Mitt intresse för drycker började ta fart någon gång under studenttiden i Lund. Jag minns hur jag stod i systembolagskön och bläddrade planlöst i katalogen. Jag hade bestämt mig för att investera en del av studiemedlen i en bättre whisky; antagligen en Famous Grouse. Så föll min blick på ett namn under rubriken "Maltwhisky". Glenmorangie... Glenmorangie!? Var det inte den whisky som Connor MacLeod alias Highlander beställde när han gick in på en bar i New York, och fick det att låta så självklart coolt och udda på en gång? Visserligen rejält dyrare än Famous, men...
Efter den dagen, troligen 1994, var jag fast. Min flaska Glenmorangie följdes av en Talisker, och ganska snart därefter en Laphroaig. I brist på annat lästa jag smaknoteringarna i SB:s katalog och chansade utifrån det. Jag lärde mig att jag föredrog de lite mer kraftiga, rökiga sorterna, och Islay blev min domän.
Några år senare resta jag dit, bodde ett par nätter i Port Ellen och företog en legendarisk cykeltur längs öns södra kust, och besökte i tur och ordning Laphroaig, Lagavulin och Ardbeg. Av någon anledning kom just Laphroaig och Ardbeg att bli något av min huswhisky. Deras nästan övermäktiga toner av tjära/rök/jod låg nära till hands när man ville ha något kraftigt och bihålerensande. De gjorde sig dessutom utomordentligt bra ihop med piprök och lägereld. Där någonstans i tiden hade jag också enrollerats till Konjärerna, fått upp smaken för franska druvdestillat och så smått börjat nosa på vin... The rest is history.
Lagavulin har hela tiden kämpat lite i motvind. Inte för att jag inte gillar den, utan för att den lite mer eleganta, komplexa, balanserade smaken har placerat den i ett annat fack än tjärpastillerna L&A från Islays sydkust, med konkurrens från mycket annan bra whisky. Eftersom den i Sverige dessutom saluförts i första hand i den 16-åriga tappningen har den alltid varit lite dyrare än sina tioåriga kollegor.
Ikväll, med en småputtrande förkylning som ackompanjemang, får den dock fritt spelrum. Det är ett bra tag sedan vi möts, och jag blir positivt överraskad. Just balansen och intensiteten som ändå inte blir påträngande och klumpig tilltalar mig. Toner av Lapsang Souchong-té blandas med pekannötter och mörk choklad. Ett salt inslag av hav och tång spelar i bakgrunden. Självklart rökig, men mer diversifierad än en del av sina kamrater från ön. Ett mycket bra sällskap i ett varmt bad en småruggig kväll, och om jag tror och tänker att det gör mig frisk så är jag ganska säker på att den fixar det också!
Slainte!
7 kommentarer:
Just att bli positivt överraskad varje gång kännetecknar även min relation till Lagavulin 16.
Det är något med balansen och finessen som inte riktigt finns där hos de yngre, mer råbarkade Islaykompisarna. Att jag aldrig lär mig det, men det är ju trevligt med positiva överraskningar!
Kul att du skådat ljuset! Lagavulin ligger helt klart snäppet före destillerisyskonen på Islays sydkust. Om du verkligen vill ge bihålorna en snyting, pröva den 12-åriga cask strength-varianten...!
Broder E
Ja, jag vet inte riktigt varför Lagavulin allt som oftast blivit förbisedd här hemma? Min enda förklaring är alltså att den kvalificerar sig mer som "findricka" i konkurrens med t ex Macallan, Highland Park osv... Och då är det lätt att välja bort Islay eftersom det ändå är något man provar regelbundet. Men det _är_ skillnad på 10-årig busdricka från Laphroaig och 16-årig njutning från Lagavulin...
PS Brorsan, du har noterat whiskyauktionen på tisdag, väl?
Lagavulin är för mig en rätt schysst bar, snygg och elegant. Gärna en skybar med världen nedanför fötterna.
Ardbeg och Laphroig är för mig mer hösten, vinternt - den rasande snöstormen som gör att vinden viner i knutarna. Den sprakande elden och björnfällen.
Kul att du hittat till Skybaren :-)
Redaktörn
Lagavulin håller jag som topp 3 av alla wirrar. Port Ellen tycker jag kan vara snäppet bättre i vissa tappningar(de uppåt dryga 20 år är fantastiska), provade du inte den? men lagavulin som standard wirre finns det ingen som slår. Tidigare var ju deras standard just den 16 åriga, men efterfrågan sköt i höjden och det blev brist på deras 16 åriga så de lanserade en 10 el 12 årig vilket jag tycker man skall hoppa över. Har dryga 50 olika single malt (och då gillar jag endå jagare bättre) och håller laggan som b.la de tre alla kategorier. Denna wirre tillsammans med Ron Zacapas 23 åriga rom hör nog till de godaste drycker med alkoholhalt över 40%
/Johan
Port Ellen är en annan favorit som det var ett tag sedan jag provade. Jag har ett par flaskor hemma och det är kanske dags att öppna någon av dem nu. Jag har länge haft som ambition att alltid ha minst en oöppnad som PE, men det är onödigt att ligga på två... :-) Båda är runt 18 år, tror jag. Jag får kolla upp det i lagret!
Skicka en kommentar