Jaha, så var det dags igen... Den här gången utan hajp, men det verkar ändå som om flaskorna med Alain Graillots Crozes Hermitage har en hyfsad åtgång. Jag får i alla fall leta mig ut till Danderyd för att lägga beslag på en.Vis av min direktprovning av årgång 2007 för ett år sedan - som nästan var övermäktigt stort i doften inledningsvis - slås vinet i karaff direkt vid hemkomst. Det är fortfarande ganska mäkigt i doften inledningsvis. Lätt parfymerad, blommig och med drag av violpastill känns det ärligt talat lite sådär att sniffa på. Det blir dock lite bättre efterhand, med köttighet och vitpeppar som välkomna komplement. Smaken är hyfsat balanserad, men med det mesta samlat i framkant i munnen och med en "bred" munkänsla.
Just munkänslan är viktig för mig när jag dricker vin, och en del viner smakar mer på "bredden" än på "längden", om ni förstår. De som är "breda" har för mig en tendens att kännas som om de "fastnar" och blir svårdruckna. Därav en slank, klassisk bordeaux före en sötfruktig nya-världen-variant... Det låter kanske paradoxalt att beskriva vinet som balanserat trots dessa invändningar, men det känns balanserat inom sin stil, typ...
Hustruns omdöme är ganska hårt; "Det smakar.... BOB Blandsaft! Hallonvarianten!" Och jo, visst finns det friska hallon där också. Men blandsaft; nja - inte kan monsieur Graillot känna sig nöjd med det betyget?
Sammantaget kan jag hålla med om de invändningar som hävdar att vinet är lite glest, åtminstone jämfört med 2007. Det är dock efter några timmar ganska trevligt och klart drickbart, men... nja. Inte riktigt min kopp te. Jag lägger undan ett par flaskor till kommande Graillot-vertikaler då Syrahtunneln särskilt skall studeras. Några storinköp blir det dock inte. Det är ju snart auktion, bevars, och dags för mogna viner...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar