I fredags var det kräftfiske i stugan i södra Hälsingland. Beståndet har ju inte varit särskilt stort de senaste tjugo åren, men skam den som ger sig! Dels för att göra ett diagnostiskt prov av beståndets utveckling och dels för att ge sonen en spännande upplevelse så drog vi alltså norrut. Förutsättningarna var idealiska på många sätt; lugn, lagom varm kväll, rejält med lätt ruttnande braxen som bete och inga andra som fiskade i "vår" vik. Av förklarliga skäl, skulle det visa sig.
Sonen lägger i en mjärde...
Efter att ha fiskt hela natten med tjugo kräftmjärdar var det magra resultatet fem (5!) kräftor, varav endast två hade nått lagstadgad storlek... Nå; ett syfte nåddes ju ändå i och med att gossen faktiskt fick vara med om att både fånga och koka de små liven ("Titta! De blir ju röda!").
Kräftskiva!
Till kvällens middag åt han och jag varsin, egenhändigt fångad, svensk flodkräfta som förrätt. Något som kanske aldrig mer kommer att hända. Och jodå, han smakade i alla fall på sin och tyckte att den var helt okej. Men pappa fick det mesta.
2 kommentarer:
Underbar post! Synd på fångsten men att fiska kräftor med sin son var värt allting?
Absolut! Man vet som sagt inte om chansen återkommer - och vi fick båda ett minne för livet... Ett särskilt fint ögonblick var när vi satt runt lägerelden på stranden i skymningen och jag passade på att hänge mig åt en sällan nyttjad men ack så skön njutning - piprökning. Sonen tittade nyfiket på och frågade till slut om han fick prova, varpå vi ringde hustrun och frågade.
Sonen: "Hej mamma! Får jag röka pipa?"
Modern: "..." *paus* "Nej, det får du inte!"
Skicka en kommentar