1996 les forts och mycket annat - konjärernas knytkalas!

Knytkalas hos Raketingenjören! I nyanskaffat hus och med flyttkartongerna nyligen uppackade erbjöds utrymme men inte fullt åtagande för mat och dryck - helt förståeligt! Konjärerna var dock inte sena att nappa på Whiskymannens förslag om en enkel BYOBARAITMTD (Bring Your Own Bottle And Recipe And Ingredients To Make That Dish); det som i dagligt tal går under benämningen knytis...



Det här underbara gänget av blandade vinnördar och allmänna nördar vore ju inte de de vore om inte kvällen skulle innehålla en del surpriser, avantgarde-cooking, gamla viner, franska viner, och såklart cognac. Det var således inget vanligt knytkalas som dukades upp i Uppsalas norra utpost...



Först tog Direktören ton. Vid en av honom och Vinmannen arrangerad blindprovning med drygt 20-talet destillat för idagrätt många år sedan visade vi på skrämmande dålig träffsäkerhet. Eller... jag, i alla fall. Sent kommen till den tillställningen sniffade och smakade jag mig igenom alla glasen på en kvart och spikade Rémy Martin VSOP som bäst, trots att Delamain Resérve de la Familie fanns på bordet. Tror ni att jag påmints om detta?



Dags för returmatch. Sju blindglas radas upp, och det är bara att sätta igång. Destillaten är ganska kalla, men det står klart efterhand att det är en hel del skillnader på det som finns i glasen. Glas nummer 5 dömer jag ut som "oren, klumpig, fruktsprit" och glas 7 får det ännu hårdare omdömet "rå, fruktig, lätt oren - slivovice?". Min röst hamnar på glas 4 med "god doft, balanserad smak, längd, rund, bra!" i det summariska protokollet.

Sanningen sved. Glas 5 var min tidigare omhuldade Rémy Martin VSOP, som jag fortfarande hävdar är en utmärkt vardagscognac... Och Glas 7 var något HELT annat än jag trodde.

Glas 1 - Hennessy VSOP (överraskande bra)

Glas 2 - Grönstedts Christmas Cognac (nja)

Glas 3 - Le Reviseur 10 yrs (åjo!)

Glas 4 - Delamain Pale & Dry (bäst!)

Glas 5 - Rémy Martin VSOP

Glas 6 - Du Peyrat VSOP Organic (njaej...)

Glas 7 - Viuex Marc de Bandol 1991, Chateau de Pibarnon (yeck!)

Marc, alltså... Jag var inne på grappaspåret ett tag, och någon annan gissade faktiskt på marc. 18 år på fat hade inte hjälpt - det här var näst intill odrickbart. Prismässigt låg det väl på ungefär dubbla det näst dyraste alternativet. Sorry, Vinmannen - men det var en intressant erfarenhet!

En Vouvray från 1952 som jag försökta smyga fram som nästa vin blev dock ett misslyckande. Vinet hade efterjäst i butelj, var lätt mousserande och helt trasigt. SB tog dock tillbaka flaskan utan prut, trots åldern.

I stället tillbaka till kända grejer. Ruinart 2002 har provats tidigare ett par gånger och gör mig inte besviken nu heller. Har en lite tyngre stil men passade ändå bra som inledning till kvällen...

Direktörens snittar med forell- och löjrom hade strykande åtgång. Växeltrafiken mellan kök och matsal tätnade, stämningen steg och snart nog kom första förrätten på bordet:

Whiskymannen excellerade med Oeuf Perigord (?). Ägghalvor med färserat ägg, anklever och tryffel täckta av vispad äggvita och friterade i ankfett... Till det en madeira/kalvfondsky. Riktigt läckert!

Whiskymannen och Vinmannen bidrog med varsin flaska vit bordeaux och så fick vi en liten vertikal på köpet. Chateau de Fieuzal, Pessac-Léognan, visade sig vara en riktigt trevlig bekantskap; kanske bäst i den yngre 2007:an som var frisk och ändå gott om fruktiga toner. 1995:an var mer äpplig och gränsande till oxidativ - hade nog passerat toppen... "Något mitt emellan hade nog varit det bästa!" konstaterade Pokermannen.

Till en krämig jordärtskockssoppa bjöd Raketingenjören Cuco oloroso sherry. Man kan enkelt säga att sherry är en vattendelare i gruppen. Vinmannen är helt emot all sherry (med palo cortado som minst dålig...) - andra är mer förlåtande. Jag tycker att det definitivt försvarar sin plats - god kombo!

Så kom Pokermannens rätt på bordet; Pommes Surpris - två varianter av små "kroppkakor" bakade i ugn och olika fyllning, tillsammans med en sås på öl och lime (!). Till det ett par riktigt fina bourgogner.

En Vosne-Romanée från 1970 var fantastiskt pigg och vital, men naturligtvis tydligt mogen. Den kom sig bättre och bättre under kvällen, dessutom. Återigen visar det sig att äldre bourgogne även från små/okända producenter kan hålla ihop överraskande väl och ge fantastiskt spännande viner med tid!

Joseph Drouhins 1995 Romanée-Saint-Vivant upplevdes självklart som mycket yngre - till och med att det har framtiden för sig. Fantastiskt trevliga, båda två! Kolla för övrigt konditionen på det äldre vinets kork - hur spänstig som helst!

Dags därefter för IT-mannens och mitt bidrag; majsankbröst, karljohanrisotto och körbsärssås. Till det två viner var, som serverades blint. Inga längre gissningslekar hölls igång, men en kort diskussion om vart och ett och sedan avtäckning.

1996 Les Forts de Latour var ett fantastiskt vin, i alla avseenden. Stor, tydlig Pauillacdoft, packad med ceder, blyerts, fina tanniner, bra längd och balans... Med något större koncentration kunde jag ha tagit det för slottets Grand Vin. Inköpt på Shanghais flygplats för några år sedan för omkring 1000 kr - kostar antagligen det dubbla idag...

2000 Clos de l'Oratoire hade en helt annan stil, men ändå omisskännlig bordaux. Bra mognad och balans, fruktigare men inget överdrivet. Gott!

2007 Seghesio Venom var stack minst sagt ut i flighten. Amerikansk Sangiovese hör inte till vanligheterna för mig, och omdömena var generellt ganska hårda runt bordet... Söt och påträngande doft, utan druvkaraktär. Hade krävt en blodig T-bone med fet sås... Ett - i likhet med Vinmannens Marc de Bandol - mycket intressant och lärorikt bidrag!

1975 Pichon-Lalande har jag provat en gång tidigare, vid vår stora Lalandevertikal i december för tre år sedan. Då hamnade den ganska lång ned i startfältet, men det här kändes bättre! Vinmannen har ytterligare referenser på vinet, och vi är snabbt överens om att det här är ett riktigt vitalt exemplar! Skönt mogen läder/tobak men ändå en hel del frukt och inte den rödvinbärssyrlighet jag kan vara lite känslig för i viner på utförsbacken.

Till osten öppnades en Fonseca 1966, auktionsfynd från i våras. Min andra flaska av tre, och den levererade precis lika bra som den första. Pokermannen höll den för kvällens vin, och för mig var det nog tvåan i alla fall. Med QdN Nacional-provningen i färskt minne så hade det lite svårt att hävda sig mot de absoluta topparna i minnets smakbank, men visst var det stor port i karaffen!

Efterrätt! Till Vinmannens patenterade Crêpes Suzette ställdes två buteljer fram:

En Malmsey, troligen 1964, var mycket god med brända, knäckiga toner men lite uttorkande.

Baksidesetiketten talar om en producent vid namn Powers - nytt namn för mig.

Parallellt ställde Whiskymannen fram en Moulin Touchais från 1987, lagrad hemma i 7 år... Båda vinerna var naturligtvis goda och smaskiga, men ingen av dem egentligen tillräckligt söt för efterrätten. Till och med Malmseyn hade tappat i sötma och betedde sig snarare som en Bual...

Avslutningsvis destillaten, och jag passade på att prova Whiskymannens armagnac från fredsåret 1945. Mer intressant än riktigt bra, och kanske en smula endimensionellt som jag ofta kan uppleva årgångsdestillat vara. Med detta sagt ändå en mycket god armagnac och en värdig avslutning på kvällen. Det slår mig just att vi - utan samordning - lyckades ställa åtminstone någon butelj på bordet från 40-50-60-70-80-90- och 00-tal (låt vara att 50-talaren var defekt)... Ganska häftigt, i sig!

En kontrast- och lärorik kväll i goda vänners lag! Tack Raketingenjören för gästfriheten!