konjärmiddag i regi av pokermannen

Som framgått av noterna nedan så avhölls alltså en reglementsenlig konjärmiddag i går. Den gode pokermannen leasade in sig hos oss för att få bättre utrymme att servera god mat och gott vin till nyfikna vänner (vinmannen, whiskymannen, direktören, servitören och raketingenjören). Som vanligt när pokermannen dealar så kan det bli spännande och oväntade matkombinationer och alltid minnesvärt dricka. Och som vanligt vid dessa tillfällen är det spännande diskussioner om livet i allmänhet och vin i synnerhet, och ingen regelrätt provning. Vinet njuts, analyseras och diskuteras, men dissekeras inte. Noteringarna är därför bitvis knapphändiga.

Medan gästerna anlände prövades först ett av mina senare inköp; 2003 by Bollinger. Maken till lyxförpackning har sällan skådats; den modernt designade boxen i vitt, silver och svart vägde nästa lika mycket som flaskan. Sådant gör att man börjar ana oråd... 2003 var inget lätt år i Champagne, och när man läser den lätt gnälliga texten på lådan så undrar man varför de brydde sig om att göra en champagne överhuvudtaget? Men, men; man ville naturligtvis fånga det udda uttrycket detta annorlunda år och ge oss konsumenter ytterligare en chans att upptäcka hur terroir och skicklig vinmakning ännu en gång... bla, bla, bla. Nå; vinet är faktiskt inte så tokigt. Smak av äpplen och citrus finns där. Det mest slående är dock vad många uppfattar som den låga syran. Och det känns ganska långt ifrån prisvärt. Antagligen betalar man en hundring extra för själva lådan...

Pokermannen fyller på med en Jacques Selosse Substance. Klasskillnad! Här sjunger det i glaset på ett helt anat sätt. Jacques Selosse är en ganska liten producent (40 000 fl/år, att jämföra med Moët & Chandons 26 milj/år...) som tillverkar champagne med metoder influerade av vinmakning i Bourgogne. Substance är en Blanc de Blanc gjord med solerasystem, och visade sig avsevärt fylligare än Bollingern, som plötsligt framstod som en lättviktare. Gula plommon övergick efterhand till mogna äpplen. Mycket gott!

Kvällens två vita viner var en minivertikal på slottet Langlois-Chateau Vielles Vignes 1990 och 1996. Slottet ligger i appellationen Saumur, inom den större appellationen Anjou, vilket i sin tur innebär Loire, Frankrike. Av logistiska skäl serverades vinerna tyvärr en aning för varma för min smak (vilket dock vinmannen antagligen inte tyckte - temperaturer på vitt vin är vi sällan överens om...). Ur glaset med det yngre vinet steg en så bekant men inte omedelbart igenkänningsbar doft att det var en befrielse att till slut komma på det - hjortron! Lite oväntat för mig, och därför svårt att identifiera. När jag väl kommit på det gick det inte att komma förbi det doftintrycket... Smaken var fyllig med honung, smör och fat, utan att vara sött.

Det äldre vinet var klart bättre, med doft som dominerades av honung och smak som nästan drog åt kåda och retsina kombinerat med torkade aprikoser. Den hade dessutom bättre längd än det yngre vinet. Senare antog den doftdrag av varm gummi, vilket inte alls var så oangenämnt som det låter... Till detta serverades halstrade pilgrimsmusslor med röra på svarta bönor och schalottenlök samt en blodapelsin och sichuanpepparsallad. Mumsigt!

Till varmrättens mer traditional cooking i form av en tjälknul, rostade rotsaker och rödvinreduktion var det dags för rödvinerna. Här var det dags att lämna Frankrike och till och med Terra Cognita och bege sig till Spanien och Californien. I Ribera del Duero finns producenten Felix Callejo vars 100% Tempranillo-vin (2004 Seleccion de Vinedos de la Familia) som lagrats på ny fransk ek vunnit bl a vinadvokatens gillande. Det här är ett av vinerna som vinmannen, direktören och pokermannen lanserar på tisdag, och nyfikenheten var naturligtvis stor. 98 Parkerpoäng förpliktar. Bredvid ställdes 2002 Ridge Santa Cruz. Båda vinerna hade luftats i karaff och sedan skickats tillbaka till flaskan ett par timmar.

Det var ingen tvekan om vilket som var det bättre vinet av de två; eller åtminstone det större. Båda var fruktsöta i doften men Callejo hade mer Bordeauxliknande drag trots att Ridge är en Bordeauxblend. Smakmässigt var Ridge balanserad, mjuk och rund och lite i lättaste laget, medan Callejo ångade på i en kompromisslös stramhet som sög tag i kinderna, samtidigt som sötman fanns kvar i drag av frukt och gräddkola. Förvisso gick det att hitta även en del blyertstoner Felix Callejo är tydligen skolad i Bordeaux), men de var inte påfallande. Läsare av dena blogg inser vid det här laget att inget av vinerna hamnar i min favoritkategori. Med pokermannens godkännande rycktes en 2004 Chateau Léoville-Poyférre fram som jämförelse. Även om den såklart var i yngsta laget så är det här jag hittar hem. Doften är mer uppstramad med cassi och en del fatvanilj, och i smaken samsas fat och frukt på ett harmoniskt sätt. Det är mer läskande och matvänligt än de båda andra alternativen, om än alla tre är bra viner i sig, och Callejo definitivt en upplevelse.

Till ostarna kom så nästa vertikal. Grabbarnas vinlista börjar växa sig lång, och en nisch som de identifierat som sorgligt eftersatt i det svenska vinutbudet är mogen budget-sauternes. Två flaskor Chateau Simon provades, varav 1983 med sina saffranstoner av de flesta bedömare hamnade snäppet före 1986 med mer torkad aprikos. Här kan vi dock prata prisvärde...!

Avslutningsvis landade en créme brûlée smaksatt med stjärnanis och tillbehör i form av en liten pendang till förrättens apelsinsallad, i och med att samma blodapelsin (inspiration till flitigt blodapelsninyttjande kom från en annan vinbloggare) återkom här med sällskap av rosépeppar. Elegant! Till detta en 1986 Quinta do Noval Colheita Tawny port, ett alldeles utmärkt vin med doft av bränt socker och katrinplommon. Smaken var förvånansvärt frisk och innehöll en hel del apeslinzest som matchade desserten förträffligt. Otroligt gott!

När vi var igenom detta återstod endast kaffe, cognac (A.E Dor 1975 - en single vintage cognac som var god men led lite av det som mycket årgångs- eller "vingårdscognac" lider av - bristande komplexitet. Killarna och tjejerna som normalt blandar de här dropparna vet vad de gör) och att plundra sonens förråd av hemgjord chokladkola. Frampå småtimmarna knäcktes en 1988 Veuve Clicquot Rare Vintage - ett i alla avseenden mer prisvärt vin än Bollinger. Då hade dock redan alla tågen gått och alla klockor stannat, och pennan låg orörd kvar på sin plats. Några notat står inte att finna, men ett fånigt leende följde mig i säng efter en lång och skön kväll...