Det riktiga svaret på den frågan lär nog vänta på sig. Premiärkvällen är tydligt märkt av nerver och viss orutin, och man har en bit kvar om man vill upp på den nationella arenan och tampas. Samtidigt finns definitivt potentialen att nå långt om man kan få sin act together. Lokalerna är fräscha och fina och lämnar egentligen inget övrigt att önska, även om vinkällaren är i svalaste laget...
Vi är ett ganska stort sällskap, vilket innebär att vi tvingas förvälja bland de tre speciella "julinspirerade menyerna". Synd, för det fanns mycket annat på den ordinarie menyn som såg mer spännande ut.
Nu blev det löjrom med rösti och syrad grädde till förrätt. Inget fel i det, men även för en traditionalist som jag så var det fantasilöst. Vill man sticka ut till och med i Uppsalas lilla krogdjungel krävs lite mer än så. Till det en 2008 Rosenberg Grüner Veltliner från Ott, Österrike. Doft av bivax, blandade frukter från grönt äpple och citrus till ananas och melon!? Hyfsad längd. Gott, men lite lågt i syran ändå för mig. Kändes inte som något som sög tag, direkt.
Till varmrätt serverades hjort med svartvinbärssås och potatiskaka. Återigen lite fantasilöst. Ingen twist som spetsade till det hela, utan lite "kött, sås och potatis" över det hela. Återigen vill jag poängtera att jag inte är ute efter onödiga gimmicks och egentligen uppskattar bra, klassisk matlagning, men det måste ändå finns något som står ut mer än så här på en bra restaurang.
Vi provade två viner till maten. 2006 Domaine Leon Barral Faugéres Cuvée Jadis har ju varit en bloggfavorit hos vissa, och den fick ställas mot en ung Nya Zeeländsk pinot noir; 2008 Felton Road. Spännande med så olika stilar bredvid varandra, och det var ganska jämnt runt bordet om vilken som var favorit. Felton Road bjöd på ren, ung frukt (inledningsvis också en köttig, nästan rökig ton) och öppnade sig alltmer under kvällen. Barral dominerades inledningsvis av kåda och kottar som badat i mörk frukt, och efterhand växte sig blomdofter (lilja, hävdade hustrun bestämt) allt starkare, tillsammans med cassis. För mig var Barral vinnare; inte minst på sina fina tanniner. Båda vinerna hade dock vunnit på mer luft och var som bäst på slutet.
En muscat de rivesaltes gjorde bärsorbet, skogsbär och chokladbrûlée sällskap på ett helt okej sätt. Efterrätten var riktigt bra, om än inte avantgarde. Kaffe och avec serverades i salongen, då flera i sällskapet börjat frysa så smått i det svala utrymmet. En fatlagrad rom av okänt ursprung var riktigt bra.
Sammanfattningsvis så var framförallt väntetiderna för långa. Det tog oss fyra timmar att komma igenom en trerätters med kaffe på slutet. Även om vi inte var fullständigt homogena som grupp och ställde till en del för köket så borde det gå snabbare. Där är jag dock inte så orolig; jag är övertygad om att man hittar formen så småningom.
Vinlistan är tungt överrepresenterad av biodynamiska och ekologiska viner. Kul i sig och jag förstår tanken, men man begränsar sig också. Listan är märkbart tunn på en del regioner, och den har inte heller det djup man förväntar sig på en bättre restaurang. Äldre årgångar var i princip helt frånvarande. Jag begär inga orimligheter, men någon hyfsad cinquième cru från vänstra stranden och sent nittiotal borde väl ändå platsa!?
Så vad jag kan sammanfatta det hela med är att restaurang Villa Anna är ett mycket välkommet och efterlängtat tillskott till Uppsalas krogscen, som dock antagligen behöver lite tid att hitta formen. Det finns också en tveksamhet inför om man spänt bågen tillräckligt högt för att lämna mellanskiktet efter sig och hitta en tydlig profil. Kommer man att leverera minnesvärda mat- och restaurangupplevelser som gör att man hellre stannar hemma i Uppsala och äter än att skaka ned till Stockholm på pendeln? Jag hoppas det, och jag kommer definitivt att vilja återbesöka dem för att ge Rafael mer fritt spelrum med den fulla sjurättersmenyn vid tillfälle. Direktören hade inte möjlighet att vara med i kväll, så det ligger i farans riktning att han och jag får ta oss en titt på tu man hand lite längre fram.
Kul att göra er bekantskap, Villa Anna, och var inte rädda för era egna ambitioner - vi klarar av dem och längtar efter dem!
*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*
PS I korrespondens med Redaktören har skillnader i menyer och ambitionsnivåer i efterhand klarats ut från ansvariga på Villa Anna. Matsalsmenyn och festvåningsmenyn är två separata spår och skall inte föväxlas. Synd att vi inte fick chansen att testa det mer högtflygande spåret på grund av kommunikationsstrul, men skit händer. Återstår alltså att upptäcka matsalsmenyn och den verkliga potentialen - I'll be back!
4 kommentarer:
Nu känns vårt beslut att stanna hemma för kvällen inte så dumt.
Dock är jag nog intresserad av ett besök längre fram om utrymme finns.
/Whiskymannen
Nja, som det utvecklade sig så förstår jag reflektionen. Samtidigt hade vi en trevlig kväll, så på det viset är jag nöjd. Ännu trevligare hade den ju varit i din/er närvaro!
Och jag skall definitivt göra ett återbesök inom kort; menyer och lokaler lockar, och bara det faktum att man har ambitionen att nå toppskiktet i Sverige bör uppmuntras! Det var alltför länge sedan vi hade någon krog med det siktet i stan.
Direktören och jag skall försöka ta oss dit i hyfsad närtid (=före jul). Vi hör av oss om vi hittar på något...!
/ K
Halloj! hittade denna bloggen och såg att ni varit på Villa anna på premiären...
Jag och min sambo var där i helgen och av dina bilder och ditt inlägg att dömma så har maten blivit bättre... Den är inte i topp klass som jag tror att dom kommer kunna leverera men det kommer nog när de arbetat in sig lite mer i köket och matsalen. Ska bli intressant att se utveklingen
//Jens
Ja, som jag tyvärr fick konstatera så fick vi pga lite kommunikationsmissar den lite B-betonade festvåningsmenyn. Jag är övertygad om att de kan bättre än så, och ett återbesök ligger högt på att-göra-listan.
Återkommer självklart här när det blivit av!
Skicka en kommentar