Först ut var en champagne, courtesy of Pokermannen. Leclerc Briant Brut Divine 1996 hade en något mer diskret doft än väntat, men i smaken kom såväl mogna röda äpplen, lite champinjon och hasselnötter. Lång, balanserad eftersmak. Mycket gott! På SB finns årgång 2002 som lovar gott för framtiden.
Till soppan serverades J-M Brocards Vieille Vignes Domaine Sainte Claire 2006. Ett ursprungstypiskt chablis med gröna äpplen, citrus, mineral. Ren och krispig och inga ekfat så vitt jag kunde märka i alla fall.
Två pinot noir avlöste till varmrätten. Först ut kom en leverans från Vinmannen/Pokermannen/Direktörens firma; ett vin de tagit hem på prov från sin bourgogneleverantör. Albert Ponelle Charmes Chambertin Grand Cru 2005 var antagligen i yngsta laget. Jag upplevde det som något återhållet, knutet. Det var dock ingen tvekan om att det var ett vin med potential. Tydlig hallonfrukt, ett jordigt inslag och långt, kryddigt slut. Mycket lent och balanserat.
Kvaliteten framstod tydligare när det ställdes bredvid kvällens andra röda vin. Sumaridge Pinot Noir 2007 hade mörkare frukt och toner av lakrits i doften (Pokermannen hävdade "stensöta" - låt gå för det då...). I smaken fanns drag av söt frukt utan att bli syltigt och jolmigt ("inte sött - bara sent skördade druvor" hävdade Vinmannen) och en bränd ton som drog åt den berömda sydafrikanska röken senare under kvällen. Bourgognen var tveklöst det bättre vinet, men kostade också 3-4 ggr mer...
Till ostarna serverades Fonseca Guimaraens Vintage Port 1988. Sötlakrits, fikon, plommon, körsbär och björnklister i doften medan smaken i mitt tycke dominerades av lakritstonen. Ett bra portvin, utan att äga balansen och djupet hos en stor vintage port av gott år och lång mognad.
Efterrätten var en spännande ungersk variant av fylld crêpe med rommarinerade valnötter och chokladsås; s k Gundel palacsinta eller pannkaka som på restaurang Gundel. Till det Gundels egen Tokaji Aszú 5 Puttonyos 15th Anniversary. Gundels är en berömd, anrik restaurang i Budapest som öppnade åter 1992 efter att ha varit nationaliserad under kommunistregimen. Vinet hade tydliga toner av hjortron och torkad aprikos i doften, men det mest slående var valnötterna i smaken som perfekt mötte dessertens nötter. I stället för kaffe serverades stilsäkert nog thé (ej smaksatt!) till anrättningen, vilket hjälpte till att lyfta fram smaker i stället för att klubba ned dem. Kvällens bästa mat-/vinmatchning!
Efter detta följde alltså tre vintage konjaks av producenten Jean Grosperrin. Det var en för mig ny producent, som förefaller specialiserad just på konjak med årgångsbestämning.
Borderies 1989: Eldig (48%), med ett lätt fruktigt anslag. Russin? Fatlagrad terpentin - fast gott!
Petit Champagne 1973: Eldig (55%?), också här lösningsmedel. I smaken mer mognad, smörkola, knäck och antydan till rancio.
Fins Bois 1968: Mycket annorlunda jämfört med de två första (40%). Earl Grey-thé, marsipan, vita blommor (hägg?).
Sammanfattningsvis eldiga, lätta, torra konjaks i en ovanlig men inte alls - vilket kanske kan uppfattas av noterna - oangenäm stil. På faktabladet från Primeur vin går det bl a att läsa att han inte alls kylfiltrerar sin konjak, vilket han uppfattar reducerar oljigheten "where the aromas lie". Skulle kanske kunna förklara draget av terpentin, vilket alltså absolut inte var så hemskt som det kan låta!
Tack Raketingenjören för en trevlig kväll med god mat och vin och inte minst en lärorik och annorlunda konjaksupplevelse - det var ett tag sedan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar