chateau musar 2000

Det finns viner som når kultstatus av delvis oförklarliga skäl. Chateau Musar från Bekaadalen, Libanon, är ibland utskällt för att vara ett defekt, volatilt, grovt, klumpigt, surt och allmänt dåligt vin. Lika ofta kan det hyllas för sin egensinnighet, som min husguru Michael Broadbent gör i sin oundgängliga Vintage Wine. "...because the wine is excellent and distinctive, albeit idiosyncratic [ung. "eget"]".

Vad jag förstått av vad jag läst om Serge Hochar är inte kontinuitet och kontroll två av hans ledord. Han förefaller gå mer på magkänsla och anpassning efter årets väder och skörd. Årgångarna kan alltså skifta mycket väsentligt i stil, men utgångspunkten är i alla fall en blandning av CS, carignan och cinsault.

Hustrun och jag har en egen liten kärleksaffär till Musar. Vi drack det gemensamt vid några tillfällen i början av vår relation, särskilt på vår dåvarande kvarterskrog Alex Bakficka, som alltid hade ett föredömligt vinutbud. Innan i kväll var det antagligen mer än fem år sedan jag provade det, och naturligtvis är årgången ny för mig.

Jag skriver dock inget långt inlägg om detta. Gammal kärlek skall inte alltid synas alltför noga i sömmarna... Låt oss bara konstatera att det på ett märkligt sätt lyckas förena mogen Bordeaux med Barolo; torkad frukt, läder och tobak, syror, stramhet... inledningsvis en klister- eller acetonliknande doft som dock vädrar bort efterhand. Smaken är lång, avslutet kryddigt. Särskilt i början av kvällen fångar jag upp en artificiell svart-vinbärssmak; typ Läkerol Cassis eller gamla hederliga Nickel om någon minns den?

Till en entrecote med kantarellrisotto sitter det så bra så det sjunger om det! Jag förstår om det inte tilltalar alla, men jag gillar det. Nostalgifaktorn rubbar dock poäng- och prisvärdesskalan en del, så vi får se om det blir några fler flaskor eller om man skall vänta tills nostalgin kan hjälpa till nästa gång...