lördags kväll och hade nattat sonen kändes det som ett bra läge med lite ost och vin framför en film. Sagt och gjort. Vinet får långsamt stiga i temperatur i karaffen medan det luftas i en knapp timme. Sedan är det dags att doppa näsorna i ädla Pauillacångor...


"Hua!?" ryser hustrun och ryggar tillbaka. "Ska det lukta så där?"
Jag sniffar, och min näsa fylls av för mig ljuvliga dofter av stall, ceder, blyerts, löddriga hästar och allt ni vill!
"Jaa...!" ler jag fånigt till svar.
"Men det luktar ju... hästpiss! Och... *sniff* ...ensilage!"

Se där, hustrun har också hitat till stallet! Välkommen; din vinvärld är inte längre densamma! Ensilage var möjligen en ny term, men hon håller fast vid stalltemat kvällen igenom; sadeltäcken, läder och mera urin av diverse klöv- och hovdjur.

Vinet känns fortfarane ganska slankt i den initiala kontakten med tunga och gom, men det hämtar sig fort och biter ifrån sig bra.Det är grepp i tanninerna, men skillnaden mot spanjoren dagen innan är stor. Det här vinet har inget tuggmotstånd utan är balanserat och strukturerat på ett sätt som jag gillar. Det utvecklas under kvällen i glaset och vi sniffar och pratar om det mer än om filmen. Ett vin som inspirerar, helt enkelt. Även hustrun - vars första doftintryck knappast inbjöd till smakprov - finner vinet mer än gott.


Jag är dålig på att minnas exakta doft- och smakintryck, och kanske bidrog mina något nedskruvade förväntningar till att jag blev positivt överraskad. Trots det vill jag ändå hävda att det här vinet utvecklats till det bättre sedan sist, och nu skall det bli synnerligen intressant att följa fortsättningen några år framöver!

PS Samtidigt som vi njuter Batailley bloggar och sms:ar Vinmannen från ett s k Vin-Robinsson i Linköpingstrakten och ger perspektiv på tillvaron...

felix callejo reserva 2004

Till fredagens hängmörade biffar från sympatiska Erland och Ivars i Näsbypark (ja, kanske en reklamspot men samtidigt promotar jag gärna butiker med ambitioner och goda råvaror) tänkte jag överraska hustrun med något annorlunda. Eftersom jag fyllde veckans kvot av mogen Bordeaux i tisdags så kändes det okej att ta en utflykt i modernitetsland igen. Jag vill ju inte stänga dörren helt för utveckling och trender, samtidigt som varje provning hittills snarare skjutit till den lite än öppnat upp...

Fina biffen!

Ett sista smakprov på Vinmannens import från Det Nya Spanien; Felix Callejo Reserva 2004, korkades upp och luftades rejält genom att hällas fram och tillbaka mellan ett par karaffer ett par gånger. Mitt minne av tuffa, unga spanjorer sade mig att det kunde behövas. Enligt producentens hemsida görs vinet görs på 100% Tempranillo som handplockas och sorteras, jäser i temperaturkontrollerade ståltankar och skalmacereras i 28 dagar varefter det genomgår malolaktisk jäsning. Därefter lagras det på nya franska och amerikanska fat i 20 månader. Uppgifterna gäller dock årgång 2003, och på flaskan står 18 meses vilket jag tolkar som 18 månader. Kanske kan det vara andra skillnader också; vem vet?

När det var dags för mat och vi provade vinet utbrast hustrun spontant i ett "Wow - det här gillar jag!" Själv var jag - föga förvånande - mer återhållsam i min bedömning...

Färgen skvallrade om ett ungt vin; trots sina snart fyra år var det tydligt blårött. Doften var stor och mättad av kryddor, fatvanilj och diverse mörka, sötbäriga inslag med betoning på björnbär och blåbär. I munnen var det relativt fylligt och hade god längd. Tydliga tanniner - som klämde åt ordentlig tom hela tungan i ett nästan oskönt uppstramande grepp - gjorde vinet lämpligare till mat än på egen hand. Samtidigt kändes det ganska ointegrerat; som om smakerna kom lager på lager och inte i en sammansatt helhet. Frukt - vanilj - kryddor - åsså klämmer vi i ordentligt allesammans på slutet!





Jag vet inte om det här vinet är för ungt; antagligen skulle det ha vunnit på ett par år till i flaskan så att några av beståndsdelarna bättre flutit samman. Samtidigt har min bild av moderna viner varit just att de skall normalt vara ganska tillgängliga som unga. Hmm...

Sammanfattningsvis är det inte ett vin som inspirerar. Ledsen Vinmannen, men det finns säkert en marknad för det här vinet. Jag är bara inte din målgrupp...

chateau larrivet-haut-brion 1981 (magnum)

En del händelser man råkar ut för som vinentusiast är mer osannolika än andra. Som att konferensanläggningen som gästades den här veckan skulle bjuda på ett vinfynd av ett lika oväntat som välkommet slag.

Efter en trevlig middag på en kustnära konferensanläggning söder om Stockholm - vid vilken stämningen var god och vinerna i alla fall godtagbara - släntrade sällskapet ut mot baren för att runda av kvällen. Mina förväntningar var inställda på att se om de hade något intressant öl, eller - möjligen - någon maltwhisky av rang. Något fångade dock mitt öga på en högre hylla, bland vinflaskorna. Halvt undanskymd mellan alla sötfruktiga chilenare och mjukkryddiga spanjorer stack något trotsigt upp ett klassiskt huvud. En magnumflaska Chateau Larrivet-Haut-Brion 1981. Det här måste undersökas. Antagligen är det ett skyltex som de inte säljer eller vill ha löjligt mycket betalt för, men ändå.

När flickan bakom disken frågar vad det får lov att vara gör jag min märkligaste barbeställning någonsin:

"En magnum Larrivet-Haut-Brion, tack!"

Självklart vill jag dock veta priset först. Hon svarar rappt och utan tvekan:

"500 kronor!"

Hmm... Något är fishy här. Hon dubbelkollar med den vinansvarige, och jo, man har bestämt sig för att flaskan säljs för 500 kr. Hon förklarar att den tidigare förvarats stående i baren i fem års tid, men nu normalt förvarades i vinkällaren. Den hade plockats fram förra veckan för en intresserad spekulant som dock inte köpt den, och sedan hade den inte hittat ner igen. Hon förklarar att man med tanke på förvaringen inte tar något ansvar för vinets kondition, och att den säljs utan returrätt. Grisen i säcken, alltså.

Jag tar en snabb telefonkonferens med Vinmannen, och ordern är entydig: köp!

Flickan i baren överlåter öpnnandet till mig. Under blykapsylen är det ett mjukt mögelludd, men inga tecken på läckage. Korken smular dock sönder vid öppnandet, och det är inte utan viss oro som jag häller upp det första provet i riedelglaset som raskt ställts fram i stället för deras vanliga vinglas. Med bävan för jag glaset mot näsan och doftar. Hmm... Hmm? Mmmmmmmm!

Inga våta yllefiltar eller unkna källare; bara en mjuk, behaglig, stilfull doft av moget vin som växer till i glaset. Doften är komplex och bjuder på torkad frukt (fikon), liten örtighet (torkade örter), läder, tobak, lite jord och ett stråk av något syrligt, rött bär (lingon/tranbär/röda vinbär...?). Den förändras under kvällen och inbjuder verkligen till att kontemplera med näsan djupt i glaskupan (kom det inte en chokladdoft där?). I munnen är det medelfylligt, slankt och långt. Drag av katrinplommon, mera läder och örter. Uppstramande slut men ändå mycket behagliga tanniner och bra balans. Ett mycket harmoniskt vin som visserligen passerat zenit men inte med stor marginal. Fantastiskt drickvänligt och gott på egen hand.

Flaskan förgyllde kvällen för mig och ett flertal kollegor som samlades i skinnfåtöljerna runt ett soffbord. Inte bara fick jag chansen att prova ett mycket spännande vin, jag fick också bästa möjliga tillfälle att förklara lite kring min passion för mogna viner och frikostigt fördela smakprov. Allt detta för ett i sammanhanget nästan löjligt lågt pris - när gjorde ni ett bättre klipp på lokal sist?!

FAKTARUTA:

Chateau Larrivet-Haut-Brion har inget med det stora Haut-Brion eller La Mission Haut-Brion att göra. Det är ett oklassat slott i Pessac-Léognan, Graves, och uppges ha vingården planterad med 50% CS och 50% Merlot (andra källor anger 60% CS, 35% Merlot och 5% Malbec). Produktionen uppges ligga mellan 4-10.000 lådor/år. Aktuella årgångar på SB är 1997 och 2000.

chateau trotte vieille 1998

Efter ännu en hård dag i karljohan skogen - den här gången i sällskap av IT-mannen med familj - var det dags för lite klassisk mat och klassiskt vin. Mina vänner i bloggosfären fortsätter sina botaniseringar i de senaste nyhetssläppen och jämför moderna italienare med varandra, så ibland känner jag mig lite ensam i min stilla Bordeauxlunk. Men jag har svårt att tänka mig något så gott och samtidigt matvänligt som en tioårig Bordeaux av åtminstone medelgod kvalitet! Ni får alltså stå ut med ytterligare ett av mina Bornholmsfynd - Chateau Trotte Vieille 1998; Saint Emilion Premier Grand Cru Classé B.

Slottet räknas normalt inte till de mest intressanta i St Emilions Premier GCC-skikt, och det fanns enligt uppgift de som förväntade sig att de skulle klassas ned vid den stora omklassningen i St Emilion för en tid sedan. Så blev dock inte fallet. Vingården är planterad med 50% Merlot, 45% CF och 5% CS, men i 1998 fanns det en övervikt av Merlot. Året var ju också - enligt Broadbent - något av en split-vintage där tidigt mognande Merlotdruvor klarade sig bättre än vänstra strandens Cabernet Sauvignon.

Vinet öppnas och dekanteras medan svampen rensas. Det får stå öppet i vinrummet kanske en halvtimme, men när middagen ser ut att bli senare än beräknat tillsluter jag karaffen. Jag vill inte överdosera luften och riskera att det blommar över för tidigt.


Redan den första doften i glaset, 1,5 timme efter dekanteringen, får ansiktet att spricka upp i ett stort leende. Hustrun ser också påtagligt nöjd ut. "Ååå, det luktar, det luktar... Vad är det det luktar!?" Tja, säg vad det inte doftar? Jag plockar upp en initial fruktighet som känns större, yngre än väntat. Sedan kommer det på rad intryck som läder, söt tobak, kryddigt trä... I munnen är först och främst balansen total. Så otroligt välpolerat, mjukt men ändå stramt; ingen blyklubba i sammetsfodral som drämmer till utan mer en bestämd smekning i gommen - lika välgörande som att få axlarna knådade med resoluta tag! Och så längden - vilken längd! Frukten finns kvar, men framför allt är harmonin så total.


Det här är löjligt gott just nu, och jag förstår inte varför jag skall hålla på min resterande flaska särskilt länge till. Till en tournedos med gräddig svampsås spetsad med lite konjak och sherry och rårakor satt det naturligtvis otroligt bra, och så här i augustis sista skälvande andetag utnämner jag det till sommarens bästa Bordeuax. Alla som tvivlar på vad mognad tillför ett vin borde tvingas i en flaska Trotte Vieille -98 pronto!

brolio chianti classico 2004

Befinner mig på kursgård i Stockholms kustband. Till middagens hjortfilé rekommenderas Big House Red; ett vin jag aldrig provat tidigare. Vinet består av en blandning av i stort sett alla kända röda druvor. Jag får chansen att smaka av, och känner direkt att det här är inte min likör. För mig kändes det alltför fruktdrivet, modernt och fatat. Inte onödigt sött, men ändå. Jag ber att få se vinlistan. Jo, jag är besvärlig när jag är på konferensanläggningar - jag vet vad de tar betalt och tycker att de kan leverera lite service också. Att alla skall ta deras utvalda vin känns inte självklart.

I listan hittar jag Brolio Chianti Classico 2004 för samma pris som Big House! Lätt val - hur det passar till hjortfilén är en annan fråga... Efter de senaste diskussionerna tänkte jag inte försitta chansen att prova en äldre Brolio.

Jag har dock lite svårt att vid en konferensmiddag sitta och fördjupa mig vid doft- och smakintryck. Låt oss bara konstatera att det är en milsvid skillnad mellan 2004 och 2006. Mörka körsbär, choklad, örter - kanske t o m lite mocka!? Det här vinet hade balans, struktur, ryggrad och en avslutande stramhet som bestående intryck. Rasande gott. Om det är så att två års lagring lockar fram samma egenskaper hos 2006:an kommer jag raskt att investera i en låda. Dessvärre tror jag inte det. Klasskillnad, helt enkelt. Och - behöver det sägas? - betydligt mer up my alley än något stort hus...

viña pomal 2002, chateau bernadotte 1998 m.m.

Hustrun och jag firade igår försenad bröllopsdag med att plocka och rensa 17 kg karljohanssvamp. En höst med Fungi Porcini på menyn är i annalkande... Den planerade bion får ställas in, men ut på restaurang skall vi i alla fall. Den här gången faller valet på den ambitiösa kvarterskrogen Peppar Peppar; ett stenkast från järnvägsstationen men i ett undanskymt läge.

Maten får med beröm godkänt och är klart prisvärd. Det är inte bara tråkiga krogklassiker på menyn utan lite mer uppdaterat käk. Hustrun är mer än nöjd med sitt ankbröst och jag njuter av en smältande, confiterad spädgris. Tyvärr har inte vinlistan samma ambition. Den vänliga servisen låter oss dock prova ett par öppnade flaskor för att bilda oss en uppfattning, och efter inledande skepsis faller faktiskt en rioja oss i smaken! Viña Pomal 2002 är en rioja reserva från Bodegas Bilbainas Jag har varit ganska skeptisk till rioja skall sägas, och minns dem som vaniljpumpade och ganska slätstrukna. Naturligtvis finns vanilj i doften även här, men även frukt (mörka bär), kryddor och framför allt har det en stramhet i avsluthet som jag uppskattar till mat. Gott; inget stort vin men väl anpassat till maten. Kul att få se sina fördomar komma på skam emellanåt!

Till efterrättens chokladbakelse med björnbär och vanilj rekommenderas jag först en Lenz Moser TBA när de inte har något hyfsat portvin, men sedan kommer det fram en Aleatico Candido från italienska Salice Salentino. Helt okänd mark för mig, men friskt vågat och så vidare... Jodå; inte pjåkigt. Lite brända toner av russin och nötter som för mig passar bättre till chokladen än en österrikisk TBA skulle ha gjort.

I kväll var det det middag med svärföräldrarna. De har i förväg lämnat in ett par flaskor Chateu Bernadotte 1998 som legat i deras matkällare sedan resan till Frankrike och Bordeaux 2003. Det här skall bli spännande!

Till förrätt serveras en blomkålssoppa med bresaolachips. Milt och krämigt möter krispigt och lite salt - mums! Efter lite beslutsvånda låter jag korken flyga på en Gonzales Byass Apóstoles Palo Cortado Muy Viejo. Vinet är lagrat minst 30 år i ett solerasystem som startade 1862 för att fira drottning Isabel II:s besök till vingården. En otroligt rik doft av nötter och torkade frukt som för ankarna till tawny port eller madeira, men ändå med den där omisskännliga sherrytonen som avslöjar dess ursprung. Otroligt gott vin, och med tanke på tillverkningstiden måsta man kalla det ett fynd! Finns i bland på flygplatser - håll utkik!

Så var det dags för Bordeaux. Jag korkar ur vid bordet för att lufta i karaff en halvtimme eller så och anta dricktemperatur i väntan på maten. Häller upp en skvätt i mitt glas och doftar - aj, aj...! Ingen bra start för Bernadotte. En svagt stickande doft slår emot mig. Det är inte yllevante och totalridå, men något är definitivt inte riktigt som det skall. Jag ger det en chans i karaffen en stund, men svärfar grinar illa och ber oss öppna den andra flaskan också. Hoppas, hoppas... Jodå - här känns det bättre! Vi får därmed alla chansen att prova två i övrigt identiska viner (samma slott, samma år, inköpta vid samma tillfälle, lagrade i fem år under identiska förhållanden) som beter sig väldigt olika.

Det första vinet känns surt, strävt och allmänt ogint och är nästan helt utan frukt. Det andra beter sig mer som en tio år gammal Haut-Medoc. Även här är frukten fortfarande lite blyg, och jag undrar om lagringen i svärfars matkällare farit riktigt varsamt framt med vinet... Det andra vinet är dock inte defekt på något sätt, och erbjuder bra längd i smaken och riktigt strama tanniner. Sammantaget känns det dock som om det varken erbjuder riktigt mognadstoner eller frukt. Lite stumt, helt enkelt, men fortfarande ett gott vin. Till rådjursstek med svamplasagne och madeirasky höll det riktigt bra!

Till hustruns snart berömda plommonkaka (eg. Karin Franssons...) plockade jag fram ett annat udda vin ur källaren; ett sött starkvin från Kanada! En gåva från en av Drucketkollegorna när vi höll vår Pichon-Lalande-provning här i vintras. Vinet heter Lakeview Starboard och är något så udda som ett "portvin" på Cabernet Sauvignon, gjort på Niagarahalvön i Kanada. Vinet var onekligen mycket spännande, och helt olikt det mesta jag prövat tidigare. Den tydliga svartvinbärstonen stack ut och gjorde det klart att det inte var ett vanligt portvinsförsök i glaset. Även körsbär, mörk choklad fanns där, och sammantaget matchade det efterrätten på bästa sätt. Tack för det, Drucket!

En lärorik helg med lite udda viner. Nu är jag redo att möta arbetsveckan...

chateau musar 2000

Det finns viner som når kultstatus av delvis oförklarliga skäl. Chateau Musar från Bekaadalen, Libanon, är ibland utskällt för att vara ett defekt, volatilt, grovt, klumpigt, surt och allmänt dåligt vin. Lika ofta kan det hyllas för sin egensinnighet, som min husguru Michael Broadbent gör i sin oundgängliga Vintage Wine. "...because the wine is excellent and distinctive, albeit idiosyncratic [ung. "eget"]".

Vad jag förstått av vad jag läst om Serge Hochar är inte kontinuitet och kontroll två av hans ledord. Han förefaller gå mer på magkänsla och anpassning efter årets väder och skörd. Årgångarna kan alltså skifta mycket väsentligt i stil, men utgångspunkten är i alla fall en blandning av CS, carignan och cinsault.

Hustrun och jag har en egen liten kärleksaffär till Musar. Vi drack det gemensamt vid några tillfällen i början av vår relation, särskilt på vår dåvarande kvarterskrog Alex Bakficka, som alltid hade ett föredömligt vinutbud. Innan i kväll var det antagligen mer än fem år sedan jag provade det, och naturligtvis är årgången ny för mig.

Jag skriver dock inget långt inlägg om detta. Gammal kärlek skall inte alltid synas alltför noga i sömmarna... Låt oss bara konstatera att det på ett märkligt sätt lyckas förena mogen Bordeaux med Barolo; torkad frukt, läder och tobak, syror, stramhet... inledningsvis en klister- eller acetonliknande doft som dock vädrar bort efterhand. Smaken är lång, avslutet kryddigt. Särskilt i början av kvällen fångar jag upp en artificiell svart-vinbärssmak; typ Läkerol Cassis eller gamla hederliga Nickel om någon minns den?

Till en entrecote med kantarellrisotto sitter det så bra så det sjunger om det! Jag förstår om det inte tilltalar alla, men jag gillar det. Nostalgifaktorn rubbar dock poäng- och prisvärdesskalan en del, så vi får se om det blir några fler flaskor eller om man skall vänta tills nostalgin kan hjälpa till nästa gång...

brolio 2006

Finare och Vinare konstaterar att vardagen är över oss, och går analogt med detta loss på vardagsvinernerna. Deras besvikelse över trotjänaren Brolio Chianti Classico 2006 gör mig lite fundersam. En halvflaska (det är ju ändå vardag...) plockas fram till en kyckling i ugn inspirerad av medbloggarna, men med den vinfientliga citronen utbytt mot lite annat. Efter att kycklingen brässerat färdigt reduceras vätsan ihop en stund, mixas och spetsas med en skvätt matlagningsgrädde. Tillsammans med couscous en ganska snabb och trevlig vardagsmiddag.



Men det var ju det här med vinet. Brolio har varit ett stående inslag hos oss tidigare. Om det börjar tappa så är det stor skada. Doften ger en del varningsvibbar. Är det egentligen så här Chianti Classico skall lukta? F&V skriver att vinet är 100% Sangiovese, men enligt Ricasolis hemsida är det Sangiovese and a small percentage of complementary grapes. How small?

Jag är ju som bekant känslig för söt frukt, och nog finns det en del sådant här. Söta plommon? Och inte är det lika stramt som tidigare? Körsbären finns där, och en del körsbärskärnor, tillsammans med örtkryddor. Det är inte dåligt, men kanske lite ... jolmigt?


Jag drar mig till minnes en nyligen publicerad artikel i Decanter. Gjorde inte de något om Chianti Classico nyss? Jodå, i augustinumret är det Tuscan special med en stor provning av de senaste årgångarna Chianti Classico. Där får Brolio 2006 hela fyra stjärnor och omdömet: Big, sweet fruit, pronouncedly black cherry. Great acid/tannin balance. A very nice wine indeed. 2008-2012. Huh? Inte känns just acid/tannin balance som det här vinets mest framträdande egenskap? Pratar vi verkligen om samma vin?


Kanske inte. Prislappen indikerar något annat. Enligt Decanter kostar vinet £10.49-£13.99 (motsv 127 - 169 SEK). Ett påslag på mellan 30-70% jämfört med det svenska priset. Castello di Brolio 2004 är med i samma test (som också får fyra stjärnor) och kostar £24.94 eller 302 SEK; nästan på kronan detsamma som i Sverige. En tredje Ricasoli, Rocca Giucciardia 2005 (även här fyra stjärnor), kostar £ 12.97 eller 157 SEK, lite drygt 20% över SB. Kan det vara så att det vin som säljs i Sverige är en enklare batch; att vinet korrekt gjort och bra år skulle kosta runt 150-lappen i stället för 99:-?


Vinmannen ringer påpassligt mitt i maten, och är direkt inne på den linjen. Han jobbade på SB när 2003:an såldes, och rekommenderade den till allt och alla. Nu har vinet rasat, menar han. I stället för ett lockpris som man sedan höjer kan det alltså handla om ett lockvin som man får in i folks medvetande och - inte minst viktigt - i SB:s ordinarie sortiment, och sedan kränger man bort några årgångar med lägre ambition för att hämta hem pengarna. I Decanterartikeln står om årgång 2006:


I found most of the 2006 Chiantis very enjoyable: mainly made in a more traditional style, showing lovely garnet colour, pretty black cherry aromas, and delicious black cherry fruit, with abundant acidity to structure and keep them supple. This is a vintage for Chianti fans to relish.


Låter inte som att man skulle behöva misslyckas...?


Sammanfattningsvis lite av en besvikelse. Kanske skall inte konspirationsteorin dras för långt, men ett sunt mått av skepsis och ifrågasättande är nyktert. Jag kommer dock att ge det någon mer chans och har inte dömt ut det helt ännu.

chateau la lagune 1995 och warre´s vintage port 1985

I helgen var bröderna och jag i vår stuga i Hälsingland för att fira störste brors 40-årsdag. Två nätter med lite skönt vildmarksliv, bra mat och vin och ett maratonparti RISK som i gamla tider...

Hela lördagen tillbringades i fält metandes bäcköring. En fantastisk dag som gav riktig försmak av höst. Kantarellerna var fler än öringen, men det gjorde inte mycket. Den viltskavsgryta med nyplockad svamp som tillreddes i gjutjärnspanna över öppen eld smakade minst dubbelt så bra som den skulle om den kommit på bordet hemma. Att jag som efterrätt flamberade ihop en Crêpes Suzette till kokkaffet gjorde inte saken sämre, särskilt som himlen just då sprack upp mer och mer och solen flödade resten av kvällen.

Sen middag med grillning och ännu ett Danmarksfynd; Chateau La Lagune 1995; 3e cru från Haut-Médoc. Egentligen dumt att släpa med vinet upp till en stuga med alldeles för små vinglas och drickas sent på kvällen av hungriga och törstiga karlar som ville ha käk i magen. Vinet kom inte till sin rätt. Min minnesbild är att det inte riktigt hade samma subtilitet som Potensac, men att det hade mer kraft och ett drag av färska, söta plommon. Fortfarande dock ett elegant vin. Enligt slottets hemsida var sammansättningen detta år 50% CS, 25% Merlot, 15% PV och 10% CF. Kan den förhållandevis låga CS-halten och mängden Merlot bidragit till plommondraget?

Till ostar och en nattmangling vid RISK-brädet serverades så Warre´s 1985. Helt oluftat och inte ens dekanterat... Ett rasande trevligt portvin trots detta, som hade fått en angenäm mognad men som fortfarande hade mycket att ge. En jämförelse med mitt senaste vintage port Graham's 1983 från i juli så var det senare mindre moget och utvecklat och det här vinet mer njutbart för stunden.

Framåt tvåtiden på natten vek vi ned oss, i ett läge där mitt amerikanska imperium börjat naggas i kanten av fullständigt omotiverade aggressioner från den afrikanska kontinenten...

chateau haut bellevue 1998

Vi kastar oss raskt över Bornholmsfynden! I lådan med "blandat franskt" från Rönne lades tre flaskor av Chateau Haut Bellevue 1998, Haut-Médoc Cru Artisan. Cru Artisan? Snäppet under Cru Bourgeois, enkelt uttryckt. Läs mer här for the full story. Slottet blev f ö uppklassat till Cru Bourgeois vid 2003 års omtvistade remake. Flaskorna gick på 98 dkk styck, och mitt mål var att få drickfärdig Bordeaux av anständig kvalitet, inget märkvärdigare än så.

Till rester från gårdagen levererades ett vin med klart mer funk i doften. Här finns animaliska toner, lite stall, örter. Naturligtvis mognadstoner av tobak och läder, men inte lika framträdande som gårdagens vin. Druvproportionerna visar sig vid efterstudier vara hela 55% Merlot, 3% Verdot (Petit Verdot?) och 42% CS.

Efterhand under kvällen kommer även mer kryddiga toner; de örtiga inslagen och sandelträ tilltar. I munnen får man ett ganska slankt vin med nedtonad frukt, tobak, lite stjälkigt, lagomt strävt och med hyfsad längd. Lite spretigt som helhet, men ändå ett riktigt bra matvin och klart värt sina ca 120 sek. Självklart saknar det en del i komplexiteten hos Potensac -96, men det är också en tredubbling på prislappen för att nå dit. Återigen ett bra vin i en klass, prisnivå och stil jag skulle vilja se mer av i Sverige!

För övrigt ägnades kvällen åt rominläggningar. Romtopf på plommon skall förhoppningsvis förgylla några höst- och julmiddagar!

chateau potensac 1996

När vi själva har semester och IT-mannens familj är inne i jobb- och dagiskarusellen igen tar vi på oss att erbjuda lite grillning. Vem vet hur länge till sommaren tilåter det? Det ostadiga vädret gör dock att middagen får avnjutas inomhus.

Ryggbiffar med en lätt improviserad potatissallad och lite sås blev en trevlig bakgrund till ett sponsorvin från Vinmannen. Chateau Potensac , Médoc, är en Cru Grand Bourgeois enligt Mölstad och i 2003 års inofficiella lista nådde det toppnivån Cru Bourgeois Exceptionell. Mölstad påstår att det borde ligga på en 4e eller 5e cru. Vingården är planterad med 60% CS, 25% Merlot och 15% CF och årgång 1996 är enligt Broadbent ett Médoc-år. Tolv års mognad borde vara rätt i fönstret för mig. Bra grejer att vänta sig, alltså.

Flaskan karafferas ca en timme innan maten står på bordet. Jag häller upp en liten provmängd, och letar förvånat efter dofter. Den känns oerhört tillbakahållen, till den grad att jag böjar undra vad som står på. Inget antyder dock någon korkdefekt eller liknande, men nog är det en mycket blyg viol i glaset. Vid middagsdags börjar dock sakerna falla på plats, och vinet växer under kvällen och vecklar ut sig i ett välkänt och av mig mycket uppskattat doft- och smakspektra.

Färgen är mörkt röd med tydligt uttunnande kant. Flaskmognaden har satt sina spår, men inte börjat tegla ännu. Doften - som inledningsvis alltså är i det närmaste obefintlig - kommer mer och mer och innehåller ett komplext, elegant och lätt kryddigt anslag. Det är nästan svårt att ta ut delar ur helheten; läder, tobak och frukt (plommon?) ligger tätt omslingrande om varandra. Hustrun hittar sötlakrits senare på kvällen, men hon är också slav under ammoniumkloriden (eller används det bara i saltlakrits?). Tidigare under kvällen känns faten mer närvarande än senare. Jag kommer på mig själv med att associera till en elegant Bourgogne när jag sitter och sniffar i den sista skvätten framför datorn. Inte för att doften är densamma utan mer för doftkänslan, om ni förstår...?

Det är inget kraftpaket i munnen heller. Mjukt, elegant, balanserat med endast en lättare uppstramning på slutet som för att signalera sitt ursprung. Ett vin som antagligen skulle mått bättre av längre luftning än vad vi gav det, men ändå känns väldigt färdigt och nog skall drickas inom något/ett par år, om man inte gillar medlut.