1990 fontanafredda barolo på hotel borgholm

Vårt första stopp för lite bättre mat och vin blev på ingen mindre än Karin Franssons Hotel Brogholm, Öland. Efter att ha följt svensk vin- och matmedia ganska noga de senaste tio åren är det omöjligt att inte känna till henne och hennes örtinfluerade kokkonst. White Guide är ofta lyriska, och delade i år ut hela 31 matpoäng (av 35 möjliga).

Att gå på finkrog med en sprallig 4,5åring kräver en del, men med en samlingsvolym Bamse i beredskap går det mesta att hantera. Mest spännande var annars brödkorgen... Själv hade jag kunnat spendera en god stund i den spännande vinlistan med både yngre och mognare nummer, och - som det föreföll vid en hastig granskning - förhållandevis sympatiskt prissatta.

Husets champane är NV Billecart-Salmon som känns som ett säkert kort utan att briljera. Låg lite åt det tyngre hållet, och visar sig ha 40 % pinot meunier, 30 % pinot noir och 30 % chardonnay. Till ammis kommer en friterad lammbräss på belugalinssallad. Mums. Jag förklarar för prinsen att det är ungefär som Chicken Nuggets, och han slukar den lilla friterade klumpen snabbt.

Jag går på gös med spindelkrabbspannkaka som förrätt och blir inte besviken. Inte heller på det ackompanjerande vinförslaget; ett glas 2007 Weingut Bründlmayer Grüner Veltliner. I den lättare stilen men väl anpassat till förrättens delikata smaker och väldigt "nu" - visar att sommelieret inte bara ägna sig år historieforskning.

Varmrätten blir kalventrecote för både hustrun och mig. Problem infinner sig. Jag har ju på senare år blivit alltmer skeptisk till förvalda vinpaket. Även om restauranger av den här klassen förhoppningsvis inte häller upp någon jomig chilenare i glaset så får man helt säker inte det mest intressanta på vinlistan. Jag sneglar på en Pontet-Canet -96 för i sammanhanget ganska blygsamma pengar, men inser att en helflaska för oss när vi har sonen med och redan druckit champagne och vitt vin (jag) kan bli i mesta laget. Bläddrar bakåt till halvflaskorna, och hittar ett hyfsat urval ganska unga flaskor av varierat ursprung. Men vänta... Vad skådas - en Barolo 1990 på det fantastiska formatet 50cl!? Visserligen Fontanafredda, som enligt vissa hade det tufft under 80- och 90-talen, men dock. De viner jag provat av dem tidigare (-89, -96) har levererat så... Och halvliterflaskan är egentligen den ideala dinner-for-two-sizen; i alla fall med lite andra viner före och efter. En vanlig halvflaska blir lite för knapphändig. Fler borde inse detta.

Vinet luftas i öppnad flaska under förrätten, men dekanteras inte. Med tanke på den extremt kraftiga fällningen så kan man ställa sig frågande till detta - färgskillnaden mellan det första glasets genomskinliga, nästan mörkt rosélika ton och det sista glasets ogenomträngliga buljong var i största laget. Doften är dock fantastisk; fylld av de för mig så kära tonerna av moget vin: här finns oba och läder, men framförallt ett helt fat av torkade frukter. Russin, fikon, katrinplommon... Inklämt kan man skönja ett par färska körsbär som kämpar för att synas. Möjligen någon bomton av viol eller ros, men inte särskilt framträdande. I munnen är det långt, slankt, sammetssträvt och klart matkrävande. De torkade frukterna dominerar, men det är inte ett torrt portvin utan något alldeles eget. Det passar utmärkt till maten, om än den invändning man kan ha emot det är att det är alltför endimenionellt. Russintonerna är så påträngande att det är svårt att känna så mcket annat. Smaken är dock mer balanserad än doften.

Hustrun noterar en viss plottrighet i maten. En dutt här, en klick där, en sträng på hörnet och lite pulver där bredvid. Det kan kännas svårt att få en helhetsbild av rätten på det viset. Samtidigt är det vällagat, gott och - inte minst viktigt - med en personlighet som syns i detaljerna. Jag gillar det!

Till efterrätten får vi ett mosctaelvin från Spanien. Ganska anonymt. Hustrun letar referenser från städskåpet ("Ajax badrum... Nej! Vim! Eller...?). Helt okej till mer än godkänd dessert på choklad, hallon och lakrits.

Prinsen sköter sig och får med beröm godkänt. Vi smiter upp på hotelrummet utan kaffe och kraschar i sängarna, en efter en. Godnatt!

PS Bilduppladdning från mobilen till den bärbara är ännu inte löst - foton kommer! DS

blandat småplock från den gångna veckan...

Den första semesterveckan avklarad, och det med bravur. Vädret på topp och familjen hel och frisk och nöjd! Endast en liten arbetsrelaterad dispyt som pockat på uppmärksamhet har förmått kasta lite skuggor över veckan - det är inte alltid enkelt att ta semester...

Lunch i Stadsparken i väntan på clownen/estradören/entertainern (?) Villi, känd för hits som "Pruttlåten" m fl. Konditori Fågelsången är värd ett omnämnande inte bara för goda islatte utan för att de upprätthåller svensk kondistradition på bästa sätt. Smörgåsar och bakelser, och närheten till Stadsträdgården som ett stort plus.

En middag på Svenssons Taverna var trevlig, men det gick ganska snabt att konstatera att öllistan var mer spännande än vinerna. Särskilt om man inte vill ta in en flaska är man ibland hänvisad till sådant bottenskrap att öl känns som enda utvägen. Att jag är hårt fast i vinsnobberiet står utom allt tvivel, men jag tar hellre en Fuller´s London Pride än något chilenskt marmeladvin för 50 kr glaset...

På plats i sommarstugan serverade farmor 70-tals retro i form av grillkyckling med chips. Hm. Av mitt begränsade batteri medtagna flaskor (en överlevnadsstrategi för att klara sig från det sedan åtta veckor öppnade, i uthuset förvarade boxvinet) föll valet på Künstler Kirchenstück Riesling Spätlese 1998. Mycket gott, nästan sauternesliknande toner av honung och aprikos men givetvis mer återhållsam med sötman och en lätt petroleumton i bakgrunden. Smaskens, tyckte alla, och lätt förvånad konstaterade jag hur väl det passade till maten. Det här får det betsäm köpas fler av!

I Hälsingland besöktes Växbo Linframställning, för att fly tokvärmen. Växbo Krog är relativt nyöppnat och har ambitioner. Närproducerade råvaror är ntaurligtvis ett signum, men visst kändes det att stället strävar mot en nivå som antagligen är högre än White Guide anger hittills (omnämnd som "tips", utan poängbedömning).

Min kyckling med lokal get-feta var i alla fall riktigt god. Återigen dock oinspirerad vinlista på glas. En lokal veteöl kändes mer spännande, och satt som gjuten till getosten.

Till grillmiddag med honungsmarinerad fläskytterfilé fick det bli en Langhe Nebbiolo från Fontanafredda. Inget grillvin, men alternativet hade varit misshandlad Opal Springs... Vinet fungerade dock riktigt bra, med sina körsbärstoner och viss strävhet. Till diverse rödvinsvänliga ostar serverades så Ch Tayac 2000, i en ljummen julikväll när klockan drog mot 22 och ingen extra tröja behövdes. Mognadstonerna i detta vin med höstlöv, lite stall, en underliggande frukt och mjuka men tydliga tanniner gjorde ingen besviken.

Nu bär det söderöver. Efter ett par stopp på vägen kommer vi att anlända till Bornholm på söndag. Minst en bättre, svensk krog kommer att besökas under resan ned. På Bornholm hoppas vi också hitta dansk mat och dryck att blogga hem om, och kanske någon intressant liten vinbutik med några obskyra fynd... Tips, någon?

2002 veenwouden classis

Vadan detta!? Konjären på nya strövtåg i Nya Världen? Lägg till en obloggad Zeghesio Sonoma Zinfandel förra helgen och min frankofila läggning kan verkligen ifrågasättas. Med en lite mindre politiskt korrekt blogg skulle kanske något anspelning på den stundande EuroPride-festivalen vara på sin plats, men sådant håller vi oss för goda för...

Nå; förklaringen är ganska enkel - ju fler viner från samma land/område/druva man dricker inom kort tid, desto lättare att göra referenser och hitta likheter. Förra veckans Thelema följs alltså upp på semesterns första dag med en annan sydafrikan.

Jag vet väldigt lite om vinet när vi korkar upp. En julklapp från storebror julen 2006; samma års Nobelfestsvin. Cirka 200:- i inköpspris. 14% alkohol men inga druvsorter eller -proportioner på flaskan. Ned i karaffen med det för säkerhets skull och för att det lite snabbare skall uppnå dricktemperatur. Here goes!

Doften är inte utan Bordeauxlliknande drag, konstateras snabbt. Den befarade sockrade frukrtkompotten uteblir, till min lättnad. Visst; det finns lite fattoner och viss sötfruktighet i doften, men inte så att det tar över. Och då är min tröskel ganska låg. Jag hittar i stället en del mognadstoner; lite läder och någon antydan till torkad frukt. Första timmen besväras vi av något som hustrun liknar vid nagellacksborttagningsmedel, och ja, en lätt stickande, inte helt angenäm doft spretar i glaset. Efterhand tonar det bort och till slut tittar till och med en blyertspenna fram och visar sin nyvässade spets - trevligt! Generellt blir doften bättre och bättre under kvällen.

Smakmässigt hittar jag inledningsvis en balanserad historia byggd på frukt och fat, med bra tanniner och viss längd. Även kaffe/mocka fins där, och jag blir mer och mer övertygad om att det är en Bordeuaxblend i glaset. Så småningom kommer den gröna paprikan fram; samma som i Thelema. Jo, det finns helt klart en likhet mellan vinerna; även syrligheten på tungan tycker jag mig hitta - eller letar jag bara efter den? Hur som helst hålls intrycken fortfarande ihop bättre i det här (yngre) vinet. Man kan tänka sig att det efter ytterligare åtta år kan upplevs lite yvigt.

Sammanfattningsvis är det gott, riktigt gott till och med. Det blir bättre under kvällen och klarar säkert några års lagring utan att tröttna. Jag hittar efter lite letande uppgift om druvsammansättning m.m., och vinet är mycket riktigt gjort på 50% Cabernet Sauvignon, 35% Merlot, 10% Cabernet Franc och 5% Malbec. Fatlagringen har skett på följande sätt: Barrel maturation: 24 months in 70% new, 30% second fill French oak. Rätt brutalt, och starkt att inte låta faten ta över mer än de gör. En intressant upplevelse, och helt rätt att dricka med Thelema i färskt minne. Tack, brorsan!

2000 trimbach riesling cuvée frederic emile

Oroväckande notiser hos Finare&Vinare gör gällande att detta vin kanske redan är i utförsbacken. Och jag som har ett par, tre flaskor på lut. Dags att testa!

Till en hastigt påstekt lubb (fiskdisken är inte längre vad den en gång var när allt rödlistat plockats bort; idel lubb, kolja, sej...) med färskpotatis och resterna av beurre blanc-såsen från i onsdags torde en schysst riesling stå sig väl. Men ack; något känns omedelbart fel i glaset. Det är inte kork, eller...? Doften känns knuten, och något unken eller jordig. Hustrun säger: snus! Smaken är varken fruktig eller syrlig, utan mest ... ointressant. Efterhand under kvällen kommer små trevande inslag av förlupen ananas och mineral in i doften. Känns som om vinet utvecklas, och en del av syran återvänder. Efter fyra timmar i kylskåpsdörren med korken i och intermittenta påfyllningar i glaset så är det definitivt bättre än när korken drogs ur flaskan. Doften är fortfarande återhållen men renare, och syran levererar ett långsamt tilltagande sug i kinder och framför allt på tungan. Citrusfrukter gör sig gällande.

På det hela taget en märklig upplevelse. Antingen är det här lätt smygkorkat och på väg downhill, eller så är det i en rieslingtunnel som jag inte kände till förut i alla fall. Noterna på CellarTracker är också ganska spretiga, men många vill vänta ett par år till på nästa flaska. Ser dock vissa som hävdar att vinet är atypiskt och har lägre syra än normalt.

Apropå kork, vid närmare studium ser den lite väl anlupen ut för endast åtta år. Hmm... Kanske något fuffens ändå? Jag skall försöka vänta något år med nästa flaska så får vi se om det finns något ljus i tunneln - eller om ljuset skall visa sig vara ett mötande tåg...

mission summary report

Trevliga middagar med goda vänner, spännande samtal och gott vin kommer alltid att höra till höjdpunkterna i min tillvaro. Att två gånger inom loppet av en dryg vecka haft förmånen att i lite olika konstellationer genomföra det känns priviligierat.

Vi började denna kväll alltså med NV Bollinger; något IT-mannen refererade till som Psycho-Bollinger. För oss som inte riktigt hängde med i 90-talsreferensdroppandet letade han vänligen reda på nedanstående citat:

"I wander aimlessly around the Puck Building's first-floor ballroom, bored, sipping bad champagne (could it be nonvintage Bollinger?) from plastic flutes..." - American Psycho, Brett Easton Ellis

Förrätten blev alltså en halstrad pilgrimsmussla i grönsaks-beurre-blanc. En snygg, mild och god rätt som passade utmärkt till en mycket mogen, drickvänlig, komplett Veuve Clicquot Rare Vintage 1988.

Halstrad pilgrimsmussla i grönsaks-beurre-blanc

Till lammracks med blomkålspuré och ugnsrostade rotsaker bjöds på inte mindre än fyra röda viner; det fjärde dock mest en kuriositet, enligt Vinmannen. Vinerna serverades blint.

Första glaset: Svarta vinbär, stendamm, ceder i en underbar doft; i munnen även en del kaffetoner. Väldigt nära min preferens, men ändå inte Pauillac. det visar sig - förga förvånande när man vet vad Vinmannen lagerför för stunden - att det är Chateau Rauzan-Segla 1996. Fantastiskt trevligt vin! Helt annat än de moderna frukt- och fatmonster från St Emilion som bjöds förra veckan. Jag anar att Vinmannen vill revanschera sig...

Vinmannen serverar blint

Andra glaset: Spännande, Bordeauxlik doft, men i munnen inslag av i det närmaste torkad frukt, tillsammans med tydliga kaffe- och chokladtoner. Samtidigt en framträdande beska (grön paprika) och mycket tydlig syra i eftersmaken. Inget dåligt vin, men vad är det? Det visar sig vara en helt ny bekantskap i form av Thelema 1994 Cabernet Sauvignon, Stellenbosch, Sydafrika. Vinmannen förklarar att sydafrikanska vinlagara tillåter upp till 15% andra drucor i ett vin utan tat det behöver anges, och att det är vanligt att man tillsätter framför allt pinotage. Övermogna pinotagedruvor är hans förklaring till den i sydafrikanska viner ofta förekommande rökiga tonen (rökta charkuterier...). Det kraftiga syrabettet i avslutningen anser han komma från tillsatt citronsyra i vinmusten; något som används i varmare klimat för att balansera de snabbmognande druvornas lägre egna syrainnehåll. Tillsatta syror integreras inte lika väl vid lång lagring, menar han, och därav den tydliga syran på framför allt tungan. Gott, intressant, lärorikt! Vinet köptes in via vinkällaren Grappe i mitten av 90-talet, och var under en period ett riktigt omsusat vin. Ryktet är tydligen något mindre framstående i dag.

Tredje glaset: Inledningsvis lite blyg doft, men efterhand kommer även här Bordeauxliknande aromer upp ur glaset. Lite fat, ceder, bly... Inte så fruktigt. I munnen kommer en våldsam överraskning; först en närmast sammetsmjuk munkänsla och sedan ett så våldsamt uppstramande avslut att käken i det närmaste vrids ur led! Vad är detta!? Whiskymannen vandrar till Spanien, Redaktören är i Italien... Själv sitter jag och klurar. Vinet är en -95:a, och ändå så känns det ungt, tanninsträvt och med potential. En tioöring trillar ned, och likt en Sherlock Holmes får jag triumferande säga: "Jag har nästan aldrig druckit Tannat-vin, men det här skulle kunna stämma in på det, och i så fall är det antagligen Chateau Montus!" Bingo - roligt att få pricka så rätt ibland! Visst var det Montus 1995, och ett vin som Vinmannen hävdar antagligen är det bästa köpet på vinauktionerna. Prisvärt, gott, matkrävande och fortfarande mycket ungt...


Fjärde glaset: Ett felköp, enligt Vinmannen. Lacoste-Borie 1989 är en övermogen Pauillac som börjat få toner av lingon och tranbär. Fortfarande intressant och inte utan kvaliteter, men tydligt i utförsbacken.

Snygg kork!

Till ostarna var det dags för Graham's 1983. Efter att ha läst en del noter på CellarTracker hade vinet fått lufta i fyra timmar. Trots detta ett ungt vin med framtiden framför sig. Tydligaste skillnaden jämfört med förra veckans Gould Campbell var den senares körsbärstoner, där jag i Graham's fann mer av plommon. Ett mycket, mycket gott vin som jag gärna köper mer av om jag får chansen och lägger undan några år. Broadbent menar att årgången översukggats av 1985 och därför är undervärderad... Notera korken och hur tydligt man kan följa genomfuktningen. Tio-femton år till torde inte vara något problem.

Hallon

Efter portvinet serverades färska hallon med pistagenötter och gratinerad stregasabaionne. Till detta en sauternes, dock väsentligt yngre än sist. Chateau Suduiraut 1998 hade klart mer frukt, högre sötma och högre densitet än Rieussec 1970. Elegant honungs- och aprikoston med lite lagom kraft. Passade mycket bra till desserten och levererade som väntat, även om det inte precis var en av de bästa sauterner jag provat.

The line-up...

Åter en skön kväll, som sagt. Nu återstår disken...!

eftersnack

Tja, gästerna har gått och diskmaskinen brummar. Bästa vinet i kväll kan ha varit Veuve -88, tillsammans med Chateau Rauzan-Segla -96 och Graham's -83. Full rapport kommer i morgon.

många goda viner...

Vinmannen levererar den här gången inte mindre än fyra smakprov, på temat intressanta viner från när och fjärran. Vi har således provat och avnjutit Chateau Rauzan-Segla 1996 (underbar!), Thelema 1994 (spännande, mycket syra), Chateau Montus 1995 (bordeauxlik doft, rejäl trärasp i smaken - mycket gott och underhållande) samt ett bonusvin i form av Lacoste-Borie 1989 (andra vin till Grand-Puy-Lacoste); ett "felköp" av Vinmannen som dock har sina kvaliteter och inte alls är så övermoget som befarat.

Nu - portvin!

veuve clicquot rare vintage 1988

Till en halstrad pilgrimsmussla med grönsaks-beurre-blanc satt detta utvecklade, mogna, storartade vin som en smäck! Mognadstoner, längd, struktur, kropp och balans var adjektiv som flög i luften. Svårare att speca dofter och smaker. Inte riktigt äpplen. Inte champinjoner. Lätt oxidation? Nej, säger Vinmannen, men Redaktörn och jag hävdar lite sherry. Vansinnigt gott. Rödvinerna up next - Vinmannen har dekanterat och serverar blint...

...here we go again!

Ny middag med simultant realtidsbloggande av Vinmannen och undertecknad. Ännu mindre förberedelsetid, delvis ny laguppställning runt bordet, solen skiner och Whiskymannen har lovat ta med cigarrer laget runt! Det här kan inte missyckas!

spontanmiddag på gång igen...

Pratade med Vinmannen i dag. Han går på semester nu, och själv är jag ensam hemma igen. Alltså läge för ny middag med goda viner i all enkelhet! Såväl Pokermannen som Direktören är upptagna, men Whiskymannen och Redaktören anmäler glatt intresse. IT-mannen - hos vilken jag tillbringar kvällen med grill och Ravenswood Zinfandel (hallon, kryddor och lakrits) - lovar också att ansluta. Vinmannen och jag konfererar över vinlistor igen. Jag står för port och sauternes om han tar det röda. Champagnen ännu olöst. Vad det blir i glasen avsöjas under kvällen i morgon. -85, -94, -95, -96, -98 verkar än då länge vara åren...

Matlagningen kommer antagligen att tvinga fram tårar hos Lisa Förare Winbladh, men förberedelsetiden denna gång är mindre än noll. Det kommer att handla om att få något gott och vinkompatibelt på tallrikarna inom rimlig tid, och genvägar blir därför nödvändiga. Sorry, Lisa.

1999 Chablis Grand Cru Les Preuses

Inspirerad av veckans överflöd av fine wines korkas en flaska chablis grand cru upp till abborrfiléer på grönsaksbädd. kooperativet La Chablisienne presenterar från Grand Cru-läget Les Preuses ett vin med klara honungstoner (honungsmjöd!) i doften, parat med mineral, citrus och bivax. Hustrun letar efter orden och hittar något som hon betecknar som nyuppackad plastleksak, typ Barbiedocka. Modellera skriver SB i sina noteringar - kanske det?

Les Preuses beskrivs av Mölstad som det område som levererar de "rundaste" vinerna från Chablis. Jag håller med; oväntat honungslent men ändå inte utan mineralsting och syra. Smaken är lång, med bra efterbett i syrorna. Håller säkert ett tag till i källaren.

Passar utmärkt till den ganska finstämda maten, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det var mycket skrik för lite ull. Med plastpåse blir det 400 kr jämnt, tack så mycket.

rieussec -70 - andra chansen

Två dagar i kylskåp - hur far det fram med ett 38 år gammalt vin? Jo, tack - helt okej! Hustrun och sonen återvände i kväll från utflykt i Dalarna, och jag åkte hem lite tidigare från jobbet för att hinna svänga ihop en saffrans-/vaniljpannacotta med snabbt påkommen och ihopmonterad marmelad på torkade aprikoser, honung, sockerlag och färskpressad apelsinjuice.

Sauternes med tillbehör

Efter sonens läggdags plockade jag fram den halvfulla flaska jag sparat sedan middagen i tisdags och serverade en förvånad hustru. Ännu mer förvånade blev IT-mannen med hustru när jag ringde dem och erbjöd mig komma över med varsin pannacotta även till dem. Det hade blivit fyra stycken av satsen, och vinet behövde drickas i kväll, så... Uppsala efterrättscatering sprang över med en bricka med två assietter och det som var kvar i flaskan.

Vinet, då? Jo, visst håller det ihop. Inledningsvis lite blygare än sist, men efterhand som temperaturen steg så tog det sig över förväntan. Doften har mer av mandelmassa och aprikoskärnor nu. Smaken ganska frisk, nästan lite bittert avslut. Inget snack om att det är ett bra vin. Årgången är inte särskilt stark i Sauternes, men just Rieussec har klarat sig över snittet enligt guru Broadbent, som delar ut fyra stjärnor. Och jag är övertygad om att Vinmannen håller med mig i att det dricks för lite mogen sauternes!

epilog

Så, med det mesta av disken från igår avklarad kan det vara på sin plats med en liten mission summary report. Först av allt bör konstateras att det var en i alla avseenden rasande trevlig kväll. Att vi bara var fyra vid bordet bidrog till att alla var del i det gemensamma samtalet, och satsningen på snabblagat men gott och vinvänligt höll hela vägen. Korta noteringar har redan postats nedan, men här följer en sammanfattning:



Ayala Zéro Dosage NV
En champagne utan tillsatt socker (dosage). Trenden har ju generellt gått mot ökade sockerdoser, vilket anses göra champagnen mer lättillgänglig men samtidigt mindre intressant, ungefär. Det där med torr, kall etc har tjatats tillräckligt, men visst ligger det en del i det. Den här champagnen har uppmärksammats i positiva termer av en del vinskribenter, och det är inte utan viss förväntan jag korkar upp. Doften är innehållsrik, lovande och bjuder på såväl jästigt brödiga toner som en del mogna gula äpplen. Smaken är dessvärre en besvikelse. Det känns snipigt, lite kort och citrusdominerat. Vart tog alla dofter vägen? Till små löjromstoasts passar det dock utmärkt och den friska syran kickar igång smaklökarna. Ingen nybörjarchampagne.




1997 Volnay Champans Domaine Marquis d´Angerville
Wow! Doftmässigt ett vin som lever upp till devisen "stor & utvecklad"; vinmannens definition på ett en bra vindoft. Här finns solvarma jordgubbar, sandelträ, kryddor i en underbar mogen ton. I munnen frisk syra, god frukt, bra längd och kryddigt slut. Frukten är nedtonad efter elva år i flaska men ändå så närvarande. Mums! På Cellartracker verkar omdömena mer ljumma, men till kalvlever anglais satt det här som en smäck! Flaskan inköpt på vinauktion.


Till hängmörad entrecote helstekt i ugn serverades tre Bordeauxer:

2001 Château Haut-Bages Averous; Pauillac
Andravinet till Chateau Lynch-Bages, och en Pauillac på väg mot mognad. Borde passa mig perfekt. Vinmannen och jag har skilda uppfattningar. Han pratar på om ceder och svarta vinbär men jag sittar och saknar blydaggen. För mig är inte det här en skolboks-Pauillac, även om jag efterhand plockar upp noterna han refererar till och vinet i mitt tycke växer under kvällen. Framför allt är det en kryddighet och eldighet jag uppfattar i smaken som jag normalt inte förknippar med min favvo-kommun, och som sagt för lite blyerts. Det är dock ett riktigt gott vin som kanske kan behöva ytterligare något år. Vinet kommer från Vinmannens och Direktörens sortiment.

2003 Château d´Aiguilhe; Côtes de Castillon
Här kommer den totala vatendelaren. Jag finner mig helt ensam mot övermakten. IT-mannen applåderar och beställer en låda, Direktören myser och pyser förnöjt och Vinmannens svada går igång om otroligt välintegrerade fat utan överdriven mockarostning, täthet, struktur, fruktighet, fantastiskt vinmakeri etc, etc... Och jag fattar ingenting. Ja, doften är stor och påträngande, på ett inte helt angenämnt sätt. Massor av frukt. Massor av allt. I munnen tätt, nästan visköst, fruktigt, kryddigt och ... sött. Nej, det är naturligtvis ingen ryggradslös fruktbomb, men i mitt tycke för sötfruktig. De snyggt rostade faten får vara hur välintegrerade de vill, de stramar ändå inte upp det här bygget tillräckligt. Enligt en artikel på Wine Spectator är druvblandningen 80% merlot och 20% cabernet franc. Var är mina cabernet sauvignon!?

Jag vet dock med mig att yngre Bordeuax inte alltid faller väl ut hos mig. Det kommer att bli intressant att följa det här vinets utvecking, för så mycket förstår jag att det är balanserat mitt i all sin kraft och sådant lär ju ska båda gott. Vinet har också nyligen lanserats av Vinmannen et al. Att det är något av ett kultvin med greve von Neippberg som producent och Stéphane Derenoncourt som konsult bidrar säkert till hajpen kring detta vin, som lär sälja slut kvickare än någon hinner säga Un bon vin rouge de d´Aiguilhe et Stéphane Derenoncourt .

Jag låter två av rätt många kommentarer på CellarTracker avrunda diskussionerna:

• rated 92 points: Beautiful wine. Dark red fruit with silky smooth tannins make this wine a little bit New World in style but showing some terroir. The finish was long and relatively dry. Decanted for two hours before drinking


• This wine might have merit but I am so disgusted with the oak, I cannot focus on anything else. This is like a decent Ridge Zinfandel with a few shots of vanilla extract. I am SO tired of over-oaked mod merlot.

1989 Chateau Figeac, St Emilion
Oj! Så här skall det ju vara! Doften fylld av mognadstoner samtidigt som det finns ett spännande drag av torra örter eller nästan hö. Jag hittar också "krut?" i min notering... Hmm - vad tänkte jag där? Hur som helst så är smaken balanserad, mogen, lite slank men ändå underbart munfyllande utan att vara påträngande; som en god vän vars sällskap man aldrig tröttnar på! Skillnaden mot d´Aiguilhe kan inte vara tydligare. Tack och lov är Vinmannen på min sida den här gången - det här var riktigt bra. Druvsammansättningen är CS 35%, CF 35% och Merlot 30%. Vinet har funnits i BS, men Vinmannens lager är härmed slut...

1983 Gould Campbell Vintage Port
Ett bra, stabilt portvin; lite lättare i stilen och med klara körsbärstoner i såväl doft som smak som mest framträdande egenskap. Ur Vinmannens källare. Till blandade ostar.

1970 Chateau Rieussec
En flaska från min egen källare, inropad på decemberauktionen. Frestelsen att prova en av dessa juveler (en till ligger och väntar) blev för stor, och i mitt tycke var utdelningen god. Mogen sauternes kan få en nedtonad sötma, och så var fallet här. Till Vinmannens Crêpes Suzettes var det kanske i torraste laget, men mig störde det inte. Saffranstonerna fanns där, men var inte lika framträdande som i Chateau Simon 1983 som vi provade i mars. Jag noterade petroleumliknande drag av mogen riesling, vilket kändes lite udda men som inte störde. Dessutom en del torkad aprikos, honung etc... Mycket gott, men kanske inte fyra gånger bättre än just Ch Simon, vilket priset indikerar.

Sammanfattningsvis en riktigt skön kväll med goda vänner och goda viner, och som genomfördes med ett minimum av planering och framförhållning. Något att göra om!

PS För den som vill balansera sin bild hänvisas med varm hand till Vinmannen själv...

finish

Och till Vinmannens Crêpes Suzette fick vi - i mitt tycke - en av kvällens höjdpunkter; Ch Rieussec 1970. Inropat på auktion i december i fjol för dryga 1400:-/flaskan så var det skönt att känna chansningen gå hem. Uttorkande, javisst; inte med samma omedelbara fruktiga sötma och tydliga botrytis som ett yngre vin kan visa, men ändå så skönt, balanserat och med nästan alsacelikande petroleumtoner över honungen och aprikoserna.



Prisvärdet kan naturligtvis diskuteras, men var hittar man ett annat vin med samma stil för en mindre peng? 38 år i flaska gör onekligen sitt till...

sluttampen

En Figeac -89 visar var Bordeauxskåpet skall stå. Underbar mogen doft med tydliga inslag av hö och torkade örter. Fjärran från de lite sötfruktiga inslagen i Ch d´Aiguilhe 2003, som trots sin uppenbart välmakade struktur inte faller mig på läppen. Bättre var då Lynch-Bages andravin Haut-Bages Averous 2001, som trots viss kryddig eldighet ändå var en habil Pauillac.

Gould-Campbell vintage port 1983 levererade bra. Nu är det dessert!

halvtid

Eller kanske inte. Jag har inte så bra koll, riktigt. En Ayala Zero dosage (okej), en fantastisk Bourgogne och ett par intressanta Bordeuaxer avverkade. Den jag hoppas mest på återstår.

nu kör vi!

Gästerna på ingång. Det är på alla sätt galet att försöka hinna fixa en femrättersmiddag kl 18.00 en tisdag, när jag normalt inte hinner hem från jobbet före 18.30. Tur att det är sommar...

uppladdning...

Följ Vinmannens grundliga fotarbete http://www.vinmannen.blogspot.com/!

spontanmiddag i morgon

Jag vet inte hur det gick till. Gräsänkling ett par kvällar, och plötsligt är IT-mannen, Direktören och Vinmannen på väg hit. I morgon blir det öppning av några spännande buteljer. Vi har nog plats för någon till vid bordet - Olivia, jag tror jag är skyldig dig en?

Middag på Hambergs Fisk

I tisdags var alltså hustrun och jag barnvaktsförsedda och såg fram emot en mysig middag och bio. Hon valde film och jag restaurang - vi blir båda nöjdast så... Det var länge sedan vi var på Hambergs Fisk; ett etablissemang som inte bara förser Uppsalabor med fisk, skaldjur, ostar och delikatesser av bästa klass utan också har den i tveklöst bästa fiskrestaurangen med en vinlista som utklassar det mesta i stan. Inte minst på champagnesidan har de ett brett och personligt urval.

Mer förvånande är kanske att de stoltserar med ett litet sortiment Fine Wines som innehåller en del högklassig (röd) Bordeaux från 80-talet. Det var här Konjärerna provade Latour -85 mot Figeac -85 för ett par år sedan (Latour sparkade rumpa!).

Hur som helst; vill man säga något till restaurangens nackdel är det att det blir trångt mellan borden. En del av charmen, men också mindre lämpat för intima samtal. Som tur var fick vi bordet framför ostdisken. Lagom avskiljt och med frestande utsikt...

Hustrun studerar menyn och bevakar ostdisken...

Med tanke på kvällens film så återupplevde vi sekeslkiftesnostalgia i form av varsin Cosmopolitan till fördrink. För mycket lime och för lite tranbär. Hambergs är inte i första hand ett cocktailställe...


Jag var tidigt inne på att dela en flaska champagne genom hela måltiden, och guidades av den kunnige och trevlige sommelieren till en flaska Vilmart Coeur de Cuvée 1999 (enligt SB:s listning är det 1998 som finns i butik, men på vinforum jag läst har det kommenterats att det är -99:an som är tillgänglig nu).





En konst med en skicklig sommelier är att lägga sig på rätt nivå i diskussionen med gästen. Idealet är naturligtvis att mötas på en kunskapsnivå där kunden känner sig bekväm och kanske lite smickrad. Att pricka högt över är naturligtvis lika galet som att hamna alldeles för lågt; åtminstone om man inte snabbt kan korrigera sig. Här kändes det på en gång som om vi hamnade rätt. Skickligt!


Vilmart är en liten kultproducent som i stil med Selosse använder ekfat för att jäsa och lagra vinet. Druvorna är från Premier Cru-lägen, och enligt hemsidan innehåller den 20% Pinot Noir och 80% Chardonnay. Fatbehandlingen är nya barriques - dock oklart om proportionen. Vår sommelier föreslår en försiktig luftning till karaff, och han har säkert rätt i sak. Champagne är vin och mycket vin mår bra av lite luft, särskilt om det inte mognadspeakat. Dock är jag rädd om bubblorna i min skumpa och har inte erfarenhet av luftad dito. Vill gärna testa i lugn och ro i hemmets vrå först. Oluftat denna gång alltså.


Doften signalerar direkt att vi är hemma. Hustrun spricker upp i ett flin: "Det här gillar jag!". Vi letar referenser; brödet finns där, kanske gula plommon, nötter... Smaken är fyllig och djup men med tydlig syra. Faten gör sig påminda men är inte påträngande; det är inte smörigt eller ekigt på ett onaturligt sätt. Samtidigt finns det något mer som vi letar efter att sätta ord på. Hustrun famlar efter gummi, jag vandrar vilse i petroleum...

Vi ber till slut sommelieren om hjälp. Han förklarar tålmodigt att ekfaten kan ge vinet en fyllig, gräddig ton eller kanske oljig. Han droppar linoleummatta som ett förslag och visst, varför inte. På väg från restaurangen klickar det till och fino sherry fyller åtminstone delvis den doftreferenslucka jag släpat på. Läser sedan i Juhlin att oxidationskänsliga sommelierer ofta tar champagner från Krug och Bollinger som defekta i blindtester pga (i deras näsor) överdriven oxidationston, orsakad av ekfatslagringen även hos dessa viner.


Om ni inte redan förstått det var det ett riktigt gott vin och en sådan där aha-upplevelse där man känner att man vidgat sin referensram något!

Hummer- och pilgrimsmusslesallad

Maten, då? Jo tack, det är rakt igenom stabilt utfört utan onödiga krusiduller. Jag ville ha förrätt och deras hummer- och pilgrimsmusslesallad är en klassiker. Mums!

Suddig hälleflundra

Hälleflundran lockade, men pepparrot har aldrig varit min grej sedan mor tvingade i oss pepparrotsgädda varenda gång vi varit på lyckosam fisketur. Inga problem för köket, som serverade den med gösens garnityr med gotlandsprimörer i stället. Snyggt! Möjligen hade fisken i mitt tycke gått lite för långt i ugnen, men sammantaget var det en mycket god rätt där de naturliga smakerna får stort utrymme.

Hustruns godis i bakgrunden; mitt i förgrunden...

Kaffe, chokladtryffel och 2 cl Ragnaud-Sabourin no 35 Fontvieille avslutade det hela på ett bra sätt (hustrun gick på hallon, lakrits och citronskum!), innan det var dags att rusa till bion och uthärda en säsong Sex and the City hopbakat till film. Trivsamt nog hade champagnen den långtidsverkande effekten att man försattes i rätt sinnesstämning för att ha god behållning av det hela!

prolog

Hade tänkt skriva ett trevligt inlägg med färgglada bilder om det sköna besöket häromkvällen på Uppsalas bistron nr 1; Hambergs Fisk. Blev i stället bryskt inkallad i tjänst och är nu åter hemma efter drygt tre timmar. Läggdags.

Men en fantastiskt god, ekfatslagrad årgångschampgne från en mindre kultproducent unnade hustrun och jag oss hur som helst vid besöket. En aha-upplevelse! Mer om den och besöket i övrigt en annan kväll.