Tryffelsvinet är en importör som enligt de själva nischat in sig på små till medelstora producenter av kvalitetsviner, huvudsakligen från gamla världen. Genom ett smart och aktivt nyttjande av internet och epostlistor som marknadsföringsinstrument, och den känsla av exklusivitet som medlemmarna får genom att kunna köpa viner som är "dolda" för andra i SB:s sortiment så har de lyckats väl med att slå sig fram till en stark plats i vinnördarnas kollektiva medvetande. Listiga killar och tjejer, alltså. Att då och då erbjuda exklusiva provningar med gästande producenter är förstås också ett ba trick, men det som skiljer ut Tryffelsvinet från andra firmor är att det bemödar sig om att lämna huvudstaden. Det är faktiskt mycket enklare att gå på provning i Uppsala för oss Uppsalabor...
När sedan F&V berömmer ett vin i en vertikal och man får chansen att prova några själv för en rimlig peng och måttlig ansträngning så är det bara att tacka och ta emot (och om F&V läser detta och Martin har pratat med er så är det jag som är jag... Men vi låter det stanna därvid, okej? Jag har inget behov av att outa i något större sammanhang ;-) ). Tyvärr gör min envisa förkylningsplåga ett återbesök med lätt huvudvärk och koncentrationssvårigheter. Inga ideala förutsättningar, således.
Mastroberardino är en italiensk producent från Kampanien (i höjd med Neapel). Deras specialitet ligger i att odla traditionella druvor som i några fall har månghundraårig eller mer historia i trakten. Hä vankas ingen slätstruken cabernet sauvignon eller lagom fatad chardonnay, med andra ord. Så; fem glas på bordet och den livlige italienaren Dario på podiet. Ett drygt trettiotal Munskänkar och Tryffelsvinsmedlemmar runt borden. Domtrappkällaren är scenen. Spelet kan börja.
Först ut är 2007 Mastro Bianco. Enligt Dario en blend på fyra druvor; SB listar tre: falanghina, fiano och greco. Vinet har fått 90 p i WS berättar Dario stolt och framröstades i samma tidning som 2nd best European white! Bäst i klassen var tydligen någon österrikare som Dario naturligtvis glömt namnet på och som ändå inte finns i Sverige... Jag tycker doften är återhållen, med drag av mineral, ananas och tropisk frukt. Munkänslan är fet, liksom oljig. Hyfsad längd, mer tropisk frukt och inte så hög syra som dario fått mig att vänta. Mnja...
Sedan kommer kvällens andra vita: 2006 Radici Fiano de Avellino. Det här är ett vin som enligt Dario åldras riktigt bra - han har provat 15 år gamla viner som varit riktigt bra försäkrar han. Det här är ett endruvsvin på Fiano, som enligt Dario skall ge en omisskänlig doft av hasselnöt ("ezelnatt"), eftersom det växer så mycket hasselnöt om kring odlingarna... Nåja; nöttonen går faktiskt att hitta, även om doften även här känns blyg. Smaken är snäppet bättre än första vinet: mycket speciell, bätre längd, också något oljig, omogna päron, stendamm (!) och så tropisk frukt.
Så kommer huvudnumren; tre årgångar av det röda flaggskeppet Radici Taurasi Riserva. Detta vin görs på 100% Aglianico.
2004 har stått upphälld i glasen sedan vi kom. Det doftar söt frukt, plommon och kryddor. I munnen är det extremt stramt och har mycket hög syra. Jord, kryddor och tobak dominerar, men den känns spretig, vass och på tok för ung. Överensstämmelsen mellan doft och smak är sådär. Blir dock bättre under kvällen och kan kanske med flera timmars luftning bli njutbar redan nu.
1999 har mer framträdande doft och klart fruktigare. Smaken är fortfarande stram men mycket mer utvecklad och harmonisk. Inte lika syrlig vilket kändes positivt. Mer cigarr än tobaki denna, hävdar Dario, och tja, det kan det ligga något i. Här finns också plommon och lingon/vinbär men avslutet går mot tobak/läder. Kvällens bästa vin!
1997 har mer av mognadstoner, läder, tobak men också syrliga bär i doften. Smaken känns enklare och lite slankare, smalare. Frukten är mer uttorkad, men ändå med hyfsad balans och längd. Tobak, katrinplommon, fikon men också syrlighet. Kommer på mig själv med att associera till lingondricka och en Periquita Classico 1994 på en balkong på Madeira. Kvällens mest intressanta vin!
Sammanfattningsvis var jag inte helt imponerad av detta. Jag var dock långt ifrån i toppform, och kan gärna prova om en del om någon vill försöka övertyga mig om hur fel jag har. De vita vinerna lämnade mig dock tämligen oberörd, och jag tvivlar på att bättre allmäntillstånd skulle ändra detta...
3 kommentarer:
Hmm... poletten skramlar runt i apparaten och trillar ner i rätt fack till slut. Ahaa... nu fattar vi till slut vem du är och vilket yrke du har, vi var inne på fel spår förut. Och Martin säger att du är världens trevligaste :-)
Kul att läsa om Mastro. Vi instämmer om 99an - ett fantastiskt vin till ett fantastiskt pris. Men 97an verkar ha gett oss mer utdelning - ett vin att dricka i stora kupor för att njuta av alla mognadstoner. Deras vita Falanghina gillade vi, de här två har vi aldrig smakat.
Den fjärde druvan i Mastro Bianco är Coda di Volpe. Hur WS-Suckling kunde dra till med 90 poäng kan man undra över...
F&V - Kul att jag kunnat hålla er på villospår så länge; jag har medvetet valt att inte beskriva mitt yrke... Branschen är liten. M och jag träffas regelbundet men har - som ni förstått - lite olika roller. Ibland tror jag att vi båda hellre skulle öppna en flaska gott vin än hantera vår gemensamma mellanhavanden... :-)
Jag kommer att få ge Mastroberardino fler försök. Jag var helt ur slag när jag provade, och tror inte att de fick en ärlig chans.
Ezra - Det vinet var inte i närheten av några 90p för mig i alla fall, och om det här var det näst bästa vita Europa kan erbjuda i spannet under 110 kr (15$) så är vi illa ute. Jag kan nog hitta såväl någon petit chablis som lite tysk riesling som några fler österrikare vilka i mitt tycke överglänser Mastro Bianco...
Skicka en kommentar