1989 ch dauzac, 2005 jadot beaune theurons och christmas turkey

En jultradition i vardande...! Julen 2007 bjöd stintan på tjäder hemma hos oss, 2009 stod jag för kalkon och i år blir det repris på kalkonen. Precis som förra året blir det också bordeaux vs bourgogne i glasen; låt vara snäppet enklare än sist, kanske. Har jag blivit snål eller ärvinkällaren tillfälligt urtunnad?

Tjäder med skysås, generöst med "stuffing" (i form av äpple, gul lök, katrinplommon, mandel, sidfläsk och örter), klyftpotatis i ankfett, brysselkål och gelé - mat som tilltalar den äldre generationen och som är värd att återupplevas åtminstone en gång per år. Särskilt såsen gör mycket. Långsamt kokad med kycklingfond, grönsaker, inkråm och en skvätt madeira, sedan "utspädd" med skyn från långpannan där smör, vitt vin och vatten dragit ur smaker från kalkon och fyllning under flera timmar i ugn och många ösningar... Sedan reducerad ytterligare någon timme, monterad med en skvätt grädde för lite extra fyllighet och så en sista madeiraskvätt for good measure... Djup, fyllig och välintegrerad smakintensitet blev resultatet - det finns inga genvägar till en god sås!



Så; vinerna!

En viss nyfunnen kärlek till bourgogne efter några lyckade möten under hösten gjorde att jag ville prova ett nyinköp; 2005 Louis Jadot Beaune Theurons Premier Cru. En chansning vid en visit på SB Passagen. Jadot behöver ju ingen presentation, året är gott och en Premier Cru är ju en Premier Cru och så vidare...

Mina fortsatta irrfärder i Bourgogne gav dock inte så god utdelning den här gången. Visserligen ett gott vin, men ändå lite av en besvikelse. Jämfört med Corton Grand Cru:n häromsistens så var det här ett steg tillbaka. Rödfruktigt, kryddigt och markerad syra, men lite väl slankt och - vad värre är - tråkigt!? En bourgognes främsta skyldighet är väl att fascinera med doft, elegans och nyanser? Inte riktigt vad det här exemplaret lyckas med. Den nyfikne kan hitta ett exemplar i Luleå, enligt SB:s hemsida...

Bättre tur då med en av de kvarvarande buteljerna från konjärernas generösa 40-årspresent! 1989 Chateau Dauzac, 5e cru, Margaux, är inget uppskrivet slott, precis. Sedan 1978 påbörjades en positiv utveckling under nye ägaren Felix Catelier, som sent 80-tal sålde till ett försäkringsbolag. Från 1992 hyrde dessa in inte helt okände André Lurton som manager, vilket bidragit till en fortsatt god utvecklingskurva. CS 58%, Mt 37% och CF 5%.

Förväntningarna var väl - låt oss säga - rimliga när korken drogs, men jag blev grundligt imponerad från start! Ett fantastiskt, moget vin, med varm, elegant margauxkaraktär; mörka frukter bakom ett mognadsdraperi av läder och piptobak och med en längd, elegans och finess som lämnad sin bourgognekollega en hästlängd efter. Alltid roligt att bli positivt överraskad, och det styrker tesen att det ofta lönar sig att ge de mindre, okända slotten en chans även på riktigt mogna årgångar; särskilt vid goda år som 1989...

Till sonens äppelpaj (som fick komma före ostarna för att hinnas med före läggdags...)serverades en 2005 Weingut Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein Riesling Beerenausleese! Bara namnet... Ett fantastiskt gott vin, simmigt sött men med balanserad syra; stor doft av tropiska frukter (passionsfrukt, ananas...) med inslag av vita blommor och honung. Det här kan jag definitivt återvända till!

Så; Grande Finale...! Ingen jul utan mogen port, och den här gången var det den äldre broderns tur att invigas i denna ädla dryck på allvar. Till ostarna tog jag fram min sista flaska 1966 Fonseca från auktionen i somras, som visade sig vara precis lika bra som de första två... Mitt bästa auktionsköp någonsin! Fokuserad, helt ren i doft och smak. Toner av bränt socker, fikon, lakrits med en uppfriskande apelsinnot dallrande ovanpå allt. Otroligt läcker i munnen; kraftig och elegant samtidigt och med fantastisk längd i eftersmaken. Så gott, så gott!

Jag önskar er alla en Fortsättning lika God som en Fonseca 1966...! :-)

PS Fler äter fågel med bourgogne till jul...

1996 henriot

Det här vinet har provats förr, och är en av mina absoluta favoritchampagner någonsin i den fortfarande någorlunda pristillgängliga kategorin. Jag köpte in några buteljer hösten 2008 och har njutit det vid återkommande tillfällen därefter. Nu trodde jag dock att det skulle bli svårt att få tag på fler... Det var därför med till häpnad gränsande förvåning jag plötsligt noterade att Henriot 1996 var tillbaka på SB:s hyllor, och att den till och med fanns i rimlig mängd hemma i Uppsala!

Jultraditionens granklädningschampagne var därmed bärgad, och vi hängde pynt, girlanger och glitter till tonerna av Nat King Cole, Bing Crosby, Sinatra m fl, läppjandes på årgångsskumpa av sällan skådat slag. Det här är i mitt tycke en extremt bra "brukschampagne"; en vintage som levererar i prestigeklassen utan att hamna där prismässigt. Intrycken är hyfsat konsistenta; doften domineras av mogna äpplen (jag associerar till skalade äppleklyftor som fått lega framme en stund...); jag hittar också en tydlig brödighet och inslag av gula russin. Smaken är fyllig, balanserad och mycket lång. Otroligt gott!

Den som inte har sitt kvalitetsbubbel bärgat inför nyår gör klokt i att rycka en av de kvarvarande buteljerna. Själv tillbringar jag nyåret i tjänst och försöker därför få mitt champagnebehov mättat redan nu! Och jag har naturligtvis fyllt på mitt lager för kommande festligheter - den här champagnen lär inte vika ned sig i närtid...!


God Jul till er allihopa!

the battle of b's - bordeaux vs burgundy

En stilla middag med familjer... Nå, så stilla den nu blir med två sjuåringar och en fyraåring i hasorna! Barnfamiljer umgås gärna med andra barnfamiljer; det är ursäktat att ett plötsligt byxbyte tar uppmärksamheten från tallrik och glas, eller att det ljuvligt rosastekta rådjursköttet bryskt ratas av någon som frågar "Varför måste vi alltid ha kött när vi får gäster? Är det för att det är fiiint med kött, va?" med ganska så retsam ton i rösten...

Men barn som leker bra ihop innebär också en stunds kontemplation och avkoppling över vinglasen för stressade föräldrar och en chans till vuxna samtal. Om arbete, barn, resor och vem som i hela världen uppfunnit något så tramsigt som OnePiece jumpsuit. Och varför?!

IT-mannen med hustru (som torde vid det här laget förtjäna ett eget epitet; kanske strålskyddsexperten om det inte lät så... ominöst?) är våra käraste stamgäster. Sedan de hade den goda smaken att flytta inom behagligt promenadavstånd hänger vi hos varandra ätt regelbundet. En vag känsla säger att vi är oftare här på vintern, men oftare hos dem på sommaren. IT-mannen gillar sin grill, sin gin, sin zin...

Här blir det dock vinterbubblor i välkomstglasen. En halvflaska kan vara ganska lagom när maten - för en gångs skull! - är väl förberedd och det mest handlar om att komma till bords. Som vanligt är numera inte mitt fokus på att dissikera vinerna jag dricker till umgängesmiddagar, utan mer att låta vinet vara en del av umgänget och samtalet utan att ta över för mycket... Noterna är därför lite kortfattade.

Billecart-Salmon 1998 har provats några gånger, och om jag jämför med tidigare noteringar så har nog mognaden kommit en bit nu. Den har fortfarande bra längd och syra och är mycket god, men mer åt det rundare, brödiga hållet än åt det knivskarpa jag upplevde för något år sedan.

Första rätten blir en avocadosoppa; busenkel på mogen avocado i mixer med hönsbuljong och créme fraiche. Till det en bit confiterad sidfläsk; fyra timmar i oljebad i 120 graders ugn hade gjort den smältande god!

Vinet blev en 30-årig Palo Cortado från Gonzales Byass; ett vin som kan övertyga de flesta sherryskeptiker och verkligen kan rekommenderas för den som vill ha något roligare med sig från tax-freen än en tvåliters BiB med vodka...! Nötiga, lite brända sockertoner, torkad frukt och en sälta i så väl doft som smak. Man luras lätt av doften till att förvänta sig ett betydligt sötare vin, men det här är tämligen torrt (vore intressant att veta restsötman; snustorrt är det väl inte...!?) och passar utmärkt till framför allt fläsket. Mums!

Så kom rådjurssadel med pommes duchesse (med lite rotselleri), kantarellfräs och madeirasky... Riktigt, riktigt gott! Sadeln förbryntes på en plåt lagd ovanpå spishällen och gick färdigt under lång tid och låg temperatur.

Två viner serverades öppet och parallellt; 1996 Chateau l'Arrosée och 2000 Corton Grand Cru Domain Louis Latour. Det första vinet en gåva från konjärerna, det andra inköpt på SB efter middagen på Pontus! nyligen. Två hyfsat mogna viner, där båda borde ha potential att matcha rätten bra. Matchen är jämn och ganska hård. För att vara en St Emilion har l'Arrosée rätt låg andel Merlot och hög halt Cabernet Sauvignon - kanske därför doften är så klassisk bordeaux utan att vara så tydlig St Emilion... Vinet är hur som helst i strålande kondition; mörkt, djupt och bra längd; dominerat av tobak och mogna plommon i en underbar doft. Gott, drickvänligt, hyggligt grepp, bra matvin på alla sätt!

Jämfört med Corton 2000 i glaset bredvid blir dock l'Arrosée förminskad ett snäpp. Det står efterhand allt klarare att kvällens vin är från Bourgogne. Det här vinet har en större komplexitet, tydligare mognad och ändå fräsch frukt och en tilltalande köttighet. "Ett klipp!" konstaterade IT-mannen. Ja, jag får nog handla på mig några till, faktiskt....!

Efterrätten blev barn- och vuxenvänlig glass med fantastisk kolasås och "frösockerbräck", allt medhavt och tillagat av gästerna. Även dessertvinet - en 2005 Trockenbeerenausleese från Lenz Moser - var courtesy of the guests. Det här vinet doftade underbart av olika tropiska frukter som ananas och aprikos och hade en lång, lagom söt och balanserad smak. Jag skulle gärna prova det till en jordgubbstårta i sommar!

Som vanligt en alldeles jättetrevlig middag som lyckades förmedla lite nya vinerfarenheter utan att bli nördig... Ser fram emot lite grill, gin and zin in return!

2008 graillot crozes hermitage

Jaha, så var det dags igen... Den här gången utan hajp, men det verkar ändå som om flaskorna med Alain Graillots Crozes Hermitage har en hyfsad åtgång. Jag får i alla fall leta mig ut till Danderyd för att lägga beslag på en.

Vis av min direktprovning av årgång 2007 för ett år sedan - som nästan var övermäktigt stort i doften inledningsvis - slås vinet i karaff direkt vid hemkomst. Det är fortfarande ganska mäkigt i doften inledningsvis. Lätt parfymerad, blommig och med drag av violpastill känns det ärligt talat lite sådär att sniffa på. Det blir dock lite bättre efterhand, med köttighet och vitpeppar som välkomna komplement. Smaken är hyfsat balanserad, men med det mesta samlat i framkant i munnen och med en "bred" munkänsla.

Just munkänslan är viktig för mig när jag dricker vin, och en del viner smakar mer på "bredden" än på "längden", om ni förstår. De som är "breda" har för mig en tendens att kännas som om de "fastnar" och blir svårdruckna. Därav en slank, klassisk bordeaux före en sötfruktig nya-världen-variant... Det låter kanske paradoxalt att beskriva vinet som balanserat trots dessa invändningar, men det känns balanserat inom sin stil, typ...

Hustruns omdöme är ganska hårt; "Det smakar.... BOB Blandsaft! Hallonvarianten!" Och jo, visst finns det friska hallon där också. Men blandsaft; nja - inte kan monsieur Graillot känna sig nöjd med det betyget?

Sammantaget kan jag hålla med om de invändningar som hävdar att vinet är lite glest, åtminstone jämfört med 2007. Det är dock efter några timmar ganska trevligt och klart drickbart, men... nja. Inte riktigt min kopp te. Jag lägger undan ett par flaskor till kommande Graillot-vertikaler då Syrahtunneln särskilt skall studeras. Några storinköp blir det dock inte. Det är ju snart auktion, bevars, och dags för mogna viner...!

2004 rollan de by

Det här vinet har nog provats av de flesta vinbloggare redan, känns det som... Gjort på hela 70% Mt, med 20% CS och CF samt 10% PV har det tagit delar av vinbloggossfären med storm och jämförts med Margaux vid blindprovning. Blint är som sagt blint och allt kan hända i hockey, men visst blir man nyfiken? Ett ynka smakprov på halvflaska fanns kvar häromdagen; passar bra på egen hand när hustrun är på galej...

Doften är stor, skönt svettig, skitig bordeaux i en ändå ganska fruktig stil med massor av plommon. Smakmässigt håller det vad det lovar och är ett relativt fylligt vin med strävhet som kommer främst i eftersmaken. Plommon, fat, mocka... Gott! Det är inte bara namnet som får mig att associera till 2004 La Tour de By, även om det här känns snäppet vassare i koncentration och längd. Det är nog främst doftens lite murrigare stallvibbar som leder ditåt; druvsammansättningen var ju ganska radikalt annorlunda i LTdB.

Jag har egentligen inga invändningar mot det här, och som bättre bruksbordeaux funkar det utmärkt. Men någonstans signalerar snåljåpen inom mig - borde det inte viner som närmar sig 300kr-strecket leverera lite mera wow-faktor...?

1996 les forts och mycket annat - konjärernas knytkalas!

Knytkalas hos Raketingenjören! I nyanskaffat hus och med flyttkartongerna nyligen uppackade erbjöds utrymme men inte fullt åtagande för mat och dryck - helt förståeligt! Konjärerna var dock inte sena att nappa på Whiskymannens förslag om en enkel BYOBARAITMTD (Bring Your Own Bottle And Recipe And Ingredients To Make That Dish); det som i dagligt tal går under benämningen knytis...



Det här underbara gänget av blandade vinnördar och allmänna nördar vore ju inte de de vore om inte kvällen skulle innehålla en del surpriser, avantgarde-cooking, gamla viner, franska viner, och såklart cognac. Det var således inget vanligt knytkalas som dukades upp i Uppsalas norra utpost...



Först tog Direktören ton. Vid en av honom och Vinmannen arrangerad blindprovning med drygt 20-talet destillat för idagrätt många år sedan visade vi på skrämmande dålig träffsäkerhet. Eller... jag, i alla fall. Sent kommen till den tillställningen sniffade och smakade jag mig igenom alla glasen på en kvart och spikade Rémy Martin VSOP som bäst, trots att Delamain Resérve de la Familie fanns på bordet. Tror ni att jag påmints om detta?



Dags för returmatch. Sju blindglas radas upp, och det är bara att sätta igång. Destillaten är ganska kalla, men det står klart efterhand att det är en hel del skillnader på det som finns i glasen. Glas nummer 5 dömer jag ut som "oren, klumpig, fruktsprit" och glas 7 får det ännu hårdare omdömet "rå, fruktig, lätt oren - slivovice?". Min röst hamnar på glas 4 med "god doft, balanserad smak, längd, rund, bra!" i det summariska protokollet.

Sanningen sved. Glas 5 var min tidigare omhuldade Rémy Martin VSOP, som jag fortfarande hävdar är en utmärkt vardagscognac... Och Glas 7 var något HELT annat än jag trodde.

Glas 1 - Hennessy VSOP (överraskande bra)

Glas 2 - Grönstedts Christmas Cognac (nja)

Glas 3 - Le Reviseur 10 yrs (åjo!)

Glas 4 - Delamain Pale & Dry (bäst!)

Glas 5 - Rémy Martin VSOP

Glas 6 - Du Peyrat VSOP Organic (njaej...)

Glas 7 - Viuex Marc de Bandol 1991, Chateau de Pibarnon (yeck!)

Marc, alltså... Jag var inne på grappaspåret ett tag, och någon annan gissade faktiskt på marc. 18 år på fat hade inte hjälpt - det här var näst intill odrickbart. Prismässigt låg det väl på ungefär dubbla det näst dyraste alternativet. Sorry, Vinmannen - men det var en intressant erfarenhet!

En Vouvray från 1952 som jag försökta smyga fram som nästa vin blev dock ett misslyckande. Vinet hade efterjäst i butelj, var lätt mousserande och helt trasigt. SB tog dock tillbaka flaskan utan prut, trots åldern.

I stället tillbaka till kända grejer. Ruinart 2002 har provats tidigare ett par gånger och gör mig inte besviken nu heller. Har en lite tyngre stil men passade ändå bra som inledning till kvällen...

Direktörens snittar med forell- och löjrom hade strykande åtgång. Växeltrafiken mellan kök och matsal tätnade, stämningen steg och snart nog kom första förrätten på bordet:

Whiskymannen excellerade med Oeuf Perigord (?). Ägghalvor med färserat ägg, anklever och tryffel täckta av vispad äggvita och friterade i ankfett... Till det en madeira/kalvfondsky. Riktigt läckert!

Whiskymannen och Vinmannen bidrog med varsin flaska vit bordeaux och så fick vi en liten vertikal på köpet. Chateau de Fieuzal, Pessac-Léognan, visade sig vara en riktigt trevlig bekantskap; kanske bäst i den yngre 2007:an som var frisk och ändå gott om fruktiga toner. 1995:an var mer äpplig och gränsande till oxidativ - hade nog passerat toppen... "Något mitt emellan hade nog varit det bästa!" konstaterade Pokermannen.

Till en krämig jordärtskockssoppa bjöd Raketingenjören Cuco oloroso sherry. Man kan enkelt säga att sherry är en vattendelare i gruppen. Vinmannen är helt emot all sherry (med palo cortado som minst dålig...) - andra är mer förlåtande. Jag tycker att det definitivt försvarar sin plats - god kombo!

Så kom Pokermannens rätt på bordet; Pommes Surpris - två varianter av små "kroppkakor" bakade i ugn och olika fyllning, tillsammans med en sås på öl och lime (!). Till det ett par riktigt fina bourgogner.

En Vosne-Romanée från 1970 var fantastiskt pigg och vital, men naturligtvis tydligt mogen. Den kom sig bättre och bättre under kvällen, dessutom. Återigen visar det sig att äldre bourgogne även från små/okända producenter kan hålla ihop överraskande väl och ge fantastiskt spännande viner med tid!

Joseph Drouhins 1995 Romanée-Saint-Vivant upplevdes självklart som mycket yngre - till och med att det har framtiden för sig. Fantastiskt trevliga, båda två! Kolla för övrigt konditionen på det äldre vinets kork - hur spänstig som helst!

Dags därefter för IT-mannens och mitt bidrag; majsankbröst, karljohanrisotto och körbsärssås. Till det två viner var, som serverades blint. Inga längre gissningslekar hölls igång, men en kort diskussion om vart och ett och sedan avtäckning.

1996 Les Forts de Latour var ett fantastiskt vin, i alla avseenden. Stor, tydlig Pauillacdoft, packad med ceder, blyerts, fina tanniner, bra längd och balans... Med något större koncentration kunde jag ha tagit det för slottets Grand Vin. Inköpt på Shanghais flygplats för några år sedan för omkring 1000 kr - kostar antagligen det dubbla idag...

2000 Clos de l'Oratoire hade en helt annan stil, men ändå omisskännlig bordaux. Bra mognad och balans, fruktigare men inget överdrivet. Gott!

2007 Seghesio Venom var stack minst sagt ut i flighten. Amerikansk Sangiovese hör inte till vanligheterna för mig, och omdömena var generellt ganska hårda runt bordet... Söt och påträngande doft, utan druvkaraktär. Hade krävt en blodig T-bone med fet sås... Ett - i likhet med Vinmannens Marc de Bandol - mycket intressant och lärorikt bidrag!

1975 Pichon-Lalande har jag provat en gång tidigare, vid vår stora Lalandevertikal i december för tre år sedan. Då hamnade den ganska lång ned i startfältet, men det här kändes bättre! Vinmannen har ytterligare referenser på vinet, och vi är snabbt överens om att det här är ett riktigt vitalt exemplar! Skönt mogen läder/tobak men ändå en hel del frukt och inte den rödvinbärssyrlighet jag kan vara lite känslig för i viner på utförsbacken.

Till osten öppnades en Fonseca 1966, auktionsfynd från i våras. Min andra flaska av tre, och den levererade precis lika bra som den första. Pokermannen höll den för kvällens vin, och för mig var det nog tvåan i alla fall. Med QdN Nacional-provningen i färskt minne så hade det lite svårt att hävda sig mot de absoluta topparna i minnets smakbank, men visst var det stor port i karaffen!

Efterrätt! Till Vinmannens patenterade Crêpes Suzette ställdes två buteljer fram:

En Malmsey, troligen 1964, var mycket god med brända, knäckiga toner men lite uttorkande.

Baksidesetiketten talar om en producent vid namn Powers - nytt namn för mig.

Parallellt ställde Whiskymannen fram en Moulin Touchais från 1987, lagrad hemma i 7 år... Båda vinerna var naturligtvis goda och smaskiga, men ingen av dem egentligen tillräckligt söt för efterrätten. Till och med Malmseyn hade tappat i sötma och betedde sig snarare som en Bual...

Avslutningsvis destillaten, och jag passade på att prova Whiskymannens armagnac från fredsåret 1945. Mer intressant än riktigt bra, och kanske en smula endimensionellt som jag ofta kan uppleva årgångsdestillat vara. Med detta sagt ändå en mycket god armagnac och en värdig avslutning på kvällen. Det slår mig just att vi - utan samordning - lyckades ställa åtminstone någon butelj på bordet från 40-50-60-70-80-90- och 00-tal (låt vara att 50-talaren var defekt)... Ganska häftigt, i sig!

En kontrast- och lärorik kväll i goda vänners lag! Tack Raketingenjören för gästfriheten!

2005 xavier c9dp cuvée anonyme

Man kan aldrig lite på SB:s hemsidor. Jag hann inte vara med på decembersläppets första dag trots en del intressanta nummer och trodde att allt skulle vara slut idag när jag fick chansen. När jag på eftermiddagen såg att det fanns 4 flaskor Pegau på SB Passagen stämplade jag ut och promenerade iväg i snömoddet. Om inte annat vill man ju kolla lite what all the fuzz is about...

Någon Pegau fanns det inte. Rollan de By gick dock att få på halvflaska - bra så. Ett annat vin som jag sett lite positiva recensioner om var Xaviers C9dP Cuvée Anonyme. Jag har gillat Xaviers standardcuvée 2007 och rekommenderat det ganska friskt till folk som vill ha ett lite bättre vin med stuns i. Det kan inte heller bortses från att namnet "Cuvée Anonyme" känns lite lockande småkaxigt... Jag antar att vingårdarna han handlat druvor av vill vara anonyma för att inte konkurrera med sig själva?! Så här skriver de själva på hemsidan:

"As it name points out, we shall not disclose the origin of the famous domains which compose this wine."

Det här vinet får dock en bedrövlig behandling, och skumpas hem i bilen innan det får en korkskruv i halsen några minuter efter att jag kommit innanför dörren och så rätt ned i glasen - maten står på bordet.... Alldeles för varmt och helt utan luft har det svårt att övertyga först. Det är först nu, när det fått lugna ned sig lite i kylskåp och det går att läppja på i behaglig dricktemperatur en bit under 20 grader som det kommer till sin rätt.

Fortfarande ungt, men med mognadens första stadier tydliga i den komplexitet som erbjuds redan i doften. Fruktdominerat; röda bär och frukter, örter, lakrits... I munnen stramt, tanninrikt men med finess, balans och bra längd. Mognadstoner gör sig påminda främst i inledningen, medan slutet är rejält uppstramande och mest går i rödfrukt (nästan omogna jordgubbar...) och syra. Stort, maffigt - men med ryggrad och struktur som håller hela vägen.

Bra vin nu, men definitivt lagringsmässigt.

PS För övrigt vill jag gratulera Villa Anna till DN:s första 5-poängare i deras hotelltest! Nu har jag inte nyttjat hotellrummen (ännu), men ni är verkligen värda alla positiva omdömen och vi är många som hoppas att ni biter er kvar här i stan! Ni behövs!

fyra årgångar quinta do noval nacional, m.m. ...

Tja, alltså... var börjar man? Den som i likhet med mig har en fäbless för mogen port har sannolikt också delat den våta drömmen om en äldre årgång Quinta do Noval Nacional. Den vingårdsbetecknade varianten som enligt uppgift pressas av oympade phylloxeraresistenta stockar. Som det produceras 2-300 lådor av de år som deklareras. Vars årgång 1997 finns på SB just nu för 9368 kr.

Att vid ett och samma tillfälle få prova inte mindre än fyra årgångar av denna legendar, tillsammans med några andra minnesvärda referenser känns nästan ofattbart. Den här provningen är det inte många i landet som kan matcha. Någonsin.


Genom Vinmannens kontakter med den klurige vinentusiasten Järvsömannen gjordes det hela möjligt för min egen del. Vi har mötts et par gånger vid av Vinmannen arrangerade provningar och middagar i Gävle, och det är svårt att inte charmas av Järsvömannens egensinnighet, poetiska ådra, inspirerande berättarkonst och oomtvistliga kunskapsmängd och erfarenhet. Sedan 70-talet har han handlat, samlat och lagrat vin från huvudsakligen klassiska områden: Champagne, Sauternes, Bordeaux, Bourgogne, Madeira... och så Douro.

Just Madeira är väl något av hans specialitet, och många deltagare vid den här provningen minns med vördnad en sittning med några hundråriga madieror för ett par, tre år sedan. Själv stiftade jag bekantskap med en 1870 Solera Bual i somras tack vare samme mans källare.

Vi är 14 vinnördar av olika urspung som samlas i annexet till Oxenstiernska Malmgården på Historiska muséets bakgård - en passande inramning! Som aperitif serveras dock inget portvin, men väl en mogen portugis. En Colares Chitas Tinto Viejo från 1974, inköpt på systemet sent 70-tal var mycket mogen, med hög syra, röd frukt och läder. Bra struktur och strävhet fortfarande, och tveklöst ett mycket lagringsdugligt vin som dock sett sina allra bästa dar...

Övriga flaskor serverades i Riedelglasen i en av Järvsömannen förbestämd ordning. Flaskorna dekanterades ett par, tre timmar i förväg. Totalt sju glas. Framför mig anar jag att jag mina största portvinsupplevelser hittills väntar. Djupt andetag. Here goes!

Glas 1 - port 30-tal?

Första glaset är en mystery port av helt okänt ursprung och ålder; flaskan längst till höger på första bilden. Buteljen är gammal, typsnittet diskuteras och - inte minst - vinet analyseras. Färgen är klart ljusast av alla med en genomskinlig tegelröd nyans. Doften är ganska stor, präglad av ålder med viss medicinalton och efterhand träiga, läderartade inslag. Inte mycket till frukt. Smakmässigt lite kortare men ändå trevlig och balanserad, om man tål att dricka vin på i utförslutet... Det spekuleras en del om tawny/colheita, eller bara riktigt gammal, enklare, icke årgångsbetecknad bruksport. Någon föreslår att det kan vara annat starkvin än port - men etiketten tyder ju ändå på det senare. Vi når konsensus kring enkel port från 30-tal, och är en erfarenhet rikare.

Glas 2 - Croft 1960

Nästa glas kommer också från en mystisk flaska, helt etikettslös. Den har dock på olika vägar lyckats fastställas till en Croft 1960, och är med som referens. Doften är mindre än glas 1, med mer frukt som plommonm,armelad och inslag av lakrits och efterhand även mörk apelsinchoklad (romerska bågar). I munnen är det ganska lätt, bra sötma men relativt låg syra. Kanske inte den bästa balansen, men ändå trevligt och bra!

Glas 3 - QdN 1963

I tredje glaset känns det som att vi kliver upp ett snäpp. Quinta do Novals standard-vintage från goda året 1963 har en mer komplex och större doft. Trevligt sniffvin! Överlag ett ambitiösare bygge med tydlig syra, bra struktur och bra längd. En Englandsbuteljering som jag gärna hade haft några flaskor liggande hemma av!

Glas 4 - QdN Nacional 1980

Om vi klev upp ett snäpp till glas 3 var det ytterligare ett par till det här. Minst. Jösses - vilken doft! Helt annorlunda jämfört med de första glasen, mycket komplex och faktiskt drag av röda frukter snarare än de blå jag brukar hitta. Men det är i smaken skillnaden ändå blir tydligast. En oerhörd intensitet, nästan eldighet, med röda, hårda karameller, söta körsbär, otrolig längd, kompakt, visköst...

Glas 5 - QdN Nacional 1982

Det här glasets doft var inledningsvis lite blygare än sin granne till vänster. Efterhand vecklade dock en fruktig, stor, fräsch doft ut sig, som gav intryck av att vara mer äntvå år yngre än 80:an. I munnen: "oj, oj, oj...." (citat från mina noteringar). Det blir för mig nästan fånigt att försöka dissikera perfektion. Om jag utöver ovanstående utrop också noterade "viskös balans! kraft elegans" och dessutom i ett anfall av Broadbentsk iver klottrar ***** längst ned på papperet så inses lätt att det här var något alldeles, alldeles extra. En dimensionsdörr. Har man en gång passerat blir livet sig inte likt.

Framför allt elegansen var så oerhört påtaglig, och med tanke på möjlig vidare utveckling och att den ligger förhållandevis lågt i pris på marknaden så är det här kanske ett vin man någon gång i sitt liv kan få hoppas på att återse.

Glas 6 - QdN Nacional 1983

I 83:an hittade jag ett släktskap med 80:an. Jag upplevde även det här vinet som lite eldigare, intensivare, med stor, lättillgänglig doft och frisk smak av körsbär. Fantastiskt gott, naturligtvis, men en känsla av att redan nu stå ganska nära sin mognadstopp. Järvsömannen förklarade att många upplevt att Nacionals viner på 70- och 80-talet fick en lättare, elegantare karaktär - kanske också mer snabbmognande? Hade den inte haft oturen att komma efter den magiska 82:an hade den varit lysande...

- paus -

Så här långt allt väl. Men nu vill jag att ni sitter ner, nattar barnen och spänner fast er. För nu blir det åka av...

Glas 7 - QdN Nacional 40-tal, troligen 1947

Hand upp alla ni som druckit viner omkorkade av Whitwhams? En numera uppköpt och upphörd firma med starka kvalitetskrav som reste runt och omkorkade viner på slott och herresäten runt om i England i alla fall en bit in på 90-talet. Den här buteljen passerade deras skrutinösa händer i april 1994...

På buteljens baksida finns också en etikett: "From the Van Zeller Family Private Collection". Van Zellers var ättlingar till Silval som tog över Quinta do Noval i slutet av 1800-talet och så småningom avyttrade till AXA-koncernen 1993. Tydligen fördes en del av deras privata lager till England och såldes där. Via Whitwhams har det hamnat hos FRW och sedan i Järvsö. Outgrundliga äro vinets vägar... Vinet uppgavs av Whitwhams vara "från 40-talet", vilket är en uppgift från ägaren som naturligtvis inte går att styrka men heller inte finns direkta skäl att motsäga. Om det omkorkades för 16 år sedan bör det ha varit kanske 40-50 år då. Låter rimligt.


Nå, hur är det då? Jo, det skall jag tala om för er, att det är här regnbågen slutar och skalor inte räcker till. Det är här klockorna stannar och änglarna trumpetar. Det är här sjunde inseglet brister och förklaringen och uppenbarelsen kommer över oss...

Trots att doften inledningsvis är lite blyg (!) så växer det här vinet till en gigant - nej; ett monument! - under kvällen. En otroligt lång smak, helt utan slut; choklad, mörk torkad fikonfrukt, sötma och balans och perfektion... "OTROLIG LÄNGD! KLART BÄST!" står med versaler i mina noteringar. Utan tvekan mitt bästa portvin någonsin och antagligen ett av mina bästa viner totalt sett. En i det närmaste religiös upplevelse.

Vi letar referenser och hittar att Broadbent bara provat årgång 1947 av de tre år på fyrtiotalet som deklarerades av QdNN. Om 47:an skriver han "remarkably youthful in the early 1970s: rich and rounded, one of the best 47's. Alas, not tasted since. Should be magnificent ***** "

Om det var 47:an i våra glas kan jag bara instämma och konstatera att Braodbent har rätt - magnificense in a glass!

Stort tack till Järvsömannen att jag var en av dem som fick vara med och dela den här uppelvelsen!

2000 corton grand cru, louis latour, på pontus!

Fredagkväll = bordeaux med grabbgäng. Lördagkväll = mysmiddag på tu man hand med hustrun; helgen kunde ha varit sämre...! Vi kvitterade ut och slog ihop ett par fyrtioårspresenter, och vips hade vi en kväll på en bättre restaurang i Stockholm med hotellövernattning och barnvakt!

Av flera skäl landade valet på Pontus! som jag aldrig tidigare besökt. Jag har dock hört och läst mycket gott om såväl maten som vinlistan och sommelieriet, och vi blev inte besvikna.

Presentkortet innebar en tvårättersmeny med fördrink, vilket vi kände skulle bli alldeles lagom. Visst är avsmakningsmenyer trevliga, men samtidigt tar de ju bort lite fokus från samtalet och umgänget. Jag minns inte var jag läste den reflektionen först (antagligen i Gourmet...), men flerrättersmenyerna spås en tillbakagång just för att man vill prata om annat än det som hela tiden kommer på tallriken. Kanske det...

Vi inledde med korv på tupp och vit tryffel, ostronskivling och polenta. Snyggt och riktigt, riktigt gott. Ganska "jordnära", homogena smaker med en alldeles lagom accent av tryffel som spetsade till hela anrättningen.

Varmrätten blev rådjursstek med jordärtskockscréme, rågfriterad shiitake, kvittenmarmelad serverad med gryta med kryddiga rådjursköttbullar (i bakgrunden). Det skall erkännas att portionen såg löjligt liten ut först, men grytan till gjorde hela skillnaden och vi blev rejält mätta och nöjda. Även här klassiska smaker utan spret och - undantaget de lite alltför kryddstarka köttbullarna i grytan - dessutom extremt vinvänligt. Jordärtskockscrémen skulle jag vilja ha recptet på - to die for!

Så, vad dricker man till det här? Tja, snart sagt vad rött som helst med lite mognad och syra hade nog funkat. Välj ditt favoritvin från gamla välden så hade det nog gått bra...

Med tanke på bordeaux-bonanzan kvällen innan kändes det som ett läge för bourgogne. Tupp, tryffel, rådjur, jordärtskockor... borde inte gå vilse där, va? Jag fick dock argumentera lite för min sak först med den första sommelieren som ville få in mig på barbera, men stod på mig och bad om en Drouhin Romanée-St-Vivant från 1995. Tyvärr visade den sig slut, och Mario Moroni ryckte in och erbjöd en dyrare ersättare för samma pris, alternativt en Corton Grand Cru 2000 från Domaine Louis Latour som han trodde egentligen skulle passa ännu bättre. Så fick det bli.

Vinet var ljuvligt, och tilltalade både hustrun och mig extremt väl. Stora bourgognekupor, kryddiga dofter av solmogna jordgubbar och hallon, köttiga inslag och ett mognande drag av läder. Jämförelser som "sensuellt" och andra svepande generaliseringar tycker jag ofta blir ganska innehållslösa. Låt oss bara nöja oss med att konstatera att bordeaux passade utmärkt kvällen innan, men att för den här kvällen med hustrun var bourgogne alldeles rätt...!

fyra årtionden i bordeaux...

En fredagskväll samlas en bunt vinnördar av olika slag hemma hos Vintresserad i Täby. Inbjudan - "Fyra årtionden i Bordeaux!" - var så lockande att även en allt bekvämare och vid det här laget tämligen luttrad vinnörd som undertecknad fann det lätt att ställa bilen på jobbet och leta sig ut i novemberkvällens mörker.

Förutom att vinerna från mitt absoluta favoritdistrikt naturligtvis utgjorde en stor lockelse i sig hade också utsikterna att återse ett par tidigare bekanta wine-geeks och inte minst en bunt nya dito också en stark dragningskraft. Sämre saker kan man göra en fredag än att med en bunt likasinade prova, sörpla, smacka, fundera, reflektera och spekulera...

Totalt 19 viner serverades under kvällen... Allt blint, utom en liten aptitretande 2009 Clos Floridene som inledde kvällen. Gott, men jag föredrar nog högre halt av Sauvignon Blanc (detta utan att alls veta proportionerna i vinet...!). Det kändes åtminstone som om det hade en hel del Sémillon i sig.

Vinerna serverades helblint för alla utom värden som dock fick dem halvblint. Det var med andra ord vidöppet för gissningar, fallgropar och självmål, men det etablerades snabbt en fullständig prestigelöshet i rummet och vi var alla i diverse diken och vände med jämna mellanrum. Det viktigaste är ju ändå vad du själv tycker och tänker om vinet, och det kan aldrig tas ifrån dig! Ibland var vi överens, men oftare inte...


Därefter; flight A: 90-tal!
A1 - 1995 Beau-Sejour Bécot, St Emilion
A2 - 1999 Domain de Chevalier, Graves
A3 - 1998 Rauzan-Ségla, Margaux
A4 - 1994 Grand-Puy-Lacoste, Pauillac
A5 - 1999 Gruaud Larose, St Julien

Jag var ganska ensam om att hävda Grand-Puy-Lacostes förträfflighet i det här gänget, och i ärlighetens namn så hade den en del mindre smickrande gröna, stjälkiga drag i sig. Samtidigt så fanns det så mycket annat jag tyckte om i vinet (cassis och bly och järn...!) och den stod ut från mängden... Gruaud-Larose var också läcker, med stor, komplex doft; mer tobak, läder och lagom skitigt... Besvikelsen var nog störst på Beau-Sejour Bécot, som upplevdes ganska blyg och återhållen.

Överlag den mest homogena flighten i mitt tycke och där alla viner utan tvekan skulle utgöra gott sällskap till klassisk mat. Nittiotalisterna har skön mognad nu, och några ska nog drickas inom de närmaste åren.




Flight B: 70- och 80-tal!
B1 - 1985 Léoville-Poyferré
B2 - 1989 Léoville-Barton
B3 - 1988 Boyd-Cantenac
B4 - 1985 Latour
B5 - 1970 Pontet-Canet

Vilken flight! Poyferré börjar tillsammans med Pichon-Lalande höra till mina mest provade slott, och det gjorde mig inte besviken här heller även om cassistonerna först kändes lite halstablettsartificiella. Pontet-Canet hör å andra sidan till mina riktiga gammelvinsreferenser, där jag vid samma tillfälle i somras fick chans att prova såväl 1929 som 1959. Den här buteljen var på väg över toppen, men mitt tycke mycket njutbar fortfarande.



Efterhand stod det dock mer och mer klart att det var i glas 4 det hände grejer. Noteringarna är lite summariska. Jag läser: "Riktigt bra. Pauillac! -88?" Vi började ana oråd när värden dröjde osedvanligt länge med avtäckandet av flaskan. "Om det inte är en premier cru så är det nog en rikigt bra deuxieme cru, t ex Lalande..." Nej, ingen hade nog väntat sig att självaste Latour skulle komma på besök! Jösses, min tredje Latour och faktiskt den andra från -85! Det här var inte ett vin som spottades och som lämnade övriga viner under kvällen i kölvattnet, trots att det inte nådde riktigt ända upp till de magiska höjder som jag minns från tidigare...

Kvällens kung!

Flight C - 00-tal:
C1 - 2000 Pavillion Rouge

C2 - 2003 Domain de Chevalier

C3 - 2002 Pontet Canet

C4 - 2002 Clos Fourtet

C5 - 2001 Léoville-Poyferré

Här började jag få det svårt... Kanske blev övergången från det utmognande 70- och 80-talisterna till de fruktpackade 00-talarna alltför abrupt; Pavillion Rouge dömdes i mina noteringar inledningsvis ut som "fyllig, sötsträv, obalanserad och klumpig...". Jag fick anlendning att revidera den bilden och längre ned står "växer efterhand, bra struktur och strävhet". Största bottennappet var Dom de chevalier, vars täta vaniljfudge/toffeesmak var i det närmaste kväljande. Andra tyckte annorlunda... Bäst i flighten var i mitt tycke Pontet Canet, med friskhet, mognadstendenser, bra frukt och längd. "potential!" står i blocket.

Flight D: bonusviner av okänt slag...

D1: 2007 Almaviva

D2: 2005 Bond Matriarch

D3: 2005 Villhardy

Tre påsar dyker upp på bordet från kamrat R. Att första glaset är något annat än bordeaux är tydligt. Blåbärspaj med vaniljsås för oss till sydamerika och tillbaka och dit igen... Tätt och koncentrerat, men inte helt odrickbart även för en old school-kille som jag. Andra glaset har en helt annan stuns i sig. Fortfarande utanför Bordeaux, men var är vi? Mint och kontaktlim? Australien eller Californien? Det visar sig vara det senare. "Lite utanför din ram?" undrar Frankofilen som känner mina preferenser ganska väl. Faktiskt inte. "Gott! Mums" hittar jag bl a i blocket, och det har tillräckligt med struktur och syra för att balansera. Tredje glaset lockar mig tillbaka till Bordeaux, även om det inte är självklart. En garageist från St Emilion som jag aldrig hört talas om, men tydligen var Thunevin inblandad på något hörn. Helt okej, men flighten gick till Bond!

Best supporting act...

Sammanfattningsvis en otroligt trevlig kväll, väl ordnat och arrangerat av Vintresserad. Mina lärdomar blir att

- lita på mina första instinkter,

- pauillac vinner tre flighetr av tre för mig...

- 2002 är en underskattad årgång,

- 90-talisterna är lysande matviner nu,

- det faktiskt går med viss mängdträning att börja skilja margaux från st julien från pauillac med en träffprocent som överstiger slumpens,

- och att Latour håller platsen som mitt absoluta favoritvin, when money's not an issue...

Tack för en lysande trevlig kväll, som av logistiska skäl var tvungen att avslutas lite i förtid... Hoppas vi ses snart igen!

PS Andra har varit snabbare och ni hittar noteringar här och här.

1969 vouvray domaine bourillon-dorléans (sec)

Jag är ju en sucker för gammalt vin. Ibland tvingar det fram en betingad reflex när ålder/pris-kvoten blir för stor. Ett riktigt gammalt vin som fortfarande går att lösa för pengar är i mina ögon alltid intressant.

När SB chockade med att ta in lite gammal Vouvray i somras kunde jag därför inte avhålla mig. Jag har dock inte tagit chansen att testa förrän häromkvällen. En krämig kycklinggryta med en skvätt av vinet i sig som smakbrygga fick göra sällskap - inga alltför spretiga eller svårmatchade smaker...

Korken förtjänar ett eget omnämnande... Mer luddbemängd dito har jag aldrig skådat! Konditionen var det dock inget som helst fel på; lång, tät och sammanhängande.





Doften på det här vinet är höggradigt speciell. Tropisk frukt, äpple/päron, mineral, viss citrus och så det där draget som inte känns helt piggt utan påminner lite om något unket... Våt yllefilt skulle Vinmannen ha sagt, som inte är svag för gammal chenin blanc. Jag tror mig dock av olika skäl ha tillbringat betydligt mer tid i och under vått ylle än han har, och håller inte riktigt med. Kanske snarare ett lätt oxidativt drag, men inte så uttalat som i mina senaste vitvinserfarenheter med mer än 30 år på nacken (Laville Haut-Brion 1970, Viña Tondonia Gran Reserva Blanco 1976...). Det är svårt att på doften säga att det här är ett så pass gammalt vin.



Smakmässigt är det en smula ensidigt. Det smakar som det doftar, med tydligt markerad syra som främsta framträdande egenskap. En äpplighet blir alltmer påträngande under kvällen; riktigt surgröna Granny Smith. Det är... speciellt. Bra längd. Komplexiteten tilltar något i eftersmaken, men det är fortfarande lite enahanda.

Helhetsbetyget blir godkänt (+) smakmässigt, klar kuriositetsbonus men tveksamt prisvärde.

Det funkar någotsånär till maten, men bör nog hellre njutas på egen hand. För visst går det att njuta av det, men utan kuriositetsfaktorn som etiketten ger hade nog frågetecknen hopat sig. Nu går det att acceptera och förklara bristerna och istället fascineras över vitaliteten!

1975 chateau mouton-rotschild, pauillac, 1e cru classé

Bror och flickvän är på besök, och en trevlig middag med pumpasoppa till förrätt och en älgstek med jordärtskocks- och mandelpotatispuré som varmrätt är under förberedande. Jag frågar brorsan vad han känner skulle passa till en älg; bordeaux eller bourgogne. Bror min - som har en stark fäbless för portviner från 60-talet men annars är ganska ointresserad av vin - svarar med spelad och överdriven världsvana:

"Till en välstekt älg dricker jag alltid gammal bordeuax!"

Såpass... Nå, tänker jag, och böjer mig ned till den lägsta hyllan i förrådet för att resa upp en flaska så att fällningen samlas mot botten. Få se hur det här kan tänkas smaka!

Flaskan dekanteras ungefär en halvtimme innan servering. Färgen är röd, uttunnande i kanterna men helt utan tegelnyans. Inget skvallrar om vinets ålder vid blotta åsynen... Doften är inledningsvis lite murrig med drag av jordkällare, men det vädrar bort efterhand. Det ersätts av en underbar, mogen, fyllig doft med tobak, läder och multna löv lagda som en höstlig filt över friska röda bär. I munnen är det medelfylligt med bra längd, lagom syra och riktigt fina tanniner som framträder som bäst ungefär en timme efter öppnandet.

Vi följer vinet under kvällen, och doften är det som utvecklas mest och vandrar genom flest olika spektra. Efter ett par timmar har den drag av portvinslik torkad frukt medan den ännu senare på kvällen har inslag av svett och börjar surna något... Smaken blir syrligare efter ett par timmar och får tydligare drag av lingon/rönnbär.

Jag blir alldeles lycklig av det här vinet! När jag läser vad jag skrivit ovan inser jag att det låter nästan som ett vardagsvin, men så är det inte alls... Doften är otroligt inbjudande och vital; hela vinet är ungdomligt moget! Det är en Sean Connery på butelj, typ; samma aristokratiska elegans parad med ålderstrotsande vitalitet och självklara mognad.

Den här sortens flaskor får man sällan chans att pröva, och jag är glad och lycklig för att ha sådana vänner som förser mig med den möjligheten! Tack Konjärer - vi ses snart!

PS På Cellartracker varierar omdömena mellan ca 91-94 p.

2004 la nerthe och 2004 lagrange

Nyfikenheten på en något äldre la Nerthe blev för stor, och en av mina 2004:or fick sätta livet till i söndags. Kalvfärsbiffar med örtkryddor och svarta oliver; potatis rostad i ugn tillsammans med zucchini, aubergine och paprika och en créme fraicheröra med örter, vitlök och honung utgjorde gott sällskap.

Med 2007:an i färskt minne var den inledande bekantskapen en viss besvikelse. Doften kändes ganska sluten och intetsägande, och även om strukturen och syran fanns där kändes smaken väl dov och murrig. Absolut inte defekt, bara ... stum? Syrahtunneln!?

Lätt besviken fick resten stå i karaff i vinrummet över natten. I dag var det dock annat ljud i skällan. Doften hade fått en helt annan komplexitet, med mörka frukter (plommon) och bär (björnbär), men också torkade jordgubbar, någon örtighet och viss mineralitet. I munnen var det friskt, syrligt med en nästan italiensk bitter körsbärston, men samtidigt tydliga drag av sötlakrits, en viss jordighet och mognadstoner av läder. Enkelt uttryckt ett bättre och intressantare vin än dagen innan. Dock saknade jag faktiskt de friska hallonen från 2007:an... En mix 50-50 av de två vinerna kanske!?

Tidigare i helgen var suget efter en ostvänlig bordeaux stort. Ni vet, lite mognad men med tydliga cassis/blyerts/cedertoner... Man skulle kunna tro att det var stapelvara hemma hos mig, men jag hade märkbart svårt att hitta någon som jag ville offra för ett i grunden ganska enkelt tillfälle. Så föll min blick på den understa planet i sidohyllan, där - bortglömd - stod en halvfull låda Lagrange 2004. Köpt på SB som primör och aldrig provad. Dags nu!

Long story short så var vinet precis vad jag letade efter och motsvarade förväntningarna väl. Mognadsmässigt kändes som på väg in i rätt fas, men fortfarande ungt. Inte alls tjockflytande, överlastad gräddkoladoftande som 2004 Léoville-Poyferré häromåret (som dock förhoppningsvis har en större potential...). Drickbart, njutbart med tydlig, klassisk left bank-prägel, bra längd, medelfylligt och god balans. Kanske lite svagt på tanniner, men det är en randanmärkning på ett riktigt bra vin! Fem bra flaskor kvar, hoppas jag...