Direktören och jag försöker någon gång per år ta en bättre middag och avhandla livets väsentligheter. Samtalet brukar röra sig fritt mellan ledarskap, pedagogik, jämställdhet, relationer, gemensamma vänner och bekanta samt en förening som direktören varit med i och som jag envist hänger mig kvar i...
Den här gången förlades besöket till Wermlandskällaren; en anrik Uppsalarestaurang med - vad det känns som - framtiden bakom sig. Entrén är kantad av diverse utmärkelser och diplom på ett närmast överlastat sätt, som om man måste övertyga sina gäster om att "Titta! Vi är faktiskt riktigt bra!" vilket dock mest ger ett osäkert intryck.
För några år sedan var det stadens finkrog nummer ett, men såväl Hambergs fisk som inte minst Guldkanten har tagit över det epitetet. Jag hade därför skruvat ned förväntningarna till en behaglig nivå, beredd på att hellre överraskas positivt än att gå hem besviken.
Och jodå, helhetskänslan blev faktiskt positiv! Vi valde att hoppa över det där med avsmakningsmenyer för att hellre låta vinvalet styra maten. Efter en stunds konfererande med vinlistan och ett glas champagne (av för mig okänd producent; gott men inget särskilt) i handen stannade vi för en Chateau Fonroque -98 som ett prisvärt alternativ och som skulle gå bra ihop med lamm.
Inledningsvis kom en krämig jordärtskocksoppa på bordet. God, smakrik, men i behov av något slags piff för att inte göra den fullt så slätstruken visuellt. Brungrå soppa är ju inte snygg i sig. En smakbrytning av något slag hade gjort det hela intressantare också. Halstrad anklever på olivbröd med fikonsufflé var dock såväl snyggt gott, och tillbehören matchade varandra mycket väl. Särskilt den lilla salladen med tryffelolja bröt av bra mot den precis lagom halstrade ankleverbiten. Till detta en enklare men felfri sauternes.
Lammet var rosastekt men kunde i min mening ha räddats ett par grader tidigare... Tillbehören - linser, getost- och timjanvårrulle samt rosmarinssås - matchade väl men kanske inte så nyskapande. Vinet var mjukt och lent, merlotdominerat men inte utan klassisk stramhet. Relativt fruktigt och balanserat med medellång eftersmak. Kanske lite glest, men samtidigt ett bra matvin och passande till lammet.
Vi avslutade vinet tillsammans med några ostbitar och fick därpå en munrensare i form av en sitrussorbetkula på rostade mandelspån och med svartpeppar på. Trevligt. Slutligen gick vi på en dessert i form av pecannötpaj med romrussinglass och en 15-årig El Dorado rom. Pajen kunde ha varit mer smakrik, men glassen var god. Tillsammans blev det dock en utmärkt kombination.
Som ofta så upplever jag att efterrätter och framför allt förrätter är det mest intressanta på många restauranger. Särsskilt förrätten var väl utförd och vittnade om både ambition och handlag över den gängse krognivån. Sammanfattningsvis levererar Wermlandskällaren klassisk matlagning i otroligt vackra valv utan att vara dyrare än många andra medelambitiösa krogar i staden (varmrätter för 190 - 250:-). Vinurvalet är begränsat men med klar betoning på klassiska nummer från gamla världen - något som inte ger minuspoäng i min bok...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar