chateau larrivet-haut-brion 1981 (magnum)

En del händelser man råkar ut för som vinentusiast är mer osannolika än andra. Som att konferensanläggningen som gästades den här veckan skulle bjuda på ett vinfynd av ett lika oväntat som välkommet slag.

Efter en trevlig middag på en kustnära konferensanläggning söder om Stockholm - vid vilken stämningen var god och vinerna i alla fall godtagbara - släntrade sällskapet ut mot baren för att runda av kvällen. Mina förväntningar var inställda på att se om de hade något intressant öl, eller - möjligen - någon maltwhisky av rang. Något fångade dock mitt öga på en högre hylla, bland vinflaskorna. Halvt undanskymd mellan alla sötfruktiga chilenare och mjukkryddiga spanjorer stack något trotsigt upp ett klassiskt huvud. En magnumflaska Chateau Larrivet-Haut-Brion 1981. Det här måste undersökas. Antagligen är det ett skyltex som de inte säljer eller vill ha löjligt mycket betalt för, men ändå.

När flickan bakom disken frågar vad det får lov att vara gör jag min märkligaste barbeställning någonsin:

"En magnum Larrivet-Haut-Brion, tack!"

Självklart vill jag dock veta priset först. Hon svarar rappt och utan tvekan:

"500 kronor!"

Hmm... Något är fishy här. Hon dubbelkollar med den vinansvarige, och jo, man har bestämt sig för att flaskan säljs för 500 kr. Hon förklarar att den tidigare förvarats stående i baren i fem års tid, men nu normalt förvarades i vinkällaren. Den hade plockats fram förra veckan för en intresserad spekulant som dock inte köpt den, och sedan hade den inte hittat ner igen. Hon förklarar att man med tanke på förvaringen inte tar något ansvar för vinets kondition, och att den säljs utan returrätt. Grisen i säcken, alltså.

Jag tar en snabb telefonkonferens med Vinmannen, och ordern är entydig: köp!

Flickan i baren överlåter öpnnandet till mig. Under blykapsylen är det ett mjukt mögelludd, men inga tecken på läckage. Korken smular dock sönder vid öppnandet, och det är inte utan viss oro som jag häller upp det första provet i riedelglaset som raskt ställts fram i stället för deras vanliga vinglas. Med bävan för jag glaset mot näsan och doftar. Hmm... Hmm? Mmmmmmmm!

Inga våta yllefiltar eller unkna källare; bara en mjuk, behaglig, stilfull doft av moget vin som växer till i glaset. Doften är komplex och bjuder på torkad frukt (fikon), liten örtighet (torkade örter), läder, tobak, lite jord och ett stråk av något syrligt, rött bär (lingon/tranbär/röda vinbär...?). Den förändras under kvällen och inbjuder verkligen till att kontemplera med näsan djupt i glaskupan (kom det inte en chokladdoft där?). I munnen är det medelfylligt, slankt och långt. Drag av katrinplommon, mera läder och örter. Uppstramande slut men ändå mycket behagliga tanniner och bra balans. Ett mycket harmoniskt vin som visserligen passerat zenit men inte med stor marginal. Fantastiskt drickvänligt och gott på egen hand.

Flaskan förgyllde kvällen för mig och ett flertal kollegor som samlades i skinnfåtöljerna runt ett soffbord. Inte bara fick jag chansen att prova ett mycket spännande vin, jag fick också bästa möjliga tillfälle att förklara lite kring min passion för mogna viner och frikostigt fördela smakprov. Allt detta för ett i sammanhanget nästan löjligt lågt pris - när gjorde ni ett bättre klipp på lokal sist?!

FAKTARUTA:

Chateau Larrivet-Haut-Brion har inget med det stora Haut-Brion eller La Mission Haut-Brion att göra. Det är ett oklassat slott i Pessac-Léognan, Graves, och uppges ha vingården planterad med 50% CS och 50% Merlot (andra källor anger 60% CS, 35% Merlot och 5% Malbec). Produktionen uppges ligga mellan 4-10.000 lådor/år. Aktuella årgångar på SB är 1997 och 2000.