Guigal är ett hus med traditioner och ambitioner. Även deras enklare blandningar känns stabila och tillförlitliga. Man riskerar väl inte sitt namn genom att sätta det på vad skräp som helst, kan tro... Därför är ett vin från Guigal sällan ett dåligt köp, och de hittar allt som oftast ned i Konjärens varukorg.
Vänbloggare har noterat årgångsbytet på Guigals arbetshäst i det lägre prissegmentet; Guigal Côtes du Rhone från det varma (brända?) 2003 till det svalare 2004, och däri sett en kvalitetshöjning. Värmesommaren 2003 slog ju väldigt olika i Europa, där Bordeaux till exempel hävdar stora - men atypiska - viner och andra (t ex Italien) hade det klart besvärligare att hantera värmen (om man inte har en förkärlek för brända toner i vin). I Champagne har Bollinger konstaterat att året inte liknade något annat och ger ut en särskild cuvée för att på något sätt fira att det faktiskt blev ett vin trots att vädrets makter var emot dem. Värmen gav generellt sötare, fylligare och kraftigare viner, men inte alltid med balans och struktur. Frågan ikväll var alltså om det det skulle märkas någon skillnad på det här basvinet.
Svaret är obetingat "ja". Jag klagar ibland över att mitt vinminne är kort, men det här vinet har varit ett stående inslag på Konjärens bord de senaste åren så här törs jag ändå hävda viss erfarenhet. Redan i doften noteras att det där sötaktiga inslaget som jag stört mig på är borta. Det är en lite "mörkare" doft, lätt återhållen, fruktig, örtig men som sagt inte söt och marmeladig. Munkänslan är lång, balanserad, inte påträngande, bra syra och med en del tanniner. Smaken fylld av röda bär, plommon och mera örter. Balans! Ett förbaskat gott vin och ett mycket bra köp. Det kommer att hävda sin plats väl i basutbudet under det kommande året...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar