Pauillac 2001

Pauillac 2001 är något så märkligt som ett "hemligt" tredjevin till det kända 2 cru slottet Pichon Longueville Comtesse de Lalande (föremålet för vår vertikalprovning häromsistens...). Hemligt och hemligt; på SB:s hemsida går det lätt att se producentens namn, men flaskan är lite som ett frimurartempel - full av antydningar för den invigde men svårare att tolka för den okunnige. Jag förstår uppriktigt inte poängen med att skriva på baksidesetiketten "This Pauillac was made at a renowned second classed growth..." men inte nämna vilket. Etikettens design (guldramen!) i sig avslöjar sedan vilket slott det handla om.

Bra Pauillac till i sammanhanget överkomligt pris röner alltid ett stort intresse hos Konjären, så ett par flaskor slank hur som helst ned i lördagskorgen. Till färsbiffar med pinjenötter m.m., potatisklyftor och en röra med basilika och soltorkade tomater fick det träda i tjänst, trots matens kanske mer italienska prägel.

Varken färg eller doft avslöjade några klara mognadstoner, även om fägen kanske börjat tunna ut något i kanten. Doften var ganska sötfruktig (plommonsylt?) på ett sätt som jag inte normalt associerar med Pauillac. Samtidigt fanns där antydningar till det doftdjup som bättre Bordeaux i mitt tycke bör erbjuda, med svartvinbär, ceder och blyerts som främsta företrädare. En inte helt entydig doft, med andra ord, och jag kom på mig själv att tänka i banor som "hälften Bordeaux, hälften Rhône". I munnen känns vinet inledningsvis lite glest, men det vinner på luftning och upplevs som bättre dag två. Någon munfyllare är det dock inte, utan håller sig till mittregistret. Tanninerna är ganska milda. Smaken fortsätter att balansera mellan doftintryckens två läger. Sötare frukt än jag väntar mig och vill ha i en Pauillac, och ingen blydagg att klapp till på tungan med. Samtidigt är det hyfsat balanserat, eftersmaken ganska lång, och det är absolut inte ett vin utan kvaliteter.

Läser man SB:s smaknoteringar så låter det som en skolboks-Bordeaux. Jag är dock inte lika övertygad.

castello di brolio 2004

En av dagens nyheter på Systembolaget är en ny årgång (2004) av den gamla trotjänaren Castello di Brolio. Jag kommer inte ihåg på rak arm vilka årgångar jag provat tidigare, men i källaren finns i alla fall såväl 2001 som 2003. Det senare året anses väl generellt som något svagare i Italien och med en del viner märkta av hettan, medan 2004 och 2001 kanske kan anses som mer jämbördiga. Det här är hur som helst viner som vinner på lagring, men en halvflaska måste man ju unna sig för att få ett smakprov.

Till blandade charkuterier och en förutsägbar meloidifestival serverades vinet som bara fått en kort stund i karaff innan. Färgen var tät, blåröd, ungdomlig. Doften också den tät, mättad, dov men full av körsbärskärnor, mörk frukt, fat och kanske en del tobak. I munnen är vinet lagom strävt och medelfylligt med lång eftersmak (dämpad av en seg förkylning...). Inget mesvin men inget sandpapper heller. Smaken är frisk, lite syrlig med mer körsbär. Frukten är ganska framträdande och jag saknar lite den åtstramande elegansen hos ett litet mognare vin. Det som avslöjar vinet som klassen äver standardchiantin är framför allt längden och den mångfacetterade eftersmaken. Här kan man - trots lätt avdomnade papiller och snortäckta nässlemhinnor - kontemplera över nya, intressanta smakupplevelser långt efter att man svalt.

Ett riktigt bra vin som dock är i yngsta laget för mig ännu, och som kan (bör) vänta ett par,tre år innan det konsumeras. Återstår att se om jag får min dubbelmagnum som jag beställde idag och hur länge jag skall vänta med den... Tyvärr fick vi inte handla av vår champagneprovningsledare Olivia utan hänvisades till annan kassa, men hon vinkade i alla fall glatt (?) igenkännande. Vi ses en annan gång!

Chateau Pape-Clément Graves Grand Cru Classé 1982

Tja, varför inte öppna en klassad Bordeaux från det storslagna 1982 till söndagsmiddagen? Visserligen Graves (Pessac-Léognan) och inte Pauillac, men i alla fall... Nej, Konjären har inte fått ett anfall av hybris; det här vinet är inte så dyrt som man kanske först skulle kunna tro. Trots prisstegringen på Bordeaux -82 de senaste åren är det i första hand 1er och 2eme cru från Médoc och en del St Emilion som åkt prishissen mot trädtopparna. Pape-Clément hade dessutom - enligt Mölstad - en period av under-achievement under sjutio- och åttiotalet. Vinmannen, som tagit hem flaskan, kompletterar med att årgångarna -82 och -83 är kända som problematiska hos slottet i fråga. Brettanomyces - en jästsvamp som kan finnas i trä i gamla fat och kan ge en jordig, "skitig" karaktär åt vin - spökade tydligen där . Omtvistat dock om det alltid är detsamma som en defekt.

Hursomhelst; till resterna av förra helgens lammstek med rostade rotsaker (jordärtskockor ur egen trädgård i mitten av februari...!) kunde det vara dags att pröva. Med så stor osäkerhet så var det inget bjudvin utan bäst att testa i lugn och ro på egen hand.

Korken hade en del mögel under kapsylen, vilket ju inte behöver betyda något. Den följde med snällt i ett stycke med lite lirkande, men visade tydliga tecken på "övermättnad" och visst genomläckage. Strimmor av vin hade letat sig till toppänden på korken. Hmm... En snabb första doft bekräftade oron. Här doftar det inte rosor. Snabbt ned med en skvätt i glaset. Yieck! Doften som slår emot mig är direkt oangenäm, frän, stickande och djupt unken på samma gång. Fullständigt oaptitligt och avtändande. Det här är annat än en våt yllevante till korkdoft; det här är ett frontalangrepp på luktsensoriken!

Jag vägrar dock att ge upp och sätter in räddningsaktioner - patienten behöver luft! Skvalpa ned vinet i en karaff och skölj runt. Vänta, vila, varsamhet... Nix. En halvtimme senare doftar det fortfarande räv. Hustrun skrynklar ihop näsan och halva ansiktet - huga! Jag smakar ändå, och kan konstatera att det någonstans därunder nog en gång i tiden var ett ganska stort vin... *suck*

Vi får plocka fram en plan B och Guigals Côtes-du-Rhone kliver i tjänst igen. Synd, men sådant händer. Middagen äts, sonen nattas, lugnet lägrar sig. Dags för en ostbit och ett par Seinfeldavsnitt. Jag kan inte låta bli att slå mina lovar runt karaffen där i köksfönstret. Häller upp ett glas, två och en halv timme efter karaffernigen. Luktar försiktigt. Hmm...? Luktar igen, nu närmare glaset. Mmm...!?

Något har hänt. Den där klart vedervärdiga doften som stack är borta, och kvar är något som faktiskt liknar vin. Nå, helt friskt är det inte, men det går att urskilja frukt. Djupa toner av plommon och svarta vinbär, tobak och mognad paras med något lätt stickande som inte borde vara där och så en bit våt papp som man inte heller längtade efter. Smaken är medelfyllig, ganska lång, har en del frukt kvar om än uttorkande men också ett litet tjuvstick av något beskt. Man är antagligen grav masochist som dricker det, men det är drickbart, om än mer intressant än riktigt gott. Mest förbluffande är dock scenförändringen; efter att ha varit fullständigt dödförklarat vid öppningen och på väg ned i vasken så transformeras det till något som i alla fall låter mig ana storheten i denna drygt 25-åriga flaska. Om det här var ett utfall av Brettanomyces vet jag inte, men det var inte en "vanlig korkdefekt". Fler som varit med om liknande? Det kan i alla fall konstateras att vin är spännande!

sushi contest

Med en stor framgång att fira och en stor bedrövelse att dränka uppkomna under samma arbetsdag fanns inget alternativ annat än att öppna två flaskor vin till kvällen. Champagne är ju obligatorisk festdryck i casa del Konjär, och en halvflaska Taittinger har legat i kylen och väntat på rätt tillfälle. Detta fick sällskap av ett vin i en annan favoritkategori; lagrad halvtorr tysk riesling. Båda dryckerna hävdas ju stå sig väl till sushi, vilket var maten för kvällen. Riesling har jag testat med framgång ett antal tillfällen, men champagne till de små fiskbitsriskuddarna skulle bli första gången.

Taittingers bascuvée (som jag provade ffg på mycket länge) hade pigga bubblor, men en något återhållen doft. Mogna äpplen, toast och kanske en aning jäst - det här var ingen champagne i den lättare, friskare skolan utan med en del tyngd. Skönt för en gammal Bollinger-fan. I smaken kom mera äpplen (jag hävdar röda, SB:s smaknot säger gröna...) och en del citrus och kex. Ett riktigt bra basbubbel, som helhet!

Dr Pauly Bergweiler 1994 Erdener Herrenberg Riesling Auslese (Mosel-Saar-Ruwehr) är ännu ett i raden av fantastiska fynd i den här kategorin; just detta vin inköpt för 99:- i somras enligt noteringarna. Här handlar det om tysk riesling som fått mogna i väl över tio år och därmed fått den där eftertraktade petroleumtonen. Producenten är välrenommerad med flera höga poängnoteringar i såväl amerikanska som engelska tidsskrifter. Men det här imponerar inte riktigt. Doften har en del honung, lite drag av ananaskaramell (?) och en (alltför) svag ton av skiffer/diesel. I munnen är det medelfylligt med hyfsad längd, men med alltför låg syra för att balansera sötman. Det blir lite jolmigt. Det är lätt att glömma att vinet kostat under hundralappen och kräva mer av det, med tanke på en del andra lyckträffar i den här kategorin tidigare. Kanske är det här prisvärt men jag har vant mig vid fynd?

Till sushin visar det sig ändå, trots att det objektivt är det sämre vinet, fungera bättre än Taittinger. Det är någonting med syran i champagnen som jag inte riktigt får ihop med någonting i sushin (wasabin? riset?). Här blir alltså den låga syran i rieslingen en tillgång. Sötman hjälper väl också till att hantera styrkan i den japanska pepparroten. Och även om jag alltid kommer at hävda att det dricks för lite champagne så kommer jag nog - trots detta vins inte helt shälvklara kvaliteter - att med ännu större emfas hävda att det dricks på tok för lite mogen, tysk halvtorr riesling. Att man ibland kan hitta dessa viner till så i sammanhanget löjligt låg peng bör upptäckas av fler!

årgångsbyte hos trotjänare

Guigal är ett hus med traditioner och ambitioner. Även deras enklare blandningar känns stabila och tillförlitliga. Man riskerar väl inte sitt namn genom att sätta det på vad skräp som helst, kan tro... Därför är ett vin från Guigal sällan ett dåligt köp, och de hittar allt som oftast ned i Konjärens varukorg.

Vänbloggare har noterat årgångsbytet på Guigals arbetshäst i det lägre prissegmentet; Guigal Côtes du Rhone från det varma (brända?) 2003 till det svalare 2004, och däri sett en kvalitetshöjning. Värmesommaren 2003 slog ju väldigt olika i Europa, där Bordeaux till exempel hävdar stora - men atypiska - viner och andra (t ex Italien) hade det klart besvärligare att hantera värmen (om man inte har en förkärlek för brända toner i vin). I Champagne har Bollinger konstaterat att året inte liknade något annat och ger ut en särskild cuvée för att på något sätt fira att det faktiskt blev ett vin trots att vädrets makter var emot dem. Värmen gav generellt sötare, fylligare och kraftigare viner, men inte alltid med balans och struktur. Frågan ikväll var alltså om det det skulle märkas någon skillnad på det här basvinet.

Svaret är obetingat "ja". Jag klagar ibland över att mitt vinminne är kort, men det här vinet har varit ett stående inslag på Konjärens bord de senaste åren så här törs jag ändå hävda viss erfarenhet. Redan i doften noteras att det där sötaktiga inslaget som jag stört mig på är borta. Det är en lite "mörkare" doft, lätt återhållen, fruktig, örtig men som sagt inte söt och marmeladig. Munkänslan är lång, balanserad, inte påträngande, bra syra och med en del tanniner. Smaken fylld av röda bär, plommon och mera örter. Balans! Ett förbaskat gott vin och ett mycket bra köp. Det kommer att hävda sin plats väl i basutbudet under det kommande året...

albert ponnelle puligny montrachet 2005

Så var det dags för det andra smakprovet från vinmannens och direktörens firma. En Puligny-Montrachet kräver i mitt tycke rätt sorts mat för att komma till sin rätt, men till kvällens torskfilé (från Barents hav/ICA - miljöstatus okänd) med dragonsås kunde det vara dags. Albert Ponnelle Puligny-Montrachet innebär Bourgogne, närmare bestämt Côte de Beaune, och druvan är chardonnay som mött ekfat. Bra vit bourgogne är oftast gott, aldrig billigt och kanske sällan riktigt prisvärt, men med min begränsade vinkunskap så vet jag inte var jag skall hitta viner av samma djup och samtidigt finess.

Det känns en smula ungt att ta sig an en 2005:a redan nu, och jag luftar vinet i karaff en kort stund innan serveringen. Trots det känns det först lite knutet i doften. Det är egenligen inte förrän ett par timmar senare som jag tycker vinet fällt ut sin doftpalett ordentligt - en påminnelse om att inte bara röda viner vinner på luftning. Doften är ganska stor men inte överväldigande och innehåller honung, smör, fat, tropisk frukt, päron(?) och en del mineral. Smaken är balanserad med en välbehövlig syra som väger upp fattonerna och smöret och gör att vinet känns fräscht och inte kladdigt (till skillnad från enklare ekad chardonnay...).

Eftersmaken är lång, och det är väl här som ursprunget riktigt avslöjar sig. När man kan hålla kvar känslan på tungan långt efter att sista droppen i munnen är svald, och uppleva hur eftersmaken långsamt klingar av samtidigt som den projicerar ett döende norrsken av smaker på smaklökarna där nya, kryddiga toner momentant uppenbarar sig - då vet man att det är ett vin med kvalitet! Det här är riktigt gott, om än inte fullt så kraftfullt som jag kanske hade väntat mig. Nå, balans och elegans är i min smak många gånger att föredra framför kraft, och till maten fungerar det utmärkt. Slutsatsen blir att det här är sannolikt ett vin att lägga undan en tid, och som jag tror går en spännande tid till mötes.

Lite senare under kvällen gifter det sig dessutom mycket väl med en stadig näve micro-popcorn - en egenskap icke att förakta i bättre Bourgogne! Lätt hädiskt, men grymt gott...

barbaresco luigi voghera 2001

Efter att ha jourat två av helgens tre dygn och med en dyngförkyld hustru hemma lyckades jag nästla mig ur dagens beredskap för att säkert kunna komma hem i lugn och ro och inte behöva fundera på att bli kallad i tjänst igen. Kände att jag också förtjänat en belöning och plockade fram en Barbaresco 2001 från Luighi Voghera. Barolos lillebror har ju levt i skuggan av sin mer namnkunnige granne. Båda makas av nebbiolodruvan och visst finns det klara likheter. Generellt anses ju barbarescon lite lättare i stilen och mer snabbmognande, och den här 7-åringen bjuder redan på en del mognadstoner. Även färgen talar sitt tydliga språk med klara tegelnyanser.

Doft av körsbärskärnor, läder, en del kryddor och tobak. Munkänslan är torr, stram, tanninrik och smaken medelfyllig med inslag av plommon, vinbärsgelé (?), fat, torkad frukt. Gott nu, kan säkert sparas något år men varför vänta? Funkade hyfsat bra till lite kryddig pastagratäng med köttförs och cheddarost, om än man skulle hållit igen på chilin om en perfekt matchning var målet. På SB är det ny årgång som gäller sedan i höstas - har någon testat -02:an? Det skall väl - generellt sett - vara en klart sämre årgång?

the cure

Det blir inte så värst mycket vin i helgen. Jour både fredag och söndag dygn, och i kväll ett återupplevande av gamla ungdomsår med favoritsvartrockarna i the Cure. Känns inte så rock 'n roll att ta tjänstebilen till konserten för att hinna hem snabbt och få så mycket sömn som möjligt innan man ska till jobbet igen, men vad gör man?

UPDATE: Konserten var väldigt ojämn, men stundtals lysande. Trevlig inledning, lite glest och spretigt mittparti men kraft och längd i eftersmaken. Man kan för övrigt inte låta bli att le åt att Roberts inledningsrader var "I really don't know what I'm doing here...", för att i andra låten mala på i refrängen "I want this to be the end!". Det kändes som om man ville säga till karln att "gå hem då, din stackare - du måste inte vara här..." Nå, han repade sig och såg riktigt glad ut på slutet!

la tour de by revisited

Chateau La Tour de By 2004 har under hösten hyllats av diverse bloggare. God Bordeaux i stramare stil för ganska billig peng. Själv var jag rent begeistrad när jag först testade. Det var därför inte utan viss tillförsikt jag korkade upp en flaska till kvällens middag.

Doften fanns där, men möjligen lite större fruktinslag än jag minns senast: svarta vinbär, plommon, fat och så lite av den där stallbacken. Men smaken... Något har hänt eller så spelar mig minnet ett spratt. Det är visserligen fortfarande hyfsat gott eller åtminstone drickbart, men spretigt på ett sätt jag inte minns. Tanninerna är bråkiga på ett oskönt sätt, och då är jag inte den förste som backar om det vankas tannin-fight. Även hustrun reagerar: "Det känns glest, på något sätt." Läser i min tidigare not om järn och saltlakrits... borta. Jag hoppas på en klen flaska och ger det förnyat förtroende längre fram.

imperial stout

Det lokala bryggeriet Slottskällan för en kamp för det goda ölet och en bred ölkultur. Marknaden för Imperial Stout är sannolikt några tiopotenser mindre i Sverige än för ljus lager, men ganska mycket roligare att dricka. En kväll i ensamhet får ett glas av deras brygd göra mig sällskap framför TV:n, och det är en - för att vara öl - mycket kontemplativ dryck jag hittar i glaset. Något att drickas med långsamhet och eftertanke.

I doften finns en del julkryddor och sötma som drar åt melass. Smaken har inslag av fikon, mörkt rågbröd, choklad och kaffe. Skummet är extremt krämigt. Gott!

masi amarone della valpolicella 1990

För oss som är suckers på moget vin dyker det emellanåt upp enstaka fynd på Systembolaget. Om det här kan fyndstämplas med tanke på den ganska styva prislappen är förstås diskutabelt, men det är riktigt, riktigt gott och får en att förbanna det faktum att man inte köpte på sig t ex en låda amarone 1997 när de fanns tillgängliga...


Men vi tar det från början. Minnesgoda läsare av denna blogg har vid det här laget förstått att min tjänst inte tillåter alkoholintag vissa veckor. Var tredje vecka vitt är det som gäller för tillfället, men förhoppningsvis skall det glesa ut så småningom. Så när en sådan vecka avslutats är det anledning att fira, och ofta är det en stadig bit kött och ett (par) stadiga glas rött som står på önskelistan.



Ryggbiff inhandlades redan igår, och när hustrun ringde på eftermiddagen för att konsultera kring de kompletterande inköpen slog det mig att det fanns en flaska Masi Amarone della Valpolicella 1990 i källaren. Bra amarone har alltid varit en av hustruns favoriter, och jag var själv nyfiken på att se hur långlagring farit fram med ett så kraftigt vin. Till ryggbiffen serverades västerbottenpuré och en portvinskaramellsås. Ett inte särskilt överraskande val, men ack så gott!



Vinet hade bleknat och klarnat ganska rejält och hade en läckert tegelröd nyans. I doften fanns naturligtvis en del torkad frukt, tobak och korinter men också hyfsat med färska frukter (plommon, svart vinbärsvingummi). Hustrun hittar också en del charkinslag som jag missar. Smaken var lång, mogen, välbalanserad och inte särskilt alkoholeldig trots uppgivna 15,5%. Där trängdes mer av den torkade frukten tillsammans med ett stopp Borkum Riff Cherry Cavendish (sorry, got a bit carried away there...). Men en klick rönnbärsgelé vill jag definitivt hävda i eftersmaken! Mycket gott som helhet, i mitt tycke klart bättre än yngre amarone av samma producent och extremt välpassande till maten. Dock ganska styvt pris för dropparna, som sagt.

ibland är livet orättvist

Marcus Aujalay är på besök i stan, och presenterar avsmakningsmeny med tillhörande viner för ungefär halva priset gentemot Palais Coburg. Själv har jag beredskap i helgen, men hustrun med väninnor är där medan jag är hemma med farmor som backup (om jag mot förmodan skulle kallas till tjänstgöring under kvällen). Fick följande sms för en stund sedan:

Tre rätter avnjutna, måste säga att Palais Coburg kan krypa och gömma sig! Förutom vinet förstås!

Det är nog som konstaterats i olika sammanhang (inte minst i Gourmet/White Guide) att svensk gastronomi står just nu i en internationellt mycket hög klass. Det som hindrar Sverige från att få fler Michelinstjärnprydda krogar är inte matlagningen, utan snarare inramningen. Det är helt enkelt för få handväskpallar på svenska resauranger för att passa farbröderna (jo, jag tror nog att det är flest farbröder) med den röda boken. Kanske kan vinlistorna upplevas som lite för enkla och korta i en del fall.

Eftersom jag såg den här kvällen närma sig passade jag på att i torsdags - på väg från ett möte i Upplands Väsby till ett annat inne i Stockholm - äta lunch på Edsbacka Bistro.

Gott, men den stekta rödspättan med brynt smör och nötter hade gärna fått sällskap av en lagom fatlagrad chardonnay, varför inte från Bourgogne?

middag på palais coburg, wien

I fredags åt vi - hustrun och jag - alltså middag på Palais Coburg, Wien. För första gången på ett antal år hade vi egentid utan barn i en europeisk storstad så varför inte? Att vi - bland Wiens alla fina restauranger - hittade just Palais Coburg beror på den bok som våra värdar gav mig första dagen under besöket; en bok om just vin i Wien. Där ägnades ett uppslag åt restaurangen med stadens och landets utan tvivel mest omfattande vinkällare. Mer behövdes inte. Ett bord bokades och besöket kunde ta sin början.

Jag hann aldrig kontrollera i förväg om och i så fall hur många Guide M-stjärnor restaurangen hade, men efterkontrollen gav vid handen att de endast hade en. Inte i överkant, kan jag tycka. Kanske lite enkla ingredienser? Samtidigt var besöket på trestjärnan i Brügge för snart ett år sedan inte heller dränkt i tryffel och caviar.

Hur som helst; efter ett inledande glas champagne (Pol Roger) i deras vinbar tog vi oss upp via hissen till restaurangen en trappa upp. Misstag. Hovmästarinnan blev smått förfärad när hon såg oss komma ut själva utan ledsagning och bad om ursäkt för deras ohövlighet. Att hissdörren öppnades just när vi stod i en öm omfamning med min hand tydligt placerad på hustruns rumpa kan ha bidragit till den allmänna förlägenheten. Hur skulle jag kunna veta att det var de motstående dörrarna på hissen som skulle öppnas!? Vi ledsagades till vårt bord, och hustrun hängde vant handväskan på stolsryggen. Inom 30 sekunder kom de springande med den lilla handväskpallen... Efter denna snygga entré hade vi i alla fall utmärkt oss bland övriga gäster!

Väskan på sin lilla piedestal

Sommelieren föreslog Pol Roger från magnum till inledande champagne, alternativt Dom P -99. Eftersom åtminstone jag inte var helt imponerad av -99:an häromveckan testade vi i stället om vi skulle känna någon skillnad på det glas vi fått i vinbaren och det som kom från magnumbuteljen - och det var tydligt och klart märkbar skillnad till det bättre! Det som jag upplevt som lite väl syrligt men utan bredd hade plötsligt fått mer kropp, mer "kräm" och lite rundare, fylligare toner. Självklart kan årgångsblandningarna också skilja sig, och det är inte omöjligt att restaurangen själv efterlagrar sina champagneköp även av standardcuvéer, så någon fullständigt rättvis jämförelse är det anske inte. Vår sommelier gladdes åt vårt intresse och våra erfarenheter, och snart skulle det pratas vin...


Avsmakningsmenyer paras ju ofta ihop med ett vinpaket av ungefär hyfsad kvalitet. Nu ville vi ha något av mer än "hyfsat" denna kväll, och om man försökte hitta ett vin som skulle kunna passa till de flesta rätterna, vad skulle det då bli? Efter lite resonemang stannade vi vid ett glas vitt (ointressant californisk chardonnay/viognier/marsanne) till fiskrätten och till resten: Bourgogne! I det åttasidiga utdraget från deras vinlista fanns en intressant flaska från Comtes Georges de Vogüé, som dock var sommelierens sista butelj och som dessväre var rejält korkad. I stället; entré Clos Vougeot -61! Se posten nedan för detaljer - men vilket vin!


Middagen - som kortades med en rätt pga hustruns skaldjursallergi - bestod i övrigt av:

Munsbitar: citronmarinerad morot, bakat ostron m.m.

*

Ammis 1: Friterad potatis- och bacalaokrokett

*

Ammis 2: Kalvpölsa med liten kolhydratpuck (typ)

*

Gösfilé med kikärtor

*

Grodlår med violett risotto och vildbroccolicréme

*

Gåslever i borsjtj

*

Duva med ingefärspäron och mangoldrulle

*

Ammis 3: Torkade ananasskivor, romsky och romgelé på biskvibotten och kokosglass

*

Apelsinbrioche med chokladsås

*

Kaffe, citronsmörkaka

*

Diverse chokladbitar från stora godisvagnen

Detta nedtecknat från minnet dagen efter, filtrerat av språkförbistring och utan en hel del detaljer. Maten var god, servicen naturligtvis mycket god men ändå inte utan småmissar som kanske inte skulle väntats på denna nivå. Såsen till duvan skall komma samtidigt som duvan, inte en minut efteråt... Nå; bara att studera deras gigantiska vinlista och prata med deras sommelier (till vilken vi lämnade ett glas i flaskan för egenstudier senare) uppvägde mycket. Helt klart ett riktigt bra restaurangbesök!

Chateau de la Tour, Clos Vougeot Grand Cru -61, Dom Morin Pére et Fils

Klockan är sen och nyss hemkomna från Wien finns det ingen chans att blogga om allt i mat- och vinväg veckan och helgen inneburit. En liten teaser kan jag dock inte låta bli att släppa:





47 år gammal bourgogne kan uppenbarligen vara precis hur god som helst, och jag är glad för att den Comtes Georges de Vogüé -97 som först beställdes var korkad vilket gav mig chans att dyka djupare i vinlistan. Och vilken vinlista... Palais Coburg, Wien, gör skäl för omdömet Österrikes djupaste vinlista, med viner daterande tillbaka till tidigt 1700-tal. På hemsidan hittar man bara ett blygsamt urval, men det ger ändå en aning om vad som döljer sig i deras valv.

Och hur det smakade? Tack, himmelskt! För mig som inte är någon stor bourgognedrickare var detta en ögonöppnare utan like. Det fanns fortfarande en hel del frukt kvar, och den vänlige sommelieren hällde fösiktigt på knappa decilitermängder för att den flyktiga frukten inte skulle hinna fly med för mycket luft. Samtidigt var naturligtvis mognadstonerna anslående. Och balansen. Och elegansen. Absolut inte ett kraftigt, fylligt vin, men ändå så tydligt och uppfyllande. Det som slog mig som doftreferens var faktiskt - vilket kändes mycket märkligt - mogen barolo! Först ett samtal med vinmannen styrkte att nebbiolo och pinot noir i mycket mogen ålder anses kunna dra mot varandra - för mig en ny kunskap. Hustrun hittade blomsteraffär!? Läser senare att viol är en vanlig doftreferens.

Vinet ändrade karaktär under kvällen; kanske med luften och kanske beroende på rätterna som serverades till. Ibland fanns där kryddor, ibland lite läder. Frukten klingade långsamt av men vinet "dog" aldrig. En åldrande skönhet som jag är mycket glad att jag fått njuta av. Även hustrun njöt i fulla drag och uppskattade vinets för oss speciella och ovana men mycket angenäma egenskaper. En kalaskväll - mer rapporter kommer!

Albert Ponelle Pouilly-Fuissé Vielles Vignes 2005

Antagligen alldeles för ungt, men eftersom det var en gåva från vinmannen som han insisterade på att vi provade snarast korkades denna flaska upp i kväll. Den fick ingen lätt uppgift. Först mötte den en lagom krämig potatis- och purjolökssoppa, och senare - efter ett par timmar i karaff - lite blandade skaldjur. Kanske ingen match made in heaven för en bättre vit bourgogne, men samtidigt är jag av meningen att ett bra vin skall tåla en del, och att så länge vinet är gott och maten är god så kan det sällan misslyckas helt.

Pouilly-Fuissé är ganska okänt territorium för mig, och Albert Ponelle Pouilly-Fuissé Vielles Vignes 2005 en fullständig obekanting. Jag hittar ingen notering tidigare på bloggen, men vet att jag druckit vin från området förr. Tyvärr alltför sällan för att ge något stöd åt minnet, vilket bl a kan förklaras av att det inte finns något vin därifrån i SB:s ordinarie sortiment.

Pouilly-Fuissé är alltså bourgogne och vi pratar chardonnay som fått möta ekfat. Åtminstone är det vad doft och smak skvallrar om. Samtidigt är det inte så "fett" som jag minns annan vit bourgogne från t ex Meursault. Slankare och lite friskare. Meursault meets chablis, typ.

I doften, som inledningsvis är lite sluten, hittar jag förutom fattonerna även honung, tropisk frukt, lite citrus och efterhand en del grönt äpple. Smaken, som är mycket lång och balanserad, bjuder på lite smörslungad honung, mera frukt och äpple och syror som faktiskt blir vassare under kvällen. Det här vinet kan utan tvekan läggas undan ett par år för att växa ihop sig en del. När det provades tidigt på kvällen var jag lite tveksam till prisvärdet, men mot slutet känns det som om den något slumrande jätten börjat ruska liv i sig... Gott är det under alla omständigheter redan nu, och det hade definitivt förtjänat en elegantare fiskrätt som sällskap.

pol roger, winston churchill -98, billecart-salmon -96 och dom perignon -99

Se där en trevlig rad champagner som Systembolaget på Svava dukat upp till provning när det vankades "lyxchampagne". Provningen hölls i butikens lunchrum, vilket fungerade väl i sig, men saknade all inramning som kunnat vara stämningshöjande. Provningen fick något kliniskt över sig. Bra om man är ute efter att isolera dofter och smaker; sämre om du vill få en upplevelse. Det senare skulle jag tro var målet för de flesta som löst biljett till denna tillställning, och för merparten av de som köper provningar över huvudtaget. Vinprovningar är som bekant en del av upplevelseindustrin numera, och hittas alltid som tillval på svenska kurs- och konferensgårdar någonstans mellan lerduveskyttet och femkampen.

Nå; provningsledaren Olivia och medhjälpare guidade oss raskt och översiktligt genom champagnes växtförhållanden och tillverkningsmetoder och hällde sedan upp blint. Eller, nåja, trekvartsblint. När korken for ur dompan med en smäll och välte ett (tomt) glas framför mig kunde hon inte längre hålla kvar den skylande handduken över flaskan. Tre okända skumpor alltså konstaterade jag, och i det sista glaset en Dom P; sannolikt -99 eftersom det är den som finns på SB idag.

Det blev hursomhest en intressant och givande provning.

I glas 1 fanns ett vin med mycket pigga bubblor, ljust gult till färgen och en frisk doft av citrus och mineral; efterhand kompletterad med en del äpple. Smaken innehöll mer äpplen och citrus men var ganska kort. En okej champagne men inget särskilt. Visade sig vara Pol Roger standardcuvée. Var ett tag sedan jag provade den; känns som om den har varit bättre.

I glas 2 var bubblorna färre och mindre livliga och färgen klart ljusgul. Doften hade helt andra inslag; plommon, nötter, bröd och kanske en champinjon. I den långa smaken kom äpplena in; röda och mogna. Gott! Kom ut som Pol Roger Cuvée Sir Winston Churchill 1998 - ny bekantskap med mersmak!

I glas 3 - extremt pigga bubblor! Klart mörkast i provningen; lite rödgult guldig till färgen. Stor doft av mogna äpplen och honung; också nästan lite oxiderade toner eller åt fino sherry hållet!? Mer honung och bivax (?) i smaken, som är mycket lång. Efterhand kommer också en efterbitterhet med grapeinslag. Mycket gott och lite krävande - min favorit under kvällen! En äldre champagne? Mer Pinot Noir? Vad är hemligheten? Visade sig som Billecart Salmon Cuvée Nicolas Francois 1996 - också en ny bekantskap som defintivt bör införskaffas!

Glas 4 blev alltså fyllt med Dom Perignon, som i mitt tycke var blekast till färgen av de fyra vinerna. Doften var också ganska annorlunda; frisk, lite blommig, en del tropisk frukt (persika?)utan att bli söt. Tyckte inte att inslagen av toast och nötter var så tydliga som SB:s egna noteringar hävdar. Smaken är extremt fyllig med mycket kompakt mousse; provningens överlägset stabilaste på det området. Som att äta glass, tyckte Olivia, och det var inte helt galet. Ny årgång för mig och minns -95:an som (ännu) bättre.

Som alltid är det roligt och lärorikt att prova vin på ett ordnat sätt. Systembolaget kan dock jobba lite med helhetsupplevelsen...

avlösning på beredskapsfronten

Som konstaterats några gånger redan så är det få saker som gör en så vinsugen som en veckas påtvingad avhållsamhet pga beredskap. Därför är måndagarna efter en beredskapsvecka numera festdagar hos Konjären.

Efter tips från kollegor besöktes en mindre, nyöppnad chark-/ost-/delikatessbutik i Näsbypark, Täby, inte långt från arbetsplatsen. Den sympatiske affärsinnehavaren bjöd på smakprov och tankar om utbudet som man ville fokusera på svenskt och bästa kvalitet. Inte minst det hängmörade köttet såg lovande ut, och en ganska stadig bit entrecote följde med hem. Eftersom det var nära stängningsdags och det var en ändbit som han därmed blev av med prutade han självmant ganska friskt på priset, vilket ju uppskattas. I bilen placerades köttbyltet på passagerasätet med stolsvärmen på för att därigenom hinna uppnå lämplig tillagningstemperatur innan hemkomsten...

Kött med fettet på rätta stället!

Hustrun väntade med uppvärmd ugn och en karafferad Chateau Batailley 2001, och ganska snart stod en liten festmiddag med klyftpotatis, färdig bea av bättre sort och så dessa vidunderliga köttstycken, smältande möra och smakrika. Bra kött behöver inte konstlas till.

Just texturen var det mest spektakulära. Fyraåringen som annars kan vara lite kinkig med köttbitar som måste idisslas konstaterade nytert: "Jag liksom bara tuggade och så for köttet schwosch ner i magen!". Vi tror att det betyder att det var försvinnande mört.

Vinet har provats ett par gånger tidigare, och dess prisvärdhet debatterats bland medbloggare. Eftersom inköpet sedan länge preskriberats (jösses, det var ju redan 2007!) så bekymras jag inte av det utan njuter av vinet i stället. Doften visar den här gången en balanserad blandning av frukt (plommon, svarta vinbär), korinter och cederträ. Kanske också ett litet drag av fatvanilj och möbelpolish (en ny doftreferens jag lärde mig vid vertikalprovningen häromveckan!). Smaken är inte onödigt stram men ändå med ryggrad, medellång, och domineras av tanninkuvad frukt med lite ceder. Ett mycket drickbart vin som fungerar utmärkt till mat nu och som jag tänker följa sisådär en tolv flaskor framöver... En tanke som dock inte undslipper mig är att jag vill prova detta mot en bättre budget-Bordeaux som Ch La Tour de By. Jag tror mig ana en bättre längd och balans i Batailley, men är inte säker.

Lite glass med en Smith Woodhouse 10yo Tawny Port avrundar det hel på ett förtjänstfullt sätt!

pichonvertikalen

Så var det dags. Det tar en stund att planera en povning med nio deltagare och tolv viner, men när allt väl är på plats är det väldigt skoj. Bara en sådan sak som att Vinmannen kan ordna fram 108 st ISO-provningsglas utan större svårighet gör det hela mycket enklare.

Förberedelserna pågår som bäst

Till skaran av de vanliga misstänkta (IT-mannen, Direktören, Vinmannen, Pokermannen, Redaktören och Raketingenjören) hade även två medbloggare anslutit sig; G och M från Drucket. Efter överläggningar enades om att servera vinerna öppet i tre flighter med början hos de äldsta. Först alltså årgångarna -70, -75, -79 och -83 följt av -84, -85, -86, -88 och avslutningsvis -89, -92, -96, -04.

Endast ett vin bedömdes som korkdefekt; tyvärr den potentiellt stora -86:an. Övriga viner befanns vara i god kondition. Jag nöjer mig här med ganska kortfattade noteringar och hänvisar till Drucket för mer fullödiga kommentarer. Poängskala använder jag mycket sällan, men prövade den här gången att bedöma femgradigt med halvpoäng. Ta det inte för absoluta sanningar.

Strama flaskor i givakt

1970 - Doft: Djup, mörk, torr frukt efterhand buljong och drag av rök och flinta. Smak: Torr, lång, torkad frukt. 4p

1975 - D: Diskretare men något mer frukt än -70. S: Mer sv vinbärsgelé men kortare. Även här någon rökstrimma. 3p

1979 - D: Helt annorlunda jmfrt med -70/-75. Plommon, lagerblad. S: Mer frukt; plommon, lång, balanserad. Överraskande god. 4p

1983 - D: Liknande -79 men mer cassis. S: Även här mer cassis - högre CS-del? Örter/mynta. 3,5p

1984 - D: Diskret. S: Tveksam, blyg frukt. 1,5p

1985 - D: Äntligen! Blyerts, ceder. S: Fattoner, ngt vanilj? Mer blyerts. 4,5p

1986 - D: Ylle och papp. Korkdefekt. Bedöms ej.

1988 - D: Fräsch frukt. S: Balanserad. 3p

1989 - D: Mkt trevlig. S: Söt frukt, lättillgänglig. 3,5p

1992 - D: Mkt blyg. S: Gles. 1,5p

1996 - D: Hemma igen! Ceder, lite stall, blyerts, kaffe och ett örtdrag. S: Som doften lovade - bättre under kvällen. 4,5p

2004 - Hade luftats i karaff ca 2 timmar före provningen. D: Urtydlig smörkola/toffee och söt frukt. S: Söt, lite syltig frukt och en fatantydan. Tanninerna på plats. Kan bara bli bättre... 3p

När samtliga årgångar provats serverades rosmarin- och vitlöksspäckad lammstek med en lagom gräddig potatisgratäng. Rustikt och extremt vinvänligt. Restposterna i flaskorna fördelades och vinerna provades igen tillsammans med mat. Flera viner mådde bättre av detta, men 70-talisterna började tröttna (vinerna, inte provarna!).

Vad lär man sig av en sådan här provning? Ja, till att börja med att det finns lika många sätt att beskriva smaker som det inns provare, men att man ändå är ganska överens om vad som är ett bra vin. Även om Pokermannen och Vinmannen drog en lans för framför allt 1970 (som också var ett riktigt bra vin) så föll de flestas röster på 1985 och 1996. Bubblare var bl a 1979, 1983 och i någon mån 1989 (där vinmannen och IT-mannen hade sin egen beef när vinmannen beskyllde den för att vara amerikansk i stilen; lättgillad och sötfruktig. IT-mannen gick i gång på alla sin californiska zinfandelcylindrar...). Att 1984 och 1992 var kvällens förlorare tillsammans med korkskadade 1986 framgick också tidigt och tydligt.

De viner som för mig framstod som bäst balanserade var de sena åttiotalsvinerna. Tjugo år verkar vara en bra ålder för en Pichon-Lalande.

Mina absoluta favoriter (-85 resp -96) var de viner som visade lite atypiska drag och stack ut framför allt doftmässigt. Draget av blyerts och cederträ som jag gärna ser i min Bordeaux saknades hos flera - en konsekevens av druvblandningen som normalt har en för Pauillac hög merlotandel? Efter denna provning kan jag konstatera att Pichon-Lalande - trots att många viner var mycket goda - inte hör till mina favoritslott i Bordeaux.

Provarnas belöning!

Så småningom kom mandelkaka, facon Andres Larsson (recept Livets Goda #26) och Chateau Caillou Créme de Tête 1947 på bordet. Den överlägset äldsta sauternes jag druckit och ett vin att fascineras och beundra, med gyllene hjortronfärg och tydliga drag av saffran i såväl doft som smak. En sextioårig ungdom, som enligt etiketten helst skulle isas rejält innan intag... Needless to say var vi av en annan uppfattning.

Innan portvin och ostar behövdes en munsköljare och Jacquart Brut Mosaïque 1996 på magnum gjorde jobbet med bravur. Mycket frisk i smaken och tydliga syror, med lång tid framför sig.

Avslutningsvis ostar (Saint Agur, Roquefort, Stilton, Gårdstaleggio m.m.), fikonmarmelad och en Graham's 1983, som dock visade sig för ung. Den borde naturligtvis ha luftats en god stund innan, men då jag var osäker på om sällskapet skulle orka hela distansen ut hade jag väntat. Nå, den var god och mycket drickbar, men saknade det integrerade djup som 10-15 år till förhoppningsvis kan ge.

När allt detta passerat valde de som orkade att hänge sig åt konjak, cigarrer och kaffe. Kvällen slutade för vinmannen och undertecknad runt 02.30, när de sista gästerna som inte skulle övernatta begett sig och den första diskmaskinen (av många) startats.

Dagen efter: En solkig duk, en trasig kork från 1947 och ett till hälften ifyllt provningsprotokoll...

En fantastiskt trevlig och lärorik kväll i gamla och nya vänners umgänge, där mycket annat än vin avhandlades. Det är inte utan att jag känner vissa sympatier med den franske vinsamlaren Francois Audoze, och överväger nu att byta yrkesinriktning till måltidsarrangör på heltid... :-)

I morgon kallar plikterna på Konjären och några nyårsfestligheter blir det inte. Årets sista vin blev en halvflaska champagne med hustrun i kväll när allt var diskat. Vinmannens firma har fått in en champagne i beställningssortimentet som jag tycker mer än väl motsvarar priset. Lite fylligare toner av nötter och karamelliserade äpplen. Jag hoppas att de gör den tillgänglig i halvflaska i segmentet under 150:- - där finns det onekligen en del att göra på champagnefronten, och vardagslyxen av en halvflaska champagne emellanåt vill jag unna såväl mig själv som mina medmänniskor...

Ett Gott Nytt År till medbloggare och andra därute - var försiktiga med nyårsraketer m.m. så ses vi under 2008!

pust...

Efter tolv årgångar Pichon-Lalande, följt av sauternes från -47, en magnum champagne, vintage port och kaffe, cigarr och konjak är det inte utan att man känner sig lite mör. I morgon kommer noteringar och kommentarer - om jag hinner igenom diskberget. Kanske hinner våra nya bekantskaper från Drucket före?

annandagsmiddag med farmor m.m.

När sonens farmor anmäler att hon och Malungsväninnan vill bjuda på annandagsmiddag med hemskjuten tjäder så ställer vi ju upp. Menyn var alltigenom klassisk; soppa på tjäderbuljong med gröna ärtor, lite creme fraiche och stekt baconstrimla, valnötsbröd och lokalproducerad getost; stekt tjäder med kantarell, kokta grönsaker, hasselbackspotatis, gelé och gräddsås; hjortronparfait med varm hjortronsås.

Min utmaning var att hitta viner till ovanstående. Efter lite funderande landade jag på:

• Caveau des Byards Vin Jaune 1996, Côtes du Jura
• Sarget de Gruaud Larose 2001
• Grythyttan Cloudberry Golden 2005

Vin Jaune är en i alla avseenden ny bekantskap. Flaskan inhandlades som experiment i Bryssel i våras; på SB finns åtminstone ett alternativ. Vinet som görs på sherryliknande manér med jäsningen under ett jästsvamptäcke liknar inget annat franskt vin jag provat. Färgen är verkligen gul; "urinfärgad som hos en normalhydrerad person" konstaterade hustrun. Doften avslöjar släktskapet med sherryn. Utan att vara expert skulle jag placera den rätt nära finon, med toner av nötter, äpple och jäst. Faktiskt finns vissa likheter med äldre champagne i doften! Smaken är ... speciell. Torr, men ändå inte knastertorr. Känslan av sherry finns kvar. Mycket syra och lång men lite svårfångad smak som ändå motsvarar doftspektrat. Spännande! Bästa matchningen var mot getosten.

Sarget de Gruaud Larose är alltså andravinet till Chateau Gruaud Larose, St Julien. Vinet valt huvudsakligen för att det faktiskt är ganska ont om mogen Bordeaux hemma, och ett andravin bör vara lite mer snabbmognande och lättillgängligt än slottets Grand Vin. Dessutom ville jag bjuda gästerna - som förutom farmor och väninna omfattade båda bröderna och en svägerska - på en hyfsad Bordeaux eftersom jag har en tendens att tjata om dem ibland... Vinet var tätt och ganska blårött till färgen - inte mer än en antydan till mognad där. Doften bjöd på en hel del svartvinbärsfrukt och mörka bär, men inte mycket till stall, blyerts eller cederträ. Smaken innehöll en del vad jag skulle identifiera som lite stjälkiga inslag. Jag som är oskolad frifräsare skall naturligtvis akta mig för att använda ord jag inte förstår, men om jag förklarar det som känskan man får när man tuggar på en björkgren för att rensa tänderna efter tre dagar i skogen utan tandborste? Det kan naturligtvis vara tanniner, men då var de inte särskilt polerade. De tanniner som man vill ha i ett vin fanns dock också och gav vinet välbehövlig ryggrad. Allt som allt ett något ungt vin fortfarande, och jag kommer nog att ge den återstående flaskan ett par år till.

Hur Grythyttans Cloudberry Golden hittat in i min källare minns jag faktiskt inte. Vinet doftar hjortron och smakar hjortron. Vad man skulle servera det till förutom just hjortronparfait har jag svårt att komma på. Det funkade, men mer intressant än gott. Närproducerat, visserligen, men det kommer att dröja innan det epitetet kan bli en stark köprekommendation.

Nu laddas det inför nya tag på lördag då vår Pichonvertikal går av stapeln. Idag fraktades vinerna ned från Gävle och står nu och acklimatiserar sig... Besöket i Gävle inehöll även en titt i vinmannens och direktörens joint venture Gefle Vinkällare.

Med tanke på det centrala läget och lokalerna så ger jag dem mycket goda förutsättningar att lyckas. Vinmannen förberedde som bäst en choklad- och vinprovning med bl a Graham's 1980, och en äldre sauternes...

gammal port

På juldagen var det dags att korka upp ett auktionsfynd. Vinmannen ropade in sex flaskor Berry Brothers and Rudd vintage port 1966, av vilka jag abonnerade på en. Gammal port har sällan gjort mig besviken; så inte heller den här gången. Även om det faktum att vinet härtappats under egen etikett och därmed sannolikt inte hörde till årgångens främsta, så är ju port tack vare höga socker och alkoholhalter extremt lagrungsdugligt. 1966 är också ett mycket starkt portvinsår som enligt Mr Broadbent hamnade i skuggan av det fantastiska 1963. Enligt honom har de bästa vinerna av detta år t o m bättre utsikter än -63:orna, som börjat tappa.

Enligt en artikel i senaste Decanter rekommenderades luftning i karaf upp mot fyra timmar även för riktigt mogen vintage port. Jag följde inte rådet fullt ut, men ett par timmar fick det, varav den första halvtimmen utan lock på karaffen och de senare med. Det var en mycket klar skillnad på vinet före och efter luftning, vilket också temperaturen bidrog till. I samband med dekanteringen upplevde jag det som lite spritigt, snipigt och med klen frukt. När ostar och tillbehör dukats fram ett par timar senare hade det blommat ut i plommon, lakrits och andra underbara doft och smaknoter. Jag har varit lite lat med dissikerandet under julen och tillåtit mig att helt enkelt njuta av gott vin och sällskap, vilket detta vin verkligen inbjöd till. Sammantaget en mycket stabil vintage port som inte nådde pallplats på gamla port-listan (där Ferreira 1955 fortfarande tronar ohotad...) men som hävdade sig väl. Samtidigt känns det tryggt att jag framåt 70-årsdagen kommer att ha ganska gott om mogen port av mycket god kvalitet om jag kan låta dem ligga så länge...

anka och ung bourgogne

Kvällen före julafton var det lite frysstädning till middag. I vår frys kan ibland ankbröst dyka upp, och varför inte? Efter lite kliande i huvudet och rådfrågning av kokböcker efter någon variant att göra (sist var det med sås på granatäpplen bl a , men eftersom bros och svägerska som fick det då var gäster även denna gång krävdes ett alternativ). Det blev till slut körsbärs-eau-de-vie-flamberade bröst med potatisflarn och en körsbärssås på flamberingsspriten, portvin, körsbärssaft, kalvfond, färskpressad apelsin, nejlikor, råsocker och färska körsbär. Ganska gott, om jag får säga det själv!



Till detta naturligtvis en bourgogne. Då mitt lager av bourgogne på intet sätt kan mäta sig med det av bordeaux så infann sig viss korkskruvsångest. Var detta tillfället att sätta skruven i 1999 Jean-Claude Boisset Clos de la Roche Grand Cru? ... Njaej. Kanske inte, ändå. Det fick bli en något enklare och yngre men av bland annat Finare Vinare hyllad variant i Antonin Guyons Gevrey-Chambertin 2005. I ett försök att kompensera dess ringa ålder får det rejäl luftning i karaff någon timme innan maten.

Min erfarenhet av bättre bourgogne är - som jag konstaterat tidigare - begränsad, men det här var gott! Det hade en del körsbärstoner och kryddor som gifte sig mycket väl med maten, men framför allt kändes det väl sammansatt och "tätt" utan att bli fylligt. De glesa partier som en del enklare bourgogner dras med var bortblåsta och här var det kvalitet från första doften till sista eftersmaken. Att para anka med Bourgogne ger väl inga stjärnor på Ferran Adrias himmel, men varför hemfalla åt experimental molecular cooking just nu?

Till efterrätt ett annan stensäkert kort; färdigköpt créme catalan från ICA Kvantums delikatessdisk med Smith Woodhouse 10 yo Tawny port. Julen handlar också om att vara lite lat... Löjligt gott!

bytet landat!

I eftermiddags hämtades vinmannens och min del av bytet från dryckesauktionen. En vacker syn, eller hur...

En del stannar här, en del dricks nog upp inom ganska kort, och en del landar säkert i ett fack i Gefle Vinkällare...

kollegans hemgjorda glögg

Fick en flaska hemgjord glögg av en kollega, och smakade på den i kväll. Mycket intressant, annorlunda och god. Rejält söt utan att bli kladdig, och med mycket tydlig smak av kardemumma påminde den mer om en flytande kanelbulle än traditionell glögg. Men gott. Inget att svepa i stora mängder men absolut en liten kopp att värma sig med vid tillfälle.

Ingredienserna är okända, men torde i sak vara just sprit, socker och - kardemumma! Antagligen inte så mycket mer.

En annan variant jag fick vid en jullunch i veckan var äppelglögg; glöggkryddad äppelmust, typ. Förvånansvärt bra som alkoholfritt alternativ. Saftglögg är trots allt ganska menlöst...

Gefle Vinkällare

Direktören och vinmannen fortsätter oförtrutet sitt arbete i vinets tecken. Inspirerade av Grappe (?) öppnar de nu i hemstaden en vinkällare i enligt uppgift fantastiskt trevliga källarlokaler. Vinprovningar, inköpsråd och inte minst lagringsfack tillhandahålls. Den som har provat vin tillsammans med herrarna i fråga kan tveklöst skriva under på att det är både kompetent och underhållande.

Deras importfirma börjar också få snurr på grejerna, och på Systemet kan man bl a hitta godsaker som den här, den här eller varför inte en flaska detta? Albert Ponelle skall tydligen ha en viss status i branschen, men jag är för dålig på producenter i Bourgogne.

Själv sitter man med sitt 8-19-jobb och får en Cragganmore 10yo som tröst; den whisky som tidigt tog plats i min whiskykartas origo. Välbalanserad utan att bli tråkig. Såväl rök som sötma som maltighet finns där i lika höga staplar och ingen tillåts dominera. En referenswhisky mot vilken andra kan jämföras.

post-beredskapsvinet

Efter en vecka i beredskap så får man sin belöning. Till en plastförpackad caesarsallad från Shell (ja, jag vet - bråka inte med mig!) plockade jag upp en Kloster Eberbach Riesling Spätlese 2005 ur källaren. Inköpt någon gång under 2006 och med något års extra flaskmognad. Det är ju inte bara toppviner som utvecklas med tiden...

Doften var i mitt tycke full av tropisk frukt, ananas, litchie och honung. Smaken följde dofterna, med tillägget att ananasfrukten snarare var ananaspastill (ni minns de där hårda karamellerna som kunde köpas taxfree i blåvita, runda plåtaskar?). Eftersmaken var förhållandevis lång, och bjöd på ett lite pepprigt eller eldigt slut. Syrorna var nedtonade jämfört med dess ungdom, men kom på slutet. Gott, och fyllde sin plats väl till maten...

Efteråt vittjades en burk med julgotter, och årets Christmas cognac från Grönstedts avprovades. En nästan spritig, acetonaktig doft förtar det första intrycket, men nyanserna (gräddkola, vanilj, mandel)framträder efterhand. Smaken är torr (för att vara Grönstedts - "den där konjakslikören" som pokermannen lätt förklenande brukar kalla den...), balanserad, med tydliga fattoner, eldighet, rancio, nötter och choklad. Ingen jättehöjdare, men den kommer att göra sitt jobb till helgens sötare onyttigheter. Till ischoklad på Valhona block funkade den i alla fall utmärkt.

årgångar

För den som undrat vilka år pichon-lalande vi skall prova så är listan:

1970, 1975, 1979, 1983, 1984, 1985, 1986, 1988, 1989, 1992 med tillägg av 1996 och antagligen 2004. Det hade suttit fint med 2000 eller 2001 också, men vi är ju inte dem som gapar över mycket...

vinauktion

Som av en slump lyckades jag pricka in ett fm-möte i centrala Stockholm och en lucka till nästa möte på em i förort. Ett utrymme som möjliggjorde ett besök på dagens vinauktion tillsammans med ständigt närvarande vinmannen (han har inte missat en vinauktion sedan det började...). Några fynd blev det; bl a denna magnum Bollinger 1970 och ett par flaskor Ch Rieussec 1970.

Jag tvekade tyvärr på några Cos d'Estournel men vinmannen kanske har dealat till sig en av dem från köparen. Han har kontakter, den killen. Avslutningsvis kanske dagens största klipp som vinmannen fixade åt mig efter att jag lämnat stället: "det blev så billigt så jag utgick från att du ville ha den!". Helt rätt, och på så vis hamnade alltså en Fonseca's 1970 i korgen. Noteras bör att denna ensamma flaska gick för under hälften av vad som betalades per flaska av den som köpte posten efter; sex flaskor av samma märke, samma årgång... Omvänd mängdrabbat?

Någon som hittar ett mönster i mina inköp? Den här gången kanske det var enklare än whiskyfrågan nedan, åtminstone för bror och hustru...

Och den som beställde Glenmorangie i New York var naturligtvis Connor MacLeod of the clan of MacLeod, också känd som Highlander.

intresserad av en pichon-vertikal...?

Lördagen den 29 december kommer delar av Konjärerna att testa Pichon-Lalande i ett antal årgångar från 1970 till 2004. Totalt elva-tolv årgångar finns samlade och kan eventuellt kompletteras med någon ytterligare.

Vårt dilemma är att vi kanske är för få för detta äventyr. Vi bedömer att åtta är ett lagom antal och i dagsläget är vi fem säkra och ett par möjliga. Åtminstone en plats kan vi således bjuda in externt, och efter samråd med vinmannen gör vi det här. Vår plan är att prova vinerna under eftermiddagen för att - kanske efter en stärkande promenad - lugna oss med en enklare middag. Lite champagne och något enklare tilltugg, kanske en rejäl bit kött följt av ostar och portvin och så en flaska sauternes att avrunda med. "Vi måste ha sauternes efter en sådan dag!" säger vinmannen. Prismässigt kommer provningen att gå på mellan 1200:- - 1500:- och den kommer att äga rum i Uppsala.

Vad säger mina medbloggare där ute - dags att ses IRL!?

caol ila 18 yo

Emellanåt slinker en bättre maltwhisky ned. Det var ju faktiskt maltwhiskyn som i början av nittiotalet fick mig intresserad av drycker. Första egna flaskan malt och som öppnade ögonen till en helt ny värld var Glenmorangie 10 yo, inköpt för studiemedlen under tiden i Lund. Att det blev just den berodde på att hjälten i en (på den tiden) favoritfilm från åttiotalet lät så extremt cool när han beställde en sådan i en bar i New York. Vem var hjälten och vad hette filmen? Jag gör som Lisa och utnämner veckans Whiskynörd till den som knäcker svaret.

I kväll blir det en av de mindre kända Islaysorterna. Caol Ila 18yo är i mitt tycke många strån vassare än deras tioåriga variant. Här har bitarna hittat på plats. Doften är full av jod, salt och hav och med en rökighet som dock inte tar över. Under detta massiva täcke finns fortfarande en svag ton av gräddkola och kanske nötter. Med lite vatten lägger sig den närmast påträngande, stickande doften av hav och blommar ut i mer nyanserade toner. Smaken är balanserad men i outspätt skick fortfarande ett riktigt påträngande angrepp på gommen. Rökigheten tar inte lika stor plats som i syd-Islaywhiskyn, utan hålls hela tiden i schack av sältan. Med vatten mildras naturligtvis attacken och en mer sammansatt bild växer fram, där även maltigheten tillåts spelrum.

Sammantaget en förbannat bra whisky, med balans som främsta signum. Det var länge sedan jag provade whisky - borde göras oftare...

nedmontering

I kväll packades vinrumsaggregatet ned och lades omsorgsfullt i en låda med allehanda vaddering och förstärkning runt om. Återstår att se om Posten eller UPS ger bästa service och pris för dylika försändelser. Det känns lite sorgset, men å andra sidan är det som konstaterats inga problem att hålla en dräglig temperatur i förrådet så här års och jag är inte orolig för vinerna. Bra att det skedde nu och inte i sommar när det kan bli ganska varmt därute.

För övrigt har jag ännu inte provat någon glögg som övertygat i år. Kan ha att göra med att det mest blivit lättglögg hittills och en flaska Blossa starkvin från förra året.... Den senaste glögg som jag faktiskt minns som riktigt god var Blossa 03; den med pomerans.

petit chablis domaine sainte claire 2006

Det här är ett vin som då och då hittar ned i varukorgen. Bra baschablis, som gjort för en onsdagsmiddag då hustru och son redan haft pannkaksfrossa när jag kommer hem, och jag hittar en burk hummerstuvning i frysen att tina upp till lite pasta...

Trots att jag drack det för bara ett par månader sedan så blir jag ändå lite förvånad av doften. Det där inslaget av tropisk frukt känns inte väntat. Jag dubbelkollar med min tidigare post - jodå; jag gjorde precis samma notering i september. SB hittar mango i doften - jag är inte så petimetrig. Naturligtvis finns där citrus och mineral också, men de gröna äpplena är inte lika omedelbara associationer denna gång. Smaken är - som jag konstaterade redan i september - "bredare" eller fylligare än väntat. Nästan en antydan till smörighet(!). Även vid en middag på Prinsen i oktober saknar jag lite krispighet i vinet. Och jag gör samma undran som sist - har det här vinet mött ett fat?

skamlös promotion

Jag har haft lite bekymmer med vinrummet. Aggregatet har de sista veckorna/månaderna gått längre och längre stunder och verkar ha haft svårare att hålla kylan. När det i princip gick dygnet runt trots att omgivningen höll jämna 19-20 grader började jag bli orolig och skrev till den danske leverantören Vintagekeeping, en avdelning eller företag inom TSVinnovation. Det är två och ett halvt år sedan jag beställde och fick aggregatet levererat, och garantierna har gått ut. Då blir man glad för ett sådant här svar:

Hej Anders,

Det er meget sansynligt, at den har lækket kølemiddel. Kan du sende den ned til os? Så vil jeg tilbyde at reparere den - uden beregning - selvom garantien er udløbet.

Hvad siger du til det?

Med vin-lig hilsen
Jan Sørensen, Managing Director

Tack för det! Så nu skall jag bara boka in en frakt till Danmark med lämplig fraktfirma. Genom att skruva ned elementet i det vidbyggda förrådet så hålls ändå temperaturen på jämna 13 grader därute så här års, så vinerna klarar sig utmärkt under tiden... Funderar du på ett eget vinrum kan jag så här långt varmt rekommendera min danska hovleverantör!

måndag är det nya söndag

Det har blivit en tradition på kort tid; när jag avslutar en beredskapsvecka krävs det ett schysst vin till maten. Den här gången grävde jag fram en Chateau Poujeaux 2002 ur vinrummet. Inköpt förra hösten för 249:-, och med en druvblandning av 50%CS, 40%ME, 5% CF och 5% PV. Ett år på ekfat, varav hälften nya. Som kuriosa informeras också om att slottet en gång var uthus åt Chateau Latour... Chateau Pojeaux är en av få Cru Bourgeois som letar sig in på Decanter´s Fine Wine Price Watch, och det omnämns i olika sammanhang som stabilt presterande.

Nå; färgen är mörkröd med en dragning åt blekning i kanten. Doften är skönt klassisk Bordeuax men inte lika kraftfull som La Tour de By. Hustrun hittar drag av gammal nattblöja vilket inte låter så tilltalande. Själv vill jag påstå att det finns en del mörka bär, vanilj, ceder och läder i doften. Vid glasbyte tonas också blöjan ned...

Smaken är ganska slank, med sammetssträva tanniner, relativt lång och utvecklande i munnen, en del mörka bär men ingen påträngande fruktighet, balanserad. Gott, till och med mycket gott, och väl passande till en köttbit med tillbehör för att fira återvunnen frihet. Kanske inte helt övertygande för priset, dock, men flaskan är ju sedan länge betald och glömd...!

På Cellartracker får vinet godkänt med betyg på 88 och noteras att den gör sig bra med mat. Håller med.

nytt mjödförsök

Sista dagen på beredskapsveckan och något måste göras. Ett nytt försök till mjödbryggning får utgöra distraktion. Sist fick resultatet hällas ut, men skam den som ger sig. På whiskymannens initierade inrådan görs försöket med billig fulhonung från Coop. Tvärt emot hans inrådan används också fuljäst från ett vinsatspaket från samma leverantör. Här ses honung och vatten koka medan bortskumning av proteiner (enligt whiskymannen) pågår.


Påminner mig om att det är dags för fyramånadersprov ur mjödet som lagras i ekfatet inne vinrummet. Sist hade det klara drag av ekplanka, och nu har det legat dubbelt så länge...

fast i beredskapsträsket...

Ännu en vecka utan en droppe vin. Det kan klart konstateras att den blygsamma ersättning per timme som stiftas i avtalen om beredksap inte tar hänsyn till våndan hos en vindrickare som bara får klappa på flaskorna. Under tiden hänvisar jag till glada kollegor; en Johan P hör till de trevligare nya bekantskaperna.

PS En annan trevlig syssla när man bara får drömma är att gå igenom hela kommande vinauktions rödvinssortiment... Katalogen hittar du här.

drucket på madeira

Så har jag fått en liten stund då jag kan sammanfatta semesterveckan erfarenheter i dryckesväg. Inga revolutionerande upptäckter, men gammal madeira är ju väldigt trevligt till exempel.

Vi åt på olika restauranger de flesta kvällarna, men vinutbudet var nästan uteslutande inhemskt (portugisiskt), och av ganska begränsad ambition. Det fanns dock undantag. Första kvällen fick vi ett vitt vin från Dão som hade klara dragningar åt rieslinghållet, men inte lika skarpa syror. Drag av skiffer och tropisk frukt. Trevligt.

En kväll på balkongen provade vi en lätt mumifierad Periquita Classico 1994 med toner av lingondricka och svartvinbärsgelé. Jag är antagligen störd men jag gillar det.

Som redan nämnts i posten nedan var en lite häftigare upplevelse afternoon tea på anrika Reid's hotel. Byggt i slutet av 1800-talet som hotell och varit engelskt överklasstillhåll sedan dess. Ett stort antal celebriteter, kungligheter, presidenter m.m. har semestrat där, inklusive Churchill som vilade upp efter en stroke (?) på 1950-talet. Bokning en dag i förväg, och 27 euro för kalaset. Då hade de den goda smaken att inte ta något extra för sonen och ändå bjuda på en extra scone till honom. Husets champagne, för 15 euro, smakade mycket gott i den storslagna omgivningen...

Afternoon tea at Reid's... Oh, rather, dear!

En annan skön aktivitet var rundvandringen på Adegas the Sao Francisco eller (Madeira Wine Company). Där samsas fyra av de största madeirahusen under gemensamt tak (och ägande) och erbjuder rundvandring med provsmakning och möjlighet till provsmakning av äldre årgångar ned till 1908...

Sercial (t), Verdelho (ht), Bual (hs), Malmsey (s)

Vid provsmakningen av yngre (5-åriga) viner framstod Bual som det bästa alternativet, med en mer balanserad sötma. Så i vintage room efter den ordinarie provsmakningen blev det två äldre Bual (eller Boal) som jag doppade näsan i.

Blandy´s Bual 1968 (4,55 euro/gl)

Leacock's Boal 1934 (16,30 euro/gl)

Det var en njutningsfylld stund att sitta med dessa båda högst vitala reliker framför sig, och dofta, smaka, dofta, smaka... Båda årgångarna valdes med stöd av Michael Broadbent's Wine Vintages och skulle enligt honom vara av mycket god kvalitet.

Blandy´s 1968 tillvänster, Leacock´s 1934 till höger

Blandy's doftade bränt socker, karamell och paranötter, och hade en smak som upplevdes något torrare med en del fikon, mer karamell och kanske något spretigare. Leacock's hade inte bara en mörkare färg utan också "mörkare" doft där associationen gick till muscovadosocker och fikon. i smaken kom paranötter, mer torkad frukt (russin) och överlag upplevdes den som något sötare, fylligare, rundare än det yngre vinet. Nu var inte åldersskillnaden fullt så stor som den framstod, i och med att Leacock´s ladespå flaska redan 1986 (52 år) medan Blandy's buteljerades 2004 (36 år), men den märktes definitivt. Och hur ofta får man chansen att botanisera bland ett 40-tal viner på glas i åldrarna 30-100 år, där det dyraste glaset (Cossart Gordon Bual 1908) visserligen kostade 49,15 euro men där en klar majoritet höll sig under 10 euro strecket. Imponerande, lärorikt, gott!

Tillbaka!

När jag har lite mer tid och ork skall jag ge en del reflektioner kring veckan, som innehöll en del intressanta mat- och vinupplevelser. Leacock's 1934 Bual var kanske den största, men huset champagne till afternoon tea på Reid's Palace Hotels veranda (med utsikt över Atlanten och vajande palmer strax nedanför) var antagligen den mest helgjutna.

madeira!

Tidigt i morgon bitti bär det av - en veckas välförtjänt semester på en ö mest känt för sitt starkvin. Smakrapport utlovas i nästa vecka, om jag inte får bloggabstinens på plats. Ha en skön novembervecka...

middag trots allt!

En bortbytt beredskap på söndagseftermiddagen (kollegan var faktiskt skyldig mig ett pass...) gjode att en middag ändå kunde planeras. Lördagens skörd av jordärtskockor ur den egna trädgården pockade på uppmärksamhet.

Den jordärtskocksoppa jag gjort ett par gånger tidigare visade sig även nu från sin bästa sida. I mitten ett torn av "jordärtskocksragu"; fint tärnade råa skockor med lite schalottenlök, salladslök, plommontomat, äpple och timjan som fräst ihop snabbt. Däruppå en lättrimmad bit hälleflundra (jo, det var ju ändå söndagsmiddag!) som halstrats snabbt på skinnsidan och därefter bakats färdigt i 100 graders ugn till 48 grader kärntemp. Mycket gott blev det hela; inte minst fisken kändes perfekt. Halstra i panna ger ju en viss risk att översteka känslig fisk och få den torr och tråkig - digital stektermometer är en välsignad uppfinning!

Barnen fick en något barnvänligare (och billigare) variant - korslagda fiskpinnar hör väl till nya, franska köket?

Till detta en Puligny Montrachet 2001 från Albert Bichot. Ett vin som kändes litet slutet vid provsniffningen men vann efter en liten stund i karaff och glas. Jag känner mig mindre van vid luftning av vita viner trots att det hävdas att de ju har minst lika mycket att vinna som röda. Doften när den öppnade sig hade en hel del vanilj och nästan kåda i den tropiska frukten (mango?). Smaken balanserad, inte för ekad, men något endimensionell. Minns Tiglats chardonnay från samma år som strået vassare. Och tidigare provning av samma vin för ett år sedan tror jag också jag upplevde som bättre.

Före maten provades också Bruno Paillards 1996 Brut Assemblage; en champagne som degorgerades så sent som maj 2006 och som visade sig något gyllengul och med pärlband av mycket små bubblor i glaset. Doften var klart markerad av gröna äpplen och citrus, vilket även fortsatte i smaken. Överlag var den mycket frisk och syrlig (bra aptitretare); antagligen en följd av årgången. Importören Tryffelsvinet meddelar att den kommer tillbaka den 1 december, men att den går att beställa redan nu. Upplagan är begränsad, och höga recensioner av bl a Per Bill utlovas som extra köpknuff. Det är inte så många champagner kvar att köpa från ett av de bästa åren på länge, och med den här längden på syrorna så torde det vara lagringsdugligt så det räcker. Jag kommer nog att beställa ett par flaskor för att ta fram om en tio år sådär...

Cellartracker

Jag har aldrig bemödat mig om att pröva Cellartracker tidigare. Jag har tyckte det verka svårmanövrerat och alltför krångligt att lägga in alla fakta. Tills jag faktiskt prövade. Förvånansvärt snabbt gick det att föra över från mitt gamla excelark till programmet, tack vare att de flesta vinerna faktiskt redan var inlagda sedan tidigare. Det är den här sortens terapi man ägnar sig åt då beredskapshållningen fortfarande håller mig från korkrskruven - till skillnad från vissa partisekreterare i ett visst regeringsparti...

Graillot Crozes-Hermitage 2005 och påfyllning i vinrummet

Vissa viner blir hajpade. Alain Graillot Crozes-Hermitage här är ett av dem. När jag kom över några -04:or så var det för att jag för en gångs skull hade prickat in en ledig dag och kunde vara först på plats. Hade desstuom strax innan prövat -01 (eller kanske -00?) på vinmannens fest och var ganska såld på vinet. Fortfarande det enda exemplaret jag prövat.

Både Frankofilen och Finare Vinare beskriver smått kaotiska scener vid öppningstid - nu igen! Bordeauxsläppet var ju bara två veckor sedan? Själv hade jag gett upp hoppet; ingen chans att komma i från jobbet i vettig tid.

Då, vid 15-tiden på em ringer pokermannen. "Tjena, är på SB där de just får in fyra lådor Graillot -05. Jag tänkte köpa en låda - vill du vara med och dela?" På så vis landades fyra flaskor av det röda guldet, efter att även whiskymannen signalerat intresse att vara med och dela. Hyvens!

Någon provsmakning blir det dock inte tal om på ett tag. Beredskapsvecka igen sätter stopp för sådant. Då får man ägna sig åt att stuva om och arrangera lite i vinrummet så att tilldelningen av Bordeaux 2004 får plats på ett bra sätt. En ganska skön syn, eller hur? Eventuella läsare av denna blogg tror jag inte störs av något som skulle kunna uppfattas som skrytsamt, eftersom de antagligen handlat mer själva i alla fall!