2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati

Så var det dags även för mig att få prova en av vinbloggossfärens stora snackisar i höst; 2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati. Tack vare Finare&Vinares höstresa till Danmark och rymliga bil har lådvis av det här vinet skeppats över sundet och fördelats likt matpaket till svultna nebbiolovänner. Jag fick själv göra en insats i kväll som den yttersta länken i kedjan och distribuera den sista lådan till en törstande broder. Antagligen är det för att Dan Browns senaste utgör bilpendlandets lättviktsunderhållning för stunden, men visst känns det lite som att vara en del av en hemlig orden som förvaltar de uråldriga mysterierna...

Hustrun - för kvällen borta på galej - ställde upp som sommelier på distans och såg till att flaskan hamnade i karaff någon timme före hemkomst. Redan när den bärs uppför trappan på brickan tillsammans med sonens och min pizza (faktiskt riktigt bra nebbiolokomplement!) slår lovande dofter upp ur karaffmynningen. Det här blir bra!

I glaset är det lätt att konstatera att vi har att göra med ett fullvuxet vin. Näsan fylls av ångorna en god bit från öppningen; en stor doft dominerad av mörka körsbär, bittermandel, hallon, fat och kanske en aning choklad. Samtidigt är den inte överlastad och obalanserad, utan en syrlighet med inslag av klister (kan man prata om syrligt klister!?) skär igenom doftspektrat på ett bra sätt och stramar upp det hela. I munnen är det naturligtvis tätt, koncentrerat och med en rejäl strävhet. Körsbärstonerna är inledningsvis mycket dominerande tillsammans med faten. Det är rejält bittert; mycket körsbärskärnor. Gott till maten men nästan svårt att dricka utan. Möjligen lite svårt att hitta nyanser i det hela för stunden...

Efter några timmar har det lugnat ned sig något, vilket är till dess fördel. Det dyker upp fler inslag i såväl doft som smak: hallonlikör, kirsch, fat, en antydan till örtighet... Överlag beter det sig vänligare mot såvä näsa som gom. Längden är fortfarande mycket stor och med en riktigt bra, uppstramande syrlighet som spelar längs tungans mitt i långa, sköna sekunder.

Om jag jämför med mina senaste baroloreferenser så var Paolo Scavinos Bricco Ambrogio ännu tätare och kändes modernare. För en del hade det antagligen uppfattats som ett något bättre vin (och mer än dubbelt så dyrt...). För mig är det här egentligen mer min stil; det är lite slankare och syran upplevs högre. Det skall minst sagt bli högintressant att följa detta vin över tiden!

Sammanfattningsvis ett riktigt bra vin som levererar stor njutning nu i en ganska mat- (eller ost-!) krävande stil. Tack F&V för tipset och besväret!

PS Frankofilen provar av en slump samma vin i kväll...

PPS Efter en dag i karaff i kylen beter sig det här vinet fortfarande alldeles förträffligt. Sammetssträvt, fortfarande ungt och körsbärstonat men med mer plommon, choklad och en riktigt bra balans. Eftersmaken sitter i länge och tanninerna vägrar släppa greppet om gom och tunga. Känns som en långlivad rackare här!