middag med 2 x bubbel, pomerol och madeira

En påskmiddag med goda vänner inledde helgen. Medan barnen försvann till övervåningen och de sista grönsakerna hackades serverades en källarsval Rotari rosé 2002, som frestade med läckra solvarma jordgubbstoner; mer nyplockade direkt från plantan med lite jord kvar än sköljda och lagda på fat med socker på, om ni förstår skillnaden. Smaken var frisk och balanserad men lite kort. Ingen tvekan om att det är ett mycket prisvärt rosa bubbel; bättre än en del enklare roséchampagne jag provat (och minns).

Till förrätten - en créme ninon med saffranshalstrade pilgrimsmusslor - följde nästa champagnealternativ. Den här gången en österrikare, inhandlad på plats i Wien häromsistens. Att Österike som vinnation uppelever en verklig revival står klart, framför allt på vitvinssidan. Men hur är det inhemska bubblet? 2005 Steininger Burgunder Sekt görs i regionen Kamptal, ca 10 mil väst-nordväst om Wien (uppströms Donau). Druvorna är Chardonnay, Weisser Burgunder (pinot blanc) och Blauburgunder (pinot noir). Enligt etiketten vann det guldmedalj i Austrian Wine Challenge 2007, så det har ett rykte att försvara...

Vinet har blekt gul färg med små, pigga bubblor. Doften har ett kraftigt aromatiskt inslag, som för tankarna till gewurztraminer, litchiefrukt, päronsplitt och vita blommor. Smaken är fyllig, aromatisk och med en aning beska? Gott och intressant, men atypiskt för mousserande vin och kanske inte prisvärt (ca 17 euro). Vid provning idag (dagen efter) kommer gamla minnen av ungdomens Morio muskat upp; ett vin som vi bör lägga glömskans barmhärtiga slöja över.



Chateau Bourgneuf (ibland Bourgneuf Vayron) anges i litteraturen som ett enklare, lättare Pomerolvin med ganska snabb mognad. Två flaskor inköptes i juli -06 och det här var första provningen. Färgen antyder begynnande mognad och det finns tydlig fällning i flaskan. Doften bjuder en palett av mörka bär och frukter, med tydligt understöd av (rostade?) fat. Jag tycker också att jag hittar kaffetoner, vilket jag ofta har svårt att identifiera, samt någon örtighet. I munnen är det det lite mer kryddigt än i näsan; medellång till lång smak men lite gles. Viss strävhet utan att vara tufft och ingen tydlig profil. Det är bara att konstatera att man för drygt 400:- kan få klart bättre vin. Den här utflykten till högra stranden måste få ett slut - nästa gång blir det Pauillac!


Den avslutande madeiran var dock riktigt fin. En Malmsey Colheita från 1994 bärgad från resan dit i höstas. Stod sig bra mot efterrätten i form av dumlekolakladdkaka (kladdkaka där en påse dunlekolor smälts ned i smeten - ja, det är sött...). Colheitan var inte fullt så söt som en del annan malmsey vi prövade på ön. God, prisvärd efterrättsdricka med toner av nötter och bränt socker som funkar bra till tyngre desserter med just choklad eller nötter. Mums för sockergrisar!