drucket på madeira

Så har jag fått en liten stund då jag kan sammanfatta semesterveckan erfarenheter i dryckesväg. Inga revolutionerande upptäckter, men gammal madeira är ju väldigt trevligt till exempel.

Vi åt på olika restauranger de flesta kvällarna, men vinutbudet var nästan uteslutande inhemskt (portugisiskt), och av ganska begränsad ambition. Det fanns dock undantag. Första kvällen fick vi ett vitt vin från Dão som hade klara dragningar åt rieslinghållet, men inte lika skarpa syror. Drag av skiffer och tropisk frukt. Trevligt.

En kväll på balkongen provade vi en lätt mumifierad Periquita Classico 1994 med toner av lingondricka och svartvinbärsgelé. Jag är antagligen störd men jag gillar det.

Som redan nämnts i posten nedan var en lite häftigare upplevelse afternoon tea på anrika Reid's hotel. Byggt i slutet av 1800-talet som hotell och varit engelskt överklasstillhåll sedan dess. Ett stort antal celebriteter, kungligheter, presidenter m.m. har semestrat där, inklusive Churchill som vilade upp efter en stroke (?) på 1950-talet. Bokning en dag i förväg, och 27 euro för kalaset. Då hade de den goda smaken att inte ta något extra för sonen och ändå bjuda på en extra scone till honom. Husets champagne, för 15 euro, smakade mycket gott i den storslagna omgivningen...

Afternoon tea at Reid's... Oh, rather, dear!

En annan skön aktivitet var rundvandringen på Adegas the Sao Francisco eller (Madeira Wine Company). Där samsas fyra av de största madeirahusen under gemensamt tak (och ägande) och erbjuder rundvandring med provsmakning och möjlighet till provsmakning av äldre årgångar ned till 1908...

Sercial (t), Verdelho (ht), Bual (hs), Malmsey (s)

Vid provsmakningen av yngre (5-åriga) viner framstod Bual som det bästa alternativet, med en mer balanserad sötma. Så i vintage room efter den ordinarie provsmakningen blev det två äldre Bual (eller Boal) som jag doppade näsan i.

Blandy´s Bual 1968 (4,55 euro/gl)

Leacock's Boal 1934 (16,30 euro/gl)

Det var en njutningsfylld stund att sitta med dessa båda högst vitala reliker framför sig, och dofta, smaka, dofta, smaka... Båda årgångarna valdes med stöd av Michael Broadbent's Wine Vintages och skulle enligt honom vara av mycket god kvalitet.

Blandy´s 1968 tillvänster, Leacock´s 1934 till höger

Blandy's doftade bränt socker, karamell och paranötter, och hade en smak som upplevdes något torrare med en del fikon, mer karamell och kanske något spretigare. Leacock's hade inte bara en mörkare färg utan också "mörkare" doft där associationen gick till muscovadosocker och fikon. i smaken kom paranötter, mer torkad frukt (russin) och överlag upplevdes den som något sötare, fylligare, rundare än det yngre vinet. Nu var inte åldersskillnaden fullt så stor som den framstod, i och med att Leacock´s ladespå flaska redan 1986 (52 år) medan Blandy's buteljerades 2004 (36 år), men den märktes definitivt. Och hur ofta får man chansen att botanisera bland ett 40-tal viner på glas i åldrarna 30-100 år, där det dyraste glaset (Cossart Gordon Bual 1908) visserligen kostade 49,15 euro men där en klar majoritet höll sig under 10 euro strecket. Imponerande, lärorikt, gott!