Konjären: syrrmiddag "no holds barred"

Hustrun städslade mig som kock till lördagens syrrmiddag. Av olika skäl ville vi brassa på lite extra den här gången. Hustrun ville gärna ha samma älgfilé som jag lagade till för någr veckor sedan, och till det dricka den amarone riserva hon köpte på båten häromsistens. Amarone gillas av systrarna. En limit på tre viner infördes också; i övrigt hade jag fria händer.

Till inledande snittar på gåslever serverades champagne. Henriot Millésimé Brut 1996 är en av den krympande skaran champagner från detta snart legendariska år som fortfarande finns kvar på SB. Henriot är en ny bekantskap för mig. Huset är anrikt och äger stora arealer själva i högklassiga lägen. Vinet består av 48% Ch och 52% PN. Doften är urläcker med toner av bröd, nötter, gula äpplen och en lätt champinjonsniff. I munnen signalerar den mognad med en ganska rund men mycet vital smak; återigen med nötter, äpplen och svamp. Förvånande lite citrus med tanke på chardonnayinnehållet som jag ofta förknippar med högre friskhet. Rasande gott; klar köprekommendation med tanke på priset!

Samma champagne ackompanjerade marulkskinder med grönsaks-beurre-blanc. Kinderna fick ersätta de ursprungliga pilgrimsmusslorna pga allergier, och gjorde det med bravur. Snabbt halstrade och bakade i ugn til 53 gader var de naturligtvis mer kompakta än musslorna men nästan lika smältande!

Till varmrättens älgfilé med puré på potatis och palsternacka (med en del västerbottenost...), trattkantarellsås m.m. kom så hustruns amarone. Masi Costasera Amarone 2003 Riserva har en delvis annan druvsammanstättning än den vanliga amaronen; man har dragit ned på Rondinella och lagt till 10% Oseleta - en antik druva som man hävdar sig ha återupptäckt. Förutom att druvurvalet är annorlunda lagras också riservan avsvevärt längre på fat (38-40 mån att jämföra med normalcuvéens 24 mån), och man använder också en större andel mindre fat. Vinet luftas i karaff cirka två timmar före serveringen.

Färgen är tät och kompakt precis som doften. Doften är fylld av plommon, körsbär och fat. Munkänslan är tät och tanninrik, alkholen (15.84%) inte så framträdande som jag fruktat. Det har längd och kraft (naturligtvis), och faktiskt fortfarande hyfsad balans. Smaken dominras av samma körsbär och plommon (både färska och katrinplommon) som i doften. Jag kan dock inte låta bli att hela tiden tänka på vad detta vin hade kunnat bli om tio år sådär... Det är gott nu, men inte vidöppet. Känslan är att det trots luftning fortfarande är en smula knutet. Det undviker dock starkvinsfällan och funkar bra ihop med maten, men är lite endimensionellt. Det är inget vin att sitta och sniffa på med ett fånigt leende; då sticker det till i näsan av alkoholångorna...

Till Andreas Larssons mandelkaka (någon gång skall han få förklara för mig hur han får glasyren att bli fast - för mig blir den en sås!) öppnar vi sedan en Chateau d'Yquem 1997. En av de två halvflaskor vi investerade i på Silja Line blir alltså inte långlivad. Vinet är precis så magiskt som man vill att det skall vara. Vanilj, aprikos, honung och torkade tropiska frukter väller ur glaset som ur en vulkan. Syran finns där och längden och balansen och elegansen och... ja, ni fattar. Vore det inte för priset hade jag haft ett husets vita söta, och jag hade gärna provat det till såväl gåslever som pölsa som ostar!