måndag, januari 28, 2008

masi amarone della valpolicella 1990

För oss som är suckers på moget vin dyker det emellanåt upp enstaka fynd på Systembolaget. Om det här kan fyndstämplas med tanke på den ganska styva prislappen är förstås diskutabelt, men det är riktigt, riktigt gott och får en att förbanna det faktum att man inte köpte på sig t ex en låda amarone 1997 när de fanns tillgängliga...


Men vi tar det från början. Minnesgoda läsare av denna blogg har vid det här laget förstått att min tjänst inte tillåter alkoholintag vissa veckor. Var tredje vecka vitt är det som gäller för tillfället, men förhoppningsvis skall det glesa ut så småningom. Så när en sådan vecka avslutats är det anledning att fira, och ofta är det en stadig bit kött och ett (par) stadiga glas rött som står på önskelistan.



Ryggbiff inhandlades redan igår, och när hustrun ringde på eftermiddagen för att konsultera kring de kompletterande inköpen slog det mig att det fanns en flaska Masi Amarone della Valpolicella 1990 i källaren. Bra amarone har alltid varit en av hustruns favoriter, och jag var själv nyfiken på att se hur långlagring farit fram med ett så kraftigt vin. Till ryggbiffen serverades västerbottenpuré och en portvinskaramellsås. Ett inte särskilt överraskande val, men ack så gott!



Vinet hade bleknat och klarnat ganska rejält och hade en läckert tegelröd nyans. I doften fanns naturligtvis en del torkad frukt, tobak och korinter men också hyfsat med färska frukter (plommon, svart vinbärsvingummi). Hustrun hittar också en del charkinslag som jag missar. Smaken var lång, mogen, välbalanserad och inte särskilt alkoholeldig trots uppgivna 15,5%. Där trängdes mer av den torkade frukten tillsammans med ett stopp Borkum Riff Cherry Cavendish (sorry, got a bit carried away there...). Men en klick rönnbärsgelé vill jag definitivt hävda i eftersmaken! Mycket gott som helhet, i mitt tycke klart bättre än yngre amarone av samma producent och extremt välpassande till maten. Dock ganska styvt pris för dropparna, som sagt.

4 kommentarer:

anders wennerstrand sa...

Trevlig läsning. Som mina smaklökar är byggda kan jag känna att det är först vid den här åldern som amarone börjar funka bra till mat. Yngre artfränder dricker jag hellre till ost, som ett slags variation på port, eller för sig själv (egentligen också som ett slags variation på port, kan man nog säga). Även kraftig mat som ryggbiff och reduktioner tycker jag försvinner bakom en vägg av alkohol och koncentration. Kul med den där tobakstonen som så ofta dyker upp framåt tonåren i de mest skilda viner.

Det där med fynd är relativt, men en aspekt är definitivt våra ytterst begränsade möjligheter att köpa äldre viner hos monopolet. Det gör en ju benägen att chansa så fort tillfälle ges.

finare & vinare sa...

Det släpptes väl några lådor av detta vin i decembersläppet? I varje fall var detta den stora upplevelsen i munskänkarnas decemberprovning, med en bouquet som gjorde oss helt lyriska. Miss av oss att inte handla - vi tycker att amarone blir riktigt kul först när den är mogen... och tio-femton års lagring är väl värt sina extra slantar!

Anonym sa...

Låter gott med mogen Amarone. Men vad är det du äter? Ett halvt kilo potatismos garnerat med ett halvt kilo köttrulle, på kladdig tallrik och utan grönsaker! Fräscht!

konjären sa...

Kära anonym, vardagen är inte alltid så vacker. Ledsen om jag inte torkade bort ett tallriksspill innan jag fotade, och ledsen om det stört dig.

Beträffande kosten längtar jag ibland efter ett rejält stycke kött, och en potatispuré på västerbottenost är i mitt tycke en oslagbar kombination med amarone. En fräsch grönsallad fungerar i mitt tycke sämre. Tack för sitt engagemang!