1982 chateau giscours vs 1999 JC Boisset CdlRoche GC

En hel eftermiddag vid spisen låter som ett straff för många - själv kan det vara den bästa av avkopplingar och själva essensen av jullov. Kalkon med brysselkål, sås som lagas från grunden á la Tom Aiken och en apelsin och blodgrapesallad i vanilj-/stjärnanissockerlag till dessert; inga konstigheter men en del hackande och ösande och skärande blir det... Mor och väninnan Dalstintan hör till gästerna, och att bjuda damer i sjuttio-plus-åldern på hederlig, vällagad mat är bland det tacksammaste man kan ta sig för. Mat de förstår sig på, kan relatera till och har lagat själva men som är för bökigt för dem att ordna i sina enpersonshushåll - det samlar pluspoäng hos damerna.


Två viner av dekanteras, och jag har sedan länge sett fram emot ett battle mellan Bordeaux och Bourgogne. Först ut; Bourgogne:






Jean-Claude Boisset är en familjeproducent i Bourgogne vars anor inte sträcker sig längre än till 1960-talet. Deras filosofi är varsam hantering, inga tillsatta jäststammar, ingen pumpning... De har inga egna odlingar vad jag kan utläsa, men arbetar i nära samarbete med de odlare de har kontrakterade. De buteljerar tre olika Grand Cru-lägen; Charmes-Chambertin, Mazis-Chambertin och så Clos de la Roche, ett Grand Cru-läge i Morey-Saint-Denis. Hmm, Bourgogne är fortfarande lite av djungel för mig... 1999 är ju i alla fall ett bra år för områdets röda viner, och efter tio år borde det väl vara redo för ett smakprov? Jag köpte ett par flaskor sommaren 2006 och det här blir första närmandet. Aktuell årgång är för övrigt just 2006.


Det är aldrig någon tvekan om att det är högklassig juice i glaset: doften, balansen, den återhållna intensiteten.... Det är lite svalt inledningsvis men öppnar upp efterhand som temperaturen ökar. Röda frukter, körsbär, hallon, kryddor såklart... Och så något som kanske kan liknas vid en rostig järnbalk!? Sanslöst bra i munnen med tanniner av finaste sammet som verkligen bredde ut sig i hela gommen, balans och otrolig längd i avslutet. Bra syror. Det man kan invända mot vinet är att det trots sin ålder förefaller alldeles för ungt fortfarande. Det känns som om det ligger en del sekundäraromer och lurar under ytan som inte riktigt kommit fram ännu och som skulle kunna göra det här ännu intressantare. Fantastiskt gott och trevligt redan och förstås en utmärkt match till maten, men nästa flaska får lås på korken i minst fem år!





Det andra vinet kan inte beskyllas för att vara för ungt: min andra flaska Giscours -82 får lyfta på hatten på juldagen! Med den första flaskans grava korkdefekt i minnet, och med gårdagens close-cork-encounter med Taylor's 1970 fortfarande i näsborrarna är jag mycket försiktigt inställd till vinet. Något är lite knas, väl? Unket...? Absolut inte som den första flaskan, men är det verkligen helt okej? Hustrun - som är en känslig TCA-sniffare - rynkar tvekande på näsan. Nja, lyder hennes dom. Samtidigt är den inte odrickbar på något sätt, möjligen lite dämpad. Den får i alla fall följa med ut på bordet.

Efterhand tonar källartonerna bort mer och mer och ersätts av skönt skitigt stall, samtidigt som mer och mer av cassisfrukten tittar fram i såväl doft som smak. Varm blyerts, ceder- och sandelträ och längre fram på kvällen även liten kryddighet och så mocka! Vinet växer och växer under hela kvällen. Underbar drickbarhet med fantastiska, runda mikrometertanniner. En prick bra nära mitt bullseye! Så här vid skrivdags det vin som levererar klart bäst, men det kan också ha att göra med bourgognens större temperaturkänslighet.

Dalstintan och jag gillar bordeauxen, övriga bordet bourgognen. Frågan är akademisk; båda vinerna var riktigt bra och stora var och en på sitt sätt. Julvinerna har varit synnerligen tillfredsställande hittills!