1997 chateau d'yquem

Jodå, så att så är det... En måndag kväll i slutet av september kan ju behövas livas upp lite, och vad passar bättre en lite flytande guld i form av Chateau d'Yquem?

Frekventa läsare av denna blogg vet dock att det inte dricks Premier Cru Supérieur sauternes till måndagspölsan sådär regelbundet som man kanske skulle kunna önska. Faktum är att det var första gången för både hustrun och mig. Men vi tar det från början.

I stort behov av lite kvalitetsid-för-vuxna lämnade vi plikter därhän och son till morföräldrar och kastade oss ut på en 36-timmarskryss till Helsingfors. Silja Line trafikerar sträckan med sina flytande shopping- och nöjesgallerior som har ganska lite med båtar att göra längre, men som överraskade mig med hög ambition på såväl mat som vin.

Första kvällen ombord åt vi på gourmetrestaurangen Bon Vivant. Maten var som sagt ambitiös och vällagad, men kanske utan det där extra måttet av inspiration. Vinlistan på glas imponerade dock, och hade - för ovanlighets skull - stark slagsida mot gamla världen. Frankrike och Italien dominerade kraftfullt.

Min vana trogen började jag leta intressanta viner och sedan fundera ut vilken mat som skulle passa. Med det rika utbudet på glas gick det utmärkt att hålla sig till dessa. Det var där jag alltså till min förvåning hittade Chateau d'Yquem 1997 på glas. För 4 cl ville de ha 175 SEK, vilket i sammanhanget kändes fullt hanterbart. Och den mängden torde ändå räcka utmärkt till förrätten.

Tyvärr, tyvärr hade inte min efterhängsna förkylning återkommit något, och att prova ett vin med lock för örat, rosslig hals och lite halvtäppt är inte särskilt bra förutsättningar. Det var därför med viss bävan som vinet kom på bordet. Det enda jag förväntadde mig var egentligen att bli besviken. Jag tycker mig ha provat en hel del bra sauternes (mogen Rieussec, Suduiraut m.m.), och hade innan den här dagen svårt att tro att jag skulle kunna uppfatta något vin som så markant, entydigt bättre än dessa. Särskilt som jag var i så dassig kondis själv. Men det kunde det. Jösses vad det kunde det.

Redan vid första sniffen var jag såld. Den intensitet som flödade upp ur glaset hade kunnat skölja bihålorna rena hos ett sjölik! Aprikos, honung, tropiska frukter, mango, och ett drag av bittermandel. Och i munnen - en sådan längd och intensitet! Som Vinmannen skrev i ett sms senare när jag meddelade honom tilldragelsen:

"Lysande, så nu har du blivit av med oskulden alltså ... Välkommen i klubben, har man väl prövat så finns ingen återvändo."

Helt riktigt.

En Pomerol 1999 från Chateu Pomeaux hade toner av björnbärssylt, vanilj, kaffe, tobak och mörk choklad och var tätt och nästan lite åt det viskösa hållet. Gott, men inte fullträff i Konjärens Bordeauxtavla. Mycket passande till utmärkt lamm, dock.

På hemresan tilbringades en god stund i den till samma restaruang hörande mycket trevliga vinbaren, där jag testade Ermitage, Corton, Brunello dock fortfarande hämmad av en förkylningsbubbla runt huvudet. Rasande trevligt, hur som helst. Att vinerna som serverades dessutom samtlia fanns till avsalu i den lilla, exklusiva vinshoppen gjorde det hela inte sämre. Den avslutande shoppingen gjorde att det vilar ett och annat godis i vinrummet numera...!