Pauillac 2001

Pauillac 2001 är något så märkligt som ett "hemligt" tredjevin till det kända 2 cru slottet Pichon Longueville Comtesse de Lalande (föremålet för vår vertikalprovning häromsistens...). Hemligt och hemligt; på SB:s hemsida går det lätt att se producentens namn, men flaskan är lite som ett frimurartempel - full av antydningar för den invigde men svårare att tolka för den okunnige. Jag förstår uppriktigt inte poängen med att skriva på baksidesetiketten "This Pauillac was made at a renowned second classed growth..." men inte nämna vilket. Etikettens design (guldramen!) i sig avslöjar sedan vilket slott det handla om.

Bra Pauillac till i sammanhanget överkomligt pris röner alltid ett stort intresse hos Konjären, så ett par flaskor slank hur som helst ned i lördagskorgen. Till färsbiffar med pinjenötter m.m., potatisklyftor och en röra med basilika och soltorkade tomater fick det träda i tjänst, trots matens kanske mer italienska prägel.

Varken färg eller doft avslöjade några klara mognadstoner, även om fägen kanske börjat tunna ut något i kanten. Doften var ganska sötfruktig (plommonsylt?) på ett sätt som jag inte normalt associerar med Pauillac. Samtidigt fanns där antydningar till det doftdjup som bättre Bordeaux i mitt tycke bör erbjuda, med svartvinbär, ceder och blyerts som främsta företrädare. En inte helt entydig doft, med andra ord, och jag kom på mig själv att tänka i banor som "hälften Bordeaux, hälften Rhône". I munnen känns vinet inledningsvis lite glest, men det vinner på luftning och upplevs som bättre dag två. Någon munfyllare är det dock inte, utan håller sig till mittregistret. Tanninerna är ganska milda. Smaken fortsätter att balansera mellan doftintryckens två läger. Sötare frukt än jag väntar mig och vill ha i en Pauillac, och ingen blydagg att klapp till på tungan med. Samtidigt är det hyfsat balanserat, eftersmaken ganska lång, och det är absolut inte ett vin utan kvaliteter.

Läser man SB:s smaknoteringar så låter det som en skolboks-Bordeaux. Jag är dock inte lika övertygad.