lagavulin 16 yo

Mitt intresse för drycker började ta fart någon gång under studenttiden i Lund. Jag minns hur jag stod i systembolagskön och bläddrade planlöst i katalogen. Jag hade bestämt mig för att investera en del av studiemedlen i en bättre whisky; antagligen en Famous Grouse. Så föll min blick på ett namn under rubriken "Maltwhisky". Glenmorangie... Glenmorangie!? Var det inte den whisky som Connor MacLeod alias Highlander beställde när han gick in på en bar i New York, och fick det att låta så självklart coolt och udda på en gång? Visserligen rejält dyrare än Famous, men...

Efter den dagen, troligen 1994, var jag fast. Min flaska Glenmorangie följdes av en Talisker, och ganska snart därefter en Laphroaig. I brist på annat lästa jag smaknoteringarna i SB:s katalog och chansade utifrån det. Jag lärde mig att jag föredrog de lite mer kraftiga, rökiga sorterna, och Islay blev min domän.

Några år senare resta jag dit, bodde ett par nätter i Port Ellen och företog en legendarisk cykeltur längs öns södra kust, och besökte i tur och ordning Laphroaig, Lagavulin och Ardbeg. Av någon anledning kom just Laphroaig och Ardbeg att bli något av min huswhisky. Deras nästan övermäktiga toner av tjära/rök/jod låg nära till hands när man ville ha något kraftigt och bihålerensande. De gjorde sig dessutom utomordentligt bra ihop med piprök och lägereld. Där någonstans i tiden hade jag också enrollerats till Konjärerna, fått upp smaken för franska druvdestillat och så smått börjat nosa på vin... The rest is history.

Lagavulin har hela tiden kämpat lite i motvind. Inte för att jag inte gillar den, utan för att den lite mer eleganta, komplexa, balanserade smaken har placerat den i ett annat fack än tjärpastillerna L&A från Islays sydkust, med konkurrens från mycket annan bra whisky. Eftersom den i Sverige dessutom saluförts i första hand i den 16-åriga tappningen har den alltid varit lite dyrare än sina tioåriga kollegor.

Ikväll, med en småputtrande förkylning som ackompanjemang, får den dock fritt spelrum. Det är ett bra tag sedan vi möts, och jag blir positivt överraskad. Just balansen och intensiteten som ändå inte blir påträngande och klumpig tilltalar mig. Toner av Lapsang Souchong-té blandas med pekannötter och mörk choklad. Ett salt inslag av hav och tång spelar i bakgrunden. Självklart rökig, men mer diversifierad än en del av sina kamrater från ön. Ett mycket bra sällskap i ett varmt bad en småruggig kväll, och om jag tror och tänker att det gör mig frisk så är jag ganska säker på att den fixar det också!

Slainte!

champagne och österrikisk sauvignon blanc

All projektledningslitteratur innehåller två grundläggande teser; se till att projektet ger några "quick wins" som gör att förståelsen för projektet ökar, samt fira första framgången rejält så att projektet känns roligt och framgångsrikt. När vår ena kyl/frys lade av häromhelgen började vi först rita på ett komplicerat ombyggnadsprojekt för att försöka skaka fram lite mer arbetsyta. Snart kom vi på att en något lägre kyl/frys skulle ge plats för micron ovanpå, och därmed frigöra 50 cm arbetsbänk i ett nafs, utan snickare!

Sagt och gjort, men då kom nästa problem. Lägre kombiskåp görs nästan uteslutande i 55 cm bredd i stället för de fullstora skåpens 60 cm. Fula, dammsamlande springor gapade på båda sidor runt det nya skåpet. En rask tur till Bauhaus och tre 18mm vitlaminerade hyllskivor tillsågade i exakt format löste problemet galant. När sedan en kroklist från IKEA monterats över diskbänken för bättre förvaring av saxar, tekulor och annat hängbart var känslan enhällig; här var en quick win som skulle firas!

IT-mannen med familj får utgöra festföremål. Det passar utmärkt då de kommer direkt från teaterpremiär. Champagne! Maten består till stora delar av färdighandlat från Saluhallen - det måste få vara bekvämt och enkelt ibland...

Först ut kommer ett spontanköp från Regeringsgatan. Jag kommer inte ihåg vad jag hade läst om det här vinet, men jag tror jag köpte det i somras. Taittinger Les Folies de La Marquetterie är en vingårdsbetecknad NV cuvée gjord på 55% CH och 45% PN. Hemsidan beskriver det i alla möjliga kvalitativa termer, men vi är inte övertygade. Mogna gula äpplen, lite nötter, lite tråkig har jag noterat. Syran känns inte heller helt övertygande. Visst, en helt ok champagne men om man bryr sig om att buteljera vingårdslägen borde det väl vara för att det ger ett bättre vin!?

Nästa flaska blev en gammal bekant i 1998 Grongnet Special Club. Jösses, vilken skillnad! Kontrasten var mycket påtaglig, och det var ingen tvekan runt bordet att det var det bättre vinet. Större doft, laddad med mycket mogna äpplen och en nästan amontilladoliknande nötighet (utan oxidationen). Syran var mycket mer närvarande och kindsugande på ett bra sätt. Klasskillnad!

Doften var bitvis svårfångad och fascinerande. Hustrun famlade ett tag efter sin "nyöppnade Barbiedocka" som hon då och då hittar i vin. IT-mannen ville hjälpa till och ta det ett steg längre:

"Om ni minns doften av när man öppnade lådan till ett Blue Max-spel till Vic-64 någon gång runt 1984 så..."

Tystnad. Hustrun, eftertänksamt:

"Ja, men är det inte lite så?"

Ibland är det kul att prova vin tillsammans...!

-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-

I kväll öppnades i stället en österrikisk sauvignon blanc; gåva av K som stammar från landet i fråga. Ett outforskat område på min vinkarta; att det är ett vinland på uppgång är ju känt men har väl mest förknippats med grüner veltliner (och i viss mån riesling).

2008 Sattlerhof Sauvignon Blanc Steierische Klassik är alltså en druvren sauvignon blanc från Steiermark i Österrike. Det visar sig bli en givande och smått imponerande bekantskap. Jag som är lite känslig för druvans extremuttryck uppskattade doften som visserligen var druvtypisk men långt från överdriven. Smaken var lång och balanserad, och där samsades knappt mogna krusbär med citrus/lime och lite pärontoner. I eftersmaken kom ett välgörande uns pepprighet som knorr. Skönt, lättdrucket och gott men långt från menlöst. Ett riktigt bra vin, och jag kommer att få svårt att hålla tassarna borta från den vingårdsbetecknade Kranachberg från samma producent som följde med i paketet...

2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati

Så var det dags även för mig att få prova en av vinbloggossfärens stora snackisar i höst; 2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati. Tack vare Finare&Vinares höstresa till Danmark och rymliga bil har lådvis av det här vinet skeppats över sundet och fördelats likt matpaket till svultna nebbiolovänner. Jag fick själv göra en insats i kväll som den yttersta länken i kedjan och distribuera den sista lådan till en törstande broder. Antagligen är det för att Dan Browns senaste utgör bilpendlandets lättviktsunderhållning för stunden, men visst känns det lite som att vara en del av en hemlig orden som förvaltar de uråldriga mysterierna...

Hustrun - för kvällen borta på galej - ställde upp som sommelier på distans och såg till att flaskan hamnade i karaff någon timme före hemkomst. Redan när den bärs uppför trappan på brickan tillsammans med sonens och min pizza (faktiskt riktigt bra nebbiolokomplement!) slår lovande dofter upp ur karaffmynningen. Det här blir bra!

I glaset är det lätt att konstatera att vi har att göra med ett fullvuxet vin. Näsan fylls av ångorna en god bit från öppningen; en stor doft dominerad av mörka körsbär, bittermandel, hallon, fat och kanske en aning choklad. Samtidigt är den inte överlastad och obalanserad, utan en syrlighet med inslag av klister (kan man prata om syrligt klister!?) skär igenom doftspektrat på ett bra sätt och stramar upp det hela. I munnen är det naturligtvis tätt, koncentrerat och med en rejäl strävhet. Körsbärstonerna är inledningsvis mycket dominerande tillsammans med faten. Det är rejält bittert; mycket körsbärskärnor. Gott till maten men nästan svårt att dricka utan. Möjligen lite svårt att hitta nyanser i det hela för stunden...

Efter några timmar har det lugnat ned sig något, vilket är till dess fördel. Det dyker upp fler inslag i såväl doft som smak: hallonlikör, kirsch, fat, en antydan till örtighet... Överlag beter det sig vänligare mot såvä näsa som gom. Längden är fortfarande mycket stor och med en riktigt bra, uppstramande syrlighet som spelar längs tungans mitt i långa, sköna sekunder.

Om jag jämför med mina senaste baroloreferenser så var Paolo Scavinos Bricco Ambrogio ännu tätare och kändes modernare. För en del hade det antagligen uppfattats som ett något bättre vin (och mer än dubbelt så dyrt...). För mig är det här egentligen mer min stil; det är lite slankare och syran upplevs högre. Det skall minst sagt bli högintressant att följa detta vin över tiden!

Sammanfattningsvis ett riktigt bra vin som levererar stor njutning nu i en ganska mat- (eller ost-!) krävande stil. Tack F&V för tipset och besväret!

PS Frankofilen provar av en slump samma vin i kväll...

PPS Efter en dag i karaff i kylen beter sig det här vinet fortfarande alldeles förträffligt. Sammetssträvt, fortfarande ungt och körsbärstonat men med mer plommon, choklad och en riktigt bra balans. Eftersmaken sitter i länge och tanninerna vägrar släppa greppet om gom och tunga. Känns som en långlivad rackare här!

middag på spondi, aten

Det finns tillfällen då man vill och behöver skämma bort sig själv. Då man vill lägga en egentligen omotiverat stor påse pengar på att stryka sig själv medhårs en stund. Behoven är desamma – uttrycken är olika. Oavsett om du köper en löjligt stor platt-TV, de där extra dyra skorna eller skämmer bort dig själv på en Michelinbestjärnad restaurang så är det sannolikt samma behov som tillfredsställs.

Restaurang Spondi, Aten

När jag fick möjligheten att representera en statlig myndighet vid en konferens i Aten var det läge att ta möjligheten till en liten minisemester. I stället för att flyga hem fredag kväll bokades biljetten till söndag eftermiddag, och vips hade en 36 timmars minisemester i en hittills obesökt europeisk huvudstad uppstått. Min enda insats – två hotellnätter! Och, förstås, en tung nota från stans bästa (enligt den där däckfirman, ni vet) restaurang Spondi. Två stjärnor har man att leva upp till, och förutom ett par små missar i protokollet gör man det gott och väl.

Jag kommer dit några minuter efter utsatt tid, kl 20. Personalen står fortfarande och förbereder kvällen när jag kliver in, men hälsar mig omedelbart och unisont välkommen. Jag får ett glas champagne och vinlistan och känner att det här kommer att bli en bra kväll…

Husets champagne, Edouard Brun, är en PN-dominerad NV från Grand Cru-lägen, enligt Elvis. Vinet är gott, men lite anonymt i den tyngre skolan, vilket jag finkänsligt påpekar på anmodan, vilket resulterar i en tämligen lång utläggning om malolaktisk jäsning, ekfat, och behovet av lite kraftigare champagne nu när det är höst och kallt. Kallt? Jo, det var väl bara + 23 idag… Elvis är ställets sommelier, och vi utvecklar en ganska skön vänskap under kvällen.

Elvis dekanterar

Efter ett tag frågar han varifrån jag kommer. När jag svarar Sverige konstaterar han raskt att det är bra sommelierutbildningar där. Och jag kontrar med att, jo, den där Andreas Larsson gjorde ju bra ifrån sig i VM för ett par år sedan… Elvis svarar med ett skevt leende:

”I know, I was in the same competition…”

Det visar sig att han känner till Andreas ganska väl och att de varit på flera provningar tillsammans. Jag låtsas inte känna världsmästaren – någonstans går gränsen för anständigheten – men jag läser i alla fall krönikorna i Livets Goda och har en vän som har haft Larssons mobilnummer… Elvis och jag var i alla fall bästisar därefter!

Amuse bouche

Förut kom ammisar i två serveringar; en från det kalla och en från det varma köket. Idag upplever jag att det blivit vanligare med en ”ammisbricka” med flera små munsbitar som serveras samtidigt. I alla fall gjorde man så även på de Karmeliet i Brügge. Här kommer alltså fyra olika tuggor serverade på pinne eller sked. Man passar också på att ge en liten hommage till det grekiska köket i sina egna tolkningar av grekisk sallad och tzatziki, samtidigt som det avancerade kontemporära får sitt i en foie gras-glass med choklad och lakrits (?) och en laxbit i skum…

Foie gras med sesamfrön och rökt ål

Första förrätten i avsmakningsmenyn är en fantastisk foie gras-terrin med rökt ål och sesamfrön. Just kombinationen foie gras och rökt ål har jag stött på tidigare på Maze, men den är verkligen lyckad, så varför inte… Till det väljer Elvis en Riesling 2007 från Marcel Deiss. Inte helt knastertorr, med en fantastisk doft dominerad av musselskal, mineral och ett – för att vara så ungt – tydligt inslag av skiffer/petroleum. I munnen blir de oljiga inslagen ännu tydligare, samtidigt som syran växlar upp och kliver fram. Gott!

Scallops tandoori på kålbädd

Sedan kommer tandooristekta scallops på en bädd av kål med limeskum. Riktigt gott, och perfekt tillagade musslor som var helt smältande i konsistensen. Är kommer min största (stilla) rosévinsupplevelse någonsin på bordet. Chateau d´Esclan 2007 sätter en helt ny nivå för mig som tidigare mest förknippat rosé med bersådricka. Druvorna är Grenache/Syrah m fl, och doften är seriös, underbart balanserad, lätt återhållen. Friska, röda bär och frukter samsas med tydlig blodapelsin. Smaken är lång, balanserad, med en lätt antydan till sötma inledningsvis men med ett föredömligt torrt, stramt, syrarikt slut. Mer röda bär (hallon!) och blodapelsin, men framför allt ett seriöst vin och inte plonk!

Hummer!

Jag valde bort fiskrätten med koriander (i min mun blir det alltid diskmedelvarning av koriander) och in med hummer i hummersås och pastarisotto i stället. Tyvärr något av en besvikelse. Gott, visserligen, men den extremt rika och lite endimensionella såsen slog ut alla andra nyanser. Hummern paras lite oväntat men passande med en ung röd bourgogne; Bouchard Pére et Fils Beaune de Chateau 1er Cru 2006. Vinet finns i källaren hemma, men jag har inte provat ännu. Det visade sig vara riktigt gott och förvånansvärt djupt med inslag av skogshallon. Mjukt och ganska lätt; ändå inte vattnigt och med ett trevligt, kryddigt slut. Inte stort, men bra. Passade bra till hummern.

Chateau Gruaud Larose 1988 (hlf)

Så kom mitt egna vinval på bordet. Det var egentligen ganska lätt som ensamätare att välja något från den digra vinlistan. Till fågeln (fasan med kastanjer och tryffelsky) och ostarna tänkte jag mig en halvflaska av något trevligt, moget rött om det fanns. Bland ett begränsat urval på fyra, fem flaskor stack en butelj ut ur mängden: Gruaud Larose 1988 var helt enkelt det givna valet! Elvis nickade uppskattande åt mitt val, och dekanterade stilenligt över ett ljus.

Fasan, helt enkelt...

Fasanen var lysande; enkelt tillagad men smakrik i en koncentrerad steksky och någon slags bakade kastanjer (?) som påminde om svartrötter i smaken. Vinet var en riktig upplevelse och levererade precis det jag ville ha till min fasan. Mogen bordeuaxdoft med inslag av läder, stall och ett litet bakgrundsinslag av röda bär (tecken på begynnande uttrokning/övermognad?). Senare även tobak. Väl i munnen visade sig vinet fullständigt vitalt, och här fanns mer inslag av mörka bär (cassis) och plommon, samtidigt som smaken verkligen betonade tobaksinslaget. Bland mina noter står bland annat: ”Vilket grepp! Vilken längd! Frukt & mognad = underbart!” Min food/wine-pairing var dessutom helt i klass med Elvis egna…

Fromage de France

Ostvagnen… Aaahh! Tydlig övervikt av franska ostar, helt i sin ordning med andra ord!

Mmmm...! *suck*

Dessertammis

Efter ostarna kom en välbehövlig munrensare på bordet, i form av en äppelsorbet med minutiöst fintärnat, grönt äpple och en syrlig äpplesås runt. Serverat i en strutformad skål på ett glas med grön vätska och kolsyresnö som gav bubblande och rykande associationer till Dr Banarnes onda Alter Ego, Mr Arne. Gott, men kanske lite onödigt spexigt?!

"The Fine crusty puff-pastry - nu med bladguld!"

Desserterna skulle gå att beställa i halvportioner. Jag var vid det här laget rejält mätt, men kunde inte motstå frestelsen av två verisioner... När jag beställde visade det sig naturligtvis att just det ena av mina val inte var tillgängligt som halvportion... Här någonstans borde jag ha backat, men inte. Kör på, maestro, give me the full size! Först kom dock halvportionen med fluffig vaniljkräm, glass och frasig mille-feuille deg. Läckert! Här fiskade Elvis fram en 2003 Inniskillin Vidal Icewine, som hade en riktig wow-känsla över sig. Häftig doft av hjortron, aprikos och bränt socker följdes av en söt, balanserad (inte simmig) och lång smak. Mycket bra, och åter en lysande matchning.

Chokladparfait med mascarponecreme - och mer bladguld...

Så kom den fullstora desserten, och här var det bara att ge upp. Mäktig choklad, tjock mascarponecreme - och till det en kopp drickchoklad lika simmig som vilken sås som helst. Hur mumsigt som helst, men ändå chanslös. Vinerna verkade inte längre följa någon given lista, utan Elvis verkade välja lite fritt. Här kom en Vinsanto 1988 från Argyrou Estate, Santorini på bordet. Att det fanns ett grekiskt vin med samma namn som det italienska var en nyhet för mig - och vilken nyhet! Fantastiskt trevligt vin med lätt viskös känsla, hög syra och toner av bränt socker och fikon. Enligt Elvis hade det fått 100 RP-poäng, och det vete sjutton om jag skulle gå med på. Riktigt i d'Yquemklass var det kanske inte, men 95+ i alla fall!

Till kaffet önskade jag mig en Delamain 1968, men den var tyvärr slut (slarv!). I stället erbjöd mig Elvis en Chateau Fontpinot XO, och, tja, den gick väl ned. När så friandise-vagnen kom rullande hade jag nått bristningsgränsen och vinkade avvärjande redan på avstånd. Kom inte hit! Min vän Elvis kom i stället - när notan var betald - och stack åt mig en grappa; en Barbera 2004 som var guldgul till färgen och hade russinstickig doft med inslag av katrinplommon. Förvånansvärt nog var det balanserat, rent med drag av russin, fikonsufflé och kryddig julfruktkaka. En av de bästa grappa jag provat!

När så inte ett skrymsle fanns kvar att fylla vaggade jag likt Mr Kreosot långsamt ut ur lokalen. Elvis frågade innan jag gick efter feedback på vad de kunde göra bättre - ett lika oväntat som välkommet drag av en tvåstjärnig restaurang! Förutom att Elvis lyckades välta ett glas på golvet vid dekanteringen, att en välmenande servitör ville toppa upp mitt bourgogneglas med den nydekanterade bordeauxen, att de inte hade den konjak som stod i listan och ett par tre till småmissar i samma stil så var det i det närmaste ett perfekt restaurangbesök. Och eftersom jag värdesätter personlig omtanke och dialog mycket högre än formell perfektion så var det viktigare för mig hur småmissarna hanterades och det - trots serviliteten - personliga tilltalet i servisen.

Sammanfattningsvis en upplevelse som lätt kvalar in på topp fem-listan över restaurangbesök; sannolikt på topp tre. Operakällaren 2000 och Lucas Carton, Paris, 2003, finns i samma härad rent känslomässigt, men det är svårt att minnas detaljerna. Hur som helst ett besök väl värt fem timmar och en spräckt budget!

à la grecque

I morgon bär det av till Aten. Två dagars konferens som förlängs med ett par privata hotellnätter och turist i Aten på 36 timmar. Bord på Spondi är reserverat, och rapport kommer såklart. I övrigt hoppas jag på lite sol, en god bok på en uteservering och en tur till Akropolis; nya muséet lär ska vara bra...

2007 graillot crozes-hermitage

Ett vin som hajpats rejält i vissa årgångar släpptes i ny årgång idag. Mig veterligt har jag bara provat årgång 2000 av Graillots Crozes Hermitage hittills, på Vinmannens 30-årskalas för snart tre år sedan. Det imponerade då, och visade tydligt att lagringsviner inte alltid behöver kosta skjortan. Även om priset nu ligger nära tvåhundringen så känns det fortfarande inte alltför blodigt att lägga undan några flaskor för bättre dagar.

Så, nästan av tradition såg jag till att lägga vantarna på fyra flaskor idag, med plan att låsa in och glömma bort några år. Eller...? Raskt återvände jag till butiken i Gränby centrum efter en femte flaska - varför inte prova redan i kväll? Allt detta prat om hur ljuvligt det är att dricka det ungt, "på frukten" osv, osv... tja, det skadar ju inte att prova?

Att det är ungt avslöjas obarmhärtigt redan i karafferingen, då det skimrar tydligt i blårött. Inledningsvis känns den lite sluten, men växer snart med luft. Efter tre timmar i karaff är det ett vin som genomgått en intressant omvandlingsprocess. Till maten, strax efter öppnandet och när den fått hämta andan en stund, är det i princip omöjligt att komma förbi de vitpepprade björnbären. Doften är stor och mättad och inte särskilt nyanserad. Det är gott men känns lite oslipat. Nu, ett par timmar senare, tycker jag att doften är mer nyanserad, något mer återhållen och mycket intressantare. Nu är det inte bara björnbär utan också mörka plommon, lagerblad och nyskivad, mild salami (typ...). Även i munnen har det satt sig något, och jag upplever det som mer balanserat och om inte finstämt så i alla fall mer polerat. Eftersmaken är lång och domineras av vitpeppar och kryddor. Ett bra vin. Riktigt bra, till och med. Dricks det idag så vill jag klart hävda luftning = en nödvändighet. Det blir väl snart dags att öppna en -04:a för att jämföra i andra änden av tunneln...

För övrigt kan konstateras att SB:s månadssläpp i vanlig ordning innehåller ett moment av slumpens skördar... Champagne av ågång 1996 börjar bli svår att få tag på, så ett nysläpp av 360 flaskor av Duval-Leroy 1996 för under 400 kr lockade naturligtvis fler än det fanns flaskor till. Jag kom ned till regeringsgatan omkring kl 13, och hade strax innan tolv sett i noteringarna att det borde finnas nio flaskor kvar. Sannolikt borta innan jag hinner dit, förstås, tänkte jag. Mycket riktigt, väl på plats stod inte en flaska att uppbringa. Jag lämnar butiken i oförättat ärende när jag plötsligt genom glasväggen ser en öppnad champagnelåda ståendes ovanpå ett par andra vinlådor, uppenbarligen inte tomma, ganska nära entrén och lätt gömd bakom en stolpe... Det kan väl ändå inte vara så att...? Måste kollas, så jag går in igen.

Ovanpå en låda California White ligger två flaskor Duval-Leroy -96 och väntar på att plockas. Hur de hamnat där och vem som lagt undan dem frågar jag inte, utan tar dem och betalar glatt. Finders keepers! Kul när man får oväntat napp, men en viss känsla av ovärdighet är svår att skaka av sig...

1978 Bonnes-Mares GC, 1985 Musigny GC, 2003 Doisy-Daëne L'Extravagant m.m....

Så var det dags för några förväntansfulla herrar att samlas för lite vin och mat. Pokermannen hade ett stort behov av att prova gammal bourgogne, och vilka är vi att neka honom sällskap på denna angenäma resa? Så Pokermannens vän E, Vinmannen, IT-mannen och jag bänkade oss förväntansfullt denna senoktoberruggiga fredagskväll...


Först ut kom en mogen champagne, i form av Gosset Celebris 1988. Gosset är ju ett kvalitetshus med anrika traditioner, och 1988 ett champagneår som alltmer framstår som ett av de allra största på senare tid. En Gosset -52:a kom för övrigt trea i Juhlins stora Milennieprovning... Om 1988 Celebris (34% PN, 66% CH) är han inte fullt lika entusisastisk och ger 88p med potential på 93p; provad april 2000. Flaskan är inropad på auktion och den förra levererade bättre, enligt Vinmannen.

Det är alls inget fel på den; trots att den knappt pyser vid öppnandet har den fortfarande en del mousse. Det lägger sig dock ganska snabbt i munnen och saknar därigenom en del av champagnens uppfriskande dimensioner. Jag står med båda händerna i maten och är lite ouppmärksam, men uppfattar ett moget vin med inslag av röda äpplen (äppelkaka, säger någon) och kanske en svampton. Gott, speciellt men inte extraordinärt.



Förrätten blir en variant på en rätt jag gjort flera gånger. Soppa på hemodlade jordärtskockor spetsad med amontillado och hemgjord cider, med en liten bit marulk som överbakats med hack på äpplen och rotade hasselnötter. Allt för att försöka passa till min vinöverraskning för kvällen. Om man går till Regeringsgatans vinkällarbutik, berättar om en middag för vinnördar och frågar efter ett moget vin att erbjuda dem är nämligen risken stor att man kommer hem med en gammal vit rioja...!

Toner av äpplen och nötter utlovades och visst fanns de där, tillsammans med en lätt oxiderad ton utan att vara madeiriserat. Det var inte helt långt från sherry i såväl doft som smak, men ändå distinkt annorlunda med mer frukt. Det växte avsevärt under kvällen, dessutom. Vinet höll kamraterna verkligen brydda en stund, innan Pokermannen stilsäkert landade i just "gammal, vit rioja". Hatten av! 1976 Viña Tondonia Gran Reserva Blanco från R López de Heredia kommer inte att toppa årsbästalistan och är några hundralappar från prisvärt, men kuriosafaktorn var hög och ytterligare en kunskapslucka någorlunda tilltäppt.

Kamrat E bidrog med ett vitt vin i form av 2002 Cape Mentelle Semillon/Sauvignon Blanc. Med nästan överdrivet gräsiga, gröna dofter kändes det inte helt balanserat och bedömdes som varandes över och förbi toppen...

Kvällens huvudnummer var ändå två röda storheter. Till den helstekta gåsen kom två bourgogner från Joseph Drouhin på bordet; båda inköpta via SB och Hjo Grosshandel. 1978 Bonnes-Mares Grand Cru och 1985 Musigny Grand Cru gjorde var och en skäl för sin anrika bakgrund...

Bonnes-Mares var tydligt mer mogen än Musignyn, och hade en underbar doft som var på en gång blommig och lite jordig med klara inslag av torkade nypon! I smaken fanns så mycket balans och mognad med urläckra svamptoner och tryffel. Löjligt gott, och den framför allt doftmässiga likheten med mogen barolo var uppenbar. Det här vinet hade klara likheter med den Clos Vougeot -61 jag provade i Wien för ett par år sedan, och det är inget dåligt betyg...

Musignyn var som sagt klart yngre, med mer frukt i behåll och egentligen en bättre balans som helhet. Möjligen lite sluten inledningsvis för då tyckte jag att Bonnes-Mares var klart bättre. Efterhand växte det och blev större och större... Längd, finess, balans, elegans känns nästan självklat när vi pratar bourgogne på den här nivån, men tål ändå att nämnas. Jag finner ändå i mina noter att jag gjort färre referenser kring det här vinet, och höll det inte lika självklart som favorit som övriga runt bordet. Jag kom aldrig riktigt underfund med det, och Pokermannen eller Vinmannen får gärna utveckla sina intryck av Musignyn...

Till ostar öppnades två halvflaskor; 2005 Chateau Talbot (odrickbart ung! fånigt!) och Taylor's QdV -88 (fortfarande ett riktigt bra köp om än årgången gör den inte helt balanserad).

Så kom en - om jag får säga det själv - riktigt lyckad saffranspannacotta på bordet, på enklaste sätt serverad med en lätt värmd aprikosmarmelad av bättre sort. Sött och smakrikt - och det var det i glaset också. 2003 L'Extravagant de Doisy-Daëne är en specialcuvée från denna överpresterande andra cru, första gången tillverkad 1990 och sedan dess endast under utvalda år. Om jag förstår det hela rätt så lämnas 1-2 klasar Sauvignon Blanc på stockarna för extremt sen skörd, vilket innebär att inte bara botrytis utan även passerillage farit fram med druvorna. Resultatet är en oerhörd rikhet och koncentration; vars like jag endast tidigare mött i d'Yquem! Doften är intensiv och fylld med marsipan och torkade aprikoser. I munnen har det en otrolig längd och är nästande påträngande koncentrerad; simmigt söt utan att för en sekund tappa skärpan genom en hög och balanserande syra. Serverad blint hade jag nog gissat på Yquem på koncentrationen, men samtidigt kanske på ett svagare år på grund av något lägre komplexitet än förväntat. Det sagt på en Yquem-skala - tro inte för en sekund att vinet var okomplext!

Lärorikt, skojigt och en del oväntade upptäckter - tack till mina vinfanatiska vänner som utsätter mig för sådana här upplevelser!

2004 domaine santa duc gigondas

Ett år sedan sist... Och ett vin som i mitt tycke levererar bra balans mellan fortfarande ungdomlig fräschör och frukt och begynnande mognad. Vid fem års ålder har vinet förlorat alla ungdomliga blåstick och färgen är djupt, mörkt sammetsröd. Hustrun luftade vinet i karaff medan jag satt i bilen, och det hade kanske mått bra av att få stå upprätt en stund först (no offense, älskling, du gjorde bara vad jag bad dig om!). Fällningen gör sig hur som helst påmind i glaset som mikroskopiska små mörka prickar...

Doften är fylld av mörka bär, främst åt björnbär till men också en del åt rödare bär som jordgubb/hallon. Samtidigt backas bärtonerna upp av kryddigt sandelträ. Men det är i munnen det händer. En del viner är ju nose wines - det här är definitivt ett mouth wine! För även om doften är angenäm och inte okomplex så är det smaken eller framför allt munkänslan som förför. Inledningsvis en fruktfylld entré, följt av fat, kryddor och kanske en smula vanilj (?), som efterhand övergår till allt stramare och stramare slut. Vinet liksom klämmer åt i eftersmaken och väljer att inte släppa greppet på en lång stund. Tanninerna är väldigt närvarande utan att ta över på ett obehagligt sätt, och trots sitt sträva slut är det ett vin som ändå inte kräver mat.

väntans tider...

Pokermannen besökte mig i måndags med en väska med kluckande innehåll: "De här behöver stå upp och acklimatisera sig en stund..."

Vinmannen ringde mig från Gävle: "Fan, fredag är sämsta möjliga dag... Men det kan gå om jag kan ta tåg tillbaka vid 22-tiden. När kör vi?"

IT-mannen ringer från jobb i Frankrike: "Jag behöver imponera på min franske kollega - exakt vad sa du att vi ska dricka på fredag?"

Pokermannen igen: "E tar nog också med sig något... Och om I kommer så ber vi honom fixa lite ost och något bra till!"

Vinmannen: "Sauternes, någon?"

Tja, det artar sig till en trevlig liten sittning på fredag! Post kommer...

2006 chateau pibran (hlf)

En lördagkväll med nyinstallationer och bråk med nya datorn efter förra helgens totalhaveri av moderkort, processor - the shit...! Veckans förkylning har gått upp i bihålorna och läget för fint vin är inte på topp. Samtidigt vore det ju gott med ett inte helt karaktärslöst glas rött till en liten ostbit så här på kvällen...

Lösningen heter i kväll Chateau Pibran 2006; något så ovanligt som en halvflaska av anständig bordeaux till i sammanhanget ganska rimliga 135 pix. Min näsa är alltså klart dämpad i kväll, men det känns ändå som att det här är ett ganska bra vin, med finkorniga tanniner och en smak som inledningsvis kändes väldigt ung och bärig men som växte till sig under kvällen och hittade framför allt trevlig mockatoner.

Jämfört med en La Tour de By 2004 (jo, de finns fortfarande!) från tidigare i denna snordränkta vecka så har Pibran bättre struktur och grepp, medan LTdB fortfarande busar runt i gödselstacken och skvätter blod på rostiga spikar, eller hur det var? Pibran är det bättre vinet, men saknar den där dimensionen av blyerts och järn som jag gärna ser i en Pauillac. Kanske är det bara för ungt? Jag kommer nog att köpa på mig fler halvflaskor mest för att formatet är väldigt bra att ha hemma, men känner inget behov av att lägga undan en låda. Om provning utan snor i bihålorna ger annat resultat återkommer jag...

PS Lite mer läsning idag på fm ger följande fakta: slottet klassades som Cru Bourgeois Supérieur i 2003 års omklassificering - den som senare ogiltigförklarades. För att vara Pauillac har det ovanligt (onödigt?!) hög Merlotandel; 2006:an skall ligga på hela 70% Merlot. Det förklarar säkert en del avsaknad av mina Pauillacreferenser...

2004 paolo scavino barolo bricco ambrogio

Det finns en tid för nyanser och en tid för full throttle... Barolofrossan hos Ulrik har satt sina spår. Ikväll skulle sonen och jag ha grabbkväll, och hämtpizza och film stod på önskelistan. När jag då hann ut på stan på lunchen för att lösa behovet av en bröllopspresent fann jag mig plötsligt stående framför barolohyllan på Regeringsgatan. Även om jag - som väntat - föredrog de mer mogna vinerna för ett par veckor sedan så var ju även flera av de yngre mer än drickbara. Och till en lagom krämig, köttbemängd pizza torde de inte kunna gå fel; tanniner, syror och fett har ju en tendens att funka bra ihop...

På hyllan bland idel storheter stod plötsligt Paolo Scavinos Bricco Ambrogio, årgång 2004. Ett vin som inte imponerade i årgång 2002 hos Ulrik. Men visst vore det intressant att se vad den här vingården kan leverera under bättre omständigheter? Vinet görs alltså på druvor från den nyligen införskaffade vingården Bricco Ambrogio. 2002:an var första årgången, om jag förstod det hela rätt, och det skulle kunna vara en förklaring till att man trots allt ville göra ett försök... Jäsning på temperaturkontrollerad ståltank, 12 mån på fransk barrique följt av 12 mån på större fat. Tämligen modern vinifikation, således.

Vinet åker i karaff vid hemkomst, och får på så sätt en timmes luft innan pappan är ombytt, pizzorna beställda och hämtade och Djungelboken hyrd. Hustrun får en munfull innan hon försvinner iväg. Vid första sniffen ryggar hon tillbaka instinktivt.

"Har du värmt vinet!?"

"Näe... hurså?"

"Doften liksom väller upp ur glaset!"

"Det är nog i sin ordning..."

Jag har tagit fram en Riedel Bourgognekupa för att ge dofterna utrymme, och det bidrar säkert till den massiva doft som slår upp ur öppningen. Hon tar en sipp och låter den vispa runt några sekunder i munnen innan ansiktet skrynklas samman i en grimas.

"Hu; det här vinet behöver mat!" lyder det koncisa omdömet.

"Det här artar sig...", tänker jag...

Och visst; första sniffen är snudd på bedövande. Så... mycket av allt! Faten är väldigt tydliga, men ändå i schack. Körsbär, violpastill, något som känns som kåda (?!), torkade jordgubbar...

I munnen är den första klunken extremt stram. En riktig gomskrynklare av sällan skådat slag, och då har jag ändå mött några stycken... Skönt! Smaken domineras av sura körsbär, fat och mer örtiga/lakritstoner än jag fann i doften. Det är häftigt, stort, food-piercing, riktigt gott och allt det där. Samtidigt... när smaken klingar ut känns det liksom lite tomt efteråt. Som om du just sett en häftig actionfilm med vilt fäktande och slagsmål från första rutan till sista, men när eftertexten rullar kan du inte riktigt förklara vad den egentligen handlade om.

Vad jag försöker säga är att det här var ett häftigt vin med klara kvaliteter. Det var helt överlägset årgång 2002, och mer typisk Barolo, om än modern i stilen. Helt enkelt riktigt bra kvalitetsunderhållning med vassa knivar, men mer Kill Bill än Kurosawa... Och en fredagkväll efter ännu en fullmatad vecka var det precis vad jag behövde!

2001 trimbach cuvée frédéric emile

Så var det dags igen för vinet som ibland lyfter mot skyarna, ibland sunkar i dyn... En 1983 på halvflaska var en storartad upplevelse; 2000 en besvikelse sist. 2002 levererade till Valborg men hamnade lite i skuggan av en österrikare. Så, hur var det i Alsace 2001? Jag kollar runt i några olika vintage charts, och blir inte mycket klokare. En del håller året som bättre än 2000 och ett av de bästa sedan millennieskiftet medan andra är mer njugga. Bäst att lita till egna sinnen...

När det gäller Trimbach CFE har jag kommit på mig själv av att fascineras särskilt av färgen. Den där guldskimrande lystern är riktigt förtrollande... Doften är inte alls tokig den heller. Riktigt läcker, absolut ren och fokuserad, typisk rieslingdoft med begynnande mognad som dyker upp i fortfarande ganska diskreta skiffertoner. Citrustonerna drar nästan mest åt lime; honung och mineraler spelar i bakgrunden. Inte jättekomplext, men som sagt; fokuserat.

I munnen blir citrus- och mineraltonerna mest framträdande inledningsvis, för att backas upp av gul frukt och sedan blomma ut i en lång syradans på tunga och i gom. Mycket, mycket gott! Eftersmaken sitter i minutvis.

Sammanfattningsvis ett av de bättre CFE-exemplaren jag provat, och som jag spontant sätter högst av årgångarna 2000-2001-2002-2003. Åtminstone just nu, framför en dator i Uppsala en kväll i oktober 2009...

1997 mastroberardino taurasi riserva

Efter fredagens frosseri i strama italienare kändes det naturligt att gå hem och fortsätta i samma anda. Söndagens kycklingfilé fylldes med getost och timjan och en eller två smörklickar ovanpå och lades i form med en liten skvätt vin runt. Mot slutet skvättes lite grädde i den puttrande skyn. När kycklingen var klar silades såsen bort och reducerades med lite balsamvinäger, soja och svartpeppar. Löjligt enkelt och väldigt gott!

Den lite syrliga getosten kunde må bra v lite syra i vinet också, tänkte jag, och tog fram Mastroberardinos Taurasi Riserva 1997. Moget, strävt, syrligt låter det som en vinnare - ändå har det inte träffat spot-on när jag testat tidigare (dec -08).

Men nu... Jösses. Om det är tannin-boot-camp hos Ulrik sist som breddat sinnet eller ej vet jag inte, men både hustrun och jag faller pladask! Örter (finns det timjan i vinet också eller är det bara kycklingen som spökar!?), röda bär, lite läder hittas i doften. I munnen är det långt och syrligt men inte fullt så uttorkad som jag vill minnas den förra flaskan. Ett tag hittar jag en urtydlig kakao-ton mitt i alltihopa; lite senare kommer en svamp fram ur lingonriset... Annars är det mest röda, syrliga bär (vinbär/lingon) med drag åt gelé och en lätt bitterhet.

Urläckert! Varför är alltid sista flaskan den bästa?

barolo extravaganza

Bra barolo är ett tyvärr alltför outforskat fält hos Konjären. Mina kunskaper är mycket begränsade, men det jag har provat har gett mersmak. Det faktum att det är viner som tål lång lagring och utvecklas väl på flaska är ett plus för mig, som inte alltid går i gång på de purunga vinerna utan gärna ser att den initiala fruktigheten fått tona ned något till förmån för andra aromer.

Så när min gamle styrelsekollega Ulrik a k a Vinovis bjuder till baroloprovning efter att ha semestrat i Piemonte så anmäler man sig mer än helhjärtat, och anar att det kommer att bli något alldeles extra! Och sannerligen - även om jag avbröt när sista tåget mot Uppsala var på gång runt midnatt och därmed missade en del bonusflaskor på slutet så var det en i allra högsta grad lärorik, spännande, bitvis fascinerande och hejdlöst rolig kväll!

Runt bordet hade samlats ett urval av the usual suspects; där var Frankofilen och MSB som jag bekantat mig med tidigare; FinareVinare visade upp ena halvan av sitt Janusansikte och vinimportören G från B var en ny, synnerligen trevlig bekantskap. Lägg därtill Grythyttemeriterade M och sällskapet hade tillräckligt mycket och lagom divergerande kunskaper, erfarenheter och preferenser för att samtalet skulle kunna pågå fortfarande...

Mer omfattande analyser och poängbedömningar hittar ni på ovan nämnda bloggar. I sammanhanget känns det som jag i första hand kan ge en kompletterande och högst subjektiv skildring av det som provades under kvällen...

Först ut kom ett rosa bubbel för att få oss i stämning. Efter lite inledande diskussioner om tänkbara alternativ landade vi ändå ganska snabbt i Champagne, men mycket längre än så kom vi inte. Roséchampagne verkar inte vara stapelvara hos någon av oss. Det är bra grejer, men ringer inte i stora klockan. Det är inledningsvis lite kallt, och jag noterar jordgubbe och hallon men det är försiktiga aromer i glaset. Efter en stund noterar jag blodapelsin med fet stil i blocket; en doft som håller i sig. Andra hitter mer jordiga inslag. Gott, men ingen showstopper, och som alltid med roséchampagne ingen idé att fördjupa sig i prisvärde... Laurent-Perrier rosé var ny bekantskap för många.

Så, dags för the real stuff! Vinerna serveras blint i systempåsar. Vi vet att de två första flighterna kommer att innehålla de äldre numren för att avsluta med de yngsta. Annars inget mer.

FLIGHT 1

Glas 1

Hmmm.... Nypon och blåbär, lätt parfymerad. Mint säger någon - kanske det? Mognad men inte gammal; kanske mitten av nittiotalet? Jag upplever inte riktigt att doft och kropp står i proportion till varandra (doft = stor; kropp = inte lika stor), vilket stör mig lite. Ett bra vin, men inte stort.

Paolo Scavino Carobric 1996

Ett vin jag provat årgång -98 av tidigare, och minns det nog som bättre. Men det var länge sedan...

Glas 2

Oj, nu bläddrar vi bakåt i tiden! Den äldsta barolo jag provat hittills var en -85:a, och det här är nog i samma paritet - eller äldre. En doft av té, tryffel och svamp dominerar. "Gummimatta i bil" säger MSB-Niklas. Syrorna är tuffa och frukten är om inte borta så åtminstone i bakgrunden. Jag gillar det klart!

Paolo Cordero di Montezemolo Barolo Vigna Enrico VI 1978

Bästa årgången på 70-talet i Piemonte? Ett bidrag från MSB-Niklas. Liten och för sällskapet okänd odlare som tydligen hade gott renommé då det begav sig... Spännande!

Glas 3

Här reduceras mina anteckningar till ett summariskt men ändå postivt värdeladdat "bra längd - underbar doft!". Ibland hann man helt enkelt inte med att reflektera, notera och konversera. Måste jobba på min multitasking-ability. Att det var ett riktigt gott vin var det ingen tvekan om.

Conterno Fantino Sorí Ginestra 1997

Ännu en riktigt bra årgång, och som flera bloggkamrater redan noterat så hittade G från B rätt årgång, producent - tutti! Snyggt jobbat!

Summary flight 1

Många höll Conterno Fantinos vin högst. Själv var jag nog trots allt inne på att Paolo Cordero -78 talade mer till mig. Trettioåriga, vitala viner har något visst...!

Innan nästa flight serveras mat i form av en grundligt ambitiös och fantastiskt god pasta med köttfärssås; så fjärran från trött spaghetti bolognese man kan komma... Jag uppfattade något om fransk senap och generösa mängder svartpeppar - jag måste ha receptet, T! Efter det (eller var det innan?) kom en munrensare på bordet i form av en anonym karaff vitt.

Hmmm... Vadan detta? Päronsplitt och... päronsplitt? Halvtortt. Smaken ganska kort och korrekt, men var är syrorna? Det är gott som det är, helt okej sippvin, men jag sitter still i båten när spekulationerna drar igång. Jag har uppriktigt sagt inte en jäkla aning om vad det kan vara; det som far genom mitt huvud är Kloster Eberbach Riesling Spätlese som närmaste referens, men den är väl bättre än så här...!? Flinande avtäcker värden boxen Tre apor...!

149 kr på Systembolaget för tre liter; ett flaskpris på ca 37.50 kr... det skall sägas på en gång att det inte var ett vin som höjdes till skyarna av panelen, men som inte heller dissades. Etikettdrickande är en spännande gren, och hade vi fått vinet serverat öppet är jag säker på att vi påverkats negativt i våra omdömen. På det här viset fick det en ärlig chans, och bedömdes som korrekt, trevligt och bra. Det var en i alla avseenden nyttig påminnelse om vår mänsklighet och att vin är svårt - och därför underbart! - som Ulrik bjöd på. Nu vet jag i alla fall att det finns en drickbar box i det lägre prissegmentet att rekommendera till mor när hon vill ha ett trevligt bersåvin till sommarstugan nästa år...

FLIGHT 2

Glas 4

Här kändes det som att gå in i en pjoltaffär fylld med dammiga, torkade blommor - men på ett bra sätt! Drag av soja och nypon kom efterhand. Bra syror, och torde hamna i traditionalistfacket. Gott, riktigt gott...

Aldo Conterno Poderi 1996

Ett bidrag från F&V. Den av de legendariska bröderna Conterno som väl anses som mer modernist!? Strange...

Glas 5

Det här känns plötsligt som ett mycket ungt vin, som inledningsvis doftar såväl mint som svartvinbärsnickel. I munnen är det strävt, tätt, ungt och på gränsen till sött - dock utan att hamna i någon syltfälla, förstås. Det är ju ändå barolo vi pratar om... Efterhand hittas runt bordet körsbär och sandelträ. Jag tycker att det är stort och har struktur, men meningarna går isär. G von B tycker att det är påklistrade ekfatstanniner som ger strukturen, och att det är alldeles för mycket av dem...

Ceretto Bricco Rocche Brunato 2000

Äldre än jag trodde, ändå. Lite av en vattendelare, och jag fann mig förvånat kämpa på en modernists sida...!?

Glas 6

Kom till pappa - nu är vi hemma! Första vinet som på allvar fick mungiporna att spontanfladdra uppåt. Urläcker doft med lakrits, mandelmassa och en grabbnäve Bassets svarta vingummin. Stramt, tanninrikt, ungt... Enda invändningen möjligen att det här inte kändes så urtypiskt Barolo? Eller är det ungdomligheten som talar?

Paolo Scavino Rocche dell Annunziata 1999

Mums! Tio år ungt har det är vinet framtiden för sig, Enligt Scavinos hemsida håller de årgången lika högt i anseende som -96 och -97.

Summary flight 2

Ingen tvekan runt bordet - ronden till Scavino!

FLIGHT 3

Glas 7

Om man i en tasting note skriver "fat, brett!?, lite unket, stall, Bordeaux, blomvatten..." och sedan rundar av det med omdömet "Bra!" så säger det kanske en del om provarens preferenser... Jag gillade det, andra var mer skeptiska.

Roagna Vigna Rionda 2004

Finns i BS för 369 kr. Kanske betedde den inte sig på topp den här kvällen; det fanns mer positiva erfarenheter än den här flaskan i gruppen.

Glas 8

Oj, är det här verkligen Barolo? Mycket atypisk doft av mynta, smågodis, tutti frutti och persika/aprikos... Märkligt, men i munnen känns det bättre. Jag uppskattar dock inte när doft, munkänsla och smak skiljer sig åt så mycket. Inte min favorit.

Paolo Scavino Bricco Ambrogio 2002

En annan av Scavinos vingårdsbarolo. Årgången var katastrofal som helhet, men vissa lägen klarade sig undan hagelstormarna, enligt Scavino. Och enligt Ulriks amerikanske bekant Weston på Scavinos vingård är det den här flaskan man skall köpa om man har vägarna förbi. I beg to differ.

Glas 9

Ung doft; dominerande toner av björnklister. Fyllig och tät i munnen; mycket tanniner. Ett bra vin; klart bättre än glaset innan...

Matteo Correggia Roero Roche d´Ampsej 2004

Här är vi alltså utanför Barolo - bra Nebbiolo produceras också på andra håll i Piemonte...

Glas 10

Här var det fokus på syror. "Lingonsyrligt" har jag noterat. "Mer kartiga syror än munfyllande tanniner!" utbrast F&V. Senare kommer även andra, sötare inslag av smörkola och lakritsfudge fram. Nja - som helhet inte särskilt övertygande.

Massolino Serralunga 2005

Finns i BS för 315 kr. Det här var dessvärre det minst inspirerande vinet under provningen.

Summary flight 3

Ingen solklar vinnare här heller. Det står mellan Roagna och Matteo Corregia, men eftersom den senare väl ändå får anses vara mer Barolisk avgår den med segern.

Trots att jag inser att kvällen är ung och att fler fantastisa flaskor väntar på att göra entré är det alltså här jag bryter för egen del och sätter mig på tåget. Kvällen var enormt givande - inte bara utvidgades mina kunskaper i Barolo exponentiellt, jag fick dessutom tillbringa den med en samling av landets med kunniga och trevliga bloggande vinnördar. Min huvudsakliga lärdom från kvällen är att skillnaderna mellan traditionalister och modernister nog inte är så stor - åtminstone inte de sista tio åren eller så. Dessutom stärktes min uppfattning att Barolo skall lagras i åtminstone tio, gärna femton, år innan man närmar sig med korkskruven...

Stort tack till Ulrik och alla de övriga galenpannorna därute! Vi ses!

champagne José Michel Carte Blanche NV

Innan jag åkte till Gotland häromveckan var jag på SB på Regeringsgatan för lite nödvändiga inköp. Tänkte också muta hustrun med ett par halvflaskor champagne för regniga onsdagar i oktober... På golvet bredvid champagnehyllan hittade jag då en champagneprovningslåda från Scandinavian Wine & Food KB; sex halvflaskor av varierande ursprung för ett snittpris om ca 155 kr/hlf. Köpläge!

I kväll var det en onsdag i oktober som bjöd på tillräckligt bra anledningar att fira för att den första flaskan skulle få släppa på trycket. José Michel & Fils Carte Blanche Brut har den lite ovanliga blandningen 40% CH, 60% PM. Så hög andel Pinot Meunier tycker jag mig sällan stöta på. Eftersom jag oftast föredrar att prova så blint som möjligt hade jag inte läst på mer än så i förväg.

Redan vid första sniffen avslöjades att det här var något annorlunda. Rik, fascinerande doft åt det mer tungfotade hållet, med inslag av bokna vinteräpplen, hasselnötter, gula plommon och nougat. Doftintrycken håller oss sysselsatta och brydda genom hela flaskan, och vi bollar referenser fram och tillbaka i hopp om att den andre skall stämma in. "Sauternes?", "Kanel!?", "Bittermandel!?!", "Mozartkugel!?!?"

I munnen tycker jag att champinjoner dyker upp på ett sätt som jag inte riktigt uppfattat i doften (märkligt; brukar vara tvärtom!?), och hasselnötterna gör sig påminda igen. Syran är balanserad och - tycker vi - inte särskilt framträdande eller påträngande. Helhetsintrycket är mycket positivt, och utan att veta vad halvmagnumspriset skulle vara så gissar jag att det skulle ligga under många kända märken men ändå leverera mer. Vem börjar importera?

Rickard Juhlin har naturligtvis provat, och anser att huset Michel tillsammans med Krug gör de enda lagringsdugliga vinerna med PM i blandningen. En JoséMichel 1921 på 100% PM ger han hela 97p! Den här standardcuvéen landar i hans tycke på mer blygsamma 74p och kommentaren "En stor och tät champagne med tuffa syror och mäktig struktur. Bör lagras." Riktigt så pampig tyckte vi nog inte att den var, och syrorna som sagt inte så tuffa; men vi gillade den, den var annorlunda och vi skulle gärna köpa fler!

fantastisk gotlandshelg!

Det går fortfarande lite småtrögt med bloggandet. Tiden räcker helt enkelt inte till på samma sätt som förr...? Men förra helgens bravader på Gotland förtjänar ett omnämnande, om än det kommer mer att ha intryck av bilddagbok än initierad vinblogg... Ha överseende!

Med ojämna mellanrum tar aktiesparklubben Fenix tag i sig själv och kallar till styrelsemöte med strategidiskussioner. Sist var för snart två år sedan. När alla sju medlemmarna till slut sammanstrålar i ett hus i Ljugarn på Gotlands östkust under den varmaste och vackraste hösthelgen i mannaminne så uppfylls syftet med klubben; att knyta band som inte löses upp så lätt. Själva ekonomidiskussionen upptar en halvtimme runt fikabordet i solen en av dagarna; resten av tiden är rekreation, samtal, promenader, bad i havet (!), bastu och förstås mängder av god mat och dito dryck. Sällskapet är inte alls ointresserade, men har huvudsakligen stannat vid bra whisky. Jag ser det som mitt uppdrag att öppna deras ögon...!

Hummersoppa, pre iskänkning

Lilla Ljugarn - dit semesterfirare åkt sedan förra sekelskiftet - stoltserar med en riktigt bra restaurang. Smakrike krog är känd för sina tryffelsafaris och dito menyer, och även om vi är där lite off-season så är menyn inte tryffelfri... Även om klubbens samlade kapital efter tolv års idogt sparande knappast imponerar (någon räknade ut att vi skulle tjänat mer om vi satt in allt på ICA-kortet...), så beslöt sjumansstyrelsen enhälligt att ta kvällens nota på internrepresentationskontot.

Hummersoppa på väg!

Efter den inledande champagnen (Pol Roger NV; helt okej, lite lättare än väntat, har varit bättre?) gick vi på olika förrätter. Jag höll mig till hummersoppan med diverse tillbehör. Vacker som en sommaräng var presentationen - dessvärre var soppan inte riktigt varm nog för att komma helt till sin rätt. Synd. Till det en Chablis 1er cru från Clotilde Davenne, Montmains 2005. Bra friskhet och syra, men vill hävda från minnet att den inte hade riktigt förväntad mineralitet.

Mat, potatis och rött vin...

Sju karnivorer gick sedan vidare till lammrostbiff eller oxfilé. Jag ställde Tignanello 2005 mot Pagodes de Cos 2000, och räknade med att de flesta skulle föredra italienaren. Så icke; de fem åren mer i mognad hade gett klara resultat i form av en del tobak/läder som i kombination med järn/mineral och bra frukt invigde kamraterna i en ny dimension av vin. Bra balans, bra längd - fantastiskt till maten! Tignanellon naturligtvis inget dåligt vin i sig, men led nog av ungdomen. Markerade tanniner, mer körsbär och örter och mer power. Jämngamla hade det blivit en intressant match!

Pagodes de Cos 2000 vs Tignanello 2005

Den andra kvällen vigdes åt en magisk grillkväll bland raukarna. En vindstilla, ljummen kväll i slutet av september, som snarare ledde tankarna till juli om det bara varit lite ljusare och kanske två grader varmare. När grillningen väl var över såg dock en rejäl drivvedsbrasa till att hantera de båda sistnämnda bekymren...

Champagne i skymningen...

En Amazone de Palmer fick inleda. Mina intryck från första provningen består; en väldigt äppelmustig historia som upplevdes både fylligare och trevligare än Pol Roger från kvällen innan.

...följt av en magnum cabernet...

Till entrecôte från grillen med sallad, kokt potatis, sås m.m. öpppnades en Mas la Plana 1995 (mg), köpt på en Finlandsbåt för en dryg femhundring för tre år sedan. Jag hade väntat mig mer mognad av det här vinet, och blev nästan lite besviken. Samtidigt känns det orättvist att skriva det, för det var ett riktigt gott vin, välbalanserat och med bra längd. Jag förde inga anteckningar under helgen, men minns att jag lite förvånat reflekterade över mängden röda bär i vinet. Inte så cabernet-typiskt som jag väntat mig.

...och så lite Pauillac, tack!

Till ostarna korkades två årgångar Chateau Batailley (1999 vs 2001) upp, och jag fick därmed vännerna att prova vad årgångsvariation kan göra för ett vin. För mig var 2001 det större vinet, som jag upplevde hade större koncentration och pondus och tydligare ceder- och blyertskaraktär. Andra höll 1999 som det bättre.

Vilken kväll!

Globetrottern fiskade fram vintagecigarrer från sina inspektionsresor i Västindien; whisky, lagrad rom och konjak skänktes i; mörkret lägrade sig allt djupare över raukarna och mer ved kastades på elden, vemodiga sånger om livet och kärleken ljöd mot stjärnorna... Det blev en lång och magisk natt!

1996 chateau pape-clement

Som konstaterats tidigare har det varit lite motlut på sistone. Då mår man bra av att stryka sig själv medhårs och ge kroppen något den vill ha... Helstekt entrecôte med bearnaise, klyftpotatis och confiterade körsbärstomater tillsammans med mognande Bordeaux - då tinar Konjären upp ett par snäpp!

Att ge bort en femtioårig Pontet Canet gjorde att lusten att sätta skruven i något från förra milenniet kändes starkt. Urvalet är inte enormt, men en 1996 Pape Clement har väntat på ett bra tillfälle. Vinmannen berättade i glada ordalag om en provad flaska för en tid sedan, så förväntningarna fanns där. Slottet hade ju en period under tidigt åttiotal då det var något skit i källaren som gav mer eller mindre defekta viner, vilket jag själv erfor med en -82:a förra året. Den här gången blev dock ingen besviken!

Vinet får en stund i karaff, och redan i första sniffen är jag såld! Det är helt klart en rustikare Bordeaux; inte i första hand elegant, polerad och stilfull utan mer pondus, attityd och no fuss! Ett vin som för tankarna snarare till en genuin bistro med lokalbefolkning än en finkrog med dollarturister. Doften är underbar och spelar i spektrat plommon-möter-stall, samtidigt som hustrun hittar någon mögelost (snarare kittost, kanske? eller våt jord...? men fortfarande på ett bra sätt!). Kaffe/mockatoner dyker upp, och lite mer cassiston i frukten. Munkänslan är medelfyllig, med väldigt mjuka och fina tanniner som nästan bara smeker gommen först men som nyper till skönt mot slutet. Lång eftersmak. Mer cassis än som först framträdde i doften, kompletterat med jordighet, tobak och läder.

Fantastiskt drickvänligt vin just nu! Jag sitter och sippar samtidigt som jag skriver, och det fungerar utmärkt även på egen hand; inte alls matkrävande. Oj, så gott! Det skall erkännas att det kostade en slant (minnet har dock tacksamt suddat ut den detaljen), men just i kväll var det värt det - och just i kväll var jag värd det!