Vallcorba Reserva 1996

Efter den senaste tidens diskussioner på diverse bloggar om prisvärdet av klassisk Pauillac som Chateau Batailley 2001 för nästan 300 pix så kände jag mig tvungen att göra ett referensprov. För att det skulle ha någon relevans blev det en ren Cabernet från Spanien i tvåhundrakronorsklassen; Raimats Vallcorba Reserva från 1996. Det prövades första gången i går i ett inte alltför väl valt matsammanhang men också senare samma kväll utan mat. Resten prövas i kväll; mer luftat men erfarenheten har visat att ett dygn i karaff med lock på i kylen inte dödar de flesta viner.

Färgen visar direkt att det är ett vin med några år på nacken. Jämfört med Batailley så uppvisas här en kant som ljusnat och drar åt det tegelröda utan att riktigt vara där. Doften är lite bränd, lite eldig, och med mycket torkad frukt. Drag av tawny port eller Portello... Smaken bjuder på mer torkad frukt, med ett ensamt moget björnbär i mitten och ganska mjuka tanniner. Lite eldig men välbalanserad. Eftersmaken är lång, värmande och välbehaglig, med en liten kryddighet som extra sting på slutet.

Det är inget snack om att det här är ett gott vin, och ett vin helt i min smak. Uppskattar man lite mognadstoner är det inget dumt köp alls. Säkert klarar det ytterligare ett par års lagring, men jag tror inte att det kommer att nå några nya höjder. Det känns lite för glest och mjukt för att ha någon större utvecklingspotential, men jag är långt från någon expert på området (ännu...).

Jämförelsen med Batailley blir inte enkel. Det är fem år mellan vinerna och det märks. Samtidigt saknade jag något här som jag inte heller tror fanns i Vallcorban från början: det där draget av cigarrlåda och nyvässad blyertspenna som det brukar skrivas om ibland. Jag saknade det. När jag letar metaforer slår det mig att Batailley var djupare i doft och smak medan Vallcorban var bredare. Såväl i näs- som munhåla betedde sig vinerna annorlunda. Djup och bredd låter väl som mumbo-jumbo, så om någon förstår vad jag menar och har andra ord att uttrycka det blir jag tacksam.

Alltså: ett gott vin som jag tycker var prisvärt (om det nu är så viktigt) men som inte var direkt utbytbart mot en Batailley. Olika vin för olika tillfällen, kanske? Ska se om jag får chans att göra en provning av två årgångar Chateau Belgrave i helgen - det känns som om jag behöver jobba på vinets olika mognadsfaser för att kunna göra rättvisare jämförelser.

Tvådagars rhône och budgetbubbel

Äntligen en kväll utan beredskap. Eftersom jag har jour igen hela dygnet imorgon var det dock inte läge för några större utsvävningar. Ett glas bubbel hade jag gjort mig förtjänt av, och för att det skulle stanna därvidlag öppnades en miniflaska Jacob's Creek Chardonnay Pinot Noir vid hemkomsten. Jag blev minst sagt positivt överraskad av den avrundade smaken med mogna gula äpplen och i mitt tycke även en del jäst- och brödtoner. Enligt uppgift är det i alla fall flaskjäst vilket ju tyder på ambitioner. Smaken är lite kort, men balanserad. Helt okej, med andra ord! Bland många enklare champagnealternativ kan jag störas av alltför hårda och spretiga syror, men inte här. Doft och smak stämde väl överens och levererade en njutningsfull stund för i sammanhanget facila 32:-...

Husrtun hade lämnat ett glas av lördagens röda Rhône (se nedan), och till ett parti Monopol med sonen (som numera besitter såväl Kungsgatan/Stureplan/Vasagatan som Centrum/Norrmalmstorg - grrrr....!) och hustrun fick jag avsluta det. Mycket hade hänt sedan det öppnades, och två dygns luftning hade gjort det gott! Färgen var djupröd - varken blåröd eller med tegelkant - och genomskinlig. Doften dominerades nu helt av vitpeppar och björnbär, och i smaken återfanns dessa parat med rökt ost (!) och korv samt en touch av mynta i eftersmaken. Den i mitt tycke störande, påträngande eucalyptusdoften var alltså klart nedtonad; i det närmaste försvunnen. I eftersmaken fanns alltså ett litet inslag kvar, men nu som ett ackompanjemang och inte som förts fíol. I allt; ett klart mer njutbart vin nu än för två dagar sedan!

Brorsans födelsedag

Vi firade med en liten familjemiddag, där jag agerade självplågare i och med min beredskap i hemmet som förhindrade vinintag i rimlig mängd. Smaka på vinet kunde jag dock, och blev intresserat överraskad. Till en vitlök- och rosmarinspäckad lamstek med ugnsrostade grönsaker och en blomkålscreme (inspirerad av div medbloggare) serverade jag en Philippe Faury Saint Joseph "la Gloriette" 2002; ett syrahvin från Rhône. (den som säljs idag på SB är alltså 2004; inte 2002). Vinet köptes för drygt ett år sedan för 159:-.





Jag får erkänna att min koll på Rhône är inte vad den borde vara; lite Chateauneuf-du-Pape, lite Hermitage/Crozes/Gigondas/Vacqueyras... Men ganska blygsamt. Och syrah/shiraz har aldrig varit någon frekvent gäst på vårt bord. Med mitt mycket begränsade intag kunde jag ändå hitta väntade mörka bär och någon "köttighet", men det som slog mig som allra mest framträdande och lite oväntat var den för mig mycket tydliga doften av eucalyptus, som också återkom i smaken med minttoner (!). Ska det vara så? Jag hoppas att vinet klarar ett par dagar så att jag på måndag kväll kan lämna ett mer ingående omdöme.

ont om nya bloggämnen

Efter en helg med två journätter började i går (måndag) min beredskapsvecka. Det ser, med andra ord, ganska tunt ut med vinupplevelser att blogga om för närvarande. Konjärerna har dock löst börjat diskutera förutsättningarna för en Pichon-Lalande-vertikalprovning. Vinmannen sitter inne på inte mindre än tolv flaskor 1970-1999... Han har dessutom en tysk horisontal på gång som han själv påstår är ännu mer intressant; sex flaskor TBE och Eiswein 1976. Producent i skrivande stund okänd.

I vanlig ordning har dock gänget svårt att hitta datum då alla kan, och ett sådant tillfälle vill man ju bereda alla möjlighet. Något att sukta efter när allt som bjuds för kvällen är en kopp Guteblandning från Kränku...

batailley tur och retur

Efter att ha läst lite mindre smickrande omdömen om mitt senaste Chateau Batailley bland annat här så var jag tvungen att prova en flaska utan dröjsmål. Mitt omdöme - som jag formulerade det i ett inlägg på samma blogg - återfinns här:

Ja, jag tog tag i saken med en gång och öppnade en flaska till söndagmiddagens tournedos med tryffelsky. Och vad ska man säga. Jag är inte kanske inte imponerad i sig, tycker att 300:- är ett högt pris, men att det var ett gott vin - för att hålla det enkelt.

Jag luftade vinet i karaff ett par timmar innan maten, men tycker att det doftmässigt ändå kändes väl återhållsamt. Doftspektrat motsvarade i sig förväntningarna med en del mörka bär, lite blyerts osv, men det var "blygt". Smakmässigt fortsatte det i samma stil; den är lite gles, lite kort och "sjunger" inte i gommen. Åtminstone inte för full hals. Tanninerna upplevde jag som ganska klena vilket får mig att också tveka på vinets utvecklingspotential - kanske det mest oroande.

Samtidigt känns den välbalanserad och absolut inte utan nyanser. Och den kompletterar maten utan att ta över; den krumbuktar sig inte i munnen och kräver scenen för sig själv.Samtidigt som jag alltså inte lovsjunger det här vinet i sig kan jag inte låta bli att fundera över om och hur mycket vår smak förändras över tiden. Jag har för kort och för begränsad erfarenhet av det som Broadbent skulle kalla "good claret for mid-term drinking", men av de engelska recensioner jag sett av vinet är flera positiva. Samtidigt jämför jag instinktivt viner av samma "smakprofil" med varandra, och den här 5e crun får alltså tampas med minnena av en formidabel Ch Latour 1985 - ingen lätt match för något vin!

Kanske är det inte prisvärt i en objektiv mening, men frågan är var man hittar bättre cabernetbaserade viner som inte blir bombastiska, alkoholstinna och allmänt överlastade? Säkert finns dem, men jag har bara börjat leta i vinvärlden och jag råkade börja i Frankrike... :-)

Som sagt; det kändes inte som något fynd i söndags. Skvätten som blev över i karaffen ställdes in i kylen med ett lock på. I kväll var jag tvungen att återvända till det, och för att på något sätt få en referens ryckte jag en godtycklig enklare cabernet sauvignon i 77:- -klassen. Vinet jag fick med mig från Systemet var en 2004 Hacienda Casa del Valle Cabernet Sauvignon; ett vin jag inte visste något om mer än ursprungsland, druva och pris (årgången sade mig inget i det här fallet). Och trots (tack vare?) att Batailleyn stått öppnad i över två dygn i en stor karaff (visserligen med lock) sopade den naturligtvis mattan med den slappa spanjoren. Till den senares fördel kan sägas att den i alla fall hade en del tanniner, men annars var den ganska tråkigt sötfruktig och lite eldig. BKWine skriver: Syltig doft med mörka bär. Eldig smak med ok frukt, tydliga tanniner och lite låg syra. 11 poäng =. Precis det jag inte vill ha i ett vin. Ingen ceder, ingen blyerts. Inget... djup? Batailleyn däremot känns som om den blommat ut av att vara öppnad så länge. Visst märker man någonstans att den kanske luftats väl mycket, men det är ett minst lika bra vin som i förrgår. Kanske har det en god framtid för sig ändå? Jag behåller min låda!

inflyttningsfest hos pokermannen

Pokermannen har bytt lya, och bjöd till lite informellt mingel med vin. Det är inte många som ställer fram fyllda inlådor när stolarna tagit slut, men pokermannen är en... I hans ganska sparsamt tilltagna enrummare med kokskåp fann mer vin än en genomsnittlig villa varsomhelst i landet. Provade Christian Moueix St Emilion 2003 som var okej, men lite snäll. Inget som sög tag i kinderna. Rotari 2003 (mg) var bra, men inget att skriva hem om i sig.

Mer spännande var morfars nyponvin från ca 1975 -78, som hade klara toner av lagrat starkvin (VDN, madeira...?) över sig. En annan trevlig gammal bekanstakap, Delamain reserve de la Familie, var - som alltid - kvällens topp!

mjödprovning och vinsläpp

Eftersom jag är lagd i torrdocka veckan ut pga beredskap i hemmet är det inte mycket att blogga om för tillfället. Enda undantagen är väl att whiskymannens mjöd nu legat två månader på mitt 10-litersfat och det var dags för provning igen.

Färg: Jag inbillar mig att den är något mörkare än tidigare. Fortfarande dock en klar, blekt gul nyans (whiskymannen har erkänt att han använder klarningsmedel, vilket vinmannen hävdar är en "kardinalsynd").

Doft: Fortfarande stor, men inte lika bourgognelik som tidigare. Mer av trä (ceder, sandel?) och kanske kryddor (tyckte jag mig känna kanel???). Dålig mandelmassa och smågodis, tycker hustrun.

Smak: Hmm... Njaej. Smaken som spretade för en månad sedan är mer homogen nu. Homogen som en ekplanka. Träet har tagit över och honungssmaken är undertryckt. Sträv eftersmak. Inte helt behaglig.

Whiskymannen och jag för ett resonemang om vad det finns för möjligheter att mjödet sätter sig och balanseras efter en tids flasklagring. Bestäms att vi tappar ur en halvflaska till för att kunna prova efter något halvår eller så på flaska.

För övrigt var det ju vinsläpp i lördags. Jag brukar ha svårt att hinna vara med då de raraste dropparna går åt under första timmen, men såg den här gången en chans att hinna fylla på. Kombinationen en del pengar över (oväntad skatteåterbäring!) och ett brett urval nya viner att botanisera bland inträffar alltför sällan... Det blev dock ett välkommet (?) tillskott till Bordeauxavdelningen här hemma, och ytterligare en obruten låda. Chateau Batailley har av många framför allt engelska vinskribenter lyfts fram som en pålitlig, stabil leverantör av schysst Pauillac. Inga märkvärdigheter, men bra. Köpte totalt 14 flaskor för att kunna smaka av ett par gånger innan det är dags att öppna lådan.

Årgång 2001 känns som det mest logiska köpet just nu, i väntan på 2004. Primörsläppet den 15 oktober blir en rysare - priserna på t ex Latour 2004 ligger på en tredjedel av vad Berry Bros i London tar. Chans till klipp, således.

känguru, blåbär och en bra whisky

Helgens begivenheter inbegrep ett besök på vad som påstås vara ett av stan's (Uppsalas)

mer ambitiösa etablissemang nuförtiden. Bill och Bull har gått från att vara saligen avsomnade Elaka Måns bakficka med enklare pubkäk (bra clubsandwich under sena nittiotalet) till att stå stadigt på egna ben med en riktigt skön matsalsmiljö. Gamla sprithandelsbolagets lokaler, enligt hemsidan. Jag trodde att det varit en bank.



Vildandsbröstet enligt hemsidan meny var utbytt till kängurufilé och grönsparrispuré utbytt till... något annat. Troligen någon potatisbaserad stomp/puré/röra/gyttja. Gott var det väl, men ganska finesslöst. Hade kanske väntat mig mer av en restaurang som lokala nyhetsbevakaren gav 8 av 10 i betyg. Innan Ru fick vi en krämig nässelsoppa med vaktelägg som var bättre.

Vinerna var inget att skriva hem om heller; till förrätten en chilensk Sauvignon Blanc och till huvudrätten en sydafrikansk Cabernet Sauvignon. Det vita saknade en del i syra och det röda en del i stramhet, men båda gick att dricka. Hustruns chianti betedde sig märkligt i doften men smaken var okej. Inget stort vin det heller. Litet plus i kanten dock att man faktiskt hade fyra, fem förslag på glas.


Hemma idag plockades blåbär från våra amerikanska blåbärsbuskar under äppelträdet. Gott med lite vaniljglass till.

Avslutningsvis en whisky levererad av brorsan som varit på resande for; en Lagavulin 16 yo double matured special edition PX wood, dvs en lagavulin som avslutat sin fatmognad på fd PX-sherryfat. Jag har inte alltid övertygast av försök att blanda ut rökig whisky med lite sötare toner, men det här funkade riktigt bra. Det blir en annan dryck än bas-Lagavulin, med ett annat användningsområde. Mer åt avec-hållet än solitär kontemplation.

Nu är jag torrlagd en vecka (om jag inte lyckas byta bort beredskapen i morgon kväll när jag är på kursgård...).

se, men inte röra

Vissa dagar känns det som om man förtjänat en whisky. Efter två journätter i rad på jobbet har jag i kväll beredskap i hemmet i stället som omväxling. En tumbler med väl vald jod-tång-salt-tjärpastill-blandning är alltså utesluten. Att bläddra i senaste numret av Decanter med en från sonen stulen päronfestis i handen kan aldrig bli riktigt samma grej.

barolo vs cotes du rhône

Söndagmiddag med IT-mannen och familj blev italienskinspirerad. Vi sågs ju - av en slump - i Florens alla fyra dagen efter hustrun och min förlovning, och åt en riktigt bra förlovningsmiddag på ett ställe de hade hittat tidigare. En bit grillad oxfilé, penslad med en balsamicocreme, som fick gå färdigt i ugn (jag måste skaffa riktig grill till nästa säsong!) serverades med en kantarellrisotto och lite inlagda grillade paprikor. Kantarellrisotto gör sig sannerligen bättre i mun än på bild. Tyvärr lyste de inhemska svamparna med sin frånvaro i lördags, och de polska från ICA var inge smakmässiga höjdare. isotton blev helt enkelt inte så smakrik som jag hoppats - trots användandet av kantarellfond som brodo.

Till detta en barolo 2001 från Fontanafredda som luftades någon timme i karaff och motsvarade alla förväntningar. Stramt, torkad frukt, fat, körsbär - men inte särksilt moget. Nästa flaska får ligga till sig ett tag. Jag trodde dessutom i min enfald att det skulle gå att köpa fler om det skulle visa sig gott, men en snabb blick på systembolaget visar att årgången bytts under senvåren till 2003.

Efterrätten en favorit som återanvändes för att spinna vidare på det italienska temat: mandelsabaionne med espressokaramell. Sött, simmigt, smakrikt. Starkt kaffe till nästan en nödvändighet.

Till en något enklare middag kvällen innan (ja, okejsandårå, det blev pizza!) korkades en Cotes du Rhône från Guigal upp. Helt annan karaktär, förstås, med mer blåa bär och örter och inte alls lika stramt. Gott, men alla gånger att jag föredrar en sträv barolo...

går det att fynda på systemet?

Tja, ibland kanske. Vid ett besök på det bolag, Täby Centrum, som ligger närmast mitt arbete, hittade jag en del udda, enstaka flaskor på hyllan för utgående varor. Somliga saknade hylletikett, och när jag frågade personalen om en ensam stackars bourgogne som stod övergiven försvann den tillfrågade damen onödigt länge. Efter en mycket lång stund kom en yngre man tillbaka med flaskan, beklagade dröjsmålet, berättade att de fortfarande letade men att de inte hittat något. Flaskan tillhörde nämligen ett parti som de tagit över från en annan butik.

Till slut kom han tillbaka, och konstaterade uppgivet att han inte kan hitta flaskan någonstans, men att han hittar samma producent, Potel, för ett par Grand Cru-viner. Jag väntade mig ett: "...så tyvärr kan jag inte sälja flaskan eftersom jag inte vet priset.", men förvånad hör jag honom i stället säga: "...så jag har skrivit ut en lapp till vinet som du kan visa i kassan och så får du köpa den för 109:- om du vill, och jag tror inte att du gör en dålig affär!" Vad säger man? "Taget!"

Att jag inte skulle betala ett överpris förstod jag, frågan var bara hur billigt jag kom undan. Lite sökningar på nätet gav senare vid handen att vinet kanske borde ha legat på ca 150:- i stället; ingen jättevinst men en schysst rabatt - och framför allt ett oerhört serviceinriktat beteende! Att jag vid samma tillfälle fick köpa tre flaskor Trimbach Cuvée Fréderic Emile 2001 (listpris 314:-) för samma pris som 2003:an (290:-) gör att det känns som en bra eftermiddag på det statliga monopolet...!

petit chablis

Till en enkel men god torskfilé-i-ugn med lök och jordnötter som hustrun svängde ihop kändes det helt rätt att hämta fram en enkel men rättfram chablis. Denna sommar har ju inte erbjudit särskilt många kvällar som passat för middag utomhus, men när väl möjlighet ges vill man ju inte försitta chansen att softa med ett svalt glas vitt i handen.

Vinet, en Petit Chablis 2006 från Jean-Marc Brocard doftade gröna äpplen och mineraler men också ett stråk av någon tropisk frukt, och hade en i mitt tycke lite "bredare" smak än man kunnat vänta sig av chablis från Brocard (kanske bara det faktum att den nog var i varmaste laget när den kom direkt från det 13-gradiga vinrummet - för inte har väl Brocard använt fat i någon utsträckning?). Syran finns dock på plats och eftersmaken är lång, balanserad och allmänt trevlig. En bra baschablis som ger en del känsla av vad en större representant för regionen kan erbjuda.

kräftskiva...

I fredags var det kräftfiske i stugan i södra Hälsingland. Beståndet har ju inte varit särskilt stort de senaste tjugo åren, men skam den som ger sig! Dels för att göra ett diagnostiskt prov av beståndets utveckling och dels för att ge sonen en spännande upplevelse så drog vi alltså norrut. Förutsättningarna var idealiska på många sätt; lugn, lagom varm kväll, rejält med lätt ruttnande braxen som bete och inga andra som fiskade i "vår" vik. Av förklarliga skäl, skulle det visa sig.

Sonen lägger i en mjärde...

Efter att ha fiskt hela natten med tjugo kräftmjärdar var det magra resultatet fem (5!) kräftor, varav endast två hade nått lagstadgad storlek... Nå; ett syfte nåddes ju ändå i och med att gossen faktiskt fick vara med om att både fånga och koka de små liven ("Titta! De blir ju röda!").

Kräftskiva!

Till kvällens middag åt han och jag varsin, egenhändigt fångad, svensk flodkräfta som förrätt. Något som kanske aldrig mer kommer att hända. Och jodå, han smakade i alla fall på sin och tyckte att den var helt okej. Men pappa fick det mesta.

en månad på fat

Idag provades whiskymannens mjöd efter en månads fatlagring på nytt, tioliters ekfat (se post från 29 juni). Oj, vilken skillnad!

Färg: fortfarande mycket blekt gul; ingen antydan till att ha gulnat eller mörknat i nyansen
Doft: Wow! För en månad sedan var doften blyg och fick lockas fram, nu slog den emot mig med väldig kraft. Komplex, fattonad, fet, klart bourgognelik. Mandelmassa, tyckte hustrun. Hade jag inte vetat bättre hade jag kunnat ta det för en hyfsad Côte de Beaune (Meursault, Montrachet...).
Smak: En besvikelse. Inte alls sammansatt utan spretig, med sträva ekplankstanniner. Som om fatlagringen lagt sig som en lock ovanpå honungstonerna istället för att blanda sig.

Jag meddelade resultaten till whiskymannen, och vi enades om att jag skulle tappa ur och korka igen en halvflaska för flasklagring och vänta ytterligare en månad med resten. Erfarenheten visar tydligen att redan ett halvår på flaska brukar göra underverk med mjödet. Spännande är det!

löningsbarbaresco

När hustrun och jag förmånligt nog fick chansen att gå ut och äta på tu man hand i fredags valde hon (det var hennes födelsedagsmiddag, mindre än ett halvår försent!) en av stans bättre italienare, och ville prompt ha en amarone hon druckit där tidigare. Vem är jag att säga nej till en så tydlig begäran, men visst var jag sugen på någon av alla trevliga barolos, brunellos och annat italienskt godis de ståtade med.

Eftersom lönen trillade in på kontot idag kändes det lägligt att vardagsfira lite. Jag har ju redan klarat av tre dagar och en natt på jobbet så visst var jag värd en belöning? Sveriges sämsta systembolag på viner över 100:- överraskade med en barbaresco i skylten, och jag nöp till direkt. Ett överkomligt pris och en - om jag inte minns fel - bra årgång i Italien gjorde det lätt. Till en entrecote med klyftpotatis och rödvinssås blev det lite av en fest mitt i veckan. Vinet visade sig ha klara mognadstoner såväl i färg, doft som smak. Ganska ljust rödbrun, blek i kanterna. Doften fylld av torkad frukt, lite bränd och kryddig; smaken lång, med mera torkad frukt och tydliga stramhet. Mums! Precis som jag vill ha dem...

champagnebrunch på terrassen

Nåja, på grund av den starka blåsten häromdagen när terrassen skulle invigas så fick vi hålla till inomhus. Däremot sabrerades det och skålades i champagne på invigningsföremålet.



Pokermannen hade vissa svårigheter med den svårsabrerade Gosset Grande Reserve, vilket vi raskt enades om berodde på flaskans lite udda, bulliga form som naturligtvis gav en annan och mer kurvig ansats för klingan. På tredje försöket knäcktes dock halsen snyggt med ett poff och champagnen kunde skänkas i. Den fyllde alla kriterier för en god champagne utan att vara outstanding - mogna äpplen var det tydligaste draget.



Till brunchen serverades bland annat turkisk yoghurt med flytande honung och mandelspån, amerikanska pannkakor, knaperstekt pancetta, färsk frukt, smörgåsar med lufttorkad skinka och cheddarost samt nybakade brownies... När gästerna (utöver pokermannen även IT-mannen med familj) bröt upp strax efter tolv var det en udda men mycket behaglig känsla - dagen hade knappt börjat men ändå hade vi druckit champagne och haft trevligt besök. När jag återberättade det hela för Brynäsmannen senare svarade han "Såklart; brunch är den klart bästa umgängesformen!" Jag är böjd att hålla med.

skogsarbetarkäk

Arbetet på terassen går vidare. Får kanske lägga in ett par bilder så småningom. Idag har hela ramverket spikats ihop och passats in på betongsten som bärande element. Ett mer digert arbete än vad det låter som. Bara det att få de där stenarna att ligga rätt i höjd i förhållande till varandra tar en stund.

Efter en lätt lunch på dagen var hungern svår framåt middagstid. Vad slår väl då en rejäl påfyllning av fett, protein och kolhydrater i skön förening: raggmunk med knaperstekt fläsk och lingonsylt! Bästa raggmunken var överlägset den som jag stekte i fettet från fläskpannan. Måltidsdryck? Mjölk, förstås! Om än en källarsval pilsner inte hade varit fel, men jag närde vid måltidstillfället fortfarande en vag förhoppning om att jag skulle ut och springa senare på kvällen. Därav blev dock intet.

svenska villaklassikern på 3.55

Häromdagen startade ett blygsamt i sammanhanget men dock projekt att anlägga en liten träaltan på baksidan av huset. På framsidan tittar inte solen fram förrän tidigt på eftermiddagen, och vill man ha lite morgonsol så får man alltså vackert söka sig till baksidan. Den förre ägarens provisoriska lösning med ett par EUR-pallar har fått bli kvar alldeles för länge. Förutom att de aldrig varit särskilt snygga har de dessutom murknat betänkligt, och det är svårt att placera ett bord på ett stadigt sätt med så stora glipor mellan brädorna.

Eftersom jag tillhör de som inte fötts med en skruvdragare i handen startade projektet med lite litteratur- och nätsökningar. Alltid pålitlige (?) Martin Timell hade naurligtvis en hel steg-för-steg-anvisning på TV 4:s hemsida, så det var bara att sätta igång. Dag 1 börjde med att gräva en försvarlig grop och införskaffas en del virke. Det tog en stund. Dag 2 färdigställdes gropen, varpå grus och det mer skrymmande virket (plus markduk, trallskruv m.m.) behövde fraktas hem.

Släpkärror hyrs antingen på fyra eller 24 timmar. Två vändor till grustaget och en till Bauhaus på under fyra timmar - kunde det gå? Efter att ha kört non-stop hela eftermiddagen, tömt två gruslass med skyffel hemma på tomten och slitit som en vettvilling i brädhögarna på Bauhaus sladdade jag in på Statoil med hela fem minuter tillgodo! Det kändes otroligt bra, och som om jag kvalificerat mig till de mer seriösa villaägarnas skara. Det är en sådan där sak som man skall hänga över staketet och säga - helt naturligt och i förbifarten - till grannen; "Joråvettuatt, lite körigt i eftermiddags... två lass grus och ett lass virke på under fyra timmar"

Nu är Dag 3 till ända, gruset är flyttat till gropen och jämnats till och betongsten lagts i hörnen och vägts av hjälpligt så att de ligger i våg. Ramen till trädäcket har också börjat sammanfogas. Känns bra så här långt - när det är klart skall jag inviga med en champagnebrunch!

andra smultron

Några dagar i Dalarna bjöd på halvdassigt väder, och inte så mycket på kulinariafronten. En trevlig kväll hos gamla bekanta fick mig dock att återskapa bekantskapen med det tidiga nittiotalets finvin alla kategorier, Faustino I Gran Reserva. Det här var årgång 1996, och det visade upp kraft, mjukhet, självklart en del vanilj och lite torkade frukter. Det hade högre syra än jag skulle gissat, och var allmänt ett riktigt trevligt och lättdrukcet vin som passade utmärkt till småplock med skinkor, en provencalsk paj m.m.

En eftermiddag frossade vi på de speciella smultron som växer i trakten. Vis av tidigare erfarenheter och i linje med Lisas tips nedan njöt vi dem så okonstlat som möjligt med bara en gnutta socker och lite mjölk. Smultronen är ovanligt stora, mognar utan att bli helröda och har sagts vara en hybrid mellan jordgubbar och smultron (är inte jordgunbben en sorts smultron egentligen; därav namnet strawberry för båda, t ex?) eller en egen art kallad lantsmultron. Vad vet jag... I det sällskap jag befann mig torda jag vara den med hästlängder minst kunniga på området, så jag avstod från spekulationer och njöt i stället!

serveringstemperatur

Amerikanska viner kontra europeiska är ett stående trätoämne mellan mig och IT-mannen. I går hade de med sig en halvtom (full?) flaska amerikanskt vin av blandade druvor (carignan, petite sirah m fl, m fl...) som de konstaterat smakade räv, för att citera. Jag tog en sniff och konstaterade att det stämde. Vinet var inte defekt, bara kladdigt, påträngande, obalanserat, sötaktigt utan att vara riktigt syltigt. Inte gott, eller inte i min smak i alla fall.

I kväll till pastan stod jag inför att ge det kvarlämnade vinet en andra chans eller att korka upp något nytt. Jag beslöt att ge det en halvtimme i kylskåpet, och si, plötsligt var det både drick- och nästan njutbart! När jag kollade upp vinet på Systembolagets hemsida rekommenderas serveringstemperaturen 16 grader; ganska långt från de 24-25 som det kanske höll när det provades dagen innan... Det förtjänar att påpekas att "rumstemperatur" om röda viner definitivt inte gäller varma sommardagar. Sällan har det blivit så tydligt för mig.